Jorden,
ett rövhål i kosmos
Projekt
JERK – En fasansfull historia
Sammankomsten
Den stora kristallsalen
fylldes snabbt av män och kvinnor i vita strålande kläder, galaktiska rådets medlemmar
hade samlats.
Golvet liknade en svart spegel och väggarna var som en kupol av transparenta
stenar. Stjärnljuset samlades, förstärktes och
penetrerade allas hjärtan med milt ljus, här fanns inga dolda motiv.
Prins LeiLellan steg fram och
lyfte handen till hälsning, han var sannerligen skön att skåda. Nu talade
han. Alla lyssnade
andäktigt och förväntansfullt, man kunde förvänta sig något enastående.
”Ärade församling,” började prinsen. ”Ni känner
mina förtjänster och mina svagheter sedan begynnelsen. Därför vet ni också
att jag inte uttalar mig förhastat, har jag något
att säga finns även ett gott skäl.” Prinsen hejdade sig och betraktade
åhörarna. Ingen rörde sig, tystnaden var fullständig.
Alla väntade på fortsättningen.
”Som ni vet lever vi i diminion,
en av de lägre dimensionerna i Kosmos. Vi går aldrig helt fria från den mörka
sidan, trots
alla våra reformer och innovationer. En del av det svarta och plågsamma
kommer alltid att bringa oss sorg och förstämdhet.
Sålunda har vi alltid förutsatt att det måste förbli på det viset. Men här
och nu vill jag förkunna någonting fantastiskt: Ondskan
kan för evigt utplånas.” Åhörarna drog efter andan, tystnaden bröts. Det
uppstod en oreda som var fullkomligt osannolik i
denna höga skara.
Marskalk Sonodian steg fram
och lade handen på den centrala rökfärgade stenen. Alla tystnade omedelbart,
tog ett steg
tillbaka med skammens rodnad på kinderna. Vad hade hänt, plötsligt hade de
för ett ögonblick fallit tillbaka till en nivå
jämförbar med energierna i den tredje dimensionen. Marskalken var
uppenbarligen kvar i denna energi, han rasade. ”Så!
Prins LeiLellan önskar ändra grundförutsättningarna för Kosmos, detta är
oerhört! Vad är det som får prinsen att tro att
fundamentala lagar kan ändras hur som helst?”
Prinsen, uppenbarligen
förberedd på tumultet, var mycket lugn. ”Hör vad jag fått veta från våra
främsta entarotologer och
stjärntydare. Mycket udda händelser inom olika livsområden kommer att
sammanfalla. En konjunktion som endast inträffar
en gång på omaloner, etaoner och eoner. I utkanten av vår galax, i
solsystemet Monmatia är en medlem av solklanen på
ingående. Det blir en kollision och en planet kommer att dö och en annan
skapas. Den senare skall kallas Jorden eller Ki,
den kluvna.”
”Samtidigt, fortsatte prinsen,
kommer Jorden slungas in i en ogynnsam meanda, en kosmisk virvelflod.
Jorden, sårad i
begynnelsen, blir även framgent olycksdrabbad i återkommande perioder.
Slutligen sammanfaller även den karmiska cykeln
med samma koordinat. Detta innebär att jorden blir som en magnet för en
sällsam skara hopplösa, misslyckade, elaka och
obstinata ök till människor. Detta står skrivet, det kan inte förändras.”
”Så mycket större anledning
att skrida till undsättning då.” Det var Emarilla, Enros sköna mö av sol som
hade uttalat sig,
hon steg fram till mitten av salen. ”Jag har hört, ett bud har just kommit
in. Ark Miguella, vår förkämpe har redan färdats
till platsen, han önskar gripa in och om möjligt förhindra en katastrof.”
”Jag föreslår en annan
lösning.” Prins LeiLellan avbröt henne inte men hon tystnade och han
fortsatte. ”Detta är en unik
möjlighet. Låt oss inte bekämpa denna ondska, låt oss förstärka den.” På nytt
utbröt tumult i salen, det upphörde inte förrän
LeiLellan själv lade sin hand på den centrala stenen. ”Det är nu tid att ta
ett modigt beslut. Låt all sorg och ondska som bringat
oss sådan ledsnad falla ner på jorden. Vår galax kommer grönska och bli som
en skimrande diamant. Namnet Vintergatan
skall bli känt i oräkneliga kvadranter. Det svarta skall inte finnas mer och
lyckan bli evig.”
Den församlade skaran var mållös. ”Har du
inte förbisett en detalj,” undrade en kvinna som kallades Simsisi. ”Jorden
kommer
att bli ett veritabelt helvete. Människorna kommer att leva i ständig
dödsångest trots att de ständigt återföds till planeten. De
kommer plåga, terrorisera och döda varandra samtidigt som de tror jorden vara
en underbar plats. Schizofrenin blir total och
alla kommer att gå under i sitt sökande efter mål och mening.”
”Förvisso är det ett problem
för de själar som hamnar där,” erkände LeiLellan. ”Men tänk på fördelarna som
merparten av
galaxens invånare får åtnjuta. Jag har trots allt en lösning som förhindrar
evig isolering. Vart tusende år av jordisk tid skall
hundratusen själar friköpas från Jorden och återvända till den kosmiska
gemenskapen. De skall dock inte kunna förtjäna sin
frihet, snarare bör man likna det vid en företeelse som är välkänd i denna
dimension, ett lotteri.”
