Intuition kontra Vetenskap

Joakim R S Nilsson

Intuition och vetenskap ses i allmänhet som väsensskilda företeelser utan någon som
helst beröringspunkt. Det är två skolor som ofta hamnar i direkt konfrontation med
varandra. Redaktören bakom Universum i nytt ljus presenterar sin syn på fenomenet.

Den rådande normen

I synnerhet i västerlandet är vetenskapen det allenarådande rättesnöret för allt som anses sant, legitimt och
värdefullt. Men Universum kan, per definition, inte enbart vara uppbyggt av konkreta och otvetydiga begrepp.
Förekomsten av det påtagliga gör att det obestämbara ger sig tillkänna. Att vetenskapen utgör normen för vårt
samhälle hänger troligen samman med det patriarkala styret. Mannens särställning har länge ”suttit i väggarna”
men nu förändras bilden. Utvecklingen går långsamt men outtröttligt mot ett verkligt jämlikt samhälle där båda
könen kompletterar varandra istället för att ”i lönndom” föra krig mot varandra. En ny samvaro väntar oss.

Det medvetna fältet

Människor som arbetar med intuitiva frågor får ofta höra: ”du är inte vetenskaplig”, vilket i klartext betyder att
de anses ”oseriösa”. Naturligtvis är intuitiv kunskap minst lika seriös som vetenskapen men den använder inte
det traditionella begreppssystemet. Vi står här inför en paradox; intuition och vetenskap måste kunna interagera
men samtidigt kan de endast använda sina respektive språk. Det är med andra ord meningslöst att försöka göra
vetenskapliga mätningar av det intuitiva området. Intuitionen är ett medvetet fält som undflyr alla försök till
analyser. Resultaten som ändå ges blir meningslösa eller redovisar resultat som överensstämmer med slumpen.

Sammanfattningsvis kan man säga; ”intuitiv information bör ifrågasättas men kan aldrig mätas, vägas eller på
annat sätt testas med vetenskapliga metoder”. Lika misslyckat är att låta intuitionen intränga på vetenskapens
område. Varför skapa sig en intuitiv bild av något som det är teoretiskt och praktiskt möjligt att testa genom ett
experiment? Enligt den utgångspunkten är vetenskapen grunden, när all konkret forskning är uttömd kommer
intuitionen in. Därmed inte sagt att intuitionen måste vänta tills vetenskapen är klar (vilket den ju aldrig blir).
Intuition och vetenskap måste komplettera varandra och ge varandra impulser, då kommer vi sanningen nära.

En andlig verklighet

Det finns en andlig dimension som är fullt verklig men inte mätbar (med fysiska mått). Denna tillvaro består av
partiklar och energier som vetenskapen ännu inte upptäckt (och kanske aldrig kommer att upptäcka). Vägen
till att ändå synliggöra den andliga dimensionen måste gå genom intuition. Det är redan så inom partikelfysiken
att konkreta experiment spelat ut sin roll. Föremålen som observeras är nu så små att de infallande bestrålande
partiklarna (elektroner, fotoner) oundvikligen påverkar mätresultatet. Den sista barriären för att fullt ut förstå
materiens egenskaper och lagar behöver därför ske på teoretisk väg (och det är där intuitionen kommer in).

Forskare kan skjuta med sina partikelacceleratorer tills rören blir vitglödgade, astronomer kan bygga teleskop
större än vårt solsystem. Vägen till den slutgiltiga förståelsen av Kosmos måste till syvende och sist inbegripa
intuitiva tillvägagångssätt. Vetenskapen har målat in sig i ett hörn och det har gått prestige i forskningen. Även
om en idé är aldrig så tokig anser man sig behöva hålla fast vid den av princip (vetenskapen får inte ha fel). Jag
tänker osökt på den totalt vettlösa idén om Big Bang, som länge hållit sig kvar med näbbar och klor. Detta trots
flera rapporter som tyder på att rödförskjutningen av stjärnor kan ha andra orsaker än att de avlägsnar sig.

Expertsamhället

En mycket påtaglig fara med det vetenskapliga systemet är att det premierar etablerandet av ”experter” inom
vissa områden. Men en expert som vet mycket om en speciell företeelse måste ju rimligtvis vara mindre kunnig,
kanske rent av ignorant, på andra områden. Om denne person således inte har helhetsbilden klar för sig, kan han
då med rätta säga sig vara expert? Vi står inför en ny paradox: Vad har vi för glädje av ”fackidioter” som vet allt
om sin egen nisch men som inte kan förmedla kunskapen, eftersom de inte förmår relatera till samhället i stort?

Min uppfattning är att expertsamhället är ett uttryck för en obalans i den intuitiva och vetenskapliga vågskålen.
Om intuitionen får tillbaka sin rättmätiga ställning kommer experternas (skräck)välde till slut att upphöra. När
människor vet lite om det mesta (och mycket om ingenting) blir samhället balanserat och harmoniskt. Experter
kan säkert fylla en funktion men förutsättningen är då att de kombinerar sin kunskap med en ansenlig portion
ödmjukhet. Universum är ett stort och mycket avancerat system. Vem kan säga sig helt förstå detta väsen?

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim