Skrivet av Britta Johansson, Konsult för verksamhetsutveckling
Publicerat 26 januari 2007, SvD


Det ligger stora risker i att föräldrar inte tar sitt uppdrag på allvar. Föräldraansvaret kan inte lastas över på skolan. Barndomen ska lägga grunden för den trygga och kultiverade människan men har för många barn fått en motsatt innebörd, skriver skolkonsulten Britta Johansson.

Barns närmaste vuxna är föräldrarna. Men eftersom majoriteten av barn i Sverige går i förskola ingår också förskolepersonalen i barns nära vuxenrelationer. Det är föräldrar och förskola, med fortsättning i skolan, som ska lägga grunden för barnens utveckling.
Jag genomförde, tillsammans med kollegor, under åren 2000–2006 verksamhetsanalyser på förskolor och skolor inom ramen för EU-programmet Växtkraft/Mål 3, verksamhetsanalyser och kompetensutveckling.

I dessa analyser ingick cirka 300 gruppintervjuer (cirka 1 500 personal), där många uttryckte oro över föräldrar som inte vet vad som är ett normalt föräldrauppdrag.
Och här talar vi inte om problemfamiljer, dessa har alltid funnits – det handlar om vanliga vuxna som i andra sammanhang fungerar klokt och förståndigt.

Ytterst handlar det om många föräldrars bristande gränssättning samt okunskap om barns behov. Personalen på förskolor och skolor konfronteras varje dag med problematik som ibland gränsar till vanvård.

Några vanliga exempel ur intervjuerna:
• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar
i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.

Samhällets erbjudande om heldagsomsorg tycks leda till att många föräldrar tappar greppet om sitt eget ansvar. De tror/vill att barnen uppfostras på förskolan/skolan och de utgår från att experterna på deras barn finns där.

Därför efterlyser förskolor, skolor, ibland till och med gymnasier, föräldrautbildning som ett sätt att bolla tillbaka ansvaret till föräldrarna.
Många föräldrar ser sig hellre som mysmammor och myspappor och tar avstånd från rollen som fostrare. När de har tid med sina barn ligger fokus på att umgänget ska vara konfliktfritt och roligt.

Man undviker ”tråkiga och vanliga” göromål tillsammans med barnen, till exempel städa, barnen får bestämma agendan. Uppfostran, regler, normer etc förväntas vara förskolans/skolans uppgift. Men överfulla grupper ger inte personalen en rimlig chans att fylla alla luckor i barns uppväxt som orsakas av föräldrarnas brist på tid och ansvar.
Värst drabbas de allra minsta barnen, som behöver mycket ”vanlig tid” tillsammans med föräldrarna för att anknyta, utveckla empati, utveckla språket etc.

För förskolans personal blir det ofta extra tydligt när föräldrar brister i sitt uppdrag. Policyn är att personalen ska ge ”service” och inget annat, eftersom föräldrarna är köpare av kommunens tjänster.
Det motsägelsefulla i detta är att trots att föräldrarna litar till personalen som experter, så får/vågar dessa experter inte komma med synpunkter när föräldrar brister i föräldrarollen.

Men det ligger stora risker i detta. Föräldrar måste ta sitt uppdrag på allvar. Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.
Denna viktiga och avgörande process i barns liv kan aldrig läggas över på förskolan/skolan, där personalen är utbytbar och inte följer barnen under annat än en kort period av uppväxten.

Vid inlärning av grundläggande social kompetens ska förskola och skola fungera som ett komplement till föräldrarna/familjen.

Risken är att fostran kring normer, uppförande, socialt samspel, samtal, närhet etc faller mellan två stolar.

Barndomen, där grunden ska läggas för den trygga, sociala och ”kultiverade” människan i dess vida
bemärkelse, har för många barn fått en motsatt innebörd.