|
Nemesis
- Solens motpart
Vi lever i ett
dubbelstjärnesystem. Solen har en mörk
men okänd följeslagare som regelbundet återkommer.
Den åtföljs av planeter, asteroider, grus och stoftmoln.
|
|
Nibiru är i sanning Jordens systerplanet, de båda
skapades när föregångaren Tiamat klövs i två delar genom Nemesis fram-
fart. Planeternas öden är därför synkroniserade i såväl händelser som i
tidsaspekten. När något sker på Jorden så sker
motsvarande händelse även på Nibiru och omvänt. När stunden är inne för ”den
slutgiltiga striden” på Jorden så måste med
nödvändighet samma sak inträffa på Nibiru. Det tyranniska styret på båda
planeterna varar inte för evigt, vi går mot en ny
strålande era. Gudar och människor skall leva sida vid sida; somliga på
Jorden, en del på Nibirus planeter.
Skärningspunkter
I mina artiklar återkommer jag ofta till solens
tvillingstjärna, Nemesis, och dess rörelse genom vårt solsystem. Denna slock-
nade stjärna rör sig inte enligt en klassisk elliptisk bana. Nemesis passerar
förhållandevis nära solen vilket gör att den faktiskt
korsar sin egen bana på tillbakavägen. Kontentan i det hela är att stjärnan
Nemesis rör sig genom solekliptikan på två olika
ställen. Man bör lägga till här att Nemesis anländer nerifrån, dvs snett underifrån, jämfört med de övriga planeternas
plan. En
”normal” ellips skulle ha korsat en och samma planetbana två gånger men
Nemesis beter sig lite annorlunda.
Nemesis position just nu är under solekliptikan,
dock vet vi inte exakt var den befinner sig. När den anländer så kommer
den från södra stjärnhimlen och rör sig därefter snett uppåt, just som Hale
Bopp gjorde på sin tid. Den korsar ekliptikan
vid Jupiters position och fortsätter upp till sin högsta punkt på den norra
stjärnhimlen. Asteroidbältet bildar resterna efter en
kollision mellan en av Nemesis dåvarande planeter och en planet som tidigare
befann sig mellan Mars och Jupiter. Planeten
har kallats Maldek och Malona, det är inte uteslutet att planeten Merkurius
faktiskt är återstoden efter den kollisionen.
Det riktigt intressanta kommer när vi granskar den
andra skärningspunkten, den hittar vi nämligen vid positionen av planeten
Jordens bana. För när Nemesis återvänder från sin högsta position på himlen
(det tar ca 900 år) så korsar den åter ekliptikan,
och detta sker just vid jordens bana runt solen. Jorden kallas i sumeriska
källor för ”den kluvna”, Ki, vilket antyder att den
bildats ur en större kropp. Den fornnordiska mytologin anger att jorden
skapades av jätten Ymers kropp. Ymer skulle alltså
ha varit en enorm planet som delades i två. Jorden blev en del, den andra
bildade ”himlen” dvs planeten Nibiru.
Samma mytologi finner vi i berättelsen om guden
Anu som ansågs vara ”föreningen av himmel och jord” men som till slut
delade upp sitt väsen. Troligen har Nemesis inte kolliderat fysiskt med
Anu/Ymer, den har endast kommit så nära att jätte-
planeten slitits itu av den starka gravitationen. Efter uppdelningen dras
såväl Jordklotet som Nibiru med av stjärnan Nemesis
och i dess närhet etablerar de sina former och egenskaper. Nibiru skulle,
långt senare, komma att kollidera med en himla-
kropp; troligen var det just Maldek den slog samman med. Detta ledde till att
en bit bröts loss från Nibiru och bildade en
självständig planet; Luna, vår måne.
Ombytta roller
Det kan förefalla märkligt, närmast otroligt, men
den planet som befinner sig i jordens omloppsbana tycks vara utbytbar.
