Skrivet av Björn Brodd

1. Vi borde äta på guldtallrikar

Lönnarna står där som i novemberstorm: böjande och bugande för en hård nordvästan. De två
stora lindarna framför ingången till det gamla huset rör sig mera stelt och värdigt. De har
varit med om en hel del stormar vid det här laget. Den här imponerar inte på dem.

Det är juli månad, den 27 närmare bestämt. En svensk vintersommar för några år sedan. Inte
alls som sommaren 2002, som väl var det finaste vi upplevt i gamla Sverige.

Men nu liknar den 27 juli mest en ruskig höstdag. Det regnar och blåser. Mörkblå moln driver
som dåliga novemberkopior fram däruppe på det sjukligt blekgula sommarfästet. Det lider mot
kväll och allt antar en blågrön ton. Gräset därute, som jag inte klippt alls i år, för jag har inte
varit hemma, det böljar som vågor ned mot stengärdesgården.

Jag sitter där med en flaska rödvin, en chilrensk Sunrise, som en läkare i Jönköping
rekommenderat. Av medicinska skäl såväl som ekonomiska. Den skulle vara riktigt bra för sitt
pris, hade han sagt. Man måste tänka ekonomiskt. Allt är dyrt i gamla landet. Och ett glas
vin skulle hjälpa mot kolesterol och förebygga hjärtattacker, sa han. Det är ju nämligen så att man i landet,där man bara kan ha en uppfattning i taget, nu börjat vända på den sedan 50 år tillbaka drivnaStatliga prpagandan, att vin är skadligt för folkhälsan. Mjölk mycket nyttigare! Medicinskexpertis, såväl som vanligt folk har börjat ifrågasätta det 50-åriga postulatet! Folkhälsansbyråkraterna har motvilligt börjat inse motsatsen och tvingat ansluta sig till underutvecklad lländers, som Italiens och Spaniens, uppfattingar, vilket ju känns ganska nesligt för vårt stolta land. Men man tröstar sig med att det blir än mera klirr i Statskassan...

Hemresan
Just hemkommen från Sydamerika, sitter jag på kalla sommarverandan. Jag kommer att
tänka på min “bordsgranne” på flyget mellan London och sista biten hem till Arlanda....han,
överläkaren från Karolinska, som varit på jordenruntresa mer eller mindre. I alla fall han han
besökt Taiwan och Israel. Det var han som hade börjat konversationen med att mumla; “vi
borde äta på guldtallrikar” när maten serverades. Vi hade börjat prata vid rödvinet, som
svenskar brukar, - förutsatt det serverats ett par wiskeys före, naturligtvis! Annars får man allt
vänta med samtal till desserten, förutsatt att det serverats vin till maten, förstårs. Whisky och
vin; vi svenskar står ju på två supar back, som Wilhelm Moberg så riktigt iakttog!

“Jo, vi borde ju äta på guldtallrikar”, upprepade han.

Jag fattade först inte vad han menade, men vi hade bytt några ord om sjukvårdskrisen just
innan, - när jag hade hört att han var överläkare vid Sveriges mest anrika sjukvårdsinrättning.

“Jo”, sade han, i det han tog en djup klunk ur glaset, “vi har ju E-lux, Ericsson, AGA,
Alfa-Laval, Saab, Scania, Volvo, S.K.F. Tetrapak, Ikea och alla våra skogsföretag. Svenskt
Stål, malm och vattenkraft i mängd, och det på en befolkning av bara 8 miljoner. Och
välutbildade var vi ju..i alla fall förr...Men titta hur vi har det nu, sjukvårdskostnaderna har
sänkts från över 10 % av nationalprodukten för bara 5-6 år sedan till 7,4 % nu! Det är lägst i
Europa och det i ett land där ekonomin stadigt sjunkit i reala termer under tiden! Och jag
måste säga att jag tyckte att folk hade det lika bra i Taiwan och Israel som vi där hemma, -
inte kunde jag se någon skillnad..för att inte tala om oss underbetalda läkare...Vet Du, fortsatte
han och tittade mig i ögonen att över 80 % av alla nyutexaminerade läkare söker sig utomlands
och två tredjedelar av alla sjuksystrar, 66 %" tillade han ..som om jag inte fattat att det blev
66 %!

Han suckade.

“Och vad har de i Israel..där finns ju knappast någon industri alls, - jag kan inte komma på ett
enda företag att nämna...och frukter och grönt får de allt odla..t.o.m. med konstbevattning!
Och vi....ja, vi kan ju inte längre ta hand om våra patienter! Vi är ju nära nog utfattiga...tänk
bara på våra...och sjuksystrarnas löner..och nu sticker ju alla...hur skall det gå...”

Tankarna mina gick tillbaka till Mexico City och Bogota, varifrån jag kom. Båda städer
åtminstone av Sveriges storlek, där folk levde som prinsar, nära nog, - åt på guldtallrikar,
tycktes det. Restauranger av yppersta klass överallt, proppfulla med mycket välklädda
människor som bäljade i sig vin. Mjölk såg man aldrig... varken i Mexico City eller Bogota.

Nog tyckte jag det verkade minst lika rikt som i Stockholm i dessa städer!

Ja, tequila och gott öl, - det har de ju i Mexico, som alla vet, men industri? Visst fanns det lite,
men knappast kunde ens jag komma på någon vid namn.Visst satte de samman lite bilar;
Volkswagen och Chrysler..men industri? Lite cement och stålindustri, kanske, textil. I Bogota
var jag också, i Colombia, detta ökända, men oj..så vackra land, och där i Bogota såg det ju
bättre ut än på många håll i gamla Sverige! Inte en fyllerist eller otrevlig människa såg jag på
över 5 månader ...underbara små parker, fullt med blommor, överallt. Mercedes Benz, BMW:s
och de finaste Peuglot vimlade det av på gator och torg. God mat och mycket eleganta hotell.
överallt....och de finaste köpcentran jag sett i mitt långa liv; Centro Andino och Sta. Barbara.
Ja, de har ju allt i sitt vackra land, colombianerna; kaffe, olja, kol, smaragder och guld, silver
och uranium, blommor och bananer. Vattenkraft i mängd. Men så också cocan, som nu
guerillan lever på sedan Sovjetunionen och Kuba gått i kras, och inte kan finansiera mördarna.
Det enda man hör om därifrån, terrorattentaten och kokan. Men så mycket industri finns väl
egentligen inte. Men fattigt verkar det minsann inte i vackra Bogota.

Sen tvingades British-Airwaysplanet cirkla i två timmar över Arlanda. “Strejk” upplyste den
engelske kaptenen. Jag fick för mig att jag hörde en ton av skadeglädje i rösten hans, men det
var nog bara mitt Sverigekritiska sinnelag som tog överhanden. Hur strejkades det inte förr i
England, tänkte jag...

Vi landade halv två på natten. De som inte strejkade, sov. Ingen polis, ingen tull, ingen
servicepersonal överhuvudtaget.

Min stackars systerson hade fått vänta i över fyra timmar....

Jag sov till tolv dagen efter, tidsskillnaden till välsignelse. Annars vaknar jag alltid vid sex på
morgonen...alltid.

Halv ett tog jag min hyrbil och satte av ned mot Jönköping där jag hade ett möte. Det var en
vacker sensommardag, men just som jag närmade mig Smålands Jerusalem reste sig en vägg
av mörkblått där på himlen i söder. Det började regna. Jag tog in på det fina motellet där vid
motorvägen. Stel i kropp och själ efter resan från världens baksida, som väl Latinamerika
anses vara, släpade jag mig in i restaurangen, - efter att ha tilldelats ett litet spartanskt, men
bra rum där på baksidan, i lä av trafikbruset. Men det var kallt på rummet,- riktigt höstkallt.
Så jag bad portiern sätta på värmen. Han bara tittade på mig, muttrande något om att vi var
ju i juli månad...

Eftersom jag inte ätit något på hela dan, kom jag att längta efter svensk
husmanskost, som man alltid gör som utlandssvensk; Janssons Frestelse, kanske..köttbullar
med gräddsås och lingon...

Den vackra restaurangen var precis tom,- självservering, förstårs. I det att jag närmade mig
anslagstavlan med dagens utbud, konstaterade jag sorgset att varken det ena eller det andra
fanns. Längst ned, emellertid, fann jag till min oförställda glädje Falukorv med pepparrotssås.
Jag slog till direkt, trots priset av 62 kr.

