Nya inkvisitionen

I varje tidsperiod har statsmakten behov av syndabockar som pekas ut och görs till varnande expempel, för att disciplinera befolkningen.
Statsmakt och privilegierad "elit" har nämligen alltid behov av att få oss att godta vissa groteska förhållanden: ekonomiska oättvisor, övergrepp, anfallskrig etc.

Under femtio och sextiotalet tjänade Antikommunismen det här syftet. Hatpropagandan byggde på en uppförstorad anklagelse mot Sovjetmakten som oriktigt beskrevs som militärt överlägset västvärlden - ständigt "på G" för Världsrevolutionen.

Nu är det ju så att den här typen av massmediala kampanjer helst måste bygga på en kärna av sanning. Visst var det alltså sant att människor förslavades och mördades under kommunismen. Det avgörande med antikommunismen var dock själva den lögnaktiga uppförstoringen, sättet att använda fakta så att de blev till nytta för statsmakt och "elit" i den egna maktsfären. Alla som i Sverige ( Europa, USA ) kämpade för reformer eller samhällsförändringar - också socialdemokrater, vänsterliberaler - kunde nämligen pekas ut o oskadliggöras som "medlöpare till kommunismen"/ "fellow-travellers" o.s.v. Den som sa emot under det Kalla Kriget kunde anklagas för "bristande patriotism", m.a.o. för att gå kommunismens ärenden ( 1. se Göringcitat )

En annan vanligt förekommande inkvisitorisk anklagelse under den här tiden byggde på homofobin. Medierna hade konstruerat en myt att det fanns"homosexuella ligor" som förförde unga män. Varje pissoar, varje badhus var en presumtiv rekryteringsplats för det här onda. ( En hand kunde komma lirkande i duschen, treva efter den sunde ynglingens ballar. ) Vi kan skratta åt det efteråt - men det här var vad folk trodde när jag var i tjugoårsåldern. Överallt var de rättrådiga på jakt efter "homofiler", många utpekade och misstänkta fick sina liv förstörda.

Innan slutet på Andra Världskriget hade antisemitismen o rasteorierna spelat stor roll i den statliga o massmediala inkvisitionen - d.v.s. under trettio och fyrtiotalen. I den nationalsocialistiska propagandan påstod man att judarna var lierade med kommunismen / marxismen. De ansågs vara "kosmopoliter" som undergrävde den sunda, tyska rasen - de kände inte lojalitet m. ngn nation.
Nazistisk propaganda använde den hatfulla frasen "judebolsjevikiska svin"...

Ännu längre tillbaks i tiden tjänade kristendomens helvetesföreställning o nidbilder av kättare , hedningar, judar som grundval för militaristisk expansion, rasistiskt förtryck.
Efter andra världskriget o Axelmakternas nederlag har staten o massmedierna inte kunnat bruka antisemitismens eller homofobins metafor som symboler. Efter 1991 har man inte heller kunnat bruka antikommunismen ( eftersom Sovjetimperiet brakade ihop ).

Vad har vi fått istället? Min uppfattning är att utvecklingen i medierna har gått efter tre linjer.
Å ena sidan har vi paradigmet "Ockupanten som offer" - d.v.s. framställningen av att det finns en världsomfattande antisemitism som Hotar det Försvarslösa Israel ( som dock visat sig ha ett 150-tal kärnstridsspetsar eller mer ). Denna antisemitism beskrivs som så inpiskad o utbredd att nästan alla kan vara i farozonen. Man kan vara antisemit utan att själv veta om det.

Man anses också vara antisemit om man har invändningar mot högersionism i likudpartiet. I Sverige har en lång rad radikala kulturpersoner som kritiserat Israel fått höra att de måhända är antisemitiskt anstuckna. Det har uttalats i stora massmedier som DN, Expressen och SvD. Givetvis är det här hotfullt, eftersom anklagelsen om den på minsta sätt kan styrkas, omöjliggör all ställning i offentligheten.

Precis som när det gällde anklagelserna om "kommunistsympatier" kan den anklagade förstås inte rentvå sig utan att trassla in sig och hamna på defensiven. Den här stående anklagelsen i vissa medier fungerar givetvis som ett sätt att sabotera yttrandefriheten, tysta flertalet ( ömhudade ) akademiker o journalister in spe. Ockupanten som offer

Den andra inkvisitoriska linjen ligger i en generell anklagelse mot "män", den manliga halvan av befolkningen. Den här ideologin har levererats av vulgärfeminismen - som skapat en teori med apriori-föreställningar beträffande könet. Teorin är lika otydlig o oempirisk som rasteorierna på trettiotalet. Genom den här "läran" har vi sett några feta skräckkampanjer, där kategorn "vanliga män" ( inte herremän ) fått schavottera - som potentiella våldsmän, misstänkta pedofiler o.s.v. Polisen slår till i gryningen, beslagtar datorer, FBI är inkopplat o.s.v. Alla som tittar på porr ( bevisligen en jätteindustri ) är förstås i farozonen.

Dessa återkommande kampanjer har en omisskännlig karaktär av att mäta ut o rekrytera folk till en helveteskrets i samtiden.

Den tredje inkvisitoriska linjen i samtiden erhölls när USA deklarerade sitt "okonventionella" angreppskrig mot terrorismen. Alltså ett sorts världskrig mot en allestädes närvarande o samtidigt ogripbar fiende m muslimsk karaktär ( "the Clash of Civilizations ). De som kritiserade det här militaristiska vansinnet utpekas som "anti-amerikaner", "terroristsympatisör". Det helvete som de misstänkta avvikarna kanske ska hamna i är Abu Ghraib, Guantanomo o liknande.

De medier som i stor utsträckning bygger upp sin information, sina nyheter o sina ledare på de här tankelinjerna är farliga medier i vår tid. De står för en framgångsrik krigspropaganda, en försåtlig plädering för intolerans, social stagnation. De deltar i att sprida vår tids offentliga lögn - den lögn som måste sopas åt sidan ( precis som rasismen, homofobin o den hysteriska kommunistskräcken sopades åt sidan ).

Vi bör jämföra medier som kör det här paradigmet med de högerextremistiska medierna under McArthy-perioden ( 50-60tal ), de rasistiska medierna under andra världskriget, de kommunistiska medierna under Stalin-eran.

Gunnar Thorell, 04 07 18

Forts. / Nya inkvisitionen del II

Home

1. ) Göring, i Nûrnberg: "Why of course the people don't want war ... But after all it is the leaders of the country who determine the policy, and it is always a simple matter to drag the people along, whether it is a democracy, or a fascist dictatorship, or a parliament, or a communist dictatorship ...Voice or no voice, the people can always be brought to the bidding of the leaders. That is easy. All you have to do is to tell them they are being attacked, and denounce the pacifists for lack of patriotism and exposing the country to danger." -Hermann Goering, Nazi leader, at the Nuremberg Trials after World War II