Tidskrift för Folkets Rättigheter

Naturvetenskapliga och teknologiska synsätt ställde människan utanför naturen, men västvärldens nya religion har återfört människan till det djupaste inom naturen. Dess nya undersåte saknar all känsla av självmedvetande eller kritisk tendens.

Att omtolka det tjugonde århundradet

“Jag säger detta som barn till en tysk judiskfödd far som flydde i tid. Hans mor gjorde inte det. Jag säger det som halvjudiskt tyskt barn som blev jagat runt en brittisk lekplats under andra världskriget och smädades med att ”han är inte bara tysk, han är jude också”. En dubbel skymf. Men jag säger det också som kristen präst som har del i alla kyrkornas historiska skuld. Alla kristna har del i ett blodigt arv.” Paul Oestreicher – The Guardian 20 februari 2006 (Paul Oestreicher är kaplan vid universitetet i Sussex.)
”Hur är det med yttrandefriheten när det handlar om antisemitismen? Då är det inte yttrandefrihet, då är det brott. Ändå är det vissa krafter som väcker frågan om yttrandefrihet när det är islam som skändas.” Amr Moussa, Arabförbundets generalsekreterare.
”Det finns en myt om att vi älskar frihet och att andra inte gör det, att vår hängivenhet för friheten är en kulturprodukt och att frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är amerikanska värden eller västerländska värden … Våra värden är inte västerländska utan allmängiltiga värden som hör till den mänskliga andan.” Tony Blair, till inför gemensamt sammanträde i USA:s kongress sommaren 2003.

Tony Blair må ha haft rätt för en gångs skull. Det är helt möjligt att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är ”allmängiltiga värden som hör till den mänskliga andan”. Ändå har de väldigt lite gemensamt med anglo-amerikanska och västerländska regeringars filosofi och praktiska handlande.

Av GILAD ATZMON

I Guantanamobasen har människor hållits frihetsberövade i över tre år utan att åtalas för brott. Och såvitt det ankommer på premiärminister Blair och hans beryktade antiterrorlag, skulle upp till tre månader bakom galler utan åtal kunna utsträckas till att gälla även påstådda fiender till det brittiska folket. Om frihet verkligen är ett högaktat ”allmängiltigt värde som hör till den mänskliga andan” måste Blair och Bush ha mycket begränsad kännedom om den andan.
Men det följande handlar inte riktigt om Blair eller Bush, det handlar om bedrägeriet i det västliga offentliga samtalet. Det handlar om människor som hävdar att de vet allt om vad mänsklig anda och allmängiltighet är för någonting. Det handlar om en världsåskådning som är på väg att tysta andra, för att inte säga döda, i ”frihetens”, ”univer salismens” och ”humanismens” namn. Den handlar om att utforska bakgrunden och utvecklingen av det uppblåsta, allt mer framträdande ”judisk-kristna” offentliga samtalet. Den handlar om att analysera den västerländska politiska ideologin och hur den leder vilse i föreställningen om det förgångna.

Det personliga är politiskt
På ett ganska iögonenfallande sätt håller den anglo-amerikanska argumentationen på att gradvis ta formen av en närmast pornografisk vädjan till medkänslan. Det bygger på att sprida lösryckta historier om personligt lidande. Så fort Blair eller Bush får behov av att jämna ett arabland med marken, behöver de bara förse sina supportermedier med några smärtfyllda personliga beskrivningar om en dissidentröst i landsflykt som villigt och entusiastiskt delar med sig av några hemska livfulla detaljer från sina bekymmer i hemlandet. I de flesta fall är vi därefter ögonblickligen beredda att godta ett militärt ingripande och ställa oss bakom våra demokratiskt valda regeringar och gemensamt ge dem mandat att döda i frihetens och demokratins namn.
En bestämd personlig berättelse kan faktiskt, utan att ens vara styrkt eller utvärderad, lätt förvandlas till en giltig anklagelse mot ett land, mot landets ledning, mot en kultur, mot ett folk och till och med mot ett helt folkslag. Uppenbarligen fungerar frasen ”det personliga är politiskt” som en effektiv politisk argumentering. Medan västvärldens politiker före andra världskriget ville ha oss att tro att politiken måste lyftas över det personliga och sådant som må vara tillfälligheter, är det offentliga samtalet efter Andra världskriget däremot sådant att det personliga är politiskt och inget annat, åtminstone så länge det tjänar västvärldens herravälde.
Som vi vet, var det olika amerikanska feministiska ”nätverk” som var först med att propagera för krig mot talibanerna, när de spred personliga vittnesbörd från ett antal misshandlade afghanska kvinnor. Vare sig de var medvetna om det eller ej, beredde de marken för Clintons och Bushs krig mot islam. På liknande sätt var det vittnesmålen från de gasade kurderna i Halabja som förberedde ”världssamfundet” för kriget mot Saddam. Och det var judiska överlevandes personliga berättelser framförda efter andra världskriget som i efterhand fick rättfärdiga de fasansfulla anglo-amerikanska bomb ningarna av tyska storstäder i slutet av det kriget.
Jag har tidigare framkastat att jag skeptiskt filosofiskt godtar föreställningen om den personliga berättelsen i ljuset av Heideggers her-meneutiska kritik av Husserls fenomenologi. 1 Här skall jag dock ta upp frågor som gäller politiken i övergången från det personliga till det politiska.
För närvarande bestäms vårt politiska engagemang till stor del av vår reaktion på personliga berättelser. Vare sig det gäller det kvinnliga våldtäktsoffrets personliga berättelse eller en detaljerad och åskådlig beskrivning från en flykting från Halabja, är den västerländska undersåten nu övad att reagera politiskt och korrekt på varje given personlig berättelse. I metafysiska termer har den västerländska varelsen lyckats höja sig över och lösa det gamla problemet med induktion; han är nu i stånd att lätt härleda en allmän politisk regel ur en mycket enstaka utsaga. Detta är inte så överraskande, mänskliga varelser tenderar ju till syvende og sidst att generalisera. Uttryckt i metafysiska termer: vi har lärt oss att undvika tvivel som berör våra allmänna uppfattningar. Men faktiskt ligger det hela djupare: Förändringen från det personliga till det politiska låter den västerländske undersåten betrakta sig själv såsom en integrerad del i en kosmisk ”universell”, ”liberal” och ”humanistisk” ordning. Kollektivt reagerar han ”humant” med ”en enda röst”. Den empati vi upptäcker inom oss själva när vi möter en personlig tragisk berättelse, är ett effektivt manipulativt verktyg som ofta används av våra demokratiskt valda ledare.