Den ensamma flickan därbakom disken erbjöd sig t.o.m. att servera mig vid bordet. Jag
bestämde mig för att vidare celebrera hemkomsten med en starköl till det facila priset av 52 kr.

Därute syntes intet av Vättern. Bara mörkt och regn, som en riktig höstkväll..

In kom en tallrik med sex större potatisar, rikligt med sås överallt, skulle man kunna säga,
samt fyra, säger fyra, tre millimeter tjocka, lite i kanterna brända falukorvar. Även diametern
var i minsta laget, så där som en gammal 5-krona! Jag tittade misstroget på korvsnuttarna,
trädde upp dem på gaffeln och svalde. Alla fyra på en gång. Tog en halv potatis med sås.
Någon pepparrot var svår att urskilja ....och jag började drömma om en latinamerikansk
“churrasco”...mör och läcker, storlek A-4 format...

De fyra korvsnuttarna hade i alla fall retat mina smaklökar så pass, att hungern
oemotståndligt vällde fram. Jag kallade på den ensamma flickan därbakom disken, som
långsamt närmade sig, lite osäkert. Jag påpekade i vänlig ton, att det var väldigt mycket
potatis och sås, men ganska lite korv, och undrade om det inte var möjligt att få lite mera
korv? Hon sade att detta vare den föreskrivna portionen och lommade iväg utan någon mera
kommentar.

Jag satt där villrådig med min hunger.

Men sen uppenbarade sig flickan igen, med ett fat på vilket det låg en och en halv
korvsnutt till....En och en halv!

Ja, det tycks mig som om vi blivit snåla smålänningar allihop i Sverige; - på hotell, där det väl
ofta är lite si och så med värmen, och på restaurangerna, där det ju är löjligt hur det serveras,
rena bantarportionerna vad gäller kött och fisk, ja, det får man ju så lite av att jag skulle tänka
mig att latin-amerikanerna skulle starta en mindre revolution om de bodde i Sverige. Men
potatis och sås det öses överallt på så man storknar! Det hela påminner om den gamla vitsen;
Servitrisen "Nå, hur fann min herre biffen.? Jo, till slut hittade jag den under ett salladsblad".
Nu i nådens år 2002/3 med sin vargavinter, efter den tropiska sommaren, måste visst
stockholmarna sova med ytterkläderna på för uppvärmnigen håller bara 14 grader i
lägenheterna. I energikrisens Sverige, märk väl. För där är det ju kris också. Överallt skall det
snålas och sparas, tydligen. Med värmen, på maten. Inte minst i sjukvården.

Men nu slår det mig; det där med maten har kanske med folkhälsan att göra. Vi
skall väl inte äta för mycket, och på så sätt hålla sjukvårdskostnaderna nere! Det var kanske
föreskrivet från högsta ort, som allt annat, - det där med bara 4 tunna falukorvar! Vem vet...

Ja, det var så jag tänkte, där jag satt där i stugan, denna regniga sommarnatt, hemkommen
från Jönköping och Mexico City/Bogota, det senare nämnt utan närmare jämförelser med mat
eller rikedom. Det återkommer vi till,- men redan nu måste jag erkänna att det faller inte 100%
ut till Jönköpings fördel! Åtminstone in vad gäller maten. Och jag måste säga, som gammal
smålänning, att det svider i skinnet, att konstatera att de lever nära nog lika bra i Mexico City
och Bogota som i Jönköping ...och kanske i Taiwan och Israel, också, som min nyvunne vän
hade tyckt. Visst är klass-skillnaderna orättvisa där, men där finns också en ordentlig
medelklass som lever bra, betydligt bättre än vad vi föreställer oss. Men sen finns det ju rader
av fattiga också, men det har vi ju också börjat få i Sverige. Nyfattigdomen, som man säger,
breder allt ut sig ordentligt. I DN av den 01.01.10, läser jag att vart 12:e barn lever i ren
fattigdom i Sverige idag. Det är inte det att jag är avundsjuk på dessa länder, inte alls, jag
unnar dem väl deras relativa välstånd, men det hela känns fel på något sätt, spec. när jag
tänker på hur vi i Sverige förr överallt arbetade och slet för att bygga upp landet...som blev ett
av världens finaste industriländer...och nu? Den generation som nu går i graven, - de som
byggde Sverige till det land det en gång var, - har inte bara blivt illa behandlade, - deras arv
har nu förötts!

Jag har roat mig att ur statistiken "Prices and Earnings around the Globe", U.B.S. Zurich, (se
nästa kapitel) göra en liten jämförelse, mest för eftertankens skull. Om man ur nämnda
statistik tar lönerna netto i några av Latinamerikas största städer; Mexico City, Sao Paulo och
Bogota, med sina resp.16, 24 och 8 miljoner innevånare, alltså ungefär 6 gånger mera än
Sverige, så kommer man fram till följande, se nedan: Vi tar nu en representativ grupp yrken ur
nämnda statistik, nämligen lågstadielärare, buss-chaufför, bilmekaniker, byggnadsarbetare,
yrkesarbetare i industrin, kock, avdelningsföreståndare i medelstort företag, civilingenjör,
bankkassör och sekreterare, - alltså helt vanligt folk, kan man väl säga - ingalunda
högutbildade - så kommer man fram till följande. Skulle man tagit högutbildade, hade Sverige
kommit oändligt mycket sämre ut, det är ett som är säkert! Nåväl, genomsnittslönen för
nämnda yrken i dessa tre städer var sammantaget ca. 14.500 US dollars per år. Netto. I
Stockholm var genomsnittslönen för exakt samma yrkesgrupper, netto, 19.000 US dollars.
D.v.s. en skillnad på ca. 4.500 dollars per år. Men eftersom man ur nämnda statistik också kan
utläsa, nästan exakt levnadskostnaderna, (mat, hyra, bensin, inköp av varor som bilar,
kylskåp, m.m.,) och dessa är ca. 35 % högre i Stockholm än i nämnda städer, så blir det
faktiskt så, att latiamerikanerna kommer lite bättre ut i slutändan. Om man nu gör så här,
lite schematiskt, men ändå; räknar upp latinamerikanernas lön på 14.500 med 35 % ( för de
billigare levnadskostnaderna,) så har de faktiskt ca 4.000 svenska kronor mer om året att leva
på! Allting är ju mycket dyrt härhemma, men förhållandevis billigt i dessa städer.

Ja, med statistik kan man ju bevisa vad som helst, är det nu många som säger, speciellt som
alla svenskar vet hur eländigt dåligt det är i Latinamerika. Det har ju TV visat under 30
år....och det har det ju skrivits om överallt....

Ja, visst, så är det ju, men det ovan sagda var faktiskt bara menat som en tankeställare. Inget
annat egentligen.

Ser man inte därhemma vad som hänt???

Men man undrar ju ändå lite ändå, om vi inte blivit ordentligt avskärmade för vad som sker ute
i stora vida världen.

Det verkar väl på något sätt som vi inte insett det som hänt i Sverige under de senaste 25-30
åren. Hur vi, från att då ha varit världens näst rikaste land nu fallit ned till en bottenplats i
Europa. Men förfallet har väl varit så gradvis och sakta, att vi knappast märkt det. Bara ett
par procent per år. Men stadigt och konsekvent gör det mycket under 25 -30 år! Det är väl
samma med brottsligheten, - på 30 år har den gradvis accelererat till att bli Europas högsta.

Socialt sett har ju också rena stagnationen inträtt; den som föds fattig idag har större
sannorlikhet att förbli fattig hela sitt liv i Sverige, än för 30 år sedan, ja chansen/risken är hela
25 % högre än den var för 30 år sedan. Och att vidareutbilda sig lönar sig icke; idag har
Sverige färre högskoleutbildade under 30 år än andra länder. Oroande, naturligtvis... - men
väl ganska naturligt; folk har ju upptäckt att det inte lönar sig att utbilda sig med de skatter vi
har. En artikel i DN den 12 Januari 2003, rubricerad "Vidareutbildning sänker lönen!" citerar
en studie "Den Offentliga Lönefällan" där det påvisas att offentliganställda kvinnor som väljer
att vidareutbilda sig under två hela år, får 219 kronor mindre i månaden, än de som inte
utbildar sig! Ja, man kanske säga att Staten inte heller där, faktiskt, föregår med gott
exempel. Och den högre Universitetsforskningen bara utarmas; de skickliga forskarna får inga
pengar. Sedan 1980 står den och stampar på samma plats; de flesta andra länder har sprungit
om oss där också. ( Se mera Kapitel 11., prof. Olle Petterssons studie)

Ja, Sverige har ju ändrats totalt på de senaste 30 åren. Fått en helt annan mentalitet och attityd
till saker och ting. Och ingen kan väl tycka att vad som skett i Sverige under de senaste 30
åren varit till det bättre?

