|
Banjons ursprung Den Senegambiska
Akontingen – En möjlig föregångare Daniel Laemouahuma Jatta (MBA) ”Förlusten
av den kalabassbyggda folkbanjon i Nordamerikas södra regioner, en av mänsklighetens
första Jag skall
villigt erkänna att det har gjorts betydande arbetsinsatser, både bland
europeiska och amerikanska forskare, i fråga om den moderna kommersiella
amerikanska banjon, men det finns fortfarande brister i det arbete som lagts
ner på den kalebassbyggda folkbanjon i den södra delen av Nordamerika, vilken
enligt samma forskare utvecklades till den moderna banjon. Enligt
flera banjohistoriker, i synnerhet bland forskarna i Europa och Amerika,
ligger den amerikanska banjons ursprung vid övergången till 1900-talet i
dunkel. Under de senaste femtio åren har det emellertid funnits en allmän
uppfattning bland nämnda forskare att den amerikanska banjon kom till Amerika
från Afrika, via Västindien. Hittills har ingen forskare kunnat fastställa
vilket specifikt instrument den amerikanska banjon härstammar från. Ej heller
har man kunnat urskilja vilken eller vilka etniska grupper som byggde och
spelade instrumentet och vilket språk termerna ”Banjo, Bangoe [bangå]
och Sambo” (begrepp som nämns i tidiga skrifter om banjon) kan tänkas komma
från. Innan jag
tar upp dessa frågor skulle jag vilja citera några beskrivningar av
instrumentet, så som tidiga iakttagare uppfattat det. Dessa uppgifter kan
hjälpa läsaren att själv göra sin bedömning av avhandlingen när han eller hon
läst klart. I Robert Lloyd Web´s bok, ”Ring the banjar”, ges talrika
skildringar av hur den kalebassbyggda folkbanjon i södra delen av Nordamerika
såg ut. Här är några exempel: ”De
första amerikanska banjoinstrumenten var… …tillverkade av små kalebasser försedda med trähalsar, strängade med
hästtagel eller de skalade stjälkarna från rankväxter eller ”wits”…ibland
gjorda av urholkade trästockar täckta med pergament eller blötlagt skinn och
med en pilbåge som hals… ”The
’strum-strum’ Jamaica, 1687-89..” …tillverkad av en kalebassfrukt, som klyvs på mitten, en torkad urinblåsa
från ett djur eller ett skinn spänns över den öppna delen, och detta fästs
vid ett skaft, som de gör sig stor möda att utsmycka med grova sniderier och
dekorband… ”The ’merry-wang’ ...en
klyvning på längden längs mitten av en kalebass…över den drar de ett getskinn
som de fäster längs sidorna med spikar…sedan en pinne eller en planka till skaft…sedan
spänner de tre strängar av ”pitre” (en slags hampa från agaveplantan) och så
är instrumentet klart. ”The ’banza’, okänd ort, ca 1810” Beskrivning av de ovan nämnda banjoinstrumentens spelteknik I ”Banjo
Instructor of 1855” beskriver Briggs speltekniken så här: ”När man spelar
används endast högra handens tumme och pekfinger, den femte strängen rörs
enbart av tummen; denna sträng spelas alltid i sin grundton (open), övriga
strängar spelas med tummen och pekfingret.. Strängarna slås an med tummens
insida och pekfingrets nagel. Pekfingret skall slå an strängarna med nageln
och sedan glida .. I ”Banjo Without a Master” beskriver Frank Converse
speltekniken som följande: “Slut handen något så att pekfingret hamnar något
framför de andra. Håll
fingrarna stadigt i denna position. Böj tummen en aning. Slå an strängarna
med pekfingrets nagel och ’drag’
med tummen.” Den spelteknik som beskrivs här har slående likheter med den som
används på den tresträngade Senegambiska Akontingen. Innan vi
går in på de båda konstruktionsmetoderna och speltekniken som användes på de
tidiga banjoinstrumenten skulle jag vilja ge en historisk återblick av hur
den Senegambiska Akontingen lämnade Västafrika för att via Västindien göra
sitt intåg i den nya världen. Västafrika och övergreppen i den transatlantiska slavhandeln Det var
Européer som gav sig av att söka slavar i Afrika, för att sedan sälja dem i
den nya världen. De första (Portugiser) anlände till Västafrika vid mitten av
1400-talet eller något tidigare. De fångade afrikaner och lät dem jobba som
slavar i Europa, i framför allt i Portugal och Spanien. Senare på 1500-talet,
när de europeiska handelsmännen insåg att de kunde göra enorma vinster på den
afrikanska arbetskraften i exploateringen av Amerikas rikedomar, tog handeln
ny fart. Slavarna såldes till Nordamerika, Mellanamerika, Sydamerika och
