Gud – Vem
är du?
Ära vare Fadern
och Sonen
|
|
Att känna sin skapare
mer än till namnet borde vara en självklar kunskap. Universum
för ateisterna, Gud för de troende;
det är en och samma kraft. I jämlikhetens tid kan
man fråga sig: ”Varför inte lika
gärna Modern och Dottern?” Det finns en förklaring!
Alltets
Gud
Den Gud som motsvarar alla
väsens högre allomfattande gestaltning förändras aldrig, identiteten är
densamma
då, nu och i all framtid. Alltets Gud är komplementet till det enskilda
väsendets skiftande förnimmelsehorisont,
en övergripande princip som inte äger något självständigt liv. Denne överpersonlige
Gud existerar blott för att
vara sina själar behjälplig, detta är Guds/Universums eviga kallelse: ”Den
som verkligen härskar måste tjäna.”
Gud är inte avskild från
sina väsenden utan kan sägas vara en omistlig del av varje väsendes natur. På
samma
sätt är väsendena omistliga delar av Alltets Gud. Identiteten förändras
kontinuerligt i en cyklisk process; själen
förnimmer växelvis väsendets respektive Guds perspektiv. När den individuella
själen går in i ett latent tillstånd
kvarstår den gudomliga själens förnimmelse. Därigenom är Gud närvarande i
alla själar och alla själar är Gud.
När sker då själens
uppgående i Gud? När människan dör upplöses tre av hennes fysiska kroppar
varav två är
lättare än den fysiska. Sedan vistas hon en tid i den andliga världen som hon
upplever genom sina högre subtila
kroppar. Men även de högre subtila kropparna upplöses till slut, människan
lever då enbart i sin själsliga sfär;
Egenvärden. Efter vistelsen i den själsliga sfären upphör det individuella
perspektivet, själen blir ett med Gud.
Gudomlig
gestaltning
Alltets Gud har en
gestaltning som utgör summan av väsendenas gestaltningar. På samma sätt kan
Alltets själ
uppfattas som den större själen, sammansatt av väsendenas själar. Den
gudomliga gestaltningen är oändlig i tid
och rum men märkligt nog finns ändå en slags begränsad oändlighet i
Guds natur. Om man exempelvis betraktar
enbart människan så är Gudsnaturen begränsad till ”samtliga mänskliga
yttringar”, från partikel till galaxhop.
Naturligtvis ger
upplevelsen sett ur Guds perspektiv ändå ett intryck av evighet och
oändlighet, betänk att Gud
ser alla mänskliga tilldragelser utspela sig simultant. Det finns
andra begränsningar som handlar om universums
indelning i dimensioner och utvecklingsnivåer men detta är fortfarande
kopplat till det människliga uppgåendet i
Gud. I den högsta väsensgestaltningen alla kategorier existerar inga
begränsningar, där är Gud allt och överallt.
Alltets själ och de
individuella själarna är oförgängliga och eviga, bortom all materia. Själen
är den betraktande
principen; ”den som varsebliver”. Alltets själ består av varierande
konstellationer av individuella själar, ändå är
antalet själar inom konstellationen oändligt stort. Varje själ består av en själskärna
som sänder ut och tar emot
energi i tomrummet (vakuum). Energin är gravitationsvågor, longitudinella
vågor i sju olika frekvensområden.
Fadern
och Modern
Gud/Universum har en manlig
och en kvinnlig aspekt. Det manliga uttrycket kan vi kalla Skaparen,
det kvinnliga
uttrycket kallar vi Bevararen. Skaparen är den aktiva principen, nuets
upprätthållare. Eftersom människan lever
inom det manifesta existensområdet (nuet) är det Skaparen eller Fadern som är
den rådande guden. Med detta i
åtanke är det trots allt rätt för människan att kalla Gud för Fadern, längre
fram i utvecklingen tar Modern vid.
Bevararen är den passiva Gudsprincipen,
förvaltaren av framtiden och det förgångna. Det finns väsen inom detta
existensområde men tillvaron är inte manifesterad, den är latent. För
dessa väsen är Gud entydigt med Modern
eftersom existensen hör till det kvinnliga uttrycket. Bevararen kan
jämställas med begreppen Enheten och Tao,
vilket genast ger oss svårigheter med beskrivningen. Bevararen bär på urbilder
av allt som var, är och kommer.
Bönen ”Fader vår” är
giltig, den har ingenting med något patriarkat att göra. Vi måste acceptera att
vi tillhör det
manifesta existensområdet där det manliga uttrycket är verksamt. Könskriget
mellan män och kvinnor är något
mycket lokalt i tid och rum. Människan återföds kontinuerligt, var och en får
erfara såväl den manliga som den
kvinnliga utstrålningen; 2x7 liv som man, 2x7 liv som kvinna. Tillvaron är
fullkomligt rättvis, allt är noga uttänkt.
Bönens
funktion
En människa som lämnat den
individuella scenen och inträtt i det gudomliga perspektivet fungerar helt
och fullt
som Gud för det mänskliga kollektivet, detta innefattar förmedlingen av
bönesvar i olika former. Den kosmiska
människan för nu dialog med ett oändligt antal mänskliga individer. Men
det är inte en konversation som man
vanligtvis uppfattar den; människornas böner, rop och frågor når den kosmiska
människan som ett stilla brus.