Men det konstiga är väl att ingen tycks reagara?

Det tycks väl nästan, som jag ibland skrivit om, som om vi vore inne i en ordentlig mental kris?

2. Kris överallt, skulle man tycka....
Det verkar faktiskt vara kris lite överallt, men de flesta tycks nöjda, - och röstar som de alltid
gjort, d.v.s. socialistiskt. Det är egentligen underligt skulle man kunna tycka med tanke på hur
snett allting gått de senaste 30 åren. Vi har ju gått Från Folkhem till Fattigstuga, som jag
skrev om i en bok, - helt nedtystad naturligtvis. Ja, Media har väl dolt det mesta, spelande på
Husbondens Röst, som de alltid gjort, ett märke utdött nästan överallt, utom på Kuba, i
Nordkorea och några Afrikastater idag. (Se vidare Kapitel 5 Alla mot Kapitalismen.) Vi tycks
vara nöjda med det mesta, på något underligt sätt, sålänge bara sossarna sitter vid makten. Vi
tycks ha förtroende för att de skall ställa allt tillrätta, -ändra alla tokigheter de ställt till med. ...

Men det hela har nog sin botten i den enorma hjärntvätt de lyckats etablera tillsammans med
Media. Svensken vet helt enkelt inte hur mycket bättre man lever i andra länder. Visst läser
man lite då och då att vi nu är bland Europas fattigaste länder, men det fäster man inget
avseende vid. Det är bara svartmålning. Alla vet ju hur bra vi har det; Sverige är ju ett bra
land. “Den svenska modellen” måste skyddas,- det tycks vara ett nationalintresse, inte minst
för Media, komplett vänstervridna som de alltid varit.

Så inte är jag så dum att jag nu tror att det som följer i detta Kapitel skulle tas på allvar; det är
ju bara statistik, och med statistik kan ju allt bevisas, - så säger väl de flesta. Och så är det ju
svartmålning.....

Men många är det allt ändå, som börjat undra, - inte minst de lite mera välutbildade. De flyr ju
landet i tiotusentals. Ja, visst har de väl börjat rösta med fötterna i Sverige, som folk alltid
gjort i enpartistater, där något politiska alternativ inte finns. Någon vettig opposition mot allt
det elände som bara gradvis förvärrats under 30 år, har väl aldrig funnits, - har det det? Det
hela närmar sig väl definitivt enparti-statens struktur? Sanningen är faktiskt den, - som den
kanske lite uppmärksamme ser, vid läkarbesök eller på folktandvården, eller bland
sjuksystrarna, - att där finns väl knappast några svenskar kvar. De har ersatts med
invandrare,...ja, lustigt är det väl egentligen....den där cirkulat-ionen..med svenska läkare,
tandläkare och sjuksystrar som flyr landet...och ersätts med folk från Iran, Nigeria och Irak.
Är det någon större affär i detta...frågar man sig väl. Blir det billigare..blir det bättre...??
Skulle det inte vara bättre att behålla de svenske...det undrar man väl...Och nästan alla våra
storföretag har ju sålt sig till utlandet...och med dem har mängder av kvalificerat folk,
civilekonomer, civilingenjöerr och forskare följt med ut ur landet. .

Följande statistik, som visar att flera välutbildade lämnar Sverige,- eller vill göra det,- än från
krigshärjade länder som Colombia, Turkiet och Ryssland, har kanske intressen. (Se IMD,
Lausanne Schweiz, World Competitive Rankings, 1999.):

På en skala från 1-10 rankas möjligheten för att en välutbildad person stannar i sitt hemland.
10 är högsta sannolikheten:

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

U.S.A.
Holland
Chile
Tyskland
Japan
Irland
Malaysia
Mexico
Polen
Ungern
Turkiet
Colombia
Sverige
Ryssland
Indien

Om allt detta har det ju varit komplett tyst, tomrummet har ju fyllts på, så att säga, numerärt i
varje fall. Redan i början på 80-talet började denna moberska, skulle man kanske kunna säga,
utvandring. Precis som för 100 år sedan! 12-15.000 mycket välutbildade började årligen
utvandra. Nu har det hela nått över dubbla tal! Tidskriften Moderna Tider, nu i graven,
presenterade för några år sedan en undersökning som pekade åt exakt samma håll, över 70
procent av alla läkare, civilingenjörer och sjuksystrar ville lämna landet.

Ekonomin bara faller och faller, arbetslösheten ökar och ökar, dock välkamuflerad bakom
allehanda förljugen statistik, och inte minst en enorm ökning av sysselsättningen i offentlig
sektor, som nu nått rent ryska proportioner. Se statistik, nedan. Från år 1999. Sen dess har
kommuner och landsting ökat sysselsättningen än mera, med ca. uppskattningsvis 3 %. Det är
alltså än värre idag, alltmedan andra länder bantat Offentlig Sektor. Och detta leder ju till
enorma problem i en framtid, - om nu händelsevis industrin skulle komma tillbaka och börja
expandera. Då blir det ju arbetsbrist, för inte flyttar någon från Staten lugna hamn ut i
industrin, inte.

Procent av totalt arbetande anställda i Offentlig Sektor. (OECD, Paris, December 1999)

D.v.s. betydligt mera än 2 ggr så stor Offentlig Sektor som i för genomsnittet i de ovan
jämförda länderna! Och som alla vet, så är väl ändå arbetseffektivitet och entusiasm ganska
liten inom Offentlig Sektor.

Det är väl detta som gör att, för att dra ihop till en B.N.P. av Sveriges storlek, så gör alla
andra länder detta med nästan 30 % mindre arbetsstyrka än Sverige. Ungefär 30 % högre
effektivitet håller alltså andra länder. Det är ju ganska fantastiskt, som nedanstående tabell
visar. Arbetsproduktivitet i olika länder. (Se The European Competivive Report, 2002, Erkki
Liikkanen): Work productivity: USA= 100. Index:

Det s.k. Hamburger/indexet visar på exakt detsamma ur en annan synvinkel Detta numera
välkända index, sammanställt bl.a av Swiss Bank Corporation i Zurich , visar på samma
mycket låga nationella produktivitet.

Arbetstid i minuter för att köpa en hamburger (McDonalds). I siffrorna nedan är också ett kilo
bröd inberäknat, såsom väl varande nästan lika i de olika länderna, för att bredda basen i
undersökningen.

Detta är som sagt taget från "Union Bank of Switzerland, U.B.S, Zurich" som nog publicerar
(vart tredje år) världens bästa statistik över levnadsstandarden i olika länder. "Prices and
Earnings around the Globe", som den kallas. Man jämför löner i olika länder för en grupp
yrken, inalles 12 i olika storstader. Sen jämför man hur mycket de kan köpa ur en varukorg
bestående av 111 olika varuslag, universellt sammansatt, skulle man väl säga...vanliga saker.
Alltifrån ett kilo bröd och kött till en flaska vin och ett kilo ost. En tandborste och en kostym.
En hårklippning och bil av definierat slag. Yrkena varierar från en metallarbetare till en
avdelningsföretåndare i ett medelstort företag, en bankkassör till civilingenjör. En
byggnadsarbetare till en mellanstadielärare. Sen, som sagt, jämför man hur mycket de kan
köpa för sina pengar. På detta sätt undviker man problemen med s.k. under / övervärderingar
av olika valutor, som ju inte minst gör jämförelser med mindre utvecklade länder rent
missvisande, där allting ofta är mycket billigt att köpa. Detta t.ex. i motsats till Sverige, där ju
livsmedelspriser och bostadskostnader nästan är 20 % högre än i övriga Europa, vilket
naturligtvis sänker den svenska levnadsstandarden realtivt sett. VanIig B.N.P.-statistik tar icke
hänsyn till detta. Där sammanställs bara totala lönesumman i landet och delas sen med antalet
invånare, vilket inte sällan gör det hela ordentligt missvisande. Man måste naturligtvis ta
hänsyn till hur dyrt eller billigt det är i olika länder, - det förstår ju vilken idiot som helst, och
den skillnaden kan ju slå upp till en 30-40 %, som alla vet som arbetat i mindre
industrialiserade länder, och där vi ofta förfasar oss over de låga lönerna. Men den
traditionella metoden , d.v.s. den s.k. BNP-statistiken används fortfarande lustigt nog av nästan
alla internationella organisationer. Byråkraterna har väl inte vaknat än, - det brukar ju ta tid.

