Överlevandes vittnesmål  



* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU






Carl Övberg är egenföretagare och driver en export- och importfirma som handlar med olika typer av maskiner och trähus. Han har även en firma i Estland. Under tre års tid åkte han ofta båt mellan Stockholm och Tallinn, många gånger med Estonia som hade besättning av olika nationaliteter.


Under olycksnatten hade han hytt nr 1041, vars nyckel han fortfarande bär med sig. Hytten var alltså belägen på däck 1, dvs under bildäck som är däck 2. Under däck 1 ligger däck 0, med bastu- och swimmingpoolavdelning.

Övberg uttryckte att polisförhören varit alldeles för ytliga och att polisen inte verkade hysa något egentligt intresse för det som verkligen hände. Ingen från polisen eller senare från haverikommissionen har frågat Carl Övberg närmare om hans iakttagelser av vatten på däck 1. Tvärtom har ordf. i svenska haverikommissionen Olof Forssberg nekat kommisssionens marinpsykolog Bengt Schager att förhöra de överlevande vittnena. Forssberg ansåg att det räckte med polisförhöret.

Den 18 sept. 1997 hade jag ett möte med Carl Övberg vilket pågick nästan hela eftermiddagen. Jag ställde honom frågan om hamnen i Tallinn var avspärrad. Han svarade jakande på denna fråga.
Han kom nämligen mycket sent till båten och fick bilskjuts till hamnen. De fick dock inte köra in med bilen på hamnområdet, vilket tidigare alltid varit möjligt.
Hamnen var avspärrad under ett stort polisuppbåd. Något sådant hade han under sina ca 20 år av resor mellan Tallinn och Stockholm aldrig tidigare upplevt. Enligt Övberg var jag den förste som ställt honom frågan angående avspärringen.

När Övberg kommit ombord på båten fick han vänta ett tag innan han fick tillgång till sin hytt. Han tyckte att personlen redan vid incheckningen verkade ovanligt tystlåten och nedstämd denna kväll. Senare noterade han att det verkade vara ovanligt glest med personal ombord jämfört med tidigare resor.

Vid 23-tiden svensk tid gick han och lade sig för att läsa. Det dröjde dock ett tag innan han kunde somna. Överberg vaknade lite senare av hamrande ljud i skrovet, som om metall slog mot metall. Han jämför ljudet med hur det låter när en slägga slås mot metall. Efter att ha hört detta ljud i ca 15 min. tillkom starka hydraulikljud som verkade komma från fören. Detta ljud var välbekant för Övberg eftersom han tidigare arbetat som mekaniker. Han uppgav att ett sådant hydraulikljud uppstår när man fäller respektive öppnar bogporten. Han associerade direkt till nämnda port när han hörde ljudet. Han kan inte med säkerhet säga att det var exakt ett sådant ljud, men det var väldigt likt ett sådant. Det hamrande ljudet pågick alltjämt och Övberg uppskattar att de båda olika ljuden pågick under ytterligare ca 15 min fram till ca kl 23.45 svensk tid. Båten hade i detta läge ingen slagsida.

Strax efter kl 24.00 svensk tid hörde Övberg en kraftig smäll och krasch varvid skrovet riste till. Det var ett starkt metalliskt ljud. Smällen var så våldsam att Övberg liknar den vid en kraftig grundstötning. Han blev än mer uppmärksam då han inte kände igen detta ljud och inte kunde lokalisera det. Ungefär en halv minut till två minuter senare hörde han ytterligare en smäll som var ännu kraftigare och som medförde att båten reste sig i fören så att Övberg kastades bakåt mot hyttväggen.

Nu begrep han att någonting allvarligt hade hänt. Han klädde sig snabbt och lämnade hytten för att sedan springa uppför trappan. Han uppskattar att klockan då var ca 00.15 eller 00.20. Precis när han kommit ut i korridoren utanför hytten kände han att båten en kort stund gungade ner med aktern för att omedelbart därefter vrida sig och få slagsida mot styrbord.

Flera personer sprang omkring i korridoren och han uppfattade det som om panik redan hade utbrutit och folk letade efter trappor som ledde uppåt. Övberg kände båten väl och visste var trappan var belägen så att han omedelbart kunde bege sig dit. Den enda person han såg i närheten av trapporna på väg upp till bildäck var en äldre man som hade svårigheter att röra sig.