Karibien för att där utgöra obetald arbetskraft i guld- och silvergruvor, i
jordbruk och på plantager där bl a sockerrör, bomull och tobak odlades. Alltifrån
portugisernas ankomst fram till år 1600 blev ca en miljon afrikaner bortförda
från Västafrika, i synnerhet från den Senegambiska regionen (Senegal och
Gambia). Detta var inte handel, som hävdats av flera historiker i väst, det
var tveklöst en fientlig handling mot afrikanerna, som vid denna tidpunkt
krigade mot Européerna, ett försök att förhindra att deras bröder och systrar
blev tillfångatagna av främlingar och förda till okänd ort. Européerna
började senare korrumpera de afrikanska ledarna, lockade dem att sälja sitt
folk i utbyte mot skjutvapen, som afrikanerna vid denna tidpunkt behövde för
att utöka sina territorier. Att de afrikanska ledarna föll till föga och
utförde dessa skamliga handlingar är idag en stor sorg för alla goda
afrikanska bröder och systrar (ur artikel av Walter Rodney). Den Senegambiska regionen Det område
man i allmänhet förknippar med den Senegambiska regionen innefattar de
oberoende delstaterna i Gambia, Senegal och Guinea Bissau. Övriga delstater i
denna region bör dock betraktas som inneslutna i ett större Senegambiskt
område enligt vad allt fler forskare nu hävdar. I Västafrika anses den
Senegambiska regionen vara berikad med en stor variation av stränginstrument.
Afrikas mest kända stränginstrument (den 21-strängade Koran) kommer just från
denna region (ur artikel av Michael Coolen). När
Européer anlände till regionen, en av deras första anhalter i Västafrika,
hade afrikaner sedan länge förädlat konsten att spela dessa annorlunda och
underbara instrument och även utvecklat tekniker att bygga dem i olika
material. Detta är orsaken till att afrikanerna, i den nya världen, inte hade
några problem att tillverka instrumenten på nytt, oavsett den rådande
omgivningen, och således kunde instrumenten på kort tid få en spridning i
Amerika. Återigen, detta var möjligt tack vare den naturliga strävan mot
kulturellt utbyte som afrikanerna hade innan deras kultur fördärvades av
skadliga influenser. Vilket eller vilka instrument stod som förebild när banjon konstruerades,
och var det ett afrikanskt instrument? Detta är
frågan som alla uppriktiga granskare av banjons ursprung idag försöker lösa
och jag ämnar göra mitt bästa för att belysa ämnet. Som jag
nämnde tidigare har den Senegambiska regionen en rik variation av
stränginstrument såsom lutor, harpor och felor. De flesta lutor, i synnerhet
de som benämns ”Ngoni, Xhalam, Kontingo och Akonting” liknar mycket den
amerikanska kalebassbyggda folkbanjon i fråga om själva konstruktionen. Men
när man tittar närmare på dem börjar skillnader framträda, det gäller
konstruktionen, speltekniken men framför allt den sociala miljö som de är en
omistlig del av. Det är dessa faktorer vi bör granska när vi jämför
instrumenten som återfinns just på den plats varifrån slavarna togs och
fördes till Amerika. Det anses
numera bland många banjoforskare att den kalebassbyggda banjon i Amerika var
ett folkinstrument som spelades med endast två fingrar, tummen och
pekfingret, en stil känd som ”Clawhammer”. Resonanslådan bestod av en
kalebass, halsen av ett långt skaft vars ena ände löpte genom kalebassens
övre del och ut på andra sidan. Detta instrument var bland annat känt under
namnet ”Bangoe” [bangå]. Med de här riktlinjerna som utgångspunkt så
är frågan vilket instrument i den västafrikanska regionen som spelades enligt
denna princip. Jag skall nu göra en analys av de instrument jag studerat och
presentera argumenten för att instrumentet jag valt ut är en möjlig
föregångare till den moderna banjon. Analys av lutornas, harpornas och felornas konstruktion och
den sociala funktionen bakom musiken som framfördes på dem Vi har
tidigare berört några av de många stränginstrumenten i Västafrika såsom: 1. Lutorna
med inbyggd hals (spike lutes) och oval träkropp dvs instrumenten; Xhalam, Ngoni, Kontingo, Molo och Gurkel. 2. Lutorna
med inbyggd hals och rund kalebasskropp dvs instrumenten; Molo, Kondo och Kabule. 3. Lutorna
med genomgående hals och rund kalebasskropp dvs instrumenten; Akonting (från folkstammen Jola) och Buchundu
(från folkstammen Manjago). 4.
