Det har nu kommit ut några nummer av  Ordfront under den nya  av DN godkända redaktionen.

Visserligen tog jag själv ställning för Björn Eklund - så  jag är  jävig som man säger  -  men trots det är jag framför allt  läsare  av Ordront sen många  år. 
Därför vill jag säga följande.

Det som var unikt  med gamla  Ordfront var att tidskriften  tillräckligt ofta kom med oväntade,   nya perspektiv i samhällsfrågor.   Den hade  också en förmåga att dra  löje över etablissemanget.
Ett tecken på god hälsa  var att den var hatad av Bonnierpressen.

Nya  godkänt-stämplade  Ordfront  har inte den här  friskheten.  Visst försöker man - men det vill sig inte.   Det senaste numret ( april 4 ) har eg. bara ett inslag med tillräcklig   kvalitét för en radikal tidskrift:    "Vad jag hörde om Irak" av Eliot Weinberger,  översättning  av  Johan Berggren ( grattis  Johan! ). 

Sen är det sega texter som försöker vara satiriska men enbart ger uttryck för överdrift  ( Magnum 44; av Marcus Prest ).   Överdrift är inte tillräckligt för satir. 
Eller staplande av mopsig elakthet mot aktuell  "kändis"   /  t.ex. om Janne Josefsson av Ann Charlott Altstadt.    Skulle inte  platsa i ett fanzine el  skoltidning.  Enbart smickrande för den aktuelle kändisen.
  Eller förnumstigheten   av  Gertrud Åström  (  alla älskar Gertrud  för hennes norrlandsdialekt  men den går inte fram i text  ).
Teorin  om "härskartekniker" valsas fram:   Ami Lönnroth,   om Berit Åhs.  Härskartekniker drabbar förstås Bara  kvinnor.   Men Berit Åhs   katalog över härskartekniker" ( =  osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, objektifiering, skam o skuldbelggande  osv )  är pinsamt  tillämpligt  på det som  gjordes för att omvandla tidningen till en pudel.  När Chomsky,  Herman m.fl. gav stöd åt den gamla redaktionen o  Diana Johnstone  valde man att  osynliggöra det osv.  osv osv
http://members.chello.se/humanistgruppen/Extra%20laenkar/evamobergordfront.htm).

Man ser vilket problem en sån här DN-friserad skapelse kommer att få i tider som dessa.   
Ordfront lever ju av att ge ut  de skarpaste  anglosachsiska författarna i bokform - men får själv som tidskrift  inte vara frispråkig på grund av en klick  ( avskydda )   inkvisitorer  i svenska  mainstream-medier.   
Om jag jämför med lilla  Mediekritiks mailinglista ( 146 deltagare )  har dess   "fria redaktion" under samma tid  lyft  fram  / presenterat  /   en kaskad av  högklassiga  artiklar.    Filmer ( The Corporation ),  radioreportage,  bilder.    Det sker genom länkar, tips,  citat / kommentarer.  Det görs frivilligt,  av aktiva deltagare utan maktställning,  utan fjäsk för arbetsgivare o  födkrok.   Dessutom finns   möjlighet till direkt respons / utan censur / utan lögner om "utrymmesbrist" osv   
Så ser dagens medie-verklighet ut när det gäller den verkliga "ordfronten" därute.  En  realitet som  som varje radikal tidskrift  måste  tävla med. 


Gunnar Thorell 05 04 12
/ fri redaktör,  läsare av Ordfront

http://members.chello.se/humanistgruppen/