Jag tillhör den grupp av män som intresserar sig för feminismen och kvinnorörelsen.  Ursprunget till mitt intresse är uppskattning av kvinnor och kvinnlighet  -   den hänger kanske ihop med att jag har växt upp med fyra systrar och en talför och uttrycksfull mor.  Att min dotter kallar sig  feminist o.s.v.

Jag upptäckte  ganska tidigt - på sjuttiotalet - olika kvinnliga författare och tänkare som attraherade mig.  Anais Nin,   Fay Weldon, Eva Moberg,  Susanne Brögger,  Doris Lessing,  Ann Tyler,  Erica Jong   och många andra.

Man kan säga att jag har en positiv förhandsinställning till feminism och kvinnofrigörelse.

Men jag måste säga att jag är en aning  oroad  över den samtida utvecklingen för den här rörelsen.  Det tycks mig som om många talföra feminister  hamnar i ett moraliserande  klander mot männen och manligheten -  och att ingen bemöter detta klander.  Det blir ingen dialog med männen.  

Kanske ligger problemet i själva utgångspunkten:  att feminismen lanserar en teoretisk modell som beskriver  mänsklighetens  två hälfter. 
Det är en ansats som i sig  inbjuder till  förenklingar,  precis som rasteorierna.

Jag har varit med på möten där  själva mötesinnehållet kommit  att bestå  -  dels av svärmiska  hyllningar till det kvinnliga könet,  de kvinnliga dygderna,  den kvinnliga skönheten,  den kvinnliga moderligheten  o.s.v.  Och sen å andra sidan harang efter harang som uttrycker kritik  mot den andra halvan av mänskligheten:

"Männen" sägs sprida HIV,   utnyttja kvinnor,  använda våldsmakt,  inte ta ansvar för vårdnad av  barn,  vara känslokalla, aggressiva,  alienerade,  ointresserade av förändring  o.s.v. 

Den här retoriken måste sägas vara  oerhört misslyckad ur frigörelsesynpunkt. Som manlig deltagare upplever man bedrövelse.

Vid några tillfällen har jag ställt mig upp och försökt komma med invändingar.  Jag har påpekat att  "männen"  rent sociolgiskt sett lever kortare liv än kvinnorna.  Mot slutet av sina liv hamnar de i bostadsområden  och ekonomiska omständigheter som  är  sämre än kvinnornas.  Männen lider också  mer än kvinnorna av skador av våld.  Detta och liknande  är   fakta som måste beaktas när man talar om könen.   Det verkar inte som om "männen" är någon direkt privilegierad grupp om man ser det ur livets synpunkt.

Om man vill nå fram till männen  med kvinnosaken  måste man  beskriva vilka nackdelar  männen själva  drabbas av genom  att  ställa upp på patriarkatet.  Det är galet att framställa det som om "männen" - d.v.s. flertalet män - tillhör en priviligierad grupp som har nytta av det traditionella systemet.

Jag har också föreslagit att man borde kunna  särskilja herremän från män av folket,   och i det stora hela akta sig för generaliseringar som rör kategorierna "män" och "kvinnor".  Också kulturskillnader är viktiga...

Det borde vara möjligt att tala  om  männen,   och till männen,   som om flertalet av dem  vore fullt mänskliga och i stånd att tänka och delta i en diskussion.

Varför inte börja  tala  om olika grupper av män ( och kvinnor ) /  försöka se patriarkatet som ett socialt system där både klass,  kön och kultur  är relevanta begrepp? 

Att den ena hälften av mänskligheten beskrivs som offer och den andra som förtryckare  är intellektuellt sett ett livsfarligt lurendrejeri.

Jag säger nu inte att alla feminister är så   demagogiska i sin framtoning.  Men däremot visar många upp en okänslighet för hur hela rörelsen uppfattas offentligt - från männens sida.

Den förgrovade formen av feminism verkar ha fått  framgång inom den statliga och kommunala byråkratin och framför allt  inom massmedierna.  Den används som en modell för olika massmediala uppfostringskampanjer.   Den ger också innehåll  för en rad kvinnliga kolumnister som underhåller publiken med angrepp på "männen" ( de sägs lukta illa,   man kan undvara dem som fäder,  som medelålders är de  dålig älskare  o.s.v. ). 

Den mer  nyanserade formen av feminism är inte  väl känd eller spridd varken bland män eller kvinnor.  Framför allt är den känd och uppskattad bland kvinnor i medelklassen som läser Eva Moberg,  Rianne Eisler,  Susanne  Brögger,  Margaret Atwood  och liknande.

Vad som saknas  i de mötesammanhang  jag bevittnat är ett  TILLTAL  som gör att både män och kvinnor känner sig berörda av och innefattade av kvinnofrigörelse.  

Det går inte att ta upp  en kritik av patriarkatet  utan att kunna säga uppskattande saker om båda könen.  Att frigöra  innebär definitionsmässigt att hylla mänskligheten,   inte en ras eller en kategori.  Det senare är separatism,  nationalism,  rasism etc

Ytterligare en sak jag lagt märke till är frånvaron av praktisk solidaritet med de lågavlönade kvinnorna.  När Kommunal strejkade för högre löner hade man kanske väntat sig solidaritetsyttringar - eftersom feministerna vid universiteten och i byråkratin har en hel del kanaler till medierna.   Någon sådan solidaritet märktes inte.  Det var tyst som i graven.

Först den dag kvinnorörelsens ledare börjar tala till männen som fullt mänskliga,   får vi en dialog och männen kommer att säga vad de själva  tänker om  orättvisor som drabbar kvinnor,   och om orättvisor som de själva  drabbas av när det gäller vårdnad,  ryggknäckande jobb,  livsfientliga arbeten.

Tillståndet i dag  är tyvärr att flertalet  uppfattar feminismen som  en  provokation.  Responsen  från män och kvinnor av folket är sur tystnad,   eller motangrepp. 
Den  ger inte upphov till någon folkrörelse,   men den  är  tämligen väl  kalibrerad för att ingå i  statliga uppfostringskampanjer - precis som   rasbiologi  var på trettiotalet.

Hälsning!

Gunnar Thorell

http://members.chello.se/humanistgruppen/