Det är en pågående litterär skandal att den visionära och högt begåvade Sara Lidman i offentligheten fortfarande  omges med ett medlidsamt löje o skylls för att vara frireligiöst anstucken osv.   Senast för ett par  år sen hörde jag Horace Engdahl i radions P1 försöka skämma ut hela den generationens författare som "politiskt omdömeslösa",  eller hur han nu fick till det.

Sara har också förringats i DN av   Kerstin Ekman  som själv uppenbarligen påverkats av Sara Lidmans berättarkonst men är en blek avbild.
 
Genom de nya krigen i världen  blir det alltmer uppenbart att det är dags för en omvärdering av 70-talets stora  fredskämpe och mest lysande författare. 
 
Saras ordkonst är ett välgörande motgift mot massmediernas förytligande kändisfjäsk och infotainment.  Hon återupprättar minnet av vårt ursprung,  hur samhällsbygget har gått till.  Därför är hon så viktig för samtiden. 
 
Man kan  möjligen säga att Sv. Akademin rört sig åt rätt håll genom valet av Harold Pinter till Nobellpristagare.  Men fortfarande är det en orätt att Sara Lidman inte har utsetts  för detta pris.
 
Efter att i dagarna lyssnat till hennes "Lifsens Rot" som finns i talboksformat ( cd )  vill jag föreslå Sara för ett posthumt nobelpris. 
 
Aldrig tidigare har någon författare så tydligt skildrat omvandlingen av Sverige från fattigkultur till modernt samhälle.  Det fantastiska är att Sara åstadkommer detta uteslutande genom folkspråkets dialoger som utspelas mellan individer av samma eller skilda generationer. 

Hon levandegör folkmakten och upplysningen genom att kärleksfullt  beskriva mänskliga förhållanden i ett avsides område i världen.  Det är stor dramatik,  humor och patos i denna berättelse. 
 
Jag uppanar alla att skaffa "Lifsens Rot" som cd-bok och själva lyssna till Sara.  Det är en utsökt upplevelse! 
Saras glöd är oefterliknelig.  Genom sitt sätt att läsa gör hon sig till en kör av stämmor,  röster och får oss att gripas av människornas öden.  
Ett projekt för 2000-talet vore att överföra Saras romaner till talböcker.  Det skulle också bli bra filmer av  dem,   som av Sven Delblancs böcker.
 
 
Gunnar Thorell 051127