På väg uppför trappan någonstans mellan däck 1 och 2 (bildäck) fastnade Övberg med jackan i trappans handräcke varför han vände sig om. Han såg då att vatten trängde in längst ner på däck 1. Stora vattenmängder sprutade ur de krökta ventilationsrören som fanns i korridorerna på däck 1. Samtidigt såg han vatten tränga ut i korridoren under hyttdörrar på däck 1. Det hade gått uppskattningsvis en till två minuter från det att Övberg lämnat sin hytt och fram till det att han uppmärksam-made vattnet. Jag frågade uttryckligen om han stigit i vatten när han lämnade sin hytt, men så var inte fallet.

Efter den andra smällen började båten få slagsida mot styrbord. När Övberg på sin väg uppåt befann sig mellan däck 2 och 5, rätade båten upp sig för en kortade stund. (inte heller dessa frågor har ställts från haverikommissionens sida, trots att Övberg har ett tydligt minne av den tillfälligt återvunna stabiliteten).

Därefter, när Övberg befann sig ungefär i höjd med däck 5, fick båten återigen slagsida mot styrbord. Slagsidan ökade alltmer och när han nått upp till däck 7 återfick båten ännu en kort stunds stabilitet, dvs båten krängde fram och tillbaka med ca 20 graders krängningsvinkel. Detta hjälpte honom att vid en tillbakarörelse hoppa till dörröppningen, förbi kön av männsikor som försökte ta sig ut via en människokedja. Båten krängde fortfarande och från och med den sista tillfälliga stabiliteten ökade nu slagsidan påtagligt mycket snabbare.

När Övberg var på väg uppför trapporna rådde full panik, barn och vuxna ramlade omkull och skrek. Under hela tiden Övberg befann sig i båten, från det att han lämnade sin hytt till dess han tog sig ut på skrovsidan, såg han ingen från Estonias besättning. Han hörde inga meddelanden via båtens högtalarsystem, inte heller några larm eller dylikt. Många människor försökte ta sig ut på det yttre däcket från plan 6 där han befann sig. Dörren ut till däcket var i det närmaste rakt ovanför dem. När han kom ut, fanns på däcket redan fyra eller fem personer. Övberg såg ett vitt skåp som stod öppet innehållande flytfästar. Han tog en väst och försökte ta den på sig, men västen saknade remmar. Han lyckades få tag i en annan väst och knöt flytvästen. Däreftr kastade Övberg ner de överblivna västarna in i båten till dem som ännu inte lyckats ta sig ut. Belysningen i båten var fortfarande tänd.

Carl Övberg klättrade upp en bit på skrovsidan, då han sett att där fanns livbåtar. Vid en av livbåtarna fanns en liten panel med tre olikfärgade knappar. Han tryckte på samtliga knappar men ingenting hände. Där fanns ingen beskrivning av hur man skulle sjösätta båtarna. Övberg försökte då tillsammans med två andra passagerare fira ner en av livbåtarna med hjälp av en manuell vinsch, vilket inte gick, den satt fast.

När Övberg gående på skrovet närmade sig fören, låg båten nästan helt på sidan. han kom så långt som i höjd med kommandobryggan. Då kom plötsligt en stor luftbubbla fylld med rök upp från kölen. Det luktade som om någonting exploderat, uppgav Övberg. Inte heller denna iakttagelse har rönt något intresse från polisens eller haverikommissionens sida.

Samtliga de personer Övberg såg omkring sig var iklädda endast underkläder och flytvästar. Så när som på en kvinna såg han bara män. Under tiden som Övberg och de andra försökte få ned livbåtarna blinkade ljuset dvs släcktes och tändes omväxlande två eller tre gånger. En kort stund därefter slocknade ljuset helt. Båten låg nu nästan helt på sidan. Han såg samtidigt en liten lampa som lyste med vitt sken i närheten av styrhytten. Carl Övberg uppfattade att aktern låg lägre än fören. Han tog sig fram mot kommandobryggan och såg att delar av kommandobryggan redan låg under vatten.

I närheten av kommandobryggan såg han ett antal vita tunnor som han visste innhöll livflottar. Vid en tidigare resa hade han läst om hur dessa fungerade. Tunnorna var även försedda med anvisningar. Han visste att man skulle dra i ett vitt snöre i anslutning till tunnorna. Livflottarna skulle då frigöras och ramla i vattnet. Han följde beskrivningen men ingenting hände. Livflottarna satt fast. Övberg ställde sig på de vita tunnorna och försökte öppna dem för att få ut livflottarna. Han lyckades få upp en av dem som efter en kort stund blåstes upp. Han knuffade iväg den varpå den fastnade i något på skrovsidan.