Åhörarna betraktade LeiLellan
medan han talade. Salen var konstruerad så att kristallerna i rummet fångade
upp talarens
energier och återspeglade dem i klara färger. När LeiLellan talade var ljuset
obeskrivligt, nästan bländande. Ändå var färgerna
han förmedlade inte helt transparenta. Det fanns något dunkelt över dem och
de gled in i varandra liksom för att gömma sig.
Fenomenet var helt nytt och många förundrade sig över det.
Ceremonin
Nu följde en tid av intensiv
debatt, understödd av efterforskning, beräkningar och studier av astronomiska
och astrologiska
aspekter. I sju abkas pågick samtalen, i den åttonde steg prins
LeiLellan slutligen fram, lade vänstra handen mot den centrala
stenen och den högra mot sitt bröst. ”Följ mig nu i mitt beslut, sade
LeiLellan. Avlägg en helig ed, en förbannelse över
jorden
men en evig välsignelse för vår älskade galax.” Prinsen höjde rösten. ”JERK-
Jorden, ett rövhål i kosmos.” Den rökfärgade
stenen glimmade till och lyste upp salen som en bekräftelse av eden.
Nu hade turen kommit till
rådets övriga medlemmar. De tvekade. AnKellah, LeiLellans rådgivare gick fram
först, fler följde
efter. Slutligen var rådets samtliga medlemmar framme. Det var trångt kring
stenen men de lade alla sin hand på den. ”Jorden,
ett rövhål i kosmos,” upprepade LeiLellan. ”Jorden, ett rövhål i kosmos,” mässade
rådet. Stenen svarade, lyste upp som en
nova och exploderade i ett skimmer av mikroskopiska kristaller.
Plötsligt var det som om ingen
tyngd längre fjättrade deras kroppar, de var lätta som fjädrar. Alla föremåls
skuggor försvann
och ersattes av ett gyllene ljus. De såg sin egen sorg, saknad, mörker och
oro lyfta som en dunkel örn, sväva bort i rymden
och försvinna. En exstatisk glädje sprudlade genom dem som bubblor i ett
glas. Som barn i paradiset skrek de rakt ut,
dansade och hoppade. Ondskan var utplånad.
Men från djupet av djup, från
den mörkaste avgrunden steg ett skri av ångest, vanmakt och djupaste
förtvivlan upp. Det
genomträngde rymder, nebulosor och de tätaste stjärnmoln och nådde ända in i
det galaktiska rådets heliga sal. De hörde
ropet, alla hörde det och de kände igen Ark Miguellas röst. Men de hade ingen
plats för denna sorg, den fäste inte vid dem.
Ropet lämnade dem och fördes vidare till platser som ingen känner. De var ju
fria nu, det fanns så mycket att upptäcka på
nytt. Det var festens och glädjens tid.
Epilog
Prins LeiLellans ord
besannades. Vintergatan blev en pärla i rymden, ryktet om dess glans spred
sig med överljushastighet.
Nu gick en tid, tider och även en halv tid. Få mindes längre att det i
galaxen periferi fanns en liten, dunkel planet vars
inneboende själar led outsägliga kval, ibland utan att veta om det. Planeten
tilläts inte dö, den var garanten för galaxens
lycka, en mörk hemlighet, känd endast av de invigda.
Om LeiLellan var populär
tidigare var han nu galaxens oomstridde regent. Hans popularitet visste inga
gränser. Ofta sågs
han sitta i sin stjärnbeströdda tron blickandes ut över evigheten. Inte någon
gång fick regenten ont i ryggen, sådana världsliga
problem var ett minne blott. Därför satt han just så när ett meddelande kom
om att en extragalaktisk budbärare var på väg
genom dumaslussen, gränsen till det yttre orena kosmos. En
mottagningskommitté formades i all hast, budbäraren anlände.
Budbäraren steg vördsamt fram
mot tronen. ”Ädle herre, jag kommer med ett ord direkt från väktaren av Kon
Argib, tredje
knutpunkten i kvadrant A14. Man är starkt oroad över Projekt JERK som ni på
egen hand har lanserat. Ni bör veta att
grannar i er omgivning, Andromeda, Magellan Major, Maffei samt medlemmar i
Virgo har långt gångna planer att göra samma
sak som ni, och göra sina galaxer lika strålande. Väktaren MimNagh låter
därför fråga om ni fullt ut inser att ert handlande
hotar stabiliteten i hela universum.”
Nu sammankallades det
galaktiska rådet på nytt. Denna gång tog det mycket lång tid för sedan
ondskan försvann fanns inget
egentligt skäl att upprätthålla en rådsfunktion. Dock, rådets medlemmar
lyssnade till nyheterna att deras tilltag nu började
sprida sig runt i det kända kosmos. Rent intuitivt förstod de att detta
innebar stora problem men de var inte ett dugg oroade
och kände ingen skam. Sådana känslor var ju för evigt utrotade.
Joakim R S Nilsson
|