Den 30 juni 1996 stänger jag affären för gott. Jag packar ner alla varor som finns kvar i affären och ringer en auktionsfirma som kommer efter dem.

Jag glömmer aldrig den synen som utspelades framför mig när auktionsfirman packat sitt överfyllda flyttsläp och de lämnar mig. Det hade inte funnits plats för en endaste pryl till. Det påminde mig om de scener man sett i gamla filmer som hade skildrat det hårda statarlivet. Hur de flyttade från gård till gård med alla sina ägodelar fastspända på ett vagnslass. Det var bara den gamla hästen som nu hade utbytts mot en modern bil.

Några helger senare var det så dags för auktionen där mina saker skulle gå under klubban. Det var en het och solig sommardag, varför det inte fanns så mycket besökare på plats.
Bondauktioner brukar vanligtvis dra mycket folk men nu var det glest bland leden. Det gjorde att de flesta sakerna gick av för en spottstyver och jag fick tillnärmelsevis inte ens in det jag en gång gett för allt. Det blev en brakförlust för mig, men ändå tillräckligt för att betala min revisor. Han ska göra ett årsbokslut och sedan skicka upp resultatet till arbetslöshetskassan för att bevisa att affären nu är nedlagd, jag själv är arbetslös och därmed igen berättigad till a-kassa.

Hemma är det också oroligt. Jag kan förstå att barnen kände det påfrestande medan hela processen av anmälningar och avvecklingen av affären pågick. Corinna uttryckte önskemål om att få flytta hemifrån till eget boende. Hon fick även snart tag i en trevlig liten lägenhet och flyttade dit.

Nu behövde jag inte längre min stora 4-rummare. Därför går jag till bostadsbolaget Mariehus för att teckna mig för en mindre 3:a i samma bostadsområde. När tiden var inne för flyttning till den mindre lägenheten insåg jag det hopplösa i att ha två flyttningar med endast två månads mellanrum. Henrik och jag hade nämligen bestämt att vi skulle lämna allt och flytta till Örebro. Jag kontaktar Mariehus på nytt och meddelar dem att jag vill stanna kvar i den gamla lägenheten tills tiden för flyttningen till Örebro. Jag har också ett telefonsamtal med chefen för Mariehus och vi kommer överens om att detta.

En eftermiddag, när jag håller på och packar i affären, kommer Lotta från Mariehus och knackar på dörren. Hon meddelar mig att jag har 24 timmar på mig att flytta till den mindre lägenheten eftersom det fanns ett skrivet kontrakt på den. Om jag vägrar kommer vi att bli vräkta av kronofogdemyndigheten och låset kommer att bytas ut och vi får lösa ut våra ägodelar.

Jag stänger omedelbart affären och vandrar hemåt. Känner mig helt chockad över det som har hänt. Väl hemma ringer jag upp alla mina vänner och grannarna i huset för att berätta om det inträffade. De lovar att hjälpa till och med deras hjälp klarar vi av att tömma en 4-rums lägenhet och dessutom städa av den så att den är skinande ren när Lotta kommer kl. 07.00 på morgonen och gör en husesyn. Själv är helt slutkörd. Med möda vaknar jag när hon ilsket ringer på dörrklockan för att hämta nycklarna.

I efterhand har jag varit i kontakt med Hyresgästföreningen och då har jag undrat om Mariehus verkligen lagenligt får behandla sina hyresgäster på det här sättet. Jag får ett nekande svar.

Eftersom jag pådragit mig en hyresskuld hos Mariehus i samband med att a-kassan drogs in för mig, hamnade jag i kronofogdens register över indrivningsärenden. En skuld som fortfarande i skrivande stund är obetald.