Han såg hela tiden att folk stömmade upp på skrovet. Han lyckades få loss ytterligare två eller tre flottar som gled ut i vattnet och vecklade ut sig. Uppskattningsvis 15-20 personer kröp in i den tidigre nämnda flotten som fastnat på skrovsidan. Den satt fortfarande fast. Tillsammans med en annan svensk försökte han tala med dem som fanns i flotten och lyckades få ut samtliga. Därefter lyckades man få loss flotten och kunde knuffa ner den i vattnet. Alla de som tidigare varit iflotten kastade sig ner i vattnet och lyckades förhoppningsvis ta sig in i flotten.

Carl Övberg satt kvar på skrovsidan eftersom han fortfarande trodde att fartyget stod på ett grund och inte kunde sjunka. Han insåg dock ganska snart, att så inte var fallet när båten hela tiden sjönk. I detta läge kände han lukten av olja. Samtidigt hörde han ett ljud som lät som om luft pumpades ur båten, troligtvis därför att vatten trängde in. Övberg hörde samtidigt något slags signal från färjan, ett ihållande mistlursljud som ganska snart avtog och försvann.

Övberg befann sig i detta läge ganksa långt föröver på båten. Han blickade ner mot vattnet och konstaterade att det var ganska långt ner till vattenytan. Han kastade sig emellertid ner i vattnet och kom efter en kort stund upp till ytan igen. En stor våg sköljde över honom varpå han sögs ner under båtens botten. Båten lutade fortfarande ca 90 grader. Övberg uppskattade att aktern fortfarande låg lägre än fören. Båten sjönk hela tiden långsamt.

Carl Övberg kom upp till vattenytan igen och förstod att han måste ta sig så långt som möjligt från båten för att inte sugas ner. Han fick tag i en lina från en livflotte. Det var fullt med människor i vattnet runt omkring livflotten och det rådde panik. Övberg fick åtskilliga rivmärken och törnar av övriga i vattnet som klamrade sig fast vid honom. Han uppfattade det som om flotten var fullastad med människor. Hela tiden gick sjön hög och flotten med alla som klängde sig fast vid den slungades mot båtens botten.

När Carl Övberg var högst uppe på en våg tog han spjärn mot båtens botten och skrovsida, sköt ifrån och lyckades komma in i flotten. Där fanns bara fyra personer förutom han själv. De övriga som befunnit sig i flotten hade ramlat ut. Flotten hade inget tak. Därefter drev flotten förbi Estonias för och bort från det sjunkande fartyget. Ungefär 50-60 meter från Estonia såg Carl Övberg det tidigare nämnda lampskenet i närheten av kommandobryggan. Han kände återigen lukten av olja och hörde det tidigare nämnda ljudet som om luft pressades ur båten. Därefter försvann Estonia i djupet. Övberg uppskattar att det tog ca 15-20 minuter från det att han lämnade sin hytt till det att Estonia sjönk. Han kan inte erinra sig hur Estonia låg i vattnet när hon sjönk, men vill minnas att fören försvann sist och att båten i alla fall låg med 90 graders slagsida.

Sammanlagt fem personer befann sig i flotten. Senare när Övberg kommit till sjukhuset tog han reda på att personerna i flotten var Leif Bogren från Mölndal, Vilho Itäranta från Borlänge samt en ung kvinna vid namn Tino från Stockholm. Tino opererades senare i Finland för någon skada. I flotten fanns även en svensktalande kvinna i 25-års åldern, vars namn är okänt. Hon hade axellångt cendréfärgat hår och var iklädd endast bh och trosor samt flytväst. Hon dog någon timme innan räddningen kom. Carl övberg tror att hon var en kamrat till Tino. Tillsammans med Leif Bogren lyckades Carl övberg få upp taket på livflotten.
Övberg och samtliga övriga i flotten som fortfarande var vid liv plockades upp av en finsk helikopter när det blivit ljust. De hade då suttit ca sex timmar i flotten. De fördes till Hangö vårdhem. Efter ca två timmar fördes de till Ekenäs kretssjukhus i Finland. Övberg hade skadat ryggen och fick på sjukhuset veta att han spräckt en ryggkota. Han hade även erhållit njurskador när han slog i skrovsidan på Estonia. Dessutom var hela kroppen täckt av blåmärken och småskador. Vidare var han kraftigt nedkyld efter att ha legat i vattnet i livflotten.

Bortsett från hyttnyckeln fick Övberg med sig sitt pass i byxfickan, vilket han visade för polisen. Det är ett svenskt pass med nr DP220266. Övberg berättade för mig, att han inte återfick sin kopia av intervjun med den finska polisen samt att den svenska polisen som senare förhörde honom verkade helt ointresserad av vad han hade att säga, som om de redan visste vad som hänt.
Jag fick ett mycket seriöst intryck av Carl Övberg. Han kunde med exakthet återge sina upplevelser, var aldrig motsägelsefull och verkade vara tekniskt kunnig.