Buber
hette en mycket ung och mycket framgångsrik humanistisk vetenskapsman
i sekelskiftets Wien. Plötsligt övergav han sin karriär
för att under många år studera en allmänt föraktad
fromhetstradition, chassidismen.
Chassidismen hade uppstått på 1700-talet inom den östeuropeiska
judendomen. Judeförföljelserna var då lika fruktansvärda
som någonsin senare, endast de tekniska metoderna var mindre
utvecklade. Längtan efter Messias, förlossaren, lågade
bland de lidande judarna. I sin religion satte de in alla krafter
på att underlätta Messias ankomst med hjälp av sträng
disciplin, ritualer och magiska bruk. I det läget framträdde
chassidismen som en reaktion mot det formalistiska och fariséiska
i den äldre judendomen. Trots de ohyggligt utsatta villkor som
judarna levde under, vågade chassidismen sätta det dagliga
jordelivet före frälsningen, kärleken till nästan
före kärleken till Gud. I stället för att vänta
på det heliga samfundet sökte de skapa detta heliga samfund
i nuet. I stället för att leva i hoppet om en kommande salighet
sökte chassiderna skapa denna salighet mitt ibland sig, i de
svåraste förhållanden. Under ett sekel utvecklades
en rikedom av sånger och danser, legender, anekdoter, aforismer
och visdomsord.
Men när Martin Buber upptäckte chassidismen hade den stelnat
i en starkt efterbliven, isolerad, vidskeplig existensform. Och i
den formen lever de chassidiska sekterna kvar än i dag. Det paradoxala
har inträffat, att chassidismen i dag sprids och assimileras
världen runt uteslutande i det mycket personliga koncentrat av
den som Martin Buber har utkristalliserat. Chassidismen och Martin
Buber har båda vunnit på utbytet. Bubers tankevärld
har därav fått en enkelhet, konkretion och lyrisk innerlighet
som man betvivlar att han annars varit mäktig - så snart
han avlägsnar sig från denna motivkrets blir hans framställning
gärna dunkel, snårig och förtunnad. Och de chassidiska
rabbinerna har här fått en uttolkare som suveränt
och ohämmat sovrat i deras lära och skapat en ny helhet,
på en gång tidlös och anpassad efter moderna människors
föreställningsvärld.
Till sin död helt nyligen var Martin Buber vitalt verksam, gjorde
vidsträckta föredragsturnéer och knöt nya lärjungar
till sig var han drog fram. De som inte redan på förhand
intresserat sig för honom föll enligt uppgift ofelbart till
föga för hans humor och värme. Buber tillämpar
själv sin lära att man kommer Gud närmast genom det
helhjärtade engagemanget i världen. Han vänder sig
mot mysticism och extatisk kontemplation, såsom sterila och
självcentrerade religionsformer. Han hade själv en stark
dragning till dem tidigare, men ändrade definitivt inställning
efter en avgörande upplevelse:
En ung okänd man besökte honom en dag för att få
råd. Buber lyssnade vänligt men en smula förstrött,
uppfylld som han var av en nyss avnjuten religiös extas. Något
senare fick han veta att den unge mannen tagit livet av sig. Buber
insåg då att han inte förstått något
av besökarens ärende utan varit upptagen av sig själv,
så som mystikern alltid är. Självbesinning och självkännedom
är också i fortsättningen en viktig punkt för
Buber, men endast som utgångspunkt, som medel för självförglömmelse.
Martin Bubers centrala verk är Jag och Du, som kom redan 1923.
Jag kan här endast ge en antydan om Bubers ganska dunkla men
mycket fruktbara tankar om skillnader mellan Du-relationen och Det-relationen.
( Detta begreppspar liknar visserligen flera andra, men det sammanfaller
inte helt med någon annan konstruktion, såvitt jag vet.
) Det-världen finns endast i tid och rum. Du-världen endast
i ögonblicket och evigheten. Du-relationen är det spontana,
öppna, helt avsiktslösa uppgåendet i något.
Det-relationen råder mellan ett jag och ett objekt ( som mycket
väl kan vara ett annat jag. ) Dit hör granskning, beräkning,
begagnande, krav, ordnande. Du-relationer kan man ha med naturen,
med andra jag, med andliga skapelser och med Gud. Det-relationener
kan man också ha med allt detta. Det är alltså inte
fråga om v a d utan om
h u r .
Buber menar på intet sätt att Det-världen är
något negativt, bara att det blir ödesdigert när den
breder
Till Martin Buber, del 2
Home