Auschwitz-budskapet
Åtminstone historiskt var det i det judiska offentliga samtalet efter Andra världskriget, både det sionistiska och det antisionistiska, som det lätt gick att se tendensen att göra det personliga politiskt. Det verkar bisarrt, men det judiska samtalet både till höger och till vänster ersatte sina argument med att politisera den personliga historien om Auschwitz. 2
När det kommer till kritan är detta inte så överraskande. Auschwitz är sannerligen en historia sammansatt av väldigt många enskilda mänskliga varelser som missbrukas och förvandlas till ren boskap beroende på sexuella preferenser, politiska övertygelser och givetvis ras eller etnisk tillhörighet. Ändå var det de personliga berättelserna från befriade lägerfångar som förändrade Andra världskriget från det kapitel i historien och den ideologiska insikt, som det ju var, till en ”politisk berättelse” för att inte säga ett solitt politiskt argument.
Åtminstone politiskt sett är det ”Auschwitzbudskapet” som förser Israels regering med (falsk) legitimitet att bomba tättbefolkade palestinska stadsområden. När allt kommer omkring har judarna, nu efter Auschwitz, ”rätt att försvara sig”. Det är även Auschwitzbudskapet som ger Norman Finkelstein, barn till föräldrar som överlevt förintelsen, rätt att säga vad han har att säga och få kommentarer baserade på detta. Ganska ofta brukade Finkelstein använda just sin personliga bakgrund som en kärna av legitimitet. Men vid närmare eftertanke är ju Finkelstein akademiker som lägger fram solida fakta, vilket jag är övertygad att han gör. Då måste han kunna lägga fram sina uppfattningar utan att hänvisa till sin famljebakgrund. Akademiskt sett borde vi kunna bemöta hans argument utan avseende på hans unika härkomst. På liknande sätt är den moraliska grunden för att döda oskyldiga i Auschwitz’ namn ganska suspekt. Som vi alla vet var det inte palestinierna som sände Europas judar till koncentrationsläger i Polen. I det tunga rökmoln som framkallas av det personliga traumat är det inte många som föreslår judarna att de ska frigöra sig från det personliga traumats rättfärdig-görande diskurs. Ett sådant förslag betraktas ibland som en form av förintelseförnekande, med en del allvarliga rättsliga konsekvenser.
Men faktum är att det inte bara är judar som drar nytta av ”Auschwitzbudskapet”. Det är i skuggan av just detta budskap som amerikaner tillåter sig att döda miljoner oskyldiga civila i demokratins och frihetens namn. Som vi strax skall se är ”Auschwitzbudskapet” numera djupt rotat i kärnan av anglo-amerikansk föreställning om demokrati och liberalt tänkande.
Det tycks som om västvärldens liberala undersåte övats att tro att det är lärdomen från Auschwitz som berättigar oss alla att grunda det politiska i det personliga. På så sätt är det inte egentligen en tillfällighet att den officiella förintelseberättelsen blivit inträdeskort till det anglo-amerikanska eller till och med västerländska offentliga samtalet. I enlighet med detta är det egentligen ingen tillfällighet att förintelsehelgedomar nu skjuter upp som svampar ur jorden i varje större huvudstad i västvärlden. I exempelvis Storbritannien upptar en permanent förintelseutställning en stor del av Empire War Museum. Klart är att den judiska förintelsen har väldigt lite att göra med det som allmänt ses som det brittiska imperiets historia. Det är ett faktum att imperiet har många andra, icke-judiska, förintelser (Shoahs) att göra upp räkningen med. Det hela är mer orimligt än så, då det är rätt avgörande att nämna att det var det brittiska imperiet som visade sådan motvilja att hjälpa de europeiska judarna att undkomma sitt öde. Det var ju lord Bevins White Paper 1939 som förhindrade att judarna invandrade till Palestina när faran för deras liv var överhängande. RAF avfärdade att det skulle vara nödvändigt att bomba infrastrukturen kring Auschwitz. Vi har mycket goda skäl att anta att det brittiska beslutet att dra nytta av Auschwitz och den judiska förintelseberättelsen snarare är ett i högsta grad kalkylerat politiskt drag.
Ett förintelseminnesmärke öppnade sina grindar i Washington för några år sedan. Ändå är det mycket svårt att skyla över det tydliga faktum att Roosevelt gjorde mycket lite för att hjälpa de europeiska judarna under kriget. Den amerikanska administrationen behöll sina immigrationslagar oförändrade mellan 1933 och 1945 för att hindra massinvandring av europeiska judar till USA. Åter har vi mycket goda skäl att anta att det amerikanska beslutet att dra nytta av Auschwitz och den judiska förintelseberättelsen är till för att tjäna ett särskilt syfte. Låt mig uttrycka det som så, att detta syfte inte är historia i sig, utan faktiskt ett sätt att underminera historiskt tänkande och att skyla över några besvärande historiska fakta
Auschwitz är sannerligen en fasansfull berättelse om hur en suverän stat fullständigt åsidosätter alla mänskliga rättigheter. Det är ett hemskt exempel på hur man våldför sig på mänskliga friheter. Auschwitz är den ultimata berättelsen om hur man våldför sig på de mest grundläggande rättigheterna. Auschwitz är en berättelse om statsterrorism och i betraktande av att anglo-amerikanarna framställer sig som försvarare av de mänskliga friheterna, är det inte förvånande att Auschwitz passade utmärkt i kärnan av den engelsktalande kulturella och politiska tankevärlden. Detta förklarar utmärkt väl varför Auschwitz blivit mer ett politiskt argument, grundat på mängder av målande personliga och biografiska berättelser, än en historisk händelse. I vissa europeiska länder har Auschwitz nu blivit en rättsligt stadfäst förteckning av förbud och lagar inrättade för att förhindra varje möjlig historisk granskning. Förintelsen och Andra världskriget täcks nu dessvärre av ett tungt kvasimoralisk rökmoln som blockerar varje seriös, vare sig akademisk eller konstnärlig, behandling av händelsen.
Auschwitz och förintelsen framställs nu huvudsakligen i politiska termer. Auschwitz formar den västerländska historiebilden, liksom visionen av all tänkbar framtid. Dessutom står ”budskapet från Auschwitz” som en insiktsfull medlare och grindvakt som skyddar all tänkbar västerländsk ideologi. Såvida man inte erkänner och godkänner vad som anses om Auschwitz, tillåts man inte komma in. I fall ni inte vet vad jag talar om, kan ni fråga Irans president. Han kan helt säkert berätta mer i ämnet.