Köpkraft i olika städer. Zurich = 100. År 2000.

Ja, har ser vi nog verkligheten kan man säga, som nu faktiskt lite då och då antyds i
tidningarna, nämligen att vi nu fallit ned till ett av Europas fattigaste länder, trots att man väl
alltjämt försöker utmåla Stockholm till en mycket välmående stad, där livet leker. Kanske det,
men det leker bättre i alla andra storstäder i Europa, Athen och Lissabon undantaget! Och
kom nu ihåg, att Stockholm ju utan någon som helst jämförelse är den avgjort rikaste delen i
Sverige, ja, så fort man kommer bara 10 mil utanför dess centrum, är ju lönerna betydligt
lägre. Detta, d.v..s. näringslivets - och den ekonomiska aktivitetens mycket starka
koncentration till huvudstaden Stockholm, - mera utpräglad än i de flesta andra länder, drar
väl ned statistiken ytterligare egentligen för landet som helhet.

Låt oss nu ta en civilingenjör som exempel, väl ganska relevant i detta sammanhang, eftersom
Sverige ju i alla fall var världens mest industrialiserade land per capita sett för en 15/20 år
sedan, d.v.s. innan den stora företagsrealisationen inträdde, och allt försvann till utlandet.
Denna yrkesgrupp är naturligtvis viktig i varje lite mera industrialiserat land.

Netto/inkomst i US dollars, år 2000:

Inte underligt, som en svensk företagsledare sade i en intervju i Business Week om Sverige,
February 1997, "this doesn't work any longer..here come everyday into my office engineers,
asking to be moved abroad..."

I en stort upplagd ESO-studie år 2000 jämfördes Sverige med Danmark, Holland, Tyskland,
Frankrike, England, USA och Japan i en rad avseenden; Sverige kom sist i nästan allting. Vi
hade de lägsta bruttoinvesteringarna, den största utlandsskulden (per capita) och det högsta
skattetrycket. Den svenska skolan fick bottenbetyg. Antalet undervisningstimmar i
grundskolan var lägst och färre med-borgare under 35 år har högskoleutbildning än i andra
länder. Däremot låg Sverige i topp i två grenar: vi hade den kortaste arbetstiden av alla och
den svenska kvinnan arbetade mest, vilket stolt framhölls av de tidningar som överhuvudtaget
uppmärksammade studien: Ja, det gäller ju att glädja sig åt det lilla, och det gör ju svenskt
propagandamaskineri förträffligt. Som om detta vore något att skryta med; alla vet väl att en
svensk familj icke kan, som nästan överallt annars ute i världen, försörja sig om inte frun i
huset arbetar dubbelt. Och den kortaste arbetstiden...är det något att skryta med; alla vet väl
vad det beror på?

Som Handelns Utredningsinstitut i en utredning år 2002, gjord av Gidehag och Bergström i
Stockholm visar, så är nu svenskarna fattigare än de svarta i USA, traditionellt U.S.A.s
fattigaste grupp. Och om Sverige varit en av U.S.A.s delstater, en i själva verket riktig
jämförelse, för de flesta håller väl ungefär Sveriges storlek, så skulle den staten varit U.S.A: s
fattigaste och man skulle ha talat om det svenska problemet....i resten av landet, som utredarna
säger.

Den genomsnittliga dagligvarukonsumtionen i U.S.A. var ca. 70.000 svenska kronor år 2001,
medan svensken bara kunde köpa för 38.000 kronor.

Och medan negrerna i U.S.A kunnat höja sin levndsstandard med över 18 % de senaste 20
åren, så har de sämst betalda i Sverige bara sjunkit mera ned i real köpkraft. Även om
bruttolönen kunnat uppvisa en viss förbättring, - så har ju detta på intet sätt ökat
levnadsstandarden härhemma. Det har blivit ett minus i reala termer, som alla vet. Det är ju
nämligen så som Sparbankens Utredningsinstitut år 1999 visat i en studie, att
genomsnittssvensken har förlorat nästan 1.000 kr. i månaden i köpkraft under denna tidsrymd,
alltså de senaste decennierna!

Andra studier, bland annat presenterade av Moderata Samlingspartiet, baserad på OECD/
statistik, visar att hade Sverige haft samma utveckling som andra Europeiska länder, sedan
1970, när det svenska förfallet började, så kan man väl uttrycka saken, då hade
genomsnittsfamiljen haft hela 250.000 kronor mera i plånboken! Skolorna skulle ha haft hela
35.000.000.000 kronor mera! Och vår nu erbarmeliga sjukvårdssektor 53.000.000.000 kronor
mera till sin disposition.
Ja, men herregud, säger nu väl mången...Moderata Samlingspartiet...svartmålning...det där...!
Men annan statistik visar faktiskt samma: t.ex. att idag vår sjukvårdssektor är den mest
utarmade i hela Europa, som följande statistik visar. Förfallet där har exakt följt det
allmän-ekonomiska förfallet vi ovan visat.

Finansiell ökning per capita i Hälsovårds-sektorn, relaterat till inhemsk köpkraft åren
1990-1999. OECD 2001.

Index. 0 50 100 150 200

Portugal
Irland
Grekland
Japan
Belgien
Österrike
England
Holland
USA
Luxemburg
Tyskland
Danmark
Spanien
Kanada
Frankrike
Italien
Finland
Sverige

Ja, det där har väl alla i sjukvårdssektorn arbetande känt av, som min flyggranne från
Karolinska uttryckte i första kapitlet, - och alla sjuka, också, tyvärr...

Ja, det var väl en ordentlig svartmålning det här. Men man borde väl ändå undra lite över hur
detta kan kan kommit sig. Börja reflektera lite över vad som hänt! Inte bara tala om
svartmåling och ifrågasätta statistiken, som ju inte författaren själv gjort hemma i köket, för
så är det ju inte...

Vad kan det bero på, månne...

Är svenskarna så odugliga...i jämförelse med andra folk...

Ja, den ovan omtalade utredningen av Handelns Utredningsinstitut tar lite upp denna fråga.
Och hör nu! I Minnesota, Svenskstaten framför alla andra, dit faktiskt miljoner utvandrade nu
för 100 år sedan, och där många bär svenskklingande namn, där har man faktiskt nära nog
USA:s högsta levnadsstandard. Genomsnittsinkomsten ligger på hela 480.000 Svensk kronor.
Det är nästan toppen i U.S.A. det, bara Maryland kommer högre med 510.000 Sek. Vid en
rättvisande jämförelse, där bl.a. de s.k. arbetsgivareavgifterna i Sverige tas in i bilden och
våra enorma skatter, så skulle den svenska jämförbara inkomsten ligga på ca 200.000 kronor.
Men då har vi ändå inte heller tagit in i bilden att, som alla vet så är allting mycket billigare i
U.S.A. alltifrån bensin till mat och bostäder. Man kan nog mot bakgrund av detta säga, att
USA-svensken som emigrerade till USA, idag lever 3 gånger bättre i USA, än om han stannat
hemma. I närbelägna Michigan, där också tiotusentals svenskar finns finner samma mönster.

Denna stat ligger fyra från toppen i USA. Svenskarna har ett mycket gott anseende som
arbetsamma och ekonomiskt skötsamma i det stora landet i väst. Så ett kan man kanske nu
påsta, i vårt så rasistiskt och etniskt fixerade land, där ingen i något avseende får dömas
utifrån sådana grunder, - och där vår nationella identitet nu väl helst skall utplånas till förmån
till en kreolsk blandning: I jakten på orsaker till vårt ekonomiska förfall, - det kan vi i alla fall
trösta oss med, - i jämlikhetens heliga namn, amen, - finns knappast finnas några ras/eller
etniska grunder, som förklara det hela. Det borde väl tillfredsställa alla att kunna konstera att
svensken ändå inte tycks vara etniskt eller rasmässigt undermålig, som förhållandena i USA
visar! Och kanske inte av det skälet, åtminstone, behöver uppblandas med andra raser. Så
enkelt är det inte. Man kan väl inte annat än tacka Gud att svenskarna "over there" håller
fanan högt, så inte hela världen börjar tala om det svenska problemet, som ju som sagt skulle
ha varit fallet om hela Sverige emigrerat dit! Ja, då hade vi ju varit värre ute i omvärldens ögon
än de svarta, som både Gidehag och Bergström på Handelns Utredningsinstitut i Stockholm så
riktigt påpekat. D.v.s. om vi varit en delstat i USA, med deras rascistiska mentalitet och
förtryck , får man väl tillägga med svenska ögon idag sett!

