Jag har tidigare försökt ringa in det som gick förlorat p.gr. av kommunismen, och senare p.gr. av den nyliberaliserade socialdemokratin:
om man så vill grundbulten till samhällsutveckling: föreställningen om en mänsklig förmåga att leva i fredligt brödraskap, syskonskap. Det som i många århundraden av liberaler kallades, fraternité, "the brotherhood of men". Senare togs över av socialisterna.

Den här ingrediensen var det som i början av 1900-talet gav massanslutning - det självklart enkla och riktiga i paroller som fred! bort med kriget! Dela broderligt! En Ny Människa osv. ( Idag: en annan värld är möjlig ).

För att förlåtas och försonas krävs inga kommittér, inget partifolk, inga intellektuella. Idén om att organisera det har alltid lett till institutioner, med ny överhet-prästerskap, som satt igång att leva av den illusion de skapat ( av ursprungsorden ) - och ständigt skjuter upp till framtiden, eftersom att predika budskapet är deras levebröd.
"Socialism" i dagens värld måste därför bli fråga om ett individuellt uppvaknande ur en dröm som blivit allt vansinnigare! En dröm som kallas "Verkligheten" / ungefär det som ( alltför tidigt i historien ! ) uttrycktes av Guatama, Jesus, Mohammed, Ghandi, Malcolm X, Martin Luther King; Mandela - intill i dag. Solidaritet är då inte en angelägenhet för partier, institutioner. Utan något som blir möjligt genom jagets uppvakande till skapelsens storhet, till det större man själv är.
Vad kan "jag" göra här och nu - i den här stunden? Inte ett missionerande för en "sak", utan precis det som sägs av filosofen Cyon till Kejsaren: "flytta dig! du står ivägen för solen". ( underförstått, Cyon, kallad Hunden och alla andra har sjäv inom sig the Kingdom of Heaven, ljuset ).

Endast nuet existerar, den här stunden, som förflyttar sig och blir till "ett liv". Människors, nationers liv. Kan jag i den här stunden ta vara på min broder, syster ( den människa, de människor, som finns i min närhet, som jag betyder något för ) ?
Kan jag bidra till fred genom det jag säger, gör i mitt större medvetande.

Allt annat är illusionsmakeri, för att skapa ett kollektivt Ego med Stor Ledare som lilla Jag får krypa bakom, o marschera för. ( "störta det gamla i gruset", "sista striden", få "en årslön på banken", "ett tusenårigt rike", "en evig fred" osv ). Mådä!
Det gick inte! Över hundra miljoner dog.
Det enda som kan ge hopp 2007 är att se vem man är, vad man tillhör - något oerhört mycket mer fantastiskt än "jaget", ( med dess "story" av fromt bräkande / partilinjen/,

och bölande bedrövelse / terapisoffan /.
Att handla utifrån det som finns här och nu. Acceptera det som är. Inte benämna det för något - utan bara gå ut, och ta vara på sin broder, syster. Gack upp från din dator!

Räcker det månne för "jaget"?

Den som ser får leva ( som Leif Erlingsson uttrycker det.. )

Gunnar Thorell
eller

"All was beautiful, nothing hurt!" / Vonnegut..
( En text som i en hans romaner stod på gravstenen över den sista människan på jorden )