Det behöver inte sägas att ”den historiska händelsen” Auschwitz helt och hållet formats av ”Auschwitzbudskapet”. Med andra ord är varje akademiskt tillträde till judemordsaspekten av andra världskriget totalt otillåtet. Till yttermera visso kan man, om man inte godkänner och upprepar den officiella förintelseberättelsen, komma att hamna bakom lås och bom. Det har nyligen hänt tre historierevisionister på högerkanten som vågat sig på att misstänka den officiella Auschwitzberättelsen. Oavsett vad de har att säga, vare sig man godtar deras uppfattningar eller ej, är själva tanken att låsa in folk för att de försöker forma vår vision av det förgångna ganska alarmerande. Det innebär ju att vi fullständigt har misslyckats med att ta till oss den mest avgörande lärdomen av kriget mot nazismen. Att tillgripa tankepolis är exakt vad det totalitära samhället handlar om. Att låsa in en historierevisionist är detsamma som att bli nazist och anledningen är enkel: Auschwitz är en historia om det totala personliga utnyttjandet, men att ta ifrån någon yttrandefriheten är inget annat än att ge upp inför de nazistiska metoderna för personligt utnyttjande. 3
Obestridligen har Auschwitz nu blivit själva substansen i det liberala demokratiska argumentet. Det är en tidlös händelse, en rå och banal inblick i ondskan. Den antar ofta nya former och nya ansikten. Ändå förblir alltid vissa parametrar desamma. Inom den ideologiska Auschwitzapparaten rör det sig alltid om en tudelning. Auschwitz förutsätter en klar tudelning mellan det ”goda” och det ”onda”, mellan det ”öppna samhället” och dess ”fiender”, mellan ”västern” och ”resten”. mellan den ”demokratiska människan” och ”vilden”, mellan Israel och Iran, mellan det ”judisk-kristna” och ”islam” och viktigast av allt mellan den ”universella humanistiska befriaren” och den ”mörke förtryckaren”. 4
På något sätt är det alltid västvärlden som tilldelar sig själv, och sig själv endast, rättslig kapacitet att genomdriva Auschwitzmoralen. På något vis förmår folk i västerlandet ännu inte se att inom den så kallade ”kulturernas sammanstötning” som är under utveckling är det palestinierna som är instängda i ett koncentrationesläger som heter Gaza. De är uppenbarligen kringrända av det israeliska Wehrmacht och drabbade av blitzen från USA-tillverkade bomber fällda av amerikanska flygplan som flygs av israeliska Luftwaffes stridspiloter. De flesta i västvärlden har svårt att fatta att det är västvärlden som utkämpar ett energiskt krig för utökat Lebensraum i Mellanösterns öknar. Varför kan vi inte se det? Därför att vi är översköljda av en tvivelaktig moraljargong som finns där för att påtvinga oss en svårartad intellektuella blindhet. I stället för att tänka etiskt och i kategoriska termer ger vi efter för en flod av grund personlig berättelseretorik à la Blair och Bush. När dessa två stod där utan något kriminaltekniskt bevis för att rättfärdiga sitt olagliga krig i Irak, bytte de helt enkelt sin argumenterande retorik till att gälla den Hitler-aktige Saddam Hussein. Erövringen av de irakiska oljereserverna rättfärdigades retroaktivt av att det var nödvändigt att få bort den mordiske tyrannen. Underligt nog har ingen faktiskt försett oss med några verkligt solida kriminaltekniska bevis för att underbygga just det påståendet om kollossala brott mot mänskliga rättigheter. Vi såg händelsevis några massgravar som avslöjats i öknen, men några få dagar senare fick vi också veta från en expert att dessa gravar i verkligheten var ett minne från det blodiga kriget mellan Iran och Irak. Oroande nog har vi aldrig bett om verkliga bevis för Saddams brott. Vi har som av en händelse ansett oss tillräckligt nöjda med några sporadiska TV-sända personliga berättelser. Uppenbarligen älskar vi att titta på TV-sända bilder av lidande. Som jag tidigare nämnt, är vi entusiaster när det gäller att reagera som kollektiv på moraliska uppmaningar.
I den liberala demokratiska världen åligger det den valde ledaren att rättfärdiga sina krig och att understödja dem med solida eller åtminstone övertygande moraliska bevis. Med Tony Blair var det så att han var tvungen att stå inför parlamentet och rättfärdiga sitt senaste olagliga krig. På sin tid var den brittiska regeringen tvungen att rättfärdiga utplånandet av Dresden. Och på liknande sätt var den amerikanska administrationen tvungen att komma med fullgoda argument för den fruktansvärda användningen av atombomber mot civila.
Ja, Västvärldens regeringar är böjda att lämna oss ett antal ihåliga och tillfälliga politiska och moraliska argument som har en benägenhet att mogna till historiska berättelser. Ändå behöver vi inte godta sådana redogörelser. Vi har all rätt i världen att revidera dessa officiella argument och historiska berättelser. Att förstå den samtida politiska retoriken är att vara i stånd att studera den och kritisera den. Men att revidera det närvarande är också att göra ett återbesök i det förgångna. Det är egentligen inte stor skillnad mellan utplåningen av Dresden, Hiroshima, Caen, Falluja eller Najaf.
Låt mig här tillägga att jag är fullständigt övertygad om att det aldrig borde ha blivit en rättslig fråga av att förneka Auschwitz.Frågan om huruvida det skedde ett massmördande med gas eller ”bara” blev en tribut av massdöd på grund av missförhållanden under förfärliga villkor är säkerligen en betydelsefull historisk fråga. Att ett så viktigt kapitel i historien som utspelade sig för nära sju decennier sedan inte är tillgängligt för akademisk forskning undergräver hela historievetenskapens strävan efter kunskap. Om vi inte kan tala om våra far- och morföräldrars generation, hur ska vi då någonsin kunna säga något om Napoleon eller ens romarna? Personligen måste jag erkänna att jag inte är så väldigt intresserad av den frågan. Jag är inte historiker. Jag saknar alla sådana kvalifikationer. Eftersom jag är filosofiskt utbildad frågar jag hellre ”vad är egentligen historia?” ”Vad kan vi säga om det förgångna?”
För mig är hela frågan rent etisk: Att utmana den tvivelaktiga moralen i Västvärldens befattning med Auschwitz är väsentligt för uppgiften att utmana dem som dödar varje dag i ”Auschwitzbudskapets” namn. Jag syftar här uppenbarr på Israel, USA och Storbritannien. Synbarligen tillfogas betydligt mer lidande från dem som upprätthåller ”Auschwitzbudskapet” än från dem som vågar utmana den historiska giltigheten av dettas officiella berättelse.

Är det personliga politiskt?
Det är ganska avgörande att nämna att även om en del viktiga institutioner i västvärlden är klart benägna att framställa det personliga som ett politiskt budskap, allt i frihetens och humanismens namn, så uppnår denna mycket politiska apparat exakt motsatt verkan. Politiskt tystar den det som är mycket personligt. Så fort det personliga blir politiskt, förlorar de enskilda rösterna sin betydelse och äktheten försvinner. Så fort ett samhälle villigt godkänner att ett samtal grundas på ”korrekt” kollektiv medkänsla, förvandlas först den så kallade medkänslan till en ren ”maning” i stället för en levande känsla. Men viktigast är att de verkligt lidandes röster försvinner i ett tomrum.

I västvärldens liberala apparat går med andra ord den enskilda rösten ofta förlorad. Om humanismen är ett universellt värde, så blir det särskilda och enskilda offentlig egendom, offret får göra tjänst i rollen som redskap och framföra ett universellt budskap. När det personliga en gång har blivit politiskt, liknar moralen ett slags privat samtal om vad som är rätt. I stället för en allmän etisk regel, byggd på reflexion börjar vi få höra några tillfälliga, självcentrerade och halvsmälta moralargument. 5 Detta kan kanske förklara varför det rätt ofta inträffar att gårdagens offer förvandlas till dagens förtryckare. Exempelvis kan det förklara varför det inte tog den judiska staten mer än tre år efter Auschwitz’ befrielse att etniskt rensa ut 85% av den palestinska inhemska befolkningen. Som det verkar har den judiska staten aldrig mognat tillräckligt för att etiskt godkänna den moraliska lärdomen av Förintelsen. Skälet är enkelt: Vad beträffar Israel, har Förintelsen aldrig uppfattats som en generell etisk insikt. Den har istället förståtts uteslutande i ett judiskt centrerat perspektiv. Det personliga lidandet blev ordentligt politiserad. En humanist kunde förvänta sig att unga israeliska högskolestuderande som besöker Auschwitz och ställs inför sina förfäders lidanden skulle vara benägna till medkänsla med de förtrycktas belägenhet och identifiera sig med palestinierna, som är fångade bakom murar och svälts ihjäl i händerna på en nationalistisk rasistregim som eftersträvar Lebensraum. Sanningen är påtagligt chockerande. Mindre än ett år efter att ha besökt Auschwitz har samma israeliska ungdomar gått med i IDF, Israeliska försvarsstyrkorna. Ytligt sett har de hämtat sina politiska lärdomar i Auschwitz, men i stället för att ta parti för de förtryckta, dvs palestinierna, ansluter de sig uppenbart och villigt till ett beteende motsvarande SS Einsatzgruppen.
Men det är inte bara palestinierna som råkat ut för politiseringen och industrialiseringen av den personliga förintelseberättelsen. När väl Förintelsen hade blivit ”den nya judiska religionen”, blev det verkliga, äkta offret berövat sin personliga levnadsberättelse. Den mycket intima och privata katastrofberättelsen har nu blivit kollektiv judisk egendom. Den verkliga enskilda överlevande från förintelsen, den som upplevda fasan, har berövats sin mycket personliga livserfarenhet. På liknande sätt är det med den extremistiska militant feministiska uppfattning som hänför våldtäktsegenskaper till hela det manliga släktet, dvs det verkliga kvinnliga våldtäktsoffret förlorar sin röst. Hon bleknar bort i massan. I den radikala feministiska politiska diskursen är våldtäktsoffret inte alls speciell. Om alla män är våldtäktsmän, är alla kvinnor offer.
Finkelsteins ”Förintelseindustrin” lär oss att när väl världens judar antog Förintelsen som sitt nya institutionella gemensamma band, förvandlades Förintelsen snabbt till en industriell angelägenhet. De verkliga offren lämnades därhän. De fonder och skadeståndsmedel som avsatts för att de och deras mänskliga värdighet skulle återställas letade sig på ett eller annat sätt till ett antal sionistiska och judiska organisationer. Det ligger ett slags förnuft i detta. När den personliga förintelsenberättelsen har blivit en kollektiv politisk tro, måste nästan var och en bli vanlig lärjunge eller till och med präst. Följaktligen finns det nu skäl att dra slutsatsen att ingen kan behålla en egen levnadsberättelse genom politiseringen av den personliga berättelsen. Vi lämnas med ett gemensamt extatiskt minne som hämtar sin kraft från en uppsättning flytande, gemensamt delade personliga berättelser.
Följer vi den hermeneutiska tankelinjen vidare, kan vi sluta oss till att det politiska blir personligt.

Det politiska är personligt. Den judiska neurosens avgörande roll
Den bisarra uppkomsten av vad som kallas en israelisk ”tredje generation”, unga post-förintelse-traumatiska israeler, rör just detta. Det är en form av ny kollektiv religiös dyrkan. Att vara tredje generation är att ansluta sig till ett trossystem. Det är att vara personligt traumatiserad av ett förgånget som man aldrig har upplevt. Det är att ansluta sig till ett tungt orkestrerat politiskt budord. Det är faktiskt så att den tredje generationen är inlåst i en ond cirkel som leder till totalt utanförskap. Ju mer dessa unga israeler, som föddes flera årtionden efter det senaste världskrigets slut, hävdar att nazisterna har traumatiserat dem, desto mindre kan övriga världen ta dem på allvar. Ju mindre dessa unga israeler tas på allvar, desto mer känner de sig berövade ett minimum av mänsklig värdighet och respekt. Ju mer de är berövade detta, desto mer fixerar de sig vid sitt nya politiskt påtvingade begrepp om att vara skadade.
På sätt och vis är detta en exakt väg till religiös isolering. Den så kallade ”tredje generationen” är intrasslad i en berättelse som leder mot en form av totalt utanförskap, ett klart avskiljande från varje erkänd mänsklig kulturmiljö eller verklighet. Den religiösa niten, dvs traumat, skärper den verkligheten. Man borde vänta sig att denna form av kollektiv neuros skulle mogna till en kulturell skiljemur mellan judar och andra. Förvånande nog har det inte blivit så. Inte nog med det, om möjligt har det motsatta inträffat. Det judiska samtalet integrerades som en central del av västvärldens medvetande. Samtidigt som en del judar brukat framhärda att de vill befria sig från bördan av Förintelsen, som hos dem skapar en hopplöshetens maktlöshet i deras kollektiva identitet, har det västerländska politiska systemet behov av Förintelsen och av judarna som bärare av sin berättelse. Dessutom behöver västvärlden den judiska neurosen. Den är den mytiskt formade berättelse som underlättar det politiska och ekonomiska herraväldet i en värld som förlorar sin kontakt med varje äkta abstrakt kategoriskt etiskt tänkande. Förintelsen antar formen av ett trossystem och de traumatiserade judarna gör altartjänst.
Från västerländsk synpunkt fungerar judarna i rollen som redskap för att upprätthålla de liberala fundamenten och för att fylla dessa med ett oemotståndligt livfullt poetiskt uttryck. Detta kan förklara varför lagar mot förintelseförnekande genomförs i en rad länder, särskilt i länder där inflytandet från sionistiska och judiska lobbygrupper är relativt obetydligt. Den israeliske akademikern Yesjayahu Leibovitj, som själv är en observant jude, påpekade för många år sedan att den judiska religionen är död och att Förintelsen är den nya reli-gion som enar judarna världen runt. Jag är böjd att hålla med om att Förintelsen nu formas som en religion. Den finns där för att ersätta ett etiskt tänkande som sätter människan i centrum. Förintelsereligionen finns där för att beröva den västerländska varelsen ett äkta etiskt humanistiskt tänkande, allt i humanismens namn.
I det följande vill jag försöka utforska uppkomsten och utvecklingen av Förintelsens trossystem.