Harpinstrument, t ex; Kamalen Ngoni, Kora etc vilka i de flesta fall är
försedda med genomgående halsar. Alla dessa
instrument som beskrivs ovan har ett antal gemensamma strukturella egenskaper såsom en
hals, en resonanslåda, ett lock av skinn och ett stall, detta betyder dock
inte att alla är av samma ursprung eller att de spelas på samma sätt. Såväl
lutorna med inbyggd hals och oval träkropp som lutorna med inbyggd hals och
rund kalebasskropp är konstruerade enligt samma princip som de forntida
långhalsade lutorna från Egypten och övriga delar av mellanöstern. Deras
stall är fäst vid halsen genom skinnlocket. Halsen innesluts av
instrumentkroppen men slutar strax invid dess bortre ände (spike lutes) och
den hålls på plats av skinnlocket och strängarnas spänning. Strängarna sitter
fast i den runda halsen med hjälp av tvinnade läderringar (ur artikel av Ulf
Jägfors). Musiken som
spelas på de inbyggda lutinstrumenten i den Senegambiska regionen kallas
”Griot Music” (en griot är en förmedlare av muntlig historia), musik som
skänker politisk och ekonomisk status till den lokala befattningshavaren. En
betydande del av griotmusiken i den Senegambiska regionen spred sig över
stora områden under 1200-talet i samband med Mandinkarikets expansion. De
inbyggda lutinstrumenten användes inte till folkmusik vilket däremot var just
den musikstil den amerikanska folkbanjon förknippades med. Det finns teorier
som hävdar att innan Islam upptogs av de etniska grupper som spelade de
inbyggda lutinstrumenten så användes dessa instrument till folkmusik. Dessa
teorier har dock ännu inte kunnat verifieras. Folkgrupper som spelar de inbyggda lutinstrumenten De som idag
spelar de inbyggda lutinstrumenten är folkgrupperna; Mandinka, Fula, Wolof,
Serere, Tukulor, etc. Det är framför allt dessa etniska grupper i regionen
som är kända för att ha spelat dessa instrument så långt man kan komma ihåg,
och dessa grupper var också bland de första i den Senegambiska regionen att
ta till sig den islamska läran. Det är därför, enligt vissa teorier, som det
gamla sättet att spela dessa instrument försvann när människorna blev
influerade av den islamiska kulturen och dess sätt framföra musik. Återigen,
dessa teorier väntar ännu på att verifieras. De inbyggda lutinstrumentens spelteknik Att
”plocka” strängar uppåt, att slå an dem nedåt eller att använda
Clawhammermetoden, dessa tekniker används på den amerikanska kalebassbyggda
folkbanjon men när man spelar de inbyggda lutinstrumenten är det en annan
metod som praktiseras. Den går ut på att man använder tre fingrar; tummen,
pekfingret och långfingret. Instrumentet Xhalam som har sitt ursprung i
Wolofstammen kan hjälpa oss förstå hur merparten av de inbyggda
lutinstrumenten spelas. På detta instrument slår tummen an den första
strängen, pekfingret plockar sträng två och tre medan långfingret plockar
fjärde och femte strängen. Detta sätt att spela är, för alla som är insatta i
ämnet, långt ifrån Clawhammertekniken (ur artikel av Michael T. Coolen). Jolastammen Innan jag
går in på konstruktionsmetoden och speltekniken för instrumentet Akonting,
skulle jag vilja nämna något om den etniska grupp (Jolafolket) som spelar
instrumentet och i någon mån belysa deras historia. Jolafolket återfinns i