Gud besvarar samtliga anrop
från människorna utan någon ansträngning, anropen rör vid denne och
reflekteras
tillbaka som olika slags bönesvar. Svaren kommer i den form den enskilde
individen bäst kan förstå dem i sin
aktuella situation. Det ligger en stor vinst i att som människa verkligen
använda sin självklara förbindelse med
Gud/Universum. Man kan få hjälp och stöd i alla möjliga omständigheter, det
enda man behöver göra är att be.
Sonens
uppgift
Men Gud nöjer sig inte med
att hjälpa på tryggt avstånd, det finns även ett behov av att gripa in på ort
och ställe.
En sann Gud måste vara beredd att dra på sig ”arbetskläderna” och ställa sig
lägst av alla. Allting utgår från ett
väsen som avancerat så långt det någonsin går inom det mänskliga området,
även inom den ickemanifesterade,
latenta tillvaron. Från de största strukturerna i Universum nedstiger en Gud
i materien och antar jordisk form.
Guden som nedstiger måste
först lämna Enhetens område och dela sitt väsen i manligt och kvinnligt.
Ytterligare
en uppdelning kan behöva ske som handlar om en logisk respektive en intuitiv
specialisering. Guden, och dess
”familj” inkarnerar först i de större strukturerna såsom hypergalaxer,
galaxhopar, galaxer och stjärnhopar. Vid
varje inkarnation i en mindre struktur försätts den större strukturen i ett
slags komatillstånd, en slumrande fas.
Nedstigningen fortsätter
mot ”mindre” strukturer såsom solsystem, blå och gula solar, stora och små
planeter,
månar och asteroider. I den sista etappen inkarnerar guden som ett
änglaväsende och slutligen som människa.
Det är inte helt lätt att föreställa sig vidden av det offer som guden tar på
sig i och med nedstigningen. Mödan,
smärtorna måste vara obeskrivliga. Ändå sker liknande offer överallt i
Universum, syftet är ett enda: Kärlek!
Vi lever i ett turbulent
solsystem och på en utsatt planet, ändå kan vi prisa oss lyckliga. En Gud i
jordisk gestalt
har kommit till oss. Upprepade gånger har han offrat livet för vår skull. Skulle
denne man verkligen resa genom
Kosmos för att dö en enda död, på ett kors..? Sannerligen inte! Se
tillbaka i historien; någon har följt med oss i
olika inkarnationer, i olika länder och i skilda världsliga och andliga
sammanhang; Gud har aldrig lämnat oss!
En
sällsam dröm
Min ursprungliga avsikt med
den här artikeln var att enbart beskriva den universelle guden.
Men redan samma
natt som jag gjorde mina förberedelser hade jag en ovanlig dröm. Det var
ingen behaglig dröm men heller ingen
vanlig mardröm, det fanns ett klart och tydligt budskap ämnat åt mig. Drömmen
handlade om en förgången tid:
2005-09-07
”I
min dröm var jag förflyttad tillbaka i historien. Av sammanhanget framgår att
utdrivningen ur Edens lustgård inte var någon vanlig förvisning.
Människorna, en liten grupp, kastades ut i djungeln för att dö där, och
döden var säker. Men Guds son kom till dem och bodde hos dem, de bildade en
by med en palissad och de lyckades överleva. De lärde sig att leva av vad
naturen gav, de lärde sig bruket av elden och kokkonsten, människornas
antal steg sakta och byn växte.
Makthavarna (fysiska änglaväsen) upptäckte snart människornas
by. Guds son steg då fram och berättade att människorna var kapabla att
klara sig på egen hand. Han visade stolt upp hur de levde och hur de lagade
till sin huvudföda som bestod av kokt sötpotatis. Men makthavarna var inte
imponerade av människorna och deras små gåvor, de lät sig inte bevekas.
En dag kom makthavarna till byn för att döda alla
människor och utplåna dem från jorden. Inför åsynen av makthavarna blev
människorna skräckslagna, de var vana att samla sig i grupp vid fara och
det skedde nu också. Makthavarna visste just detta och hade redan sin plan
klar, de avsåg att hälla brännbar vätska över människorna och döda dem med
facklorna som de bar.
Men Guds son var där och varnade dem med orden:
”Klumpa inte ihop er, sprid ut er, skingra er.” Och de gjorde som han
befallde och spred ut sig över byn. Då beslöt makthavarna att bränna dem en
och en, och en människa förlorade också livet i elden. Då steg Guds son
emellan och sade: ”Om människorna ska dö av eld ska även jag dö.” Och Guds
son dog den dagen, bränd levande till döds. Men därmed upphörde slakten,
för Guds son var ursprungligen en av makthavarna, nu skämdes de och kunde
inte fortsätta.
Med sitt eget liv friköpte Guds son människorna och
räddade dem, de fick fortsätta att leva på jorden.”
Och så det märkliga: Just i slutögonblicket av min
dröm
hörde jag en röst som talade till mig, och orden löd:
Ӏra vare
Fadern och Sonen”
Innebörden var solklar: Sonen har lika hög status som
den universelle Fadern. Jag kan inte enbart redogöra
för den kosmiske guden, Sonen får inte glömmas bort.
|
Joakim R S Nilsson
E-post Joakim
|