Det vetenskapliga, det teknologiska och det religiösa
Vi ska nu se lite närmare på utvecklingen av tre viktiga kunskapsområden under 1900-talet:, det vetenskapliga, det teknologiska och det religiösa.
Det vetenskapliga samtalet kan definieras som ett slags mycket strukturerat ”kunskapssökande”. I den vetenskapliga världsuppfattningen försöker människan att i grunden förstå naturen. Teknologin, å andra sidan, är mindre sysselsatt med att samla in kunskap. Den är mer sysselsatt med att omvandla kunskap till kraft. Teknikern skulle säga: ”Jag lägger mig inte i om du tillämpar Newtons mekanik eller Einsteins relativitetsteori, bara du ser till att jag kan komma till månen, (du kan också se till att det inte kostar alltför mycket).” Ytligt sett skiljer både vetenskap och teknologi människan från naturen. Orsaken är enkel: Om man vill komma till grunden i naturen, måste man på något sätt vara större eller åtminstone av en annan kvalitet än naturen. Från teknologisk syn punkt kan man säga att om naturen och kunskap om naturen är till för att tjäna människan, så måste människan på något sätt stå över naturen.
Dessa två betraktelsesätt dominerade 1900-talets engelsk-amerikanska offentliga samtal. Eftersom anglo-amerikaner dominerat vårt universum åtminstone sedan slutet av Andra världskriget, måste vi säga att dessa tänkesätt har dominerat hela västerlandet rätt länge. Med andra ord: Att vara västerlänning under 1900-talet är att tänka vetenskapligt och handla som en tekniker. Att växa upp i västvärlden innebär alltså att man först lär sig beundra vetenskapsmannen och dyrka naturvetenskapen, och sedan successivt lär sig att uppskatta och konsumera tekniska innovationer.
Akademiskt uttryckt, var det den positivistiska skolan som framhärdade med att vi borde bli mer vetenskapliga och vida mindre filosofiska. Åtminstone historiskt sett var de Wienkretsen, en grupp filosofer och vetenskapsmän som syftade till att syftade till att utplåna alla spår av metafysik ur den vetenskapliga kunskapskroppen. För de logiska positivisterna är ”logiska regler och empiriska data de enda kunskapskällorna”. Det behöver inte sägas att logisk positivism var ett försök att slå mot mångfalden i den mänskliga verkligheten. Som en del av de som läser detta förhoppningsvis skulle hålla med om kan emotioner, känslor och estetiska glädjeämnen vara lika viktiga som källor till kunskap och till och med vetenskaplig fördjupning, för att inte säga insikt. Ändå skulle de logiska positivisterna inte hålla med, eftersom de var fulla av skepsis mot kvasivetenskaplig kunskap. Psykoanalys var exempelvis för dem som ett rött skynke, den var fullständigt oacceptabel. Den logiska positi-vismen var inte bara en attack mot emotionella och andliga uttryck, den var också en klar offensiv mot den tyska filosofin. Den var ett otvetydigt angrepp mot tysk metafysik, idealism och tidig romantik.
År 1938, efter det plötsliga nazistiska anfallet mot Österrike, fanns det inga positivister kvar i Wien. På grund av sin etniska bakgrund hade de varit tvungna att fly. De flesta av dem fann skydd i anglo-amerikanska universitet. Jag är övertygad om att den övervägande positivistiska tankeriktningen i den engelsktalande akademiska världen haft mycket att göra med att dessa tyskjudiska positivister tvingats invanda. Likväl har USA aldrig varit en vetenskapligt inriktad nation. Inte många vetenskapliga revolutioner har ägt rum på andra sidan Atlanten. USA är landet av öppna möjligheter och vetenskapen har utan tvivel varit en stor möjlighet. I stället för att vända den vetenskapliga andan inåt, var USA mycket effektivt med att omvandla vetenskapen till politisk och ekonomisk makt. USA lyckades snabbt låta en skara flyktade europeiska vetenskapsmän, av vilka de flesta var tyska judar (och en italienare gift med en judisk kvinna), att konstruera USA:s första atombomber. USA var snabb att ta emot tyska vetenskapsmän och raketexperter som entusiastiskt skickade iväg apor till yttre rymden. Den amerikanska intellektuella världen har har aldrig varit speciellt entusiastisk inför abstrakta teoretiska, för att inte tala om filosofiska, spörsmål. Den mycket germanska frågan: ”Was ist?” klarade aldrig riktigt av att tränga in i den anglo-amerikanska akademiska världen. Tvärtom, USA har alltid varit upptaget av teknologiska utmaningar. Med andra ord är USA entusiastiskt när det gäller olika sätt att omvandla kunskap till makt. I USA handlar allt om teknik, USA är pragmatiskt inriktat. Inte ens inom konsten, där USA händelsevis bidragit med ett antal viktigare verk inom modern konst och musik, har det inte dröjt länge innan marknadsvärdet blivit fastställt. Till slut spelar det där egentligen ingen roll vad man må känna till om kunskapens ursprung bara man dricker Coke, äter McDonalds, köper en Charlie Parker-skiva och drömmer om att äga ett original av Kandinsky.
Det är inom detta pragmatiska synsätt som ett nytt slags samtida religiöst betraktelsesätt uppstått. Medan de naturvetenskapliga och teknologiska synsätten ställde människan utanför naturen, återförde den nya västerländska religionen människan till det djupaste inom naturen. Västvärldens nya undersåte saknar, i stort sett som klippan och trädet, varje substantiell känsla av självmedvetande eller kritisk tendens. Villigt och entusiastiskt tenderar den nyligen formade västerlänningen att godta ett antal färdiga uppfattningar om verkligheten. Inom denna nyuppkomna mytologiska tro är demokratin en gud och Förintelsen en annan. Dessa bägge gudar stödjer varandra. Demokratin är blint lovprisande av mänsklig frihet à la Natan Sharansky, den som gång efter annan citeras av George W Bush och Condoleezza Rice. Förintelsen å andra sidan är historien om yttersta förföljelse och evigt pågående hämnd à la Simon Wiesenthal. Demokratin är materien, den märkbara och manifesta härligheten med vita hus och skyskrapor. Förintelsen är anden, Förbundsarken, som man följer i öknen men aldrig kan inträda i, ifrågasätta eller utmana. Förintelsens gud står i själva centrum för argumenteringen för demokrati som låter anglo-amerikanerna framhärda med att ’befria’ de mycket fåtaliga länder som fortfarande har kvar lite energitillgångar eller befinnes ligga strategiskt sett tillräckligt nära dessa tillgångar.
Som vi kan se är de bägge gudarna, Förintelsen och Demokratin, på ett underfundigt sätt ställda i ett kompletterande förhållande till varandra. Budskapet är klart: Om det inte föreligger Demokrati är Förintelsen oundviklig. Uppenbarligen utnyttjar anglo-amerikanerna demokrati som ett politiskt argument för att med våld utvidga sitt ekonomiska globala herravälde. Ju mindre vi övertygas av de demokratiska gudinnorna, ju mindre vi tror på våra valda politiker och deras olagliga krig, desto mer är vi beroende av ett yttre övernaturligt paradigm. Auschwitz är just detta paradigm. Det är den yttersta övernaturliga berättelsen i vilken vanliga mänskliga varelser blir mördarmaskiner. Det är berättelsen om Auschwitz i vilken den mest kulturellt avancerade nationen blir en villig bödel à la Daniel Godlhagen.
Förintelseguden finns där för att dra upp kon turerna av en alternativ dödsmärkt verklighet. Men det är bisarrt nog det demokratiska USA som har använt dödsbringande vetenskap mot oskyldiga civila under mer än sex årtionden. Vare sig det är Hamburg, Dresden, Hiroshima, vare sig det är Vietnam eller Irak bland många andra ställen, är det samma historia som upprepar sig: Angloamerikaner genomför massdödande i Demokratins namn. Det finns alltid ett klart giltigt moraliskt skäl bakom deras dödande. På senare tid har det hetat att de befriat Iraks folk från den ”Hitler-like” massmördaren Saddams tyranni. Ändå är det avgörande att nämna att fastän amerikanerna och deras irakiska lagstiftarlakejer har haft tillräckligt med tid för att samla mer än nog av kriminalteknisk bevisning för att anklaga Saddam Hussein för brott, har de varit ur stånd att göra det. Anklagelserna mot Hussein i domstolen har till synes varit försumbara jämfört med de anklagelser som redan kan riktas mot herrar Bush och Blair. Det är uppenbarligen så att vad som är sant om Saddam, lika väl kan appliceras på den andre ”hitlerlike” Milosevic. Som vi lärt oss med tiden, har mycket litet påvisats som kunde motivera gripandet av den tidigare serbiske ledaren, en man som upprepade gånger framställts för oss som en massmördare. Återigen är jag här långt från att fälla domar, jag följer bara processerna mot dessa två ”hitlerlika” tyranner.
Här stöter vi på den religiösa trons skönhet och styrka. Den blomstrar i mörker. Du kan älska Gud, så länge du inte kan se honom. Du kan gå med i gänget och hata Saddam så länge du vet mycket litet om honom och om Irak. Dyrkan och hat är två blinda riktningar. På samma sätt ligger styrkan i Auschwitz i dess ofattbarhet. Den är sannolik så länge den är osannolik. Auschwitz är dagens brinnande buske, den är kontrafaktisk. Du kan tro på den så länge du inte kan begripa den, så länge den är bortom allt tänkande. Som du följer Förbundsarken kan du följa den i öknen, just för att du inte blir släppt. Auschwitz är den tillslutna heliga hemligheten i den just nu framträdande anglo-amerikanska religionen. Den är Guds osynliga anlete uppenbarat i form av personliga berättelser. När du en gång ifrågasätter det, utmanar du det anglo-amerikanska livet på denna planet. Om du ifrågasätter Auschwitz, blir du en modern Antikrist. I stället för att göra det, rekommenderas du varmt att böja knä och ansluta dig till den nyligen framträdda brinnande buskens mytologi.

Historia
Inom den judiska ortodoxa läran är historia i allmänhet och judisk historia i synnerhet överflödig. Det finns helt enkelt inget behov av en sådan intellektuell strävan. Bibeln finns för att sätta parametrarna för det judiska tänkandet. Från judisk synpunkt är Saddam, Cmelnisky, Hitler och till och med Arafat bara en upprepning av den fruktansvärde Amalek i Bibeln. Med Bibeln i hand, behöver man inte ifrågasätta det erfarenhetsmässiga och rättsliga värdet av diverse brinnande buskar och förbundsarker. Den judiska tron bygger på blint accepterande. Att älska Gud är att lyda hans lagar. Att vara jude är att aldrig ifrågasätta grunderna. Alltså finns det ingen judisk teologi. Judarna har i stället sin Talmud, en samling av lagar och regler. Denna uppfattning är långtifrån dum. Snarare är den logisk och sammanhängande. Om Gud är en högsta övernaturlig enhet som övergår varje uppfattning om tid och rum, så kan människan ändå inte förstå honom. Alltså, istället för att filosofera över fundamenten, sysselsätter sig rabbinerna med reglerna. De finns för att fastställa vad som är kosher och vem som är syndare. På samma sätt är det i den nya anglo-amerikanska religionen. Ingen förväntas fråga om Förintelsen eller om Andra världskriget. Inte heller förväntas någon fråga om vad som egentligen menas med frihet, mänskliga rättigheter eller demokrati. Frågan om vi är fria varelser eller ej, är alldeles för filosofisk. Hellre än att försöka komma på ett svar, bemöter man oss med de rabbinska ikonerna Bush och Blair, som i frihetens namn begränsar vår frihet.
Låt oss lämna irakierna utanför. Är vi, de så kallade västerlänningarna, befriade? I den nya israelitiska västerländska religionen, är blindheten vägen framåt. Där bidrar den komplicerade berättelsen om Andra världskriget, med dess motsägelser och skiljaktiga framställningar, bara till att ge berättelsen magiska, fantastiska och övernaturliga egenskaper. Det är motsägelserna som förvandlar Förintelsen till en modern brinnande buske. Vi måste se det på det viset: Gud kan du inte se, men du kan höra hur rösten om demokrati och frihet ekar ur ett rökmoln. Det politiska är det som finns kvar av det som en gång i tiden var personligt.

Bihang 1: Jag kan se de tre fredlösa med byxorna nerdragna: Irving, Zündel och Rudolf, de tre högerrevisionisterna, som nu hamnat bakom lås och bom. De omger vår dyrbara helgedom, helt ohyfsat pissar de på vårt påbörjade demokratiska mirakel. Helt vulgärt ifrågasätter de värdet av den personliga berättelsen, fullständigt korkat vill de etablera en rationell, empiriskt grundad berättelse baserad på juridiskt hållbara vittnesmål. De tre brottslingarna använder sig av logiskt-positivistiska metoder. Helt patetiskt följer de traditionen från Carnap, Popper och Wienskolan. Jag undrar om de förstår att de följer en akademisk tradition grundad av en sekulär tysk-judisk skola. Dessa eländiga revisionister har som mål att finna vittnesmål, regler, empiri. Skam över dem, låt dem ruttna i helvetet. De vägrar inse att Västerlandet har rört sig framåt. Lyssna revisionister, ni missade tåget, vi är inte naturvetenskapliga längre, vi är inte ens teknologiska! Nu är vi djupt religiösa, utan att bry oss om teologi. Vi är evangeliska, vi tror att saker och ting är vad de ser ut att vara och frågar inte hur de ser ut. Vi vill komma till tro. Vi är religiösa och vill vara säkra på att ni inte blandar er i saken.

