VEM och VAR och NÄR, viktigare än VAD

Det mest förargelseväckande är nästan alltid ärligt. Påståendet i sej är ofta obestridligt, gärna trivialt. Det bara säjs vid en förargelseväckande tidpunkt eller i ett förargelseväckande sammanhang eller av en förargelseväckande person. Området har blivit så skuldbemängt eller så genompyrt av ängslan, att självcensuren har spritt sej epidemiskt.

Den alltid välunderrättade Tom Wolfe berättar i sin dråpliga bok från 1981, "From bauhaus to our house", hur det gick till när västvärlden drabbades av en omänsklig arkitektur, i glas stål och betong och platta tak. Hus som ingen idag vill bo i, och offentliga byggnader som sakta suger musten ur alla som fortfarande jobbar i dom. Ingen kunde då säja som det var, nämligen att dom tyckte det var hus för maskiner och inte för människor. Det hade varit ytterst förargelseväckande i inflytelserika modernistkretsar i USA på 30- och 40-talen. Och det berodde på att bauhausgruppen, som stod för den nya stilen, till stor del var flyktingar från Hitlers Tyskland. Att angripa dem och deras stil hade varit att misstänkas inte bara för svårartat borgerlig nostalgi utan till och med för nazisympatier.

Herbert Tingsten gav ett träffande uttryck för samma fenomen när han sa: "Djävla Hitler, nu kan man inte säja att Isaac Grünewald är en dålig konstnär längre!"

På samma sätt, fast åt andra hållet, var det absolut inte läge, medan de baltiska länderna levde under sovjetiskt förtryck, att säja ett enda ord om deras förföljelser av judarna.

Albert Camus skrev om det kalla krigets Europa följande: "En vidsträckt konspiration av tystnad har spritt sej omkring oss, en konspiration som accepteras av alla som är rädda och som rationaliserar sin fruktan för att dölja den för sej själva.

'Du bör inte tala om de ryska utrensningarna av intellektuella, det hjälper reaktionen' ­ 'Nämn inte det engelsk-amerikanska stödet till Franco - det hjälper kommunismen.' "

När kriget mot Irak för att befria Kuwait började blev det också tabu att påpeka att USA och västmakterna själva hade ansett Saddam värd att rustas upp för att han skulle kunna föra krig mot Iran. Under Bosnien-kriget påminde ingen om att det jugoslaviska artilleriet till avsevärd del kom från Sverige.

Ofta hänger allt på vem som framför ett påstående. En enda från motståndarlägret är värd mer än tusen av de egna. Det spelar ingen roll om miljontals medlemmar i fredsrörelsen säjer att det inte finns några kliniska krig men det fick en avsevärd effekt när general Schwarzkopf själv efter gulfkriget yttrade: "Jag blir så förbannad varje gång någon pratar om kirurgisk krigföring. Som om detta är renliga saker. Krig är skitigt, krig är vidrigt."

När valet bara står mellan pest och kolera måste man kunna motivera sina val av koleran, inte med att den är bra, utan med att den är något mindre dödlig än pesten.
Dialogen krymper i växelverkan med alla krigsfrämjande tillstånd. Till och med i Sverige kunde en nyanserad debattartikel om Kosovo-kriget snart tolkas som ett otvetydigt stöd för ena eller andra sidan. Ändå är förmågan att hålla minst två sidor av samma sak i huvet samtidigt utan att förlamas en förutsättning för långsiktigt handlande.

En diskussion blir mer polariserad och avsnörd ju mer det finns av rädsla och skuldkänslor på området. Just nu, i skuggan av steriliseringsdebatten, är det djärvt att påpeka att det finns föräldrar som är skadliga för sina barn och aldrig borde ha några. Det måste också alltid råda en djup vallgrav mellan det enkla konstaterandet att jordens befolkningsökning måste bromsas och det enkla konstaterandet att det, av helt andra skäl, finns ett behov av laglig rätt till dödshjälp.

När finansmannen Robert Weil framförde ett tack till löntagarna för att de avstått så mycket till kapitalisterna, ett enkelt verifierbart faktum, så möttes han av olycksbådande tystnad bland de egna, medan andra jublade. Som moderat får man gärna orda om att avundsjukan regerar i Sverige och att avundsjukan ligger i vägen för en sund ekonomisk utveckling ­ bara inte i samma veva som man ska förklara varför svenska chefer måste ha lika skyhöga löner som cheferna i vissa andra länder. Man kan också klaga vitt och brett över storebrorssamhället i Sverige, över kontroll och centralstyrning och byråkrati, bara man har fattat att samma fenomen, om det gälle EU, ska kallas för samarbete och gemenskap.

Man måste strängt hålla isär den publik för vilken man ska tala om behovet av ökad konsumtion och att vi sparar för mycket, från den publik som ska få höra att vi levat över våra tillgångar och måste skära ner. Likaså måste man hålla strängt isär sin oro för miljön och framtida generationer å ena siden och å den andra sin omsorg om ökad tillväxt och bättre fart på hjulen.

Det är inte omöjligt att förmågan att hålla två motstridande perspektiv i huvet samtidigt har ökat rent allmänt under seklernas gång. Men fortfarande är det nog ganska realistiskt av en politiker som vill nå en tillfällig framgång att radikalt mörklägga motargumenten. Det här är inte enbart politikernas fel. Allmänheten är helt enkelt inte van att lyssna till flerdimensionella debatter eller nyanserade ståndpunkter. Men den skulle kunna bli. Om medierna hjälpte till lite i stället för att polarisera, och låsa fast en person vid en sak och en sak vid en person, och låta alla ropa allt högre förbi varandra...

Och inte kan det bli bättre med den accelererande tidsbristen i media. På en halv minut hinner man inte redogöra för ens en ståndpunkt, än mindre visa att man känner till fakta som stöder en helt annan.

http://www.evamoberg.nu/artiklar.html

Home Humanistgruppen

_