Schaman Av födsel eller ohejdad vana?

Schamanen har en fot i den andliga världen och en fot på jorden. Schamanen har en
återkommande uppgift; att kommunicera och medla mellan de båda världar som är
människans verksamhetsfält. Finns det utrymme för schamanism i dagens samhälle?

Att födas till Schaman

Det är en vanlig uppfattning att schamankallet går i arv, det sägs ibland att schamanen endast kan godkännas om han eller hon kommer från ”rätt familj”. Även i afrikanska traditioner kan man finna dessa stränga regler för vad som krävs för att en medicinman eller en griot skall kunna vara verksam. Men detta är människors tolkning av vad en riktig schaman är. Givetvis kan schamaner födas till helt ordinära familjer och ändå vara mycket dugliga.

Man behöver se individens val av familj utifrån ett perspektiv av återfödelse. Den andliga personen som befinner sig i processen av att inkarnera till jorden söker sig självklart till en familj där kunskapen om en ickefysisk värld kommer så naturligt och så enkelt som möjligt. Men omständigheter kan se olika ut och den blivande schamanen kan behöva födas till en miljö som är i total avsaknad av andliga värderingar, den enskildes motiv är avgörande.

Vem är Schaman

Människan är en evig själ på resa genom Kosmos. I vissa skeden ser hon inte den andliga verkligheten och då kan hon givetvis inte vara verksam som förmedlare mellan fysiskt och andligt. Men var och en som erkänner en andlig existens och som är beredd att verka på det området kan, per definition, kalla sig schaman. Kontentan av detta är att den schamanska vägen är öppen för var och en som vill (och orkar) axla den ofta tunga bördan.

Det finns kännetecken som följer schamanen och utmärker denne. Men det är inte människors sak att granska tecknen och avgöra schamanens legitimitet. Tillvaron är mystisk, yttre attribut på att en människa är kallad till schamanismen kan inledningsvis saknas, när hon har fattat sitt beslut kan alla tecken plötsligt finnas där. Det är Gud och människans inre väsen som avgör hennes framtid, offentliga värderingar och normer styr inte detta.

En människas gruppgemenskap eller nationalitet bör ha samma utgångspunkt. Om det endast är blodsband som får agera norm för tillhörigheten så utarmas gruppen eller nationen till slut. Det är hjärtats gemenskap som borde vara den avgörande faktorn i sammanhanget. Vi kan lära oss av de nordamerikanska indianerna här, de har alltid bedömt en människa utifrån hjärtats band. Blodstillhörighet har varit, och bör förbli, av underordnad betydelse.

Schamanens initiering

En schaman genomgår i regel ett slags dop, en initiering, som bekräftar att denne tilldelats en ny roll. Detta sker genom en symbolisk död där personen förlorar något av det gamla livet. Med återkomsten till världen och livet har nya förmågor etablerats. Vilka förmågor som tillkommit kan variera stort och det finns därför en rad olika schamanska inriktningar, det kan exempelvis gälla healing, andlig dialog eller kunskap om olika tillvaroplan.

Shamanen kan ha svårt att rationellt förklara sin nyvunna kunskap. Schamanen har en oförklarlig visshet inom sitt speciella verksamhetsområde. Just denna kunskap är schamanens viktigaste redskap som hon använder sig av. Det kan finnas andra rent fysiska redskap som tilldelas olika egenskaper, till exempel; trummor, symboler, örter, stenar, skallror eller musikinstrument. Men det mest basala är ändå schamanens kännedom om orsakssamband.

Bruk och missbruk

Schamanen tilldelas endast så mycket kraft som han eller hon förmår att hantera utifrån sin utvecklingsnivå. Om en shaman skulle vilja överskrida sina befogenheter kan kraften slå tillbaka mot henne själv. Allt arbete på det schamanska området är därför förknippat med ansvar. Det är en farlig verksamhet, en balansgång på gränsen mellan befogade ingrepp och överträdelser av integriteten. Schamanen måste därför ständigt granska sig själv.

Svart magi är dessvärre en realitet i vår värld. Innebörden är att ljusskygga personer använder sig av andliga krafter i själviska syften. Schamanen bör inte öppet gå i kamp med dessa krafter utan istället koncentrera sig på att hjälpa andra människor. Det kan emellertid bli nödvändigt för shamanen att etablera skydd mot de negativa krafterna för att reducera skadliga verkningar. Renande ceremonier är en viktig beståndsdel i detta skydd.

Att agera utan ego

Det är inte ovanligt att schamanen blir ett redskap för högre makter. En shaman måste därför vara beredd att släppa kontrollen över det som sker. Schamanen kan få oemotståndliga ingivelser att bege sig till vissa platser eller prata med vissa personer. Till slut blir detta en så naturlig del av tillvaron att schamanen inte alls reflekterar över det. En schaman som lärt sig lita till sin inre röst är automatiskt beskyddad under ogynnsamma förhållanden.

I arbetet med människor kan schamanen ”plocka upp” klienternas rädslor eller smärtor och erfara dem i sin egen kropp. Schamanen måste lära sig skilja mellan dessa yttre känslor och sina egna. Även här är det viktigt att egot inte tar överhanden, det gäller att klart och tydligt kunna skilja på orsak och verkan. Schamanen kan agera i ett drömtillstånd men det behöver inte betyda att drömmarna är förknippade med schamanen som privatperson.

En jord - ett folk

Alla yttringar i naturen är att betrakta som levande väsen. En av schamanens uppgifter är att studera naturens företeelser och samtala med dess invånare. Schamanen är även en representant för folkgrupper med starka band till naturen. Men schamanen får likväl inte ta parti för ett visst folkslag utan måste bevara en oberoende ställning. Naturfolk ser givetvis schamanen som sin interna ledare men i ett högre sammanhang är detta inte önskvärt.

Under historiens lopp har ett antal andliga redskap utvecklats som en följd av människans växelverkan med den ickefysiska verkligheten. Dessa redskap är gåvor från Gud, men det är gåvor som måste användas och fördelas till alla människor. Sametrumman är ett exempel, vissa Samer hävdar att ”obehöriga” som använder trumman i själva verket stjäl deras kultur. Men de använder ju inte ens trumman själva; vilket slöseri med goda redskap.

Det är viktigt att bevara kulturella särarter men det betyder inte att enskilda folkgrupper skall låsa in sig i slutna kretsar och börja hävda särintressen som något ideal. Man får inte vara rädd för att dela med sig av de kulturella gåvor man fått i arv. Varje folkslag som vill ha ensamrätt på sina kulturella artefakter har oundvikligen dömt sig själva att tyna bort i glömskans dunkel. Vi måste dela med oss av det vi har för vi är trots allt en jord och ett folk.

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim