Det började oskyldigt nog. Jag ägnade mig åt att tänka när jag var på fester ibland, bara för avslappningens skull. Men självklart ledde den ena tanken till den andra och snart var jag mer än en social tänkare. Jag började tänka i min ensamhet – ”för att koppla av” intalade jag mig själv – men jag visste att det inte stämde. Tänkandet blev mer och mer viktigt och till slut tänkte jag hela tiden.

Jag började tänka under arbetstid. Kände ju till att jobb och tankeverksamhet inte går särskilt bra ihop men jag kunde inte hejda mig. Började undvika mina arbetskamrater under lunchrasterna och läste istället Thoreau och Kafka. Det hände att jag kom tillbaks till kontoret förvirrad och yr och frågade: ”Vad är det egentligen vi håller på med?” Det gick inte heller särskilt bra därhemma. En kväll hade jag stängt av TV:n och frågade min fru om själva meningen med livet.

Den kvällen åkte hon över till sin mammas lägenhet.
Snart sades det om mig att jag var en djup tänkare. Jag blev inkallad till chefen. Han sa: ”Jag tycker om dig och det känns inte så kul att behöva säga det här, men ditt tänkande har faktiskt blivit ett problem. Om du inte slutar syssla med det på arbetstid får du nog se dig om efter nåt annat jobb.” Det här gav mig förstås bara en massa nytt att fundera på.

Jag gick hem tidigt efter samtalet med chefen. ”Käraste, jag har tänkt igen..” erkände jag. ”Ja, jag vet att du har gjort det och nu vill jag skilja mig!” sa hon.
”Men min kära, så allvarligt är det väl ändå inte!”
”Det är allvarligt”, sa hon och underläppen darrade.
”Du tänker lika mycket som en gymnasielärare och de tjänar väldigt dåligt. Om du fortsätter med det här kommer vi snart inte att ha några pengar alls.
”Det där var en felaktig slutledning”, sa jag otåligt. Hon började gråta.
Själv hade jag fått nog. ”Jag åker till biblioteket!”, väste jag och marscherade ut. Jag tog kurs på biblioteket - kände mig i form för lite Nietsche.

Jag dundrade in på parkeringen och rusade fram mot de stora glasdörrarna… de gick inte att öppna. Biblioteket var stängt. Jag sjönk till marken, klöste mot den kalla glasdörren kvidande efter Zarathustra. Samtidigt såg jag en affisch. ”Förstör tänkandet ditt liv?”

De flesta känner väl igen den där meningen. Den kommer från Anonyma Tänkares ( AT:s ) program.
Och det är därför jag är vad jag är idag: en rehabiliterad tänkare. Jag missar aldrig ett AT-möte. Vid varje möte tittar vi på någon oseriös videorulle; förra veckan var det ”Porky del 2”.
Sen delar vi med oss av varandra, om hur vi lyckats undvika att tänka sen förra mötet.
Jag har kvar mitt jobb och det är mycket bättre där hemma. Överhuvudtaget verkar livet på något sätt… enklare nu när jag slutat tänka.

Saga fr. Internet Susie X, Alger och Kina

Översatt fr. eng, Gunnar T. / 03 01 26

Retur

Till Dilberts Arkiv; Scott Adams

Home / Humanistgruppen