Detta beror på att Nemesis, solens tvilling, passerar den positionen en gång
på 3661 år. Vid sådana tillfällen byts den
stationära planeten ut under vissa omständigheter. ”Lagret” av tillgängliga
planeter finner vi bland Nemesis sju omgivande
himlakroppar. Det fanns en tid, för många tidsåldrar sedan, när jordens
position i vårt solsystem låg öde. Vårt jordklot
existerade då men hade statusen av en ”dubbelplanet” tillsammans med Nibiru
runt stjärnan Nemesis, de var syskonplaneter.
Nibiru var då även omgärdad av två satelliter;
Luna, vår nuvarande måne och den lilla månen Cruithne [Krinjə]. Äldre
piktogram föreställande den bevingade disken, Nibiru, är även försedda med två
”hjulliknande” föremål. Den postmoderna
civilisationen kan ha känt till att Nibiru var förknippad med två månar. Men
någonting hände uppe i den himmelska planet-
konstellationen då Nemesis passerade solsystemet. Nibiru drogs ur balans av
de andra planeterna och slungades ner i djupet
(till jordens nuvarande läge). Jordklotet Ki blev kvar runt Nemesis men
övertog den dagen styret av Nibirus månar.
Vi kan här ha förklaringen till att uråldriga
civilisationer har berättelser om en era när det inte fanns någon måne på
himlen.
Jordklotet adopterade, fångade in, vår måne men detta skedde redan under
”guldåldern” då gudasönerna bebodde jorden
och när jorden själv befann sig i Nemesis solsystem. Den
himmelska planeten Nibiru var ”nedslängd” till en jordisk tillvaro
och detta kan vara ursprunget till berättelsen om ängeln Lucifer, som,
anklagad för övermod, uteslöts från himlen: ”Hur har
du inte fallit från himmelen, du strålande morgonstjärna! Hur har du
inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare.”
Men vid en senare passage skulle Nibiru komma att
återta sin tron i himlen. Samtidigt övertar jordklotet positionen som
jordbunden planet, kanske som ett kärleksfullt offer (någon måste bära den
tunga bördan). Denna gång följer månarna Luna
samt Cruithne med ner i djupet och de är med oss än i dag. En bild av ett
hårt arbetande ”gudateam” börjar ta form; fadern
Nibiru, modern Jorden, sonen Luna och en kringjagande ”hund” bistår
mänskligheten. I en framtid kan jordklotet mycket väl
fångas in igen och återgå till systemet Nemesis. Antyds detta i
sädesfältformationen där planeten jorden saknas?
Den oövervinnerliga solen
Vad ligger egentligen bakom berättelserna om den
historiske ”Mithras” och titeln ”Deus Sol Invictus” som den romerska
kulturen lånade av äldre mysteriereligioner? Deus Sol Invictus (den
oövervinnerlige solguden) är, menar jag, i själva verket
en benämning på en himlakropp tillhörande vårt solsystem. Den som åsyftas är
solen Nemesis, som efter att ha fallit samman
och blivit en neutronstjärna också i sanning blivit omöjlig att besegra.
Nemesis är döden och vem kan då
besegra honom?
Märkligt nog återkommer detta tema i science
fiction-romanen ”Star Wars”. Den ondskefulle Darth Vader har gått i strid
med den rättfärdige Obi-Wan som då säger de märkliga orden: “If you strike me
down, I shall become more powerful than
you can possibly imagine.” Fantasifulla sagor och berättelser rymmer ofta
delar av sanningen. För vad är fantasi annat än
faktiska återspeglingar av händelser som en gång utspelat sig i verkliga
livet. Nemesis är ingen myt utan påtaglig verklighet.
Att Mithrasmytologin förknippas med Zodiaken är
återigen en koppling till solen och precessionen.
Solguden i gestalt av
Sol Invictus/Nemesis följer inte bara passivt med i rörelsen genom
djurkretsen. Det är tvärtom Nemesis som i sin skarpa
omloppsbana runt solen alstrar
precessionsrörelsen. Det är således ingen steglös rörelse som föreligger och
den har inte
alls med jordaxelns wobblande att göra. Varje gång Nemesis slungas runt solen
förändras stjärnornas relativa positioner.
◄ Åter: Tecken i skyn
Joakim R S Nilsson
E-post Joakim
|