Det finns ett långt avsnitt i Dostojevskis "Bröderna Karamasov" ( 1880 ) som förefaller synskt / om man betänker utvecklingen i Ryssland, och även de svårigheter mänskligheten står inför idag.

Det är en värdefull text / en andlig vision om framtiden. Det skrevs för 130 år sen men äger aktualitet genom sina paradoxer, sin vision om mänsklighetens enhet.
Jag tillåter mig att citera ur sjätte och sjunde boken, om Zosima ( mitt urval ), översättning Staffan Dahl. / Gunnar T. 090126

Ur Bröderna Karamasov
Munken Zosimas ”evangelium”

"För att kunna skapa om världen på nytt måste människorna själva slå in på en annan andlig väg. Det kan inte bli något riktigt broderskap, förrän alla verkligen blivit bröder. Ingen vetenskap i världen och inga vinster och fördelar kan få människor att saklöst dela med sig av sin egendom och sina rättigheter. Alla kommer att tycka att man fått för litet och alla kommer att knota och knorra, avundas och söka förgöra varandra. Ni frågar när detta kommer att bli verklighet. Det kommer att bli verklighet, men först måste perioden av mänsklig i s o l e r i n g ta slut. ”Vadå för isolering frågade jag honom”. Jo, den som nu råder överallt, och särskilt i vår tid, och som ännu inte helt avslutats – och ännu har inte terminen kommit för den. Nu strävar alla och envar att separera sig så mycket som möjligt, vill inom sig själva få känna och uppleva livets fullhet, men i stället för att bringa livets fullhet leder alla ansträngningar bara till fullständig självdestruktion, ty istället för att uppnå fullständigt förverkligande av sin bestämmelse hamnar man i total isolering. I vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig undan och gömmer undan det man äger och har, och det slutar med att man stöter bort sig själv från människorna och stöter människorna från sig. Man hopar rikedomar i sin avskildhet och tänker: så stark och mäktig är jag nu och vad jag kan känna mig säker, men denne dåre vet inte, att ju mera han samlar på hög desto mer sjunker han ned i självförödande vanmakt. Ty eftersom han vant sig vid att enbart lita till sig själv och skilt sig från helheten som en isolerad enhet, har han lärt sin själ att aldrig förströsta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten, och han bara darrar av ängslan för att hans pengar och hans självförvärvade rättigheter ska gå förlorade. Överallt börjar nu det mänskliga förnuftet ironiskt nog förbise att den verkliga personliga säkerheten inte består i isolerad strävan utan i allmänmänsklig solidaritet."

Ur Zosimas samtal och förkunnelse

Jämlikheten finns bara i människans andliga värdighet och detta kan man bara förstå här hemma hos oss. Blir vi bara som bröder uppstår också broderskap, och förrän det blir broderskap, blir det aldrig någon rättvis fördelning. Bevarar vi blott bilden av Kristus kommer denna bild att stråla mot oss som en ädelseten över hela världen…

.. Och varför skulle jag inte kunna vara tjänare åt min tjänare även så att han lägger märke till det – utan all stolthet från min sida och misstro från hans? Varför skulle jag inte kunna vara som en kär vän för min tjänare, så att jag till sist tar upp honom i min familj och finner glädje i detta? Redan nu är något sådant fullt möjligt och skulle kunna bli grunden för en storartad endräkt och gemenskap mellan människorna i framtiden, när männskan inte längre behöver söka sig tjänare och inte vill förvandla sina likar till tjänare som nu utan i stället med all makt strävar att själv bli allas tjänare, så som det står skrivet i Evangeliet. …

.. och alla människor kommer att säga: ”den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten.” Och spefåglarna själva bör man fråga: vi har vår dröm, och när kommer ni att uppföra er byggning efter alla konstens regler, bara med ert förnuft, utan Kristus?

När de förnekar Kristus kommer det att sluta med att de låter världen dränkas i blod, ty blod kräver blod, och den som tager till svärd skall förgöras med svärd. Och utan Kristi högtidliga löfte skulle de förgöra varandra, till det bara fanns två människor kvar i hela världen. Och inte ens dessa sista två människor skulle i sitt högmod vara i stånd att behärska sig, så att den siste skulle förgöra den näst siste och sedan sig själv också.

Redan då, medan jag ännu hade min officersuniform, hade jag börjat tala om tjänare och tjänstefolk i sällskapskretsarna, och jag minns hur alla förvånades över mig: ”Ska man alltså låta betjänten ligga på soffan och komma med te till honom?”. Och mitt svar till dem var: ”Ja, varför inte, men kanske bara ibland.” Då skrattade alla. Deras fråga var lättsinnig och mitt svar oklart och svävande, men jag tror att det fanns ett korn av sanning i det….