Men det är illa nog ändå, faktiskt. För det är ju ändå så här, att de starka och ständiga
regelrätta devalveringar Sverige gjorde under de där åren från 70-talet till 90- talet och den
därefter följande politiken av en svag, - men då "flytande", - valuta som ju alltid varit
Sveriges politik, ju ändå gjort oss till ett fattighus i Europa. Låt oss nu se på den svenska
kronans utveckling gentemot några viktiga länder. Här har vi naturligtvis en viktig förklaring
till det svenska förfallet.

100 DM/mark, 100 CH franc och 1 dollar enheter gentemot mot svenska kronor:

Så...den tysk som kommer till Sverige idag, gentmot för 30 år sedan är 5 gånger rikare än om
han bott och arbetat i Sverige, schweizaren 6 gånger rikare och genomsnitts - amerikanen 2
gånger rikare, alltmedan svensken idag knappast kan kosta på sig att resa till dessa länder, -
det får allt bli Bulgarien och Rumänien!

Däremot flockas dessa länders medborgare till Sverige sommartid, och det tycks vi glädjas åt.
Tänk ett sånt fint turistland vi blivit! Däremot tycks vi inte glädjas åt att speciallt tyskar köper
upp våra sommartorp och villor i Småland och lite överallt, som för fickpengar. Det berättas i
mina hembygder i norra Småland, att de kör upp i sina Mercedes framför en bättre, men tom
villa, och inte ens stiger ur bilen, sitter där en fem, tio minuter och diskuterar med frugan om
vad hon tycker, och sen köper de. Bemödar sig inte om att gå in och se om det är fukt i
källaren! Priser på en villa i Sverige är ju faktiskt, trots Tysklands nuvarande problem, som en
spottstyver. Alla löner ligger ju ändå 30 % högre och allting är 20 % billigare där. Och än värre,
vartenda småföretag i Småland, - så tycks det. - är väl idag upp-köpta av obekanta
"småhandlare" i Tyskland, England eller Österrike. De kostar ju knappt någonting för dem, i
åtanke om vår ursvaga valuta.....

För att inte tala om Volvo och Saab, Aga och Alfa/Laval, Pharamcia och ARLA, A.S.G och
Bilspedition, Stora Kopparberg och Nordbanken, de gick alla åt som smör i sol! Ja, det finns
väl knappt ett enda storföretag kvar.

Men det tycks ju faktiskt som om våra styranden frotterar sig över hur fin industri de skapade,
de, d.v.s. Socialdemokraterna , för det var väl de som som skapade var fina industri...så
eftertraktade...eller hur? Var det inte så?

Eller var det kanske var ursvaga valuta som gjorde dem så populära som uppköpsobjekt?.

Skulle utlandet ha köpt dessa företag till en kurs, motsvarande en hållen paritet med övriga
europeiska länder, d.v.s en svensk krona i fortsatt paritet som år 1970 med tyska, schweiziska
valutan, dollarn eller engelska pundet. Skulle GM och Ford ha köpt Saab och Volvo till en
kurs av ca, 4.50, tyskarna A.S.G och Bilspedition, Europas finaste transportbolag till en kurs
av 1,20 till DM, Schweizarna Wasabröd?

Ja, det kan man ju lite undra över....

Och sen kan man ju också fundera över följande: - alla våra multinationella storföretag, de var
ju världsledande i sina branscher, beundrade och arbetande i 100-tals länder. De var ju stora,
verkligen. Men varför köpte inte ett enda, säger inte ett enda, något annat större företag, och
lade huvudkontoret i Stockholm? Finländarna köpte ju vårt största skogsföretag, dessutom vår
största bank. Och huvudkontoren flyttades till lilla Helsingfors! Och inte kommer väl Nokia
någonsin att flytta sitt huvudkontor utomlands?

Ja, det skulle kanske kunna vara en tankeställare för de svenske....något att lite fundera över,
och inte bara lättvindligt förklara det hela med "globaliseringstendenser", som regeringen
tycks göra.

Boven i dramat är vår idiotiska näringspolitik som under nära nog 30 år var baserad på en
ursvag valuta. På devalveringar, eftersom alla spelade med i ett förföriskt spel baserat på
extrem feghet; inte vågade ta itu med näraliggande problem,- icke vågade säga ifrån mot LO,
vilket varken regering eller företagen vågade. Så började skattekvarnen mala, på grund av att
vår näringspolitik, helt enkelt icke var internationellt konkurrenskraftig - ja, då började
svenskt näringsliv som helhet började flytta ut, alltmedan man satt och talade samförstånd med
en regering som alltmera drog åt skatteskruven. Vänskapligt och ödmjukt pågick samtalen i
brasans och den bärnstensfärgade konjakens sken på Harpsund. I gemensamt brödraskap.
Ingen från näringslivet sade ifrån. Ingen...men nästan alla smet de ut genom bakdörren där,
tydligen utan att värden märkte det.

Ja, här har vi ett modernt bevis på den gamle Perikles ord: "Där fegheten tar överhanden, där
slutar all utveckling".

Men inte bara den ekonomiska utvecklingen, den kriminella också

Men nu är det ju tyvärr än värre än så här, det är ju inte bara ekonomin som rasat samman,
kan man väl säga utan större överdrift. Brottsligheten är högst i Europa, alltifrån bilstölder,
cykelstölder till kriminaliteten i gemen. Vi har dessutom blivit Europas sjukaste land, om inte
världens! 920.000 ständigt sjukskrivna ( inkl. förtidspensionerade, men de har väl blivit det
p.g.a. sjukdom, eller hur?). Och det på en arbetande befolkning av ca 4.2 miljoner, d.v.s en
bit över 20 %, ja, säger ju allt. Och tar man in den riktigt korta sjukskrivningen, på en, två
dagar så där, så säger vissa att sjukskrivnings-talen närmar sig 1,2 miljoner dagligen.

Ja, vad sade inte den franske nationalekonomen redan på 1900-talets början..jo:
"När socialismen närmar sig fulländningen liknar den mest en sjukstuga där var och
varannan är den andres vårdare!"

Under tiden som detta 3-åriga förfall; ja Sveriges 30-åriga krig mot kapitalismen utspelats,
- så skulle man kanske kunna säga med anspelning på Gustaf den 2:e Adolfs 30 åriga krig, som
ju också utarmade Sverige ordentligt, - så uppvisar den kriminella utvecklingen samma
förfall.

Mellan 1950 och 1970 steg brottsligeten från 162.178 till 510.111 polisanmälda brott, d.v.s
närmare 300 %. Sen bara fortsatte det, för att nu ligga över 1.2 Miljoner polisanmälda brott.
En ytterligare ökning på 100 % från en redan hög nivå. Och då skall ju Gudarna veta, att
svensken idag vet att det överhuvudtaget inte lönar sig att gå till polisen, som man för 10 år
sedan gjorde för många brott; inbrott i bilar, cyckelstölder e.t.c. Det lönar sig ju inte längre.
Polisen gör ju ingenting, överhopade som de är. Knappast ens inbrott i bostad eller lägenhet tas
väl på allvar; där säger man ju idag på polisstationen bara; anmäl till försäkringsbolaget! Och
jag antar det registeras aldrig som brott i statistiken. Mörkertalet i Sverige är alltså mycket
stort. Situationen än allvarligare. Från att ha varit Europas minst brottsliga land, har vi nu
blivit det i särklass brottsligaste. Också helt obemärkt, kan väl bara tilläggas. Inte ett enda
parti tar upp frågan. Den är tydligen "känslig."

Ja, att den så är, det vet jag klart. Det är nämligen så här; När jag 1983 höll på med min bok
"Sverige 1984", naturligtvis med anspelning på Orwells berömda bok "1984", sökte jag
statistik över kriminaliteten för att ta med i boken. Brottsförebyggande rådet hade då, d.v..s på
80-talets början en statistik där olika Europeiska länder jämfördes. Eftersom jag hade inte sett
den på sistone, så jag ringde och frågade och blev bjuden att komma och se statistik och dyl.
på deras kontor. Träffade en trevlig Byråchef, d.v..s en högt uppsatt person. När jag frågade
efter den där internationella jämförelsestatistiken, sa hon helt oförblommerat, som det heter:
"Nä, den har vi slutat med...den blev så ofördelaktig för svensk del...!"

