12.12.2003

Skriven av prof. Arthur Noble

Bakgrundshistoria
Sir Winston Churchill talade i sitt berömda tal i Zürich år 1946 om att man skulle bilda ett Europas Förenta Stater. Han förutsåg ett självständigt västligt Europa, fria och suveräna stater, som skulle resa sig ur askan från det andra världskriget och uppnå en framtid med harmoni och demokrati vilka man inte tidigare sett maken till. Det neutrala Schweiz, med dess flera hundraåriga harmoni bestående av fyra språk och kulturer, stod som förebild för det multinationella och multikulturella Europa. Ett Europa som aldrig mer skulle behöva se grymma diktatorer och supernationella demogoger som prackar på dem sina önskemål på medlemsländerna.

I själva verket sågs Churchills vision som en föregångare till nämnda plan. Det tidigare fascistiska Tyskland och Italien decentraliserade sin makt och blev parlamentariska demokratier. Fascismen blev bannlyst över hela Europa.

Men sedan tog händelserna en annan vändning. Schumanplanen från 1950 förordade en supranationell sammanslagning av de franska och tyska kol- och stålindustrierna, som en del av en europeisk enhet. De två ekonomierna blev så sammanvävda, att ett uppblossande krig mellan dessa traditionella fiender, blev i praktiken omöjlig.

EEC grundades år 1957 genom Romfördraget, drog Italien och de tre Beneluxländerna tillsammans till en union men representerade ett ytterligare steg mot en pan-europeisk ekonomi genom att förlägga sätet för den ekonomiska utvecklingen till staden Rom. Betydelsefullt, gavs detta fördrag Europa även en försmak till en super-nationell religiös enhet med den romerk- katolska kyrkan skyddade mot inflytandet från den fortfarande existerande kommunismen.

1962 var året då den allmänna jordbrukspolitiken resulterade i en enda europeisk marknad med fasta priser - ännu ett steg mot enhetlighet. Tidningen Northwest Technocrat upptäckte det året att EEC redan var något mycket mer än enbart ett ekonomiskt förenat Europa och skrev:

Efterföljande yttranden från Vatikanen och utvecklare av denna gemenskap försvarar den här synen. Påven Johannes XXIII betraktade sig som ett europeiskt religions-politiskt monster som han kallade "Den största romersk-katolska superstaten som världen någonsin skådat". Den påvliga Nuncia beskrev senare EU som "en romersk katolsk konfederation av stater". Förenade genom sina gamla gränslinjer för det heliga romerska riket, genom sina gemensamma andliga band till religionen, i en knoppande och växande ekonomisk ekonomi, där den befinner sig i världens geografiskt sett mest produktiva industriella komplex och kan marschera in på den historiska världsscenen. Så sade Johannes XXIII - i egenskap av den största enskilda mänskliga kraften, man inte någonsin tidigare har skådat.

Byråkraterna i Brüssel dansar efter Roms pipa, erkände Vatikanens lakej år 1973 med att den irländska republiken och de två första protestantiska nationerna har öronmärkts av påven: Danmark och Storbritannien. Vi känner bra till varför Storbritannien tog så lång tid på sig för att bestämma sig: Att ansluta sig till det kontinentala Europa betydde ett dramatiskt borttagande av globala självständiga traditioner och demokrati; men understöder vi denna komplott som underminerar den protestantiska samhörigheten för vårt land, vars drottning är vår tros försvarare? Aldrig tidigare i nationens historia har den brittiska regeringen varit så anti-brittisk, så blinda och engagerade med att sälja ut våra rättigheter sedan födelsen till främlingar, genom att förneka folket i Storbritannien och på Nord Irland deras rättigheter till en folkomröstning om självbestämmande, i avsikt att förhärliga oss mot vår vilja, för något illa uttänkt, naivt missförstått och politiskt totalt mål om en europeisk union.

Efter de första direkta valen till Europaparlamentet i Strasbourg år 1979, upptogs "världsekonomin" som den mest betydelsefulla när man beskrev EC. Grekland anslöt sig år 1981, Spanien och Portugal år 1986, året för det enda europeiska avtalet som innebar att gradvis förflyttades den verkställande myndigheten, lagstiftande och juridiska makten bort från medlemsstaterna till EC. Europa kunde fatta, aldrig tidigare överträffande politiska beslut på bekostnade av vår suveränitet och konspirationen mellan London och Dublin försökte tvinga det brittiska folket på Nord Irland genom smygande och terror mot ett förenat Irland under europeiskt välde, medan arroganta och ryggradslösa politiker i Westminster fortsatte med att politiskt spela fiende, eller har Dr Paisley gjort det bildligt att "föda våldet istället för att bekämpa det".

När det berömda Maastrichtfördraget om Europas politiska Union var undertecknad år 1992, skedde det i avsikt att förändra EC till en federal superstat - idag Europeiska Unionen (EU). Många politiker som valdes in till Brüssel, inklusive de från Storbritannien - föll för detta grymma trick.

Sammansvärjningen som förstör vår suveränitet
Vilken är den verkliga avsikten med detta Europa? Jag påstår, att bakom denna respektabla europeiska mask finns en sammansvärjning för att förgöra vår suveränitet och underställa hela maktbalansen för världen över.

