Arbetslösheten och svensk socialpolitik!
Stockholm skiljer sig fördelaktigt från många andra världsstäder. Från innerstaden ut till förorter och kranskommuner har vi ett system av strandpromenader, friluftsbad och stigar som löper förbi och omgärdar slott, herrgårdar, fornborgar, kyrkor och torp. Man kan röra sig efter vattenvägar och genom kulturminnen ända från ett periferi in mot city - i gröna korridorer och efter stränder. Till det här kommer motionsspår, kolonilotter, kajer och idrottsplatser som gjorts i ordning och underhållits på liknande sätt.
Vi tar de här resurserna i besittning som en självklarhet utan att grubbla på hur de kommit till. Men reser vi utomlands ser vi att det saknas motsvarigheter när det gäller själva omfattningen. Gäster som besöker Stockholm berömmer oss just för rikedomen som tillhör alla invånare - en avsevärd frihet i jämförelse med andra storstäder. Det är ett vittförgrenat system ( 10 mil småvägar ) - gjort för förlustelse, friluftsliv och meditation över historiens gång. Satsningarna av den här arten har bidragit till en värdehöjning för hela Stockholms stad. Många yngre personer väljer Stockholm före andra världsstäder på grund av profilen av natur och kulturstad.
Om vi betraktar systemet för friluftsliv och rekreation närmare, ser vi att de under decenniernas gång paradoxalt nog åstadkommits och underhållits genom "de arbetslösas" insatser. Det finns en gemensam politiskt värdegrund i landet som går ända tillbaks till 1914. För enkelhetens skull kan vi kalla den Arbetslinjen som innebär att folk utan arbete har erbjudits någon form av åtgärd i offentlig regi. Ett liknande tänkande när det gäller stadsplanering och arbetsmarknadsåtgärder har existerat över hela Sverige ända till mitten på 90-talet.
Först betecknade vi det som nödhjälpsarbete. Under 20 och 30-talet talade vi om AK-arbete. Under 50-talet blev det T1-arbete, under 70-talet beredskapsarbete och på senare tid, praktik och OSA-arbete. Politikerna var länge överens om att de som saknade vanligt lönearbete skulle få chansen att arbeta i offentliga projekt. I dag är dessa principer ifrågasatta t.ex. av det som kallas Skärholmsmodellen / jobbcentrum och liknande.
( En metod som bygger på att arbetslösa tvingas sitta i ett överbefolkat rum med datorer 3 tim per dag ).
De arbetslösa kom under decenniernas gång att få delta i uppbyggnaden av olika nyttigheter för allmänheten. I den Stockholmsregion jag bäst känner till gällde det bl.a. Bromma Flygfält, Södra Skogskyrkogårdsmuren, Norra Kyrkogården, Råcksta Kyrkogård, Flaten, Farstanäset, Ågesta, Kärsö, Rånö, Skå-Edeby, Hellas, Högantorp, Nåttarö, Gålö, Tyresta Nationalpark, Tyresö Slott, Barnens Ö, Riddersvik, Angarn, Långholmsparken, banvallarna för tunnelbanan, oräkneliga lekplatser, många mil av strandvägar, parker, reservatssområden, koloniområden, småhus på Grinda och Nåtarö, dassen på skärgårdsöarna, många kajer - den detaljerade listan är för lång för att radas upp.
Det märkliga är att kunskapen om hur allt detta har kommit till är så obetydlig! Om man frågar medborgare om de arbetslösas insatser brukar svaret bli ungefär: "det är väl att alkisar får elda ris och plocka pinnar i skogen". I vissa fall känner man till något lokalt projekt som finns i den egna närmiljön. De insatser som åstadkommits i decennier och som gett stora värdeökningar av park-, skogsområden och fastigheter finns sällan skyltade eller på annat sätt omtalade. Jo det fanns faktiskt till för något år sen en liten broschyr "Från kyrkogårdsmur till mjuka djur" av Monika William-Olsson, som beskrev den lokala historien i Stockholm i korta drag. Den går typiskt nog inte längre att få tag i.
När jag bad Stadsmuséet göra en utställning om det här blev svaret att man inte hade pengar. Trots att Stadsmuséet just är en sådan institution som ständigt dragit nytta av de arbetslösas gratisarbete. Istället gjorde man en utställning om restauranglivet i staden - sponsrat av av näringslivet.
Skälet till att flertalet vet så lite om historien är förstås fördomarna mot de som drabbats av arbetslöshet. Att ha nödhjälpsarbete, AK-jobb eller beredskapsarbete har aldrig ansetts "fint". Hjärnan drabbas lätt av en sorts kollektiv minnesförlust. Vi tar istället dessa nyttigheter i bruk utan att tänka på dem, med samma självklarhet som luften vi andas.
Vi måste hålla i minnet att de här insatserna lika lite som andra nationella storverk skulle ha blivit utförda om politikerna tillämpat en strikt marknadsfilosofi, som ju blivit doktrinen av idag.
Tyresta Nationalpark till exempel skapades genom en fågel- och naturintresserad eldsjäl Örn Olof Palmgren tillsammans med skaror av arbetslösa. Politikerna hade köpt in ett urskogsområde för att rädda det undan en stor avverkning ( närmast kalhuggning ) som planerats av Torsten Kreuger. Med hjälp av arbetslösa i lag om 20-30 personer som i stort sett samlades ihop på gatan ( via Odenplan och Hornstull ) byggde Örn Olof med sina mannar brandvägar och gjorde i ordning hela området fr. 1965-80. Man byggde rastställen, spångvägar, trappor, renoverade tillhörande torp och hus. När det hela stod klart förstod politikerna på 90-talet att de hade fått alla förutsättningar serverade för att öppna en storslagen nationalpark ett par mil söder om staden. Lidelse för oförstörd natur förenades med en human socialpolitik. Trots detta står inte de arbetslösa ens omnämnda i Tyresta-muséets historik över tillkomsten! Inte heller sägs något om ursprunget på kommunens hemsida Tyresta Nationalpark
Inom Stockholms Stad är det framför allt "de närmast sörjande" på Stockholms Arbetsmarknadstjänster ( START ) som känner till berättelserna om tillkomsten av alla de här älskade och flitigt brukade anläggningarna. Arbetsledare, arbetare och tidigare verksamhetschefer som Börje Olsson, Torbjörn Jansson, Lars-Olof Lindkvist ( Linkan ), Kjell Strömbom, Hans Ahnström ( Hammarby-Hasse ), Charlie Johansson, Inga-Lill Larsson, Ulf Wiklund - det är arbetslinjens doldisar och grå eminenser. Vi borde få dem att berätta sin historia för allmänheten innan den går förlorad.
/ Gunnar Thorell
Socialarbetare Johanneshov
05 10 11