Ja, ja, det var känsligt det, - att publicera. Det är väl därför denna bok också kommer att bli
oerhört svår att publicera, kan man tänka.

Men nu tar vi följande statistik istället. Inte purfärsk, men eftersom Sverige slutat med sin
jämförande statistik för 20 år sedan, får den duga. Och ett är ju exakt säkert, som var och en
kan registrera; - de senaste åren har ju ingalunda blivit bättre, kriminellt sett i Sverige. Det vet
ju var och en. Men faktum är, att månget annat land har lyckats bryta brottskurvan ordentligt,
inte minst USA. Där har brottsligheten sjunkit med över 20% under det sista decenniet. Därför
har nog det följande aktualitet:

Överfall på offentlig plats, per 1000 inv. (Från Boken "Cities with Little Crimes") Professor
M.B: Clinard, som ett tag bodde i Sverige, som gästprofessor. Han jämförde, för ca 15 år
sedan, städer med ungefär samma invånarantal, relaterat till brottsligheten där, under det
troligtvis relevanta antagandet att ju större en stad, desto mera brottslighet, i relation till en
mindre. Därför dessa ungefärligen lika stora städer:

Inte så mycket att hurra över, kan man tänka.

I Boken "The New Book of World Rankings, G.T. Kurian, New York 1998.) finner vi följande:
Bedrägeri, per 100.000 invån. I Topp:

..men jag undrar hur sjukförsäkringsbedrägerierna numera i Sverige kommer in i bilden...de är
ju, som alla vet, otaliga...

Ur "The Economist", 1 November 1997, hämtar vi följande. Från 1994.
Brott rapporterade till polis, per 1000 invånare.

Ja, det stämmer ju inte med den svenska världsbilden, det kan man ju säga...

Men det värsta är att allt bara accelererat från dessa nivåer! År 2002 t.ex. ökade våld i
allmänhet med 8 %. Personrån med 5 % Butiksrån med 8 %. Bankrån med hela 42 %.

Myndigheter och politikerna har väl inte uppmärksammat detta, enl. vad man förstår. Men
det har gemene man, definitivt. "Privatgarden " finns nu lite överallt i Sverige. I DN: av den 9
April 2002, rapporteras att var tredje kommun håller sig med privatgarden . Ca 44 procent av
alla kommuner anser att en ökad polisstyrka är nödvändig.

Ja, ytterligare ett exempel på en misslyckad politik, kan man väl säga, utan att överdriva eller
svartmåla.

Det finns studier i USA som frågar: "Skapar socialismen brott?"

På 80-talet, när man i New York startade med "den svenska socialmodellen" av bidrag och all
möjlig hjälp åt brottslingar, så bara ökade brottsligheten. Det var ganska mycken debatt i USA
om detta, USA såsom varande en levande demokrati, en öppen,- där saker och ting icke sticks
under mattan. I en mycket intresant artikel i Policy Rewiew, nr. 23. 1983 , rubricerad " Does
Socialism causes crime?" besvarar den kända sociologen och författarinnan till artikeln,
Christine Davies, frågan med ett klart ja!

Ja, moralen har väl nästan gått i botten i dagens Sverige. Men varför skulle den inte ha gjort
det, med den syn på begreppet moral, som tycks härska bland våra styranden; den är ju rent
materialistisk; det tycks ju som om moral för dem är ju mera pengar de spenderar i Offentlig
Sektor: Oj, vad vad de klappar sig på bröstet då, när de kan spendera mera åt de hjälplösa
stackarna! Vi återkommer till deras materialistiska tänkande flera gånger i denna bok.

Mycket av det som skett i Sverige beror på en felaktig männsikosyn; våra styrande har ju den
uppfattningen att männsikan är en hjälplös varelse, helt enkelt. Som behöver Statens
övervakande hand. Statsdirigism, lagar och förordningar i rad öses ju över folk. Det där håller
ju inte längre.

Men låt mig nu bara avsluta detta kapitel med vad en av deras egna sade, men för 25 år sedan!
Gunnar Myrdahl, en ledande gestalt inom Socialdemokratin: "Jag har en krypande, otrevlig
känsla att genom dåliga lagar och förordningar håller vi på att bli mer och mer ett land av
fifflare." Ja, konstateras kan väl bara att han kunde lika väl ha sagt brottslingar.

Slutligen en historia som man då och då hör,- och som väl speglar svenskt
kriminalvårdstänkande. Det är hämtad ur den nya, planerade Bibelöversättningen: Kapitlet om
Den Barmhärtige Samariten: " ..och han fann den rånade, slagen halvt medvetslös och blodig
där vid dikeskanten. Alla penningar stulna. Vänster arm i kuslig vinkel. Och han sade bestört
till sig själv: "Vem kan ha gjort något så fasansfullt?"

Och han ilade iväg så snabbt han kunde att finna denne stackars man."

3. Sverige i socialismens garn
Efter andra världskrigets slut, när den socialistiska yran grep världen, nästan överallt kan man
väl säga, framträdde Sverige alltmer som dess förlovade land. Kanske hade detta sin förklaring
i en bok publicerad redan före andra världskrigets utbrott som vann stor uppmärksamhet;
Marquis Childs "Sweden The Middle Way". Många var de bland internationella
vänster-intelektuella som gradvis förlorade tilltron till den ryska socialistiska modellen, p.g.a.
av densammas dåliga ekonomiska verksamhetsgrad i kombination med de våldsamma
övergreppen på de stackars människorna i öst. De började i Sverige se hopp om en socialism
med mänskligt ansikte. Deras omvändelse var emellertid långsam och mycket tveksam, inte
minst mot den ryska modellens uppenbara ekonomiska fiaskon, - och alla brott mot mänskliga
rättigheter. Jag tror alla dessa männsikor som så fängslades av socialismen, och behövde så
orimligt lång tid till att inse dess uppenbara misshälligheter, bäst skulle kunna beskrivas med
det engelska ordspråket; "he who is convinced against his will ..is of the same opinion still.."
Eller varför inte med de svenska "Gammal kärlek rostar aldrig", eftersom det väl ändå verkar
så som om dessa vänsterintellektuella alltid dominerats av kärlek till socialismen, - och
kärleken är ju blind, som alla vet, - blind för livets realiteter. Utan förnuft och reson. Och
därmed faller väl epitetet "intellektuell" i vänstersammanhang, blir till en orimlighet,
egentligen...

Så Sverige blev vänsterns alltmera förlovade land, i takt med att tiden led och fiaskot i
Sovjetunion uppenbarades. Och...nu, ja, nu är väl Sverige som den Siste Mohikanen ungefär.
Den s.k intellektulla vänstern, om nu, som sagt, den ordkonstellationen är brukbar, vilket jag
ofta undrat över, börjar väl numera känna ett visst medlidande med vårt land. Och dessutom
har vi ju definitivt hamnat i dåligt sällskap; det är väl bara Nord-Korea och Cuba, samt 3-4
mörkt afrikanska stater kvar på den socialistiska planhalvan.

Nationalisiering av individen, inte industrin..

I Sverige tog aldrig socialismen uttryck i nationalisering av industrin, som ofta brukar
framhållas, i motsats till i de flesta andra länder där den fick fotfäste. Icke desto mindre, i
sociala och mänskliga aspekter fanns nog den likheten, - viktigt att märka, - grundiden i båda
systemen var att i mänsklig och social aspekt var individen helt klart underställd samhällets
mål! Medborgaren ett verktyg för samhällets övergripande mål, definierade av den
socialistiska Staten! Individen ingick bara som en del av den kollektivistiska enheten.: skulle
och borde bara agera inom vissa ramföreställningar, fastställda i Statens preferensbegrepp.
Målen sattes uppifrån.

Med denna form av socialism har man lyckats väldigt bra i Sverige, det måste erkännas.
Kanske just p.g.a. att man lämnade socialiseringen av industrin, ett ganska hopplöst företag
som det visat sig världen över, åt sidan. Man kunde effektivt koncentrera sig på individen. Det
blev kraftkoncentration.

