Jag har nyligen läst:  "Mussolini -  en studie i makt"  av Göran Hägg och lägger förstås märke  till   Lars Linders i sak  nedvärderande  recension.    (  Efter några få  artiga  ord av uppskattning ... )

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3486&a=858802

Han tar fasta på  ett par relativa  svagheter -  för att skymma undan den verkliga  styrkan:   att Göran Hägg  2008  faktiskt har mod att peka  på parallellerna  mellan fascismens krigsförbrytelser ( dess sätt att hantera människor )  och USA:s  förbrytelser  i Irak och Afghanistan.   Att GH gör detta  på flera ställen.

Alltså -  att han varnar för vad fascism  av idag verkligen är.  Att den så att säga  marscherar  mitt ibland oss!  Också på DNs sidor...

Lars Linder vill inte låtsas om dessa passager   - antagligen därför  att den  tidning han skriver  i varmt har ivrat för USAs  "humanitära"  bombningar i olika delar av världen.

Därför prisar han bara  Göran Häggs bok  för att den  pekar på nyfascismen i Italien.  Och lägger själv till  en varning för nyfascism i Putins Sovjetunionen ( hmm,  var annars,  det gäller väl för DN  att få igång ett nytt världskrig  ).

Han missar  därmed   Häggs  fria  sökande -  en berättarstil  som blir levande,  passionerad.

Man får  ut mycket av Göran Häggs kloka  belysning av sambanden mellan höger och vänster-radikalism.  Hur våld  föder våld  /   den part  som blir kränkt och hotad  vill alltid trappa upp konfliktbeteendet,   genom att imitera och förstärka det  angrepp man varit utsatt för.

De psykologiska betraktelserna ang.  Mussolinis oförmåga att ha vänkontakter och kärleksrelationer har också förklaringsvärde.
Kombinationen av stort ego och trångt hjärta  är inte  okänd både inom höger och vänster-rörelser ( dess militarister,  diktatorer,   politiker  )   OCH    inte helt okänd  bland redaktörer  i massmedia,   som riggar upp bondfångerie  för nya krig.


Gunnar Thorell / 08 12 02