SVD 3/9 2002
Resan
från botten gav mig styrka
Under
en tid levde Khai Chau helt i sin egen värld. Förvirrad
och avstängd. Han drog sig undan familj och vänner, inbillade
sig att tv-hallåorna talade direkt till honom och trodde att
illvilliga personer manipulerat med solen för att få honom
att tappa tidsuppfattningen.
Själv förstod han inte att han var sjuk. Det här var
ju hans verklighet. Först när familjen insåg att Khai
drabbats av en psykos, kom han till en psykiatrisk klinik för
vård.
Men det gjorde honom inte friskare. När han skrevs ut igen -
med höga doser medicin i kroppen - blev han liggande utslagen
på sängen i månader. Han orkade inte prata, inte
äta, inte tänka.
- Jag kunde knappt lyfta armen. Det var hemskt. Men trots det tappade
jag aldrig hoppet. Även när jag var längst nere i skiten
brann det en liten låga inom mig. Jag är seg som en oxe
och någonstans visste jag att jag skulle ta mig upp igen.
Snart har nio år gått sedan sista återfallet. I
dag har Khai ett välfungerande liv med vänner, egen bostad
och inplanerade studier i
matematik vid Mälardalens högskola.
- Jag har återhämtat mig från den psykiska sjukdomen,
men jag är inte alls samma person som jag var innan jag blev
sjuk. Då var jag blyg, tyst och höll mig mest för
mig själv. I dag har jag många vänner och pratar jättemycket!
säger han glatt när vi träffas en dallrande het sensommardag
för att prata om hans resa tillbaka till ett friskt liv.
Att återhämta
sig efter svåra psykiska sjukdomar är ett tungt arbete.
För att vara tillräckligt motiverad och orka ta språnget
måste den sjuke ofta först ha nått den absoluta botten.
De som varit med om det talar om en nedstigning till helvetet där
man kläs av helt. Längst där ner finns dock en bottenplatta
som kan bli språngbrädan mot ett nytt, friskare liv.
För Khais del skedde nedstigningen i flera etapper. De första
symptomen smög sig på året efter att han tagit studenten
från tekniska linjen i Eskilstuna. Drömmen var att läsa
vidare till arkitekt eller matematiker. Men först var han tvungen
att klara av militärtjänsten.
- Att gå direkt från skolans skyddade värld till
lumpen blev en chock för mig. Jag var en känslig person
som kunde ligga i timmar och fundera över olika moraliska frågor.
Jag var bland annat starkt emot att döda och när befälen
beordrade mig att skjuta drabbades jag av svåra inre konflikter.
I samma veva dog hans morbror i en hjärnblödning. Eftersom
Khais egen pappa avlidit på 70-talet, redan innan släkten
flydde till Sverige från Vietnam, hade morbrodern haft en speciell
ställning i hans liv. Khai tog det hårt. Halvåret
som följde blev han allt mer inåtvänd och förvirrad.
När han var hemma på permission under helgerna, varken
pratade eller åt han. Till slut skjutsade en äldre bror
in honom till psykakuten, där han fick diagnosen reaktiv paranoid
psykos. Han ordinerades höga doser av medicinen Haldol och skickades
sedan hem efter några veckor.
- Usch! Biverkningarna var hemska. Jag låg i sängen 24
timmar om dygnet. Hade myrkrypningar i hela kroppen, blev stel och
kunde inte hålla kvar en enda tanke i huvudet.
På
eget bevåg slutade Khai därför att ta medicinen efter
några månader. Han visste att han kunde få ett återfall,
men var beredd att ta risken för att slippa biverkningarna. Efter
bara några månader gick han in i en ny psykos.
- Då nådde jag min riktiga botten. Första gången
hade jag kunnat intala mig att psykosen var en engångsföreteelse,
men nu var jag tvungen att inse att jag faktiskt var ett riktigt "psykfall".
Vid intagningen på psykakuten var jag också med om väldigt
skrämmande upplevelser. Jag blev bland annat nerbrottad av personalen
och tvångsinjicerad.
Trots att det här var en svår period, kan Khai i dag se
att resan tillbaka till ett friskare liv började här någonstans.
Ett viktigt steg på vägen var när han en dag gick
förbi en anslagstavla i en sjukhuskorridor och blicken fastnade
på ordet "sjukdomsinsikt".
- Det lilla ordet gick rakt in i mig. Jag hade ju hört min diagnos,
men ändå inte på djupet accepterat att jag faktiskt
var svårt psykiskt sjuk. Sjukdomsinsikt är grunden för
all
återhämtning. Förnekar man sin sjukdom eller försöker
dölja den, kan man inte bygga upp ett stabilt frisk liv. Förr
eller senare trillar man dit igen.
Som en
följd av den här insikten kunde Khai acceptera att han faktiskt
behövde äta medicin. Tidigare hade han känt ett starkt
motstånd eftersom han upplevde att tabletterna snarare gjorde
honom mer sjuk än frisk.
- Först när jag fick ett nytt läkemedel, som var nästan
helt utan biverkningar, fick jag förtroende för medicinen.
