Psykvård i kris sid 3 / M. Sundvall
............................

Nekats vård

Beror våldsdåden i samhället på psykiatrins förfall? Till viss del. När nu kvällstidningarna rapporterar om förövare som sökt och nekats vård – ja, då är det en logisk konsekvens av nedskärningarna.
I Stockholms län fanns det för mindre än tio år sedan en handfull psykiatriska akutmottagningar. Idag finns det två, men från början av december finns bara S:t Görans psykakut kvar. Det finns all anledning att frukta att det kommer att bli ett inferno för löpande-band-omhändertagande av människor i svår psykisk nöd.
Att psykiskt störda våldsförövare inte får psykiatrisk vård, beror också på lagarna. Frågan om vem som är psykiskt sjuk är ytterst politiskt bestämd. Enligt den rättspsykiatriska tvångslagen är inte människor som ”bara” har grava personlighetsstörningar, till exempel psykopati eller antisocial personlighetsstörning, så allvarligt psykiskt störda att de kan dömas till rättspsykiatrisk vård.
Politikerna som stiftat lagarna har velat ha det så: meningen är att dessa människor ska hamna i fängelse istället och få kriminal-”vård”. Psykiatrin har inte protesterat särskilt högt. Vården har ofta rätt lite att erbjuda för människor med sådana störningar.
Möjligen visar den senaste tidens våldsdåd av psykiskt störda personer, att ”vården” i fängelse är ännu sämre.
I framtiden kommer det att bli värre. Det väntas att lagarna kommer att ändras, så att nästan alla döms till fängelse.

Men oavsett detta – psykiatrin kan aldrig stoppa våldet i samhället! Låt mig föreslå några andra orsaker till den våldskultur som breder ut sig: Ökad införsel av narkotika och alkohol i landet och ökat missbruk (och det bör påpekas att vi som kampanjade för nej till EU varnade för just den effekten). Ett hårdare samhälle med ökat utanförskap för stora grupper av befolkningen, som drabbas av att välfärden krymper. Ett samhälle, där unga grabbar står steroidstinna i korvkioskköerna och inte ser någon annan chans att få ”respekt” än att slå någon på käften.
Som av en ödets ironi har denna vecka filmen ”Ondskan”, baserad på Guillous självbiografiska roman, haft premiär. Boken skildrar en (av förklarliga skäl) mycket våldsbenägen ung man, och kulmen i boken är när huvudpersonen slår sin våldsamme styvfar sönder och samman.
Samtidigt vet pressen att berätta att den misstänkte ministermördaren första gången ställdes inför rätta, sedan han i ett raserianfall angripit sin våldsamme far med kniv.
I det första fallet tror jag alla skulle hålla med om att våldets orsaker var sociala. Och ingen (utom möjligen någon antagonist i den offentliga debatten) skulle tycka att det hade varit en lösning att låsa in Guillou. Varför

skulle inte även det andra fallet i första hand leda till en debatt om samhälleliga frågor?

En utmaning

Det finns ingen anledning att tro att ett samhälle kan riva ned sociala skyddsnät och kollektiva lösningar, till förmån för en ohöljd individualism, utan att det också påverkar varje enskild individs mentala strukturer. Förmågan att känna inlevelse, empati, med andra, är inte en gudagåva, eller ens en gåva från generna, utan något vi bygger upp tillsammans.
Att bekämpa den samhällsutvecklingen är en utmaning för alla radikala krafter.
Att lösa psykiatrins kris fordrar också kraftfulla insatser:
Psykiatrireformen måste förverkligas. När regeringen nu talar om att stimulera samverkan mellan olika myndigheter är det bra. Kommunerna måste tvingas att satsa resurser på boende och sysselsättning. Psykiatrin måste tvingas att samarbeta med kommunerna.
Men om Lars Engqvist bara säger ”samarbete” kan det få motsatt effekt. Alla i psykiatrin som ser den enorma resursbristen, riskerar att se det som ännu en förskönande floskel. Eller rent av bli mer fientliga till samarbete!
Det behövs också mycket mer pengar! Nedskärningarna måste stoppas. Inga fler slutenvårdplatser kan stängas innan fungerande öppenvårdsalternativ gjort dem överflödiga. Öppenvården måste byggas ut kraftigt.
Åratal av ansträngningar och kampanjer för att minska fördomarna om psykisk sjukdom har de senaste veckorna grusats. Det är farligt – ju mer alla psykiskt sjuka beskrivs som våldsverkare, desto längre dröjer de med att söka hjälp. Ju mer anhöriga skäms, desto mindre benägna blir de att vända sig till psykiatrin. Men ingen verklig förändring kan genomföras utan att också ta med erfarenheterna och behoven hos patienterna, de anhöriga och deras olika föreningar.
Maria Sundvall
Anders och Birger har egentligen (flera) andra namn.

Maria Sundvall, läkare
/ tidigare vårdare inom psykiatrin

Retur, PS.vård sid 1

Home