Camille
Paglia
Gunnar Thorell 02 06 15
Camille
Paglia är numera en smula
känd bland svenska feminister och kulturkritiker, men är fortfarande
föga läst trots sin kulturkritik
- t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American
Revolution.
Slår
man upp hennes namn på Google får
man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing får 26.000 )-
många med artiklar och intervjuer.
Paglia är inte direkt någon blygsam person utan säger sig vara den
mest betydelsefulla och kända
kvinnliga skribenten i världen. Kanske har hon
rätt i det.
Frågan är varför hon har blivit så känd
- både hatad och uppskattad. De som tycker illa om Paglia befinner sig ofta inom universiteten
och känner sig som måltavla för hennes
mördande och humoristiska attacker mot
”politisk korrekthet”.
Enligt Camille har unviversitetseliten
”kidnappat 60-talsupproret”
och gjort om dess visioner till ett system för blekfet karriärism.
Deras vapen är politiskt korrekthet - en mall
som förefaller progressiv men egentligen är till för att oskadliggöra
spontaneitet och inflytande underifrån.
Inspirationen till politisk korrekthet
kommer från de franska
strukturalister ( Lacan, Derrida,
Foucault ) som Paglia
hatar för deras besserwisseri och oförmåga att kommunicera med olärda personer. Hon kritiserar också de s.k. militanta feministerna som har fört in
könshat och historisk okunnighet i de kulturella medierna -
vilket hon anser skadar både män och kvinnor.
Camille Paglia bygger upp sitt tänkande på sextiotalets visioner. Hon menar att de stora skapande andarna bland musiker, poeter och filosofer från sextiotalet inte
gick in i borgerliga karriärer
utan flertalet mötte en social undergång eller
för tidig död på grund av drogerna eller
sina provokationer mot det bestående.
Henns stil och sätt att skriva är också färgad
av den italienska, katolska bakgrunden.
En lysande retorik som kanske också uttrycker en sorts
pessimism när det gäller könens förmåga
till förändring.
Paglias värde ligger i den radikala och mångsidiga analysen av rockmusik, bildkonst,
film och poesi. Hon för
fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå
varför perversion och
dekadens förekommer ymnigt
i vår modern
kultur - trots den rödkindade korrekthet som trumpetas
ut.
Det disciplinerade
samhället klarar sig inte utan dialogen med livsalstringens och dödens råa krafter. Manligt och kvinnligt är
förvisso historiskt föränderliga
tillstånd - men kan aldrig komma att
ingå i någon sorts
evig fred som man har lagstiftat fram.
Vi måste enligt Paglia lära oss leva med och hantera de
ständiga konflikterna och provokationera från våra tilldragande
- skrämmande motsida.
/ G. Thorell