Man ska komma ihåg att strategiskt sett, påbörjades den europeiska sammanslagningen vid en tidpunkt då den forna Atlantiska alliansen kom att ske genom den relativa avsägning av både USAs världsekonomiska makt och som ledare för väst. USAs generositet mot världen har reducerat antalet egna miljonärer och tvingat fram en allvarlig omvärdering av sina globalt strategiska åtaganden. Handelsförbindelser mellan USA och Västeuropa har en lång historia som började med jordbrukssektorn och slutade inom den högteknologiska sektorn.

Inblandningarna i det brittiska försvaret är allvarliga. Europas historia visar, att Storbritannien är säkert så länge inte någon Makt eller Maktgrupp på kontinenten kan tillförvärva sig en överlägsenhet, som gör det möjligt för dem att attackera. När praktiskt taget hela kontinenten regerades av en enda makt, då förlorade Storbritannien sin frihet.

Läxan som de romerska erövrarna gav, har det brittiska folket aldrig glömt. Därför, när Spanien, Frankrike och Ryssland i sin tur försökte erövra överlägsenheten till lands i Europa, och när Holland gjorde det till sjöss, kom varje enskilt land i kollision med det landet, och vart och ett av dem förhindrades av Storbritannien från att bli denna överlägsna nation, vilken otvivelaktigt hade kunnat försvåra vår nationella existens.

Sammangaddningen av hela Europa i Napoleons europeiska system, gav Storbritannien en annan läxa. Socialistiska och pacifistiska element hade sina vägar mellan de båda världskrigen. Trots varningarna från Sir Winston Churchill, att vi skiftade såväl ställning beträffande vår kollektiva säkerhet, som vi avväpnade oss blint, förde det oss nästan till randen av ett nationellt självmord.

Vatikanen och EU
Kommer ett försök till religiös sammanslagning att följa i spåret till den monetära och politiska unionen för detta "imperialistiska" Europa? När allt kommer omkring finns det redan en erkännande vision från påven Johannes Paulus II, där han talar om ett europeiskt samarbete, när han är ute på sina otaliga propagandaresor. Idag uppgår de till ett sextiotal. Hans budskap har konstant varit att den europeiska identiteten är "obegriplig utan kristendomen (läs romanism). Med andra ord, består hans vision av ett enat Europa på basen av principer från ett starkt inflytande från Vatikanen över politiska regeringar - påminnande om den under medeltiden.

Utvecklingen av Europa är inte ämnad att sluta med en ekonomisk och politisk union. Planerna för en europeisk superstat går ännu längre. Såsom det är karakteristiskt för planerarnas taktik - har man inte gett till känna vilket nästa steg kan tänkas vara, är det helt klart att steget redan har tagits och det är välkonstruerat med tanke på den största politisk-religiösa revolutionen som någonsin har inträffat i mänsklighetens historia.

Riktat till Europaparlamentet i maj 1985, talade den omsorgsfullt utvalde förste slaviske påven för en intensifiering att finna en europeisk sammanhållning och att man ska arbeta för en elimineringen av ett Östeuropa. När han talar om det bägge Europa (öst och väst), hänvisar han till Methodius och Cyril - de två skyddshelgonen som kom med kristendomen till den slaviska världen på 1800-talet - i egenskap av skyddshelgon för Europa. Den 26 juni 1985, talade man på Wall Street om den symboliska vikten av att använda dessa två missionärer till det slaviska folket, för att belysa påvens vision av ett förenat Europa.

I Europaparlamentet år 1989 utbrast man: "Europa lever till stor del av arvegods från det heliga Romarväldet, även om den stora majoriteten inte känner till det". Man ondgjorde sig över hur "religiösa och kristna element" (med kristna menas romerska) spelar "en absolut avgörande roll" för Europas arvegods". Liksom påven, talade man om "en plikt... att pånytt tänkta på Europa med anledning av dess kulturella och andliga nivåer" och tillade som ett mått på sina påtagliga anti-demokratiska avsikter: "ifall det gagnar de politiska ledarna eller inte". Inom de romersk-katolska länderna på kontinenten, flödar nostalgin över det gamla systemet, speciellt det Österrike-Ungerska imperiet i Mellaneuropa - den inflytelserikaste staten för det Heliga Romerska riket. Tidningen The Independent skrev den 11 januari 1987: "Det mellaneuropeiska spöket har kommit tillbaka för att förfölja oss, eller kanske för att förleda oss".

Roms plan på att förena Europa politiskt och genom världsreligionen, är att förebåda en sjunde återuppståndelse av Riket. Det uttalandet kom från påven Pius XII så tidigt som år 1952 vid sitt jultal i radion. Med det påvisade han "en kristen order, som den allena, kan garantera fred". Denna arroganta och sluga fanatiker, hjälpte Hitler till makten, välsignade Mussolinis trupper och kom överens med nazistiska Ustasji i Jugoslavien genom att slakta 240 000 ortodoxa serber och med våld konvertera över 750 000 till den romersk-katolska läran, utbrast i Rom i februari 1952: "Hela världen måste byggas om från grunden". Planerna på denna gigantiska uppgift lades över på Vatikanstatens diplomater. Konceptet för en förenad, romersk-katolsk europeisk superstat tog sina första stapplande steg för ett världsherravälde.