Bihang 2 : I stället för att föreslå en bättre historisk berättelse, försöker jag skrapa fram vad historia är för något. Vilka är villkoren för möjligheten att förstå någonting om det förflutna. Jag är inte historiker och har inte för avsikt att bli en, jag är intresserad av villkoren för att skapa den historiska berättelsen. När man kommer till det tjugonde århundradets historia stängs vi in i den berättelse som tvingas på oss av segrarna. Det är sant, historia är segrarnas berättelse och de segrande var och är fortfarande: kapitalister, kolonialister och imperialister. Den fråga vi ställer är hur det kommer sig att den europeiska vänstern, som traditionellt motsatt sig allt detta, blint tagit över denna tveksamma berättelse om dessa segrande ”kolonialister” och ”kapitalister”. Jag antar att det faktum att Stalin befann sig bland segrarna har något att göra med saken. Det faktum att vänstern själv jagades av Hitler är kanske en annan orsak. Fortfarande är Sovjetunionen en del av vårt förflutna. Stalin är borta och vänstern jagas inte längre av Hitler. Den europeiska vänstern har nu rätt att tänka fritt. Antagligen har vi nu frihet att åter se tillbaka på vår kunskap om det förflutna. Vi har rätt att återigen ställa en del frågor och åter försöka tolka några stora frågor som har att göra med Andra världskriget. Jag talar nu inte om en ”sannare” historia, ty till skillnad från David Irving och hans bittre akademiske motståndare Richard J. Evans, vet jag inte vad som menas med historisk sanning. Men jag förstår vad som menas med en berättelse och jag förstår också vad som menas med konsekvens. Mitt argument är att vi inte bara kan skriva om historien utan vi måste göra det och det av två skäl: A) Om vänstern, eller vad som finns kvar av den, inte hoppar i detta kokande träsk, kommer Andra världskriget och Förintelsen att överlämnas till den radikala högern (politiskt och akademiskt). Jag befarar att i stor utsträckning så redan är fallet. Medan vänsterakademikerna sysselsätter sig med att ge sig på förintelseförnekarna och försöka säga vad som är sant och vad som är falskt, håller revisionisterna på att noga gå igenom arkiven och bedriva kriminalteknisk granskning. B) De som bombade Dresden och Hiroshima har aldrig slutat döda i demokratins namn. Nu är de engagerade i en blodig ockupation av Irak, som de planerar att utsträcka till Syrien och Iran. Om vi vill stoppa dem, måste vi göra ett återbesök i vårt förflutna och revidera vår bild av anglo-amerikansk demokrati. Vi måste omtolka nittonhundratalet. För att få en bättre framtid måste vi revidera vår syn på det förflutna.

Slutbihang: Det är rätt tydligt, åtminstone ur ett angloamerikanskt perspektiv att det inte var Hitler som var fienden. Stalin, den kommunistiske tyrannen, var den verklige fienden. Hitler hade en mycket speciell roll. Han var där för att åt västvärlden slå kommunisterna i öst, han skulle platta till ”de röda” och gjorde det också för en tid. Detta förklarar varför ingen verkligen försökte hejda Hitler under 1930-talet. Från anglo-amerikansk synpunkt passade mannen med mustaschen in alldeles utmärkt. Det kan förklara varför Hitler inte förintade en tredjedel av den brittiska armén vid Dunkerque. Varför skulle han göra det? De brittiska soldaterna var hans blivande allierade. Jag hävdar att eftersom Hitler tjänade de västerländska intressena, förklarar det varför amerikanarna, som kom in i kriget år 1942, inte tog strid mot honom om centrala Europa förrän i juni 1944. Hellre än att besegra Hitler på huvudkrigsskådeplatsen, tog de strid i Nordafrika och i Syditalien. Orsaken är enkel: De ville att Hitler skulle utmatta Stalin. De ville inte riskera hans heliga uppdrag. När Hitler förlorade sin sjätte armé vid Stalingrad, så förändrades Västs uppfattning om Hitlers roll dramatiskt.
Så fort det var tydligt att Hitler höll på att besegras av Stalin, så gällde det att hålla de röda så långt från Engelska kanalen som möjligt. De västallierade framställde sig som Frankrikes befriare, men genomförde i själva verket i stor brådska en våldsam raid mot Normandies stränder för att så snabbt som möjligt stoppa Stalin i Centraleuropa.Det kan även förklara den förödelse de lämnade bakom sig i Normandie. Befriare ska ju inte slakta dem som befrias, men anglo-amerikaner var tydligen något annat.
Från mitten av 1943 hade de västallierade flygöverlägsenhet över Tyskland och ändå koncentrerade de sig på att lägga bombmattor över tyska städer och döda hundratusentals oskyldiga civila med fosforbomber, i stället för att desorganisera den tyska armén och slå ut logistiken. Albert Speer sade efter kriget, att med den västallierade flygöverlägsenheten borde bombning av den tyska industriella infrastrukturen och logistiken ha resulterat i ett tyskt militärt sammanbrott inom två månader. Jag antar att den militära motiveringen för de västallierades bombmattor är förödande enkel. De västallierade ville inte störa den tyska armén, medan den bekämpade Stalin. Samtidigt hade de jättelika bomblager som de måste göra av med någonstans. Cirka 850 000 tyska civila dödades under dessa militära mordoperationer.
Anglo-amerikaner tror på att angripa sina fienders svaga punkter. Det var därför engelsmän och amerikaner kom med i kriget med taktiska bombare (Lancaster, B-17 och B-24). I deras filosofi skulle ett tungt tryck på civilbefolkningen tjäna förövaren. Detta kan förklara varför Churchill var först att använda blitz-krigstaktiken genom att bomba Berlin i augusti 1940. Det var faktiskt det som fick Hitler att hämnas genom att omdirigera Luftwaffes insatser från att angripa de brittiska flygfälten i söder till själva London och andra brittiska befolkningcentra (7 september 1940). Visst var det Churchills kyliga beslut som räddade England från en tysk invasion. Ändå bör vi aldrig glömma att det var Churchill som förde den tyska vedergällningen till Storbritanniens gator. Detta faktum letar sig inte in i brittiska historiska texter.
I segrarens historieberättelse var atombomberna nödvändiga för att förkorta kriget. I den anglo-amerikanska berättelsen låter kärnvapenangreppen mot Hiroshima och Nagasaki närmast som en humanitär insats. Uppenbarligen är det ett historiskt faktum i kronologin som inte finns med i de engelskspråkiga kurserna i historia: Två dagar efter bomben mot Hiroshima (den 6 augusti 1945), gick Sovjet med i kriget mot Japan. Detta föranledde USA att fälla en atombomb mot Nagasaki en dag senare. Uppenbarligen skulle dödande av tusentals japanska civila garantera en snabb, ovillkorlig kapitulation till amerikanarna och bara till dem.

Jag är benägen att tro att Förintelseberättelsen påtvingats oss alla för att tysta ner eventuella andra tolkningar av händelserna under Andra världskriget. Jag är övertygad att om vi verkligen vill få stopp på anglo-amerikanernas dödande i demokratins namn, måste vi öppna en riktig debatt.
Att stoppa Bush och Blair i Irak, att stoppa dessa krigshetsare från att fortsätta till Iran och Syrien är nödvändigt. Om historia kan lära oss om framtiden, måste vi befria vår syn på det förflutna, i stället för att anhålla revisionister. Vi behöver snarare fler av dem. Vi måste släppa loss. Vi måste åter göra upp med det tjugonde århundradet.