Älska guds skapelse på jorden, både i det hela och i varje litet sandkorn. Varje litet löv, varje Guds ljusstråle skall ni älska. Älska djuren, älska växterna, älska varje ting. Om du älskar varje ting kommer du att bli varse Guds hemlighet i tingen. Har du en gång blivit varse den, kommer du att ständigt och outtröttligt söka lära känna den, mer och mer för varje dag. Och då kommer du till slut att älska hela världen med en total och världsomfattande kärlek. Älska djuren: dem har Gud skänkt en begynnelse till tanke och en ren och oförstörd glädje. Stör inte den glädjen, plåga dem icke, beröva dem icke deras glädje, sätt er inte upp mot Guds tanke. Människa, förhäv dig icke mot djuren: de är syndfria; men du i din storhet fördärvar jorden och bringar den till förstörelse och förruttnelse och lämnar ditt variga spår efter dig – o, ve och skam över oss, nästan alla! …

Tillfälligt, en liten stund kan vem som helst visa en smula kärlek, också missdådaren kan visa en smula kärlek. Min bror ville be fåglarna om förlåtelse: det kan ju tyckas meningslöst, men det finns en sanning i det, ty allt är som en ocean, allt flyter, möts och blandas; rör man på ett ställe ger det eko i ett annat hörn av världen. Det kan ju förefalla som dårskap att be fåglarna om förlåtelse, men det bleve ju lättare och behagligare både för de små fåglarna, för barnet och för alla levande varelser omkring dig, om du själv blev litet mera intagande än du är just nu, även om så vore bara ett litet uns. Allt är som en ocean, det säger jag er. Man kan be till fåglarna också, när man förtärs av en allomfattande kärlek, i en slags hänfördhet, be att också de förlåter dig din synd. Denna hänfördhet skall man sätta högt värde på, hur meningslös den än kan te sig för människorna…

Och låt inte människornas synd störa er i er gärning och oroa er inte för att den skall hindra ert värv från att fullbordas, säg inte: ”Synden är svår, gudlösheten är stor, de yttre förhållandena är usla, och vi är så ensamma och kraftlösa, den usla miljön hindrar oss och låter oss icke få bringa våra nobla värv till slut.” Kära barn, ge upp denna modfälldhet! Det finns bara en rädning: ta sig samman och göra sig ansvarig för hela mänskligheten synd. Min vän, det är verkligen så, att så fort man gjort sig själv uppriktigt ansvarig för allt och alla, inser man omedelbart, att det i själva verket faktiskt är så och att just du verklgen har ansvar för alla och för allt. Men om man kastar ansvaret för sin lättja och sin oförmåga på andra, slutar det med att man grips av en satanisk högfärd och visar sitt missnöje med Gud.

Kom särskilt ihåg att du inte kan vara domare över någon. Ty det går inte att vara domare här i världen över en förbrytare, förr än domaren själv inser att han själv är exakt samme förbrytare som den som står framför honom och att han, kanske mer än andra, är skyldig till det brott denne står anklagad för. När han förstått det, då kan han också vara domare. Hur vansinning det än kan låta, så är detta sanningen. Ty om jag själv hade varit rättfärdig kanske den förebrytare som står framför mig heller aldrig hade funnits.

Verka outtröttligt. Om du på natten, före insomnandet, drar dig till minnes: ”Jag har inte gjort vad jag borde”, stig då genast upp och gör det. Om du är omgiven av illasinnade och känslolsöa människor och man inte vill lyssna till dig, fall då på knä och be dem om förlåtelse, ty i saninng har också du skuld till att de inte vill lyssna på dig.

Behåll din tro intill änden, även om det till och med skulle gå så att alla på jorden lät sig förledas och fördes på avvägar och du ensam förblev vid din tro: även då skall du bringa ditt offer… du som är ensam kvar. Men om ni också bara är två som kommer samman, så är redan detta en hel värld, en levande värld av kärlek; omfamna varandra i rörelse och kärlek…

Människorna tar inte emot sina profeter utan slår ned dem, men människorna älskar sina martyrer och ärar dem som de pinat till döds. Du arbetar för helheten och verkar för framtiden. Sök aldrig belöning, ty din belöning i denna värld är ändå stor: din inre glädje, den som endast den rättfärdige finner. Räds icke vare sig de stora och ryktbara eller de starka och mäktiga, men var allvis och alltid anständig. Håll måttan, låt allting ha sin tid, lär dig det. När du befinner dig i ensamhet, bed. Fall gärna på knä och kyss marken. Kyss marken och visa kärlek, ständigt och omättligt, älska alla, älska allt, sök glädje och hänryckning.