Jag krävde också att själv få ta tabletter varje
dag istället för depåsprutor var tredje vecka. Det
är så förnedrande att behöva blotta sig för
en främmande person som sätter en spruta i häcken på
en. Tabletter ger en känsla av kontroll. Man stoppar något
i munnen för att bota sig själv, förklarar Khai, som
fortfarande medicinerar, men på lägsta möjliga dos.
Stärkt
av medicinens positiva effekter bestämde han sig för att
förverkliga sin gamla dröm att läsa på universitetet.
Han flyttade till Uppsala och började på receptarieutbildningen.
Hela första terminen praktiserade han på ett apotek.
- Det var underbart. Ombytta roller. Nu fick jag gå omkring
med vit rock och plocka bland medicinerna och ge råd till patienterna.
Mycket bra för självkänslan.
Men återhämtningen är sällan en linjär process.
Ofta handlar det om ett steg fram och ett tillbaka - vilket även
Khai fick erfara. Inför termin två var studiesituationen
förändrad. Han hade bara några få föreläsningar
i veckan och fick mycket tid över för sig själv. Snart
började han må sämre igen. Han fick bland annat för
sig att korridorkamraterna var utklädda vårdare som var
där för att övervaka honom.
- Det var verkligen ett bakslag. Nu hade jag gjort bort mig inför
främmande människor. Skandal. När jag skrevs ut från
sjukhuset fick jag flytta hem till mamma i Eskilstuna igen. Utan utbildning.
Utan jobb. Utan pengar. Inte bra för självkänslan -
eller meritlistan.
Ett problem för många psykiskt sjuka är att de inte
har något socialt sammanhang att knyta an till under
återhämtningsprocessen. Isolering är ofta en del av
sjukdomsbilden. För Khai har därför RSMH:s (Riksförbundet
för Social och Mental hälsa) träfflokal i centrala
Eskilstuna varit oerhört viktig.
- Jag gjorde upp ett slags kontrakt med mig själv. Hur dåligt
jag än mådde skulle jag släpa mig iväg varje
dag till RSMH. Jag behövde bara stanna i fem minuter, men då
hade jag i alla fall kommit utanför dörren och sett andra
människor.
- Fördelen med ett sånt ställe är att där
är fritt spelrum. Jag behöver inte oroa mig för att
någon tittar snett på mig om jag kommer dit och mår
lite dåligt någon dag. Det är en trygghet.
I dag är träfflokalen hans andra hem. Khai hjälper
till med datorerna, axlar flera förtroendeuppdrag och inne i
köket är skåpluckorna tapetserade med urklippta tidningsinsändare
med hans signatur.
- Det är faktiskt ett annat av mina knep. Om de destruktiva tankarna
tränger sig på, tänker jag snabbt ut ett ämne
som jag tror kan intressera många läsare. Sedan sätter
jag mig framför datorn och
koncentrerar mig stenhårt på att försöka få
insändaren så intressant och välskriven som möjligt.
Jag lurar hjärnan genom att fylla den med annat.
Människor
som återhämtat sig från svåra psykiska störningar
beskriver ofta hur betydelsefullt det varit med ömsesidiga relationer
till andra. Vänskap där båda tar och ger. För
Khai har Lennart varit en sådan vän. De träffades
på RSMH och kände direkt att personkemin stämde.
- Som psykpatient har jag gått på en del nitar när
det gäller vänskapsrelationer. Jag har träffat människor
inom vården och trott att de varit mina vänner. Men sedan
har klockan blivit fem och då har de inte velat lyssna mer eftersom
deras arbetspass varit slut. Jag har känt mig dum och lurad.
Med Lennart är det inte så. Vi umgås på lika
villkor.
Det var också Lennart som introducerade Khai till bowlingen,
det nya stora livsintresset. De dagar han inte tillbringar i RSMH:s
lokal, hänger han ofta i bowlingshallen. Målet är
att bli svensk mästare.
- Men viktigast är att bowlandet fungerar som
terapi. Istället för att sitta hemma och ha ångest,
kastar jag några klot, tar en fika och småsnackar med
andra bowlare. Bara att se människor i rörelse får
mig att må bra.
Även
om Khai anser sig vara frisk i dag, så händer det att gamla
destruktiva tankar dyker upp. Numera är han dock inget hjälplöst
offer för symptomen. Skulle han känna att en psykos är
på väg tar han snabbt en eller två extra tabletter
av sin medicin. Sedan plockar han fram en lapp med ett nedskrivet
budskap från sitt "friska" jag till sitt "sjuka"
jag: Vad som helst får hända, bara inget återfall!
- Jag fokuserar hela min tankestyrka på det budskapet. Det gäller
att ha prioriteringen klar för sig. Annars är det lätt
att man håller fast vid andra yttre saker så länge
att man till slut inte kan stoppa psykosen. Numera tänker jag
till exempel att det är viktigare att förlora arbetet eller
studieplatsen, än hälsan.
- Sedan gäller det också att peppa sig själv. Sista
gången jag hade ett återfall var 25 november 1993. När
jag köper en ny kalender bläddrar jag genast fram till det
datumet och skriver in hur många år som gått sedan
dess: 6 år, 7 år, 8 år Varje gång jag passerar
det datumet firar jag. Det är min största seger!
Anna Lagerblad SVD
http://www.svd.se/dynamiskt/Idag/did_2636353.asp
Retur,
Aktuellt
Home, Humanistgruppen