Visst har vi idag precis fått fram den mentalitet som socialismen kräver; en räddhågsen
underlyd-andementalitet, där ingen längre vågar säga, - eller kan, måste väl tilläggas, - vad han
tycker. Inte vågar företa sig så mycket på egen hand, utan att fråga om han får. En
anti-individualism, som bara blivit allt starkare under åren. En alltmer tilltagande
kollektivisering i allt. En flykt från eget ansvar, som är påtaglig, en en utbredd
understödstagaranda. Allt skall komma från staten, den enskilde göre sig icke besvär. Lägg
därtill våra totalitära media, som hjärntvättat folk under 30 år på komplett stalinistiskt maner,
Husbondens röst har hörts överallt. Ingen kritik mot den "Svenska Modellen" tillåts. Ett
svartmålande av alla andra länder, speciellt s.k. kapitalistiska. (Se vidare kapitel 5 "Alla mot
Kapitalismen")

Våra enorma skatter, 20-25 % över varje annat lands är naturligtvis också det rent fysiska
uttrycket för det ovan sagda; det finns ju ingen anledning att vi, som i varje fall var ett av
världens rikaste länder, d.v.s. för en 30 år sedan, skulle ha sådana skatter om det inte vore för
överhetens attityd, att Staten vet bäst, - att individen skall styras och dikteras uppifrån. Säga
till hur svensken skall använda sina surt förvärvade slantar! Schweiz, mitt andra hemland,
precis som vi förskonat från världskrigets fasor, har idag skatter 50 % lägre än Sveriges, - och
märk väl, fungerar bättre i alla avseenden, kan man nog säga. Ett antisocialistiskt land, bara
för att kanske göra ett nödvändigt tillägg.

Lägg nu till detta den starka progressionen i skatteskalorna! Där stjäl man iväg mycket
initiativ att arbeta mera, att anstränga sig lite extra. I kombination av alla bidrag och sociala
subventioner som Staten instiftat och i de flesta fall baserade på inkomsten, vilka man alltså
förlorar när densamma ökar, blir ju resultatet rena arbets-demotivationen. Man kan
registrera en dubbel verkan i detta: Svensken är pressad från två sidor, ja sitter som i ett
skruvstäd mellan mellan politiska och ekonomiska faktorer:

För det första, existerar det i Sverige en politisk rädsla för att förlora "bidragen", om en
annan regering tillträder. Socialdemokratin är ju helt identifierad med det existerande
bidragssystemet och denna rädsla är ju konkret, eftersom nästan 32 % av alla medborgare är
beroende av dessa bidrag i en eller annan form.

För det andra, föreligger en ekonomisk rädsla lite överallt, såtillvida att om man arbetar lite
mera, tjänar lite extra, så kan man förlora dessa bidrag, och märk väl, - de har ju ett oändligt
mycket större värde än en extrainkomst eftersom bidragen får man ju utan att anstränga sig
och svettas! De kommer ju som en skänk från ovan! Detta binder ju också folk till garanten för
bidragssystemet, men får också en direkt improduktiv verkan på hela samhället.
Arbetsinsatsen bara faller och faller, som bevisat är. De hela är ju rent arbetsfientligt, men
också beroendeframkallande, - skulle man kanske kunna säga. Om detta system, som alla tar
som "välvilligt".....kanske är illvilligt, det finns väl en handfull svenskar som ändå undrar
över. Beroendeframkallande är väl ändå inget normala männsikor strävar efter...eller hur??
Men i socialismens värld en nödvändig ingrediens.

För det tredje, vår enorma "Offentliga Sektor", - den verkar i samma riktning. Mera än 34%
arbetar idag där, - det är ju ett närmast "ryskt" system vi fått, en offentlig sektor mera än
dubbelt så stor än resten av världen, ja, tre gånger större än genomsnittet för länder som USA,
Schweiz, Holland. De som arbetar där blir väl också ganska mycket bundna till den som
garanterar dem arbete, - och naturligtvis motståndare till de politiska partier,- eller
institutioner, - som önskar en mindre Offentlig Sektor! Och inte så många söker sig bort från
Statens trygga famn, - vilket väl tyder på enorma svårigheter att få tillbaka industriell
verksamhet i Sverige? Vi har ju redan arbetstbrist i arbetslöshetens och
av-industrialiseringens Sverige. Det är väl ordentligt betänkligt.

Slutligen måste vi komma ihåg, att i Sverige går nästan 63 % av all total inkomst in till Staten i
en eller annan form av skatter. Siffrorna varierar lite, men ett klart världsrekord har vi. (
eftersom vi ju, allt enl. socialistisk tradition börjat fiffla med ocd och benämningar, också;
avgift låter ju bättre än skatter...så det kör man nu med....) Man skulle kanske, teoretiskt i
varje fall, kunna argumentara att en demokratisk stat borde begränsa sig till 50 % som max.
Att ta mera än hälften från medborgarna är väl lite "diktatoriskt", skulle man kanske kunna
tycka. Den gränsen var passerad för årtionden sen. Och märk väl, det tycks inte vara någon
gräns för kommande skattehöjningar.- alla rörande överens om att höjningar behövs! Man
undrar var det hela skall sluta,- redan nu talas om kommunalskatter på ca 40 kronor. Lägg till
detta studier från andra länder som visar att vid ett skatteuttag på max. 35 % inträder en
"mental spärr" mot mera skatter som tar sig uttryck i arbetsovillighet, fusk, svartarbete samt
övriga sociala missförhållanden, ren kriminalitet. Ja, det var studier från andra länder, som
sagt. I Sverige har ju verkligheten bevisat dessa studiers riktighet till fullo.

I konsekvens med ovan sagda, kan man påstå att Välfärdsstaten, - den socialistiska , är
ordentligt byggd idag. I en eller annan form lever ca 65 % av den direkt ( Offentlig Sektors
34 %, samt ca 32% ständigt bidragsberoende). Lägg därtill det faktum att över 920.000
svenskar är ständigt sjuka, d.v.s. nästan 25 % av officiella arbetsstyrkan i landet, betalda av
Staten! Än fler enl. senaste undersökningar, där den verkligt korta sjukskrivningen på 1 till 2
dagar tas in i bilden! Ja, då är man visst en bra bit över 1 miljon sjukskrivna.

Ja, sosm sagt, vad sade inte en nationalekonom i seklets början: När socialismen närmar sig
fulländningen, liknar den mest ett härläger efter slaget,- där var och en är varannans vårdare!

Ett system som detta,- där man ju odiskutabelt tar från ena fickan av den enskilde
medborgaren och sticker det tillbaka i den andra, leder ju inte bara till ineffektivitet, som vi
bevisat i föregående kapital, - byråkratin som sköter denna "vals", den dar ju pengar, enorma
pengar. Dessutom är den okunnig, imkompetent och inte minst slösaktig i förhållande till den
enskilde, vilket USA:s i Sverige, som vanligt mycket impopuläre president, brukar säga, - den
enskilde hushållar mycket bättre med sina pengar, än byråkraten. Ja, detta har ju bevisats i
föregående kapitel; Sveriges nationella effektivitet är ju rekordlåg!

Men som den kände engelske författaren och cynikern G.B: Shaw sade; En regering som tar
från Peter men ger åt Paul - kan i regel räkna med Pauls stöd"!

Det där har ju våra sossar insett för länge sedan, ja, de har varit än klarsyntare än den
brilljante Shaw, vilket inte säger lite om deras politiska kapacitet. De har ju i konsekvens med
det ovan sagda i detta kapitel, insett att om man också tar nästan allt från Peter, men sen ger
honom tillbaka en del, så kan man också räkna med dennes stöd!

Det är ju precis som reaktionen om man går och blir rånad på gatan: Först känner man väl
bara vrede och indignation. Men kommer sen tjuven tillbaka efter ett tag, och säger i det han
ger tillbaka 30 % av det tagna tillbaka, i det han säger: " jag är i en nödsituation....min sjuka
mor och mitt lilla barn behöver sjukvård...etc. etc...", - ja, då förlåter man till del tjuven..och,
märk väl kommer ihåg denne för resten av livet som en gentlemannatjuv. Han tog inte allt!
Man känner sympati för tjuven!

Dit har vi ju kommit i Sverige idag, - som klart kan utläsas i skatteåtbärningstider; där visas ju
överallt jätteglada svenskar upp, - som vunnit i skattelotteriet!