Gilad Atzmon

Gilad Atzmons hemsida: http://www.gilad.co.uk

Noter

1. Sionism och andra marginella tankar, artikel i Counter Punch. Husserl föreslår att man kan referera till ”Evidenz”, vilket är ett slags oplanerad medvetenhet. Således är det möjligt att erfara en ren medvetenhet om sig själv. Husserl framhåller att en individs medvetenhet om sig själv kan framföra ett slags autentisk kunskap.

Martin Heidegger vägrade acceptera Husserls uppfattning. Han visade istället på en svag punkt i Husserls tankevärld. Enligt honom är en oförmedlad medvetenhet svår att föreställa sig. Helt riktigt säger han att mänskliga varelser opererar inom språket. Språket finns där innan man kommer till världen. Så fort man kommer in i språkets värld hindrar en mur av symboliska språkliga stenar och kulturellt murbruk ens tillgång till någon ”oförmedlad medvetenhet”. Kan vi tänka utan språk? Kan vi över huvud taget erfara något utan att språkligt förmedla det? Så fort vi nämner eller snarare säger något – med språket – kan vi inte längre vara autentiska. Det verkar som om en begriplig tillförlitlig medvetenhet är omöjlig. Alltså,en personlig berättelse, även om den verkar trovärdig, kan aldrig överbringa en ”tillförlitlig medvetenhet”, den begränsas alltid av ett inlärt språk och av kulturella förhållanden.

2. Vänstermannen må säga: ”Som son till en överlevare, är jag mer än väl berättigad att kritisera staten Israel, sionismen och till och med hur judiska organisationer utnyttjar Förintelsen.” Tvärt emot skulle den judiska höken hävda att det just är det hans föräldrar berättat om Auschwitz som gör det sionistiska projektet meningsfullt. Det kan förhindra en upprepning av Auschwitz.

3. Vid första ögonkastet var det mycket uppmuntrande att höra att Deborah Lipstadt, den ledande kämpen mot förnekande av Förintelsen, bad de österrikiska myndigheterna att släppa historierevisionisten David Irving fri. ”Låt karln åka hem. Han har tillbringat tillräckligt mycket tid i fängelset,” sade hon. Det tog inte lång tid att inse att det som låter som tolerans och förlåtelse faktiskt är ett kalkylerat bidrag till den officiella Auschwitzberättelsen. ”Jag tycker illa om att fängsla människor för vad de säger,” säger Lipstadt och fortsätter: ”Låt honom gå och låt honom försvinna från allas radarskärmar.” Vi har rätt att anta att Lipstadts intresse för Irvings eventuella försvinnande, har något att göra med Irvings villighet och förmåga att utmana den officiella Förintelseberättelsen. De amerikanska akademiker-rabbinerna skriver gärna under på ”yttrandefrihet,” just för att tysta hennes fiende.

Uppenbarligen är Lipstadt inte ensam. ”Om Österrike vill vara en modern demokrati,” argumenterar Christian Fleck, sociolog vid universitetet i Graz, ”måste man använda argument och inte lagbestämmelser mot Förintelseförnekare” (BBC-artikel). Detta låter som ett äkta argument som man kan vänta sig att höra från en europeisk akademiker. Tyvärr slutar han inte där. Omedvetet använder han sig av vad han anser vara ett korrekt akademiskt argument: ”Irving är en tok – och bästa sättet att hantera tokar är att ignorera dem....Är vi verkligen rädda för någon vars syn på det förflutna är uppenbart nonsens, när varje skolbarn känner till Förintelsens fasor? Säger vi att hans idéer är så kraftfulla att vi inte kan argumentera mot honom? ” (ibid.). Fleck är tydligen inte helt förtrogen med grundläggande logiska formuleringar. Att ”använda ett argument” är inte att använda sig av en slutsats som argument. Fleck’s skyldighet som akademiker är att bevisa bortom allt tvivel att Irving verkligen är en tok. Detta måste vara något mer än att säga ”varje skolpojke vet”. Och åter, om vi inriktar oss på Irvings redovisningsskyldighet och granskar om hans argument är giltiga, kommer vi att ingå i den nuvarande egendomliga föreställningen om västerländsk tolerans: Något som verkar vara frihet, men som i verkligheten upprätthåller ett herravälde.

4. Här är det viktigt att nämna, att det är genom den nämnda tudelningen som den iranske presidenten har utpekats och inte fått annat val än att godkänna vad många uppfattar som ett förintelseförnekande. Det är viktigt att nämna att den iranske presidenten är långtifrån ensam, många muslimer och araber tycker detsamma. Så fort Auschwitz blir symbolen för försoning mellan judar och kristna, ses islam i allmänhet och araber i synnerhet att som ett globalt hot. De är praktiskt taget fördrivna från det västerländska offentliga samtalet. Om det inte skulle vara tillräckligt, berövas de allt vanligt människovärde. På sätt och vis är enda framkomliga vägen för dem att helt och hållet avvisa Förintelsen.

”Om ni bryr er så mycket om judarna,” frågar den iranske presidenten Ahmadinejad, ”varför tar ni då inte tillbaka dem?” Även om ett sådant förslag till att börja med låter bisarrt, innebär det en logisk och konsekvent nedrivning av den ideologiska apparaten Auschwitz, åtminstone som dagens förtryckta ser det. I sista hand är ju Förintelsen en europeisk angelägenhet. Varken araberna eller muslimerna har någonting att skaffa med den. Morden på judarna utspelades i hjärtat av Europa. Om européer och särskilt tyskar känner obehag inför sitt kollektiva förflutna, kanske de borde överväga att förse judiska israeliska medborgare med tyska pass hellre än att förse den israeliska flottan med tre högmoderna ubåtar, utrustade för kärnvapenbestyckning. Av någon anledning föredrar tyskarna det senare alternativet. Jag överlåter åt läsaren att gissa varför.

Det är också ganska viktigt att nämna att palestinierna är ”Hitlers sista offer”. Ingen kan förneka det faktum att det var Förintelsen som förvandlade sionismen från att vara en marginell ideologi om längtan till att bli drivkraft och rättfärdigande för en rasistisk nationalstat. Om alltså tyskarna tycker att deras förflutna är obehagligt, så är det palestinierna de måste ta sig an. Och varför stanna där? Om palestinierna är Hitlers sista offer, varför får de då inte utveckla sin egen Shoah-berättelse?

Jag tror inte jag har fel i att den unika vänstersolidaritetsrörelse som försöker anpassa en pro-palestinsk hållning och en religiös dyrkan av Auschwitz till vartannat är dömd att misslyckas (gästkommentator i Al Ahram Weekly). De två hamnar i konflikt, för att inte säga i absolut motsättning. Så länge som Auschwitz inte förmår att vara en allmän etisk insikt, och ett kapitel i historien, utgör det kärnan i det sionistledda förtrycket av araberna och alldeles särskilt av palestinierna.

5. Här föreslår jag att vi återinför Kants etik. Enligt honom byggde moraliska krav på ett förnuftskrav som han kallade det ”kategoriska imperativet”: ”Handla alltid så att ditt handlingssätt kan upphöjas till allmän lag”. Moral bygger mer på självreflexion, än på att man accepterar lagstiftning. q