stort antal vid Atlantkusten mellan de södra stränderna av Gambiafloden
(regionen Cassamance i Senegal) och den norra delen av Guinea-Bissau. Till
skillnad från större delen av de etniska grupperna i den Senegambiska
regionen har Jolafolket ingen hierarkisk organisation. Det existerar ingen
klassindelning i de sociala institutionerna med etablerade ”griots”,
adelsmän, hantverkare, slavar etc. Bland de etniska grupper som återfinns i
den Senegambiska regionen idag, anses Jolafolket ha varit en av de första
bosättarna. Jolafolket
kan delas in i många undergrupper; Jola Bliss, Jola Karon, Jola Mlomp, Jola
Elinnkin, Jola Cadjinol, Jola Floup, Jola Jamat, Jola Djougout, Jola Bayot,
Jola Brin, Jola Seleky, Jola Kabrouse, Jola Jiwat, och Jola Foni (ur artikel
av Patience Sonko-Godwin). Deras huvudsakliga traditionella försörjning
ligger i risodling. Kunskapen att odla ris ägde de långt innan de första
Européerna anlände till regionen. Risodlingen utgjorde en del av deras
religion och deras sociala organisation. Jolafolket födde även upp kor,
grisar, getter, får och höns. När det
gäller hantverk är Jolafolket verksamma inom en mångfald områden; det kan
vara flätning av korgar, keramikarbeten eller att bygga hus. Jolafolket är
också en stor producent av palmvin i det Senegambiska området. De var bland
de sista etniska grupperna i regionen som godtog den islamiska läran. Även om
en del Jolastammar till sist accepterade islam, i slutfasen av kriget ”Soninke-Marabout”,
höll de fortfarande fast vid traditionen att dricka palmvin när de utförde
sina viktiga ritualer och ceremonier. Jolafolket
har en övergripande Gud som de associerar med naturföreteelser som himmel och
regn. De kallar denne ende gud ”Amit” (Gud) eller ”Ata Amit” (den allsmäktige
Guden) (se J. David Sapirs artikel). De har emellertid, i likhet med andra
religioner, heliga amuletter samt heliga skogar och platser som de ärar och
dyrkar som övernaturliga andar (Bakin). Dessa andar äger kraften att skydda
deras familjer, deras byar, deras risfält men har även förmågan att skydda
dem mot omvändelse till Islam eller Kristendom. Människor
som inte är insatta i Jolafolkets religionsutövning och deras relation till
sin Gud anser ibland att Jolafolket inte har någon Gud utan tillber andar,
eftersom de frambär offer till Bakin. Jolafolket vet dock att göra
skillnad mellan den övergripande Guden (Ata Amit) och Bakin. På det
örtmedicinska området har man av tradition stora kunskaper. Genom att använda
örter och andra naturliga produkter som förekommer i den Senegambiska
regionen har man kunnat bota sjukdomar som den moderna sjukvården ofta står
maktlös inför. Beskrivning av instrumentet med innesluten genomgående hals
och rund kalebasskropp; Akontingen Det
tresträngade instrumentet Akonting är uteslutande ett musikinstrument
tillhörande Jolafolket. Resonanslådan består av en halvklotsformad kalebass
med ett fastspikat getskinn som lock. Innan spikarna uppfanns använde man
palmträdets taggar eller spikar gjorda av trä. De tre strängarna, som man
fäster på den långa halsen, består nuförtiden av nylonlinor. Tidigare använde
man sig av palmträdets rötter (på Jolaspråket: Kuhall kata kubekel).
Halsen består av en bambukäpp (på Jolaspråket: Bangoe) som löper genom
kalebassen och ut på andra sidan. I kalebassen görs ett hål så att ljudet kan
komma ut. Stallet är inte fäst vid Akontingens hals som är fallet hos många
av lutinstrumenten. Istället sitter det löst och kan flyttas fram och
tillbaka på skinnlocket. Strängarnas tryck gör att stallet alltid hålls på
plats när instrumentet spelas. Speltekniken Begreppet
”att spela” på Akontingen kallas på Jolaspråket ”ou teak” vilket
betyder att slå (eng. beat, knock) instrumentets strängar. Det finns ingen
skillnad i sättet att spela när man jämför Akontingen med den amerikanska
kalebassbyggda folkbanjon. När man spelar på Akontingen använder man endast
två fingrar, tummen och pekfingret. Instrumenten är i de flesta fall byggda
för att spelas med höger hand. Tummens insida slår an den korta strängen och
mellansträngen medan pekfingrets nagel rör vid den tredje strängen. Det finns
musiker (Ekorna från Cassamance) som använder tummen och långfingret istället
för pekfingret. Med den vänstra handens pekfinger respektive långfinger
kan man trycka an mot den tredje, långa strängen och ändra dess tonhöjd. Musiken som
spelas på Akontingen består av rytmiska ihållande toner som repeteras om och
om igen. I regel är musiken uppbyggd kring två eller tre toner.
Kännetecknande för tekniken är att den korta ”taktsträngen” (the drone
string) regelbundet slås an när man spelar en melodi. Taktsträngen har
funktionen av en trumma som skänker skönhet åt musikstycket. Ibland kan även
den andra strängen användas som taktsträng. Den tredje strängen är den enda
som rörs av vänsterhanden vilket åstadkommer önskade variationer i melodin. Man har
alltid spelat och spelar fortfarande folkmusik på Akontingen. Utövarna,
musikerna som använder instrumentet spelar inte för att skänka status åt sina
befattningshavare. Oftast spelar de sin musik på kvällarna, efter dagens
arbete, för att koppla av och ha det trevligt en stund innan de lägger sig
att sova. De har också seden att spela i samband med ett besök på den lokala
baren vid risfälten (Jola, Hu Waa), där de på kvällen efter dagens slit
dricker sitt palmvin (de är experter på att tappa palmvin direkt från
trädet). Akontingmusiken behöver inte ackompanjeras av andra instrument,
rytmen och klangen är så utpräglad att man utan vidare kan dansa till den. Instrumentet Buchundu Buchundun
är ett tresträngat instrument som spelas av Manjagofolket. Det är konstruerat
på exakt samma sätt som Akontingen. En Akontingmusiker från Mandinari i
Gambia (Sagari Sambou), hävdar att Jolafolket i själva verket använde
Buchundun som modell i arbetet med att skapa Akontingen. Precis som i fallet
med Akontingen är Buchundun försedd med en hals som löper genom kalebassen
och ut på andra sidan. Buchunduns spelteknik Enligt Sang
Gomez i Ibbotown, Jewswang, kan Buchundun spelas enbart med tummen, ett
alternativ är att använda tummen, pekfingret och långfingret. När enbart
tummetoden används slår tummen an alla strängarna men alltid i en nedåtriktad
rörelse. Vänsterhanden greppar de båda långa strängarna med pekfingret när tonhöjden
skall ändras. Den korta strängen spelas alltid i sin grundton (open). När
trefingermetoden används, vilken enligt Sang Gomez inte är den riktiga
metoden, så rör tummen vid den korta strängen medan pekfingret och
långfingret, var och en för sig, hanterar mellansträngen respektive den
tredje strängen. Musikstilen som associeras med Buchundun liksom med
Akontingen är folkmusik. Musiken är indelad i korta strofer och avser att
inspirera jägare till stordåd, i synnerhet när bytet består av farliga rovdjur
som lejon, leoparder och hyenor. Sammanfattning Bland alla
kända instrument i den Senegambiska regionen är det Akontingen som uppvisar
störst likhet med den amerikanska kalebassbyggda folkbanjon. Akontingen
är det enda stränginstrumentet i den Senegambiska regionen som spelas med
Clawhammertekniken. Namnet
”Bangoe” [bangå] på Mandinkaspråket (som enbart talas i den
Senegambiska regionen), syftar på bambukäppen som utgör Akontingens hals. Man brukade
oftast spela Akonting längs flodstränderna i Gambia och Senegal samt längs
Atlantkusten och det gör man än i dag. Det var där man odlade sitt ris och
det var där man kunde tappa träden på palmvin. Omkring år
1778 hittade man instrument med Akontingliknande konstruktion i Karibien
(Suriname). Sambo och
Jibba (namn förknippade med banjokulturen i den nya världen) är vanliga
efternamn hos Jolafolket, den enda etniska gruppen i den Senegambiska
regionen som spelar instrumentet Akonting. Kontakt:
|