Detta borde vara tillräckligt för att ge en av våra nutida stora nationalekonomer rätt, också;
nämligen Assar Lindbeck, som befarade att Sverige nu är “beyond the point of return”, som
han uttryckte det. Eller som Gorbatjew sade vid ett statsbesök, strax innan allt rasade samman
i hans hemland: "vad vi försökt under mera än 80 år av förtryck och våld, det har svenskarna
lyckats med på bara 30 år utan något förtryck av mänskliga rättigheter och våld!"

Frågan kommer, kan det bli någon ändring i Sverige? Var skall det hela sluta?

Tankarna går också till f.d. Kansler Helmudt Schmidt i Tyskland, nu drabbat av den svenska
sjukan, kan man utan tvekan påstå. Han sade i en intervju 1977. Det var under det kalla
krigets värsta år, ryssarna hade just satt upp atom-medeldistans-raketer bakom järnridån,
bara 30-40 mil från dåvarande Västysklands storstäder, Hannover, Köln, Munchen. Oljekrisen
var våldsam, recessioner överallt och valutorna fluktuerade vilt, - ja, egentligen finns det ju
stor samstämmighet med idag, år 2003!

På frågan vilken av dessa faktorer som var värst, svarade Schmidt, en ovanligt vis man för att
vara Socialdemokrat, tycker jag; "Inget av detta..det värsta är att medborgarna i våra länder
tror att någon i fjärran verkande kraft, Staten , eller vad det nu vara månde, kan rädda
situationen."

Och tankarna går till en bok av en amerikan, Harris; "Underdevelopment is a State of Mind",
där han på ett annat sätt säger precis som Schmidt, i fri översättning: "Hur kan vi förundra oss
över att de Latinamerikanska staterna går från kris till kris, när medborgarna alltid
föreställer sig att någon frälsare, vore det i form av en upplyst diktator eller vald president kom
till makten och ställde allt till rätta, eller en internationell ekonomisk boom, eller något annat
under..."

Ja, det är tydligen inte bara i underutvecklade länder denna mentaltiet etablerat sig..

4. Men inte bara mentalt. Organisatoriskt också; ett ganska korporativisiskt system.

Men också strukturellt ser man nog Sveriges egenhet, vid lite närmare betraktande; vår
marknadsekonomi har väl egentligen aldrig fungerat som den borde, som jag gjorde en
utredning om för regeringen Fälldin, år 1977, "Återerövra Marknadshushållningen", som
studien kallades när den publicerades. (Forum för Samhällsdebatt). Det har väl avgjort varit
mera av Korporativism, som det kallas; d.v.s. en liten grupp ledare som styrt och ställt utan
konkurrensens välsingnade krafter, som fallet är i en mera ren marknadsekonomi. I
samförstånd dememellan, över huvdet på gemene man och konsumenten. Ja, utan den
besvärande konkurrensen har väl mycket fungerat, - om fungerat nu är det rätta ordet,
förstårs. För varken på det ekonomiska planet, eller det politiska tycks det väl ha varit
särskilt effektivt. För konsumenten/medborgaren, vill säga. Men det kanske inte är så man
skall se det...???

På det ekonomiska fältet har det väl nästan i varenda sektor varit bara en tre, fyra ledande
krafter som haft makten, , d.v.s. oligopol, om det inte varit monopol., och ofta har de väl gjort
upp dem emellan, hindrande så mycket av konkurrens som möjligt. Inom bankväsendet har ju
alltid s.k. kartellförfaranden varit vanliga, ett par storbanker har dominerat, - de små
bankerna gradvis trängts undan, likaså inom transportbranschen med de stora ASG och
Bilspedition, livsmedelsbranschen med sitt ICA, KF och den tredje, Dagab som den förr
kallades. Över byggnadsbranschen har ju ständigt Staten hållit sin gipsade hand, vilket
resulterat i en oerhört stel struktur. Där styr och ställer väl nu Skanska och NCC i många nu
avslöjade karteller, med rent beklämmande resultat.. Ja idag är det ju fuskbyggen och
mögelhus överallt med mycket höga priser, för att inte tala om byggvarubranschen.

Med konkurrensens välsignelser har det allt varit lite si och så i Sverige, med resultat att
livsmedelspriserna ligger nästan 20 % över Europagenomsnittet, precis som
boendekostnaderna. Man skulle kanske kunna tycka att i vårt glesbefoljade land skulle det
kunna vara billigare att bo, än ute i tättbefolkade Europa. Men ingalunda.

Det skall ju vara samförstånd i Sverige..konkurrens har väl i takt med socialismens dominans
blivit ett fult ord, så är det ju i socialistiska länder; propagandamässigt har detta t.o.m
indoktrinerats in i nästan alla svenskar, kan man nog säga.

För att inte tala om hur Staten i politiken etablerade sitt samarbete med Storföretagen och
Facket. En helig treenighet har rått över saker och ting, sedan tidernas, i varje fall, de
moderna tidernas begynnelse. Dessa tre har styrt och ställt i landet, med betydligt större makt
än Parlamentet, d.v.s. de folkvalda. Ett "modus vivendi” i form av ett korporativistiskt system
upprättades efter andra världskriget. Mellan dessa tre etablerades ett system där Staten var
mycket nöjd med resultatet som blev en nära nog gallopperande inflation när facket trummade
igenom Europas högsta löneökningar, vilket ju gjorde att Statens kassa automatiskt fylldes
över brädden, eftersom "extraskatter" automatiskt flöt in via inflationens verkningar, utöver
de årliga regelrätta höjningarna i de officiella skalorna som vidtogs. Företagarna å sin sida
var också mycket nöjda, eftersom det sagda resulterade i ständiga devalveringar som Staten
vidtog, när den den internationella konkurrenskraften naturligtvis inte kunde hållas uppe
gentmot andra länder, på grund av systemets verkningar.

Alla nöjda, Staten som fick in enorma skattepengar, via den förförsika inflationen, företagarna
som aldrig behövde sätta sig upp mot fackets överdrivna lönekrav, utan bara kunde sitta och
vänta på de nödvändiga devalveringarna, som Staten väl, kanske, vem vet, utlovat. Mot att de
gav Facket vad de ville ha. T.o.m facket var mycket nöjt. De kunde visa hur förhandlingar
skulle skötas, på Europas högsta löneförhöjningar! Alla nöjda; här kunde landets ledare inom
denna treenighet visa hur ett land skulle skötas; få strejker, samförstånd och harmoni!

Men så här i efterhand, - och det borde man ju kunnat ha förstå också i förhand, som alla
andra länder gjort, - att en sådan inflationspolitik, ja den svaga valutans väg, skulle sluta illa,
som det sen bevisades. Men det tog tydligen 30-40 år innan de fattade vad de höll på med. Men
man frågar sig väl, kunde de vara så korkade? Var det hela kanske ändå inte ett enda stort
taskspeleri med svenska folket? Jag har nog min uppfattning klar om detta....

Man kan nog säga att hela svenska folket blev grundlurat av dessa hejare. Ekonomiskt såväl
som politiskt. Som konsument blev svensken på det ekonomiska planet totalt utsugen av
systemet. Politiskt sett bedragen och undertryckta till förmån för denna korporativistika
troijka.

Utvecklingen visar klart detta: Sverige, som gick helskinnat ut ur andra världskrigets fasor
kunde inte alls hålla sin konkurrenskraft uppe, när väl en gång Tyskland, Finland, Frankrike,
Holland, Österrike, ja, alla Europas krigshärjade länder byggt upp sin produktionsapparat, -
vilket ju naturligtvis tar ett par årtieonden, under vilka vi lugnt bara kunde sitta och sälja allt
vad de behövde. Men, när väl åter-uppbyggnadsarbetet var färdigt, så där på 60-talets slut och
konkurrens på lika villkor de Europeiska staterna emellan kunde börja, - ja, då började
Sverige falla tillbaka som inget annat land i världshistorien under fredstid gjort på 30 år, d.v.s
mellan 1970- 2000! Det är bara Argentina, lustigt nog, med sina likaledes mycket starka
fackföreningar och sin av Peron instiftade socialism, som han konkurrera med detta förfall;
Argentina var i början på 50-talet ett av världens absolut rikaste länder, höll en 2:a/3:e plats,
men föll sedan under 30 års tid, ned till en ca 30 plats. Ungefär som hände med Sverige: vi blev
omsprungna i levnadsstandard på bara 30 år med en ca 25-30 % av ett 20-tal länder, vilka
märk väl, fick börja från rena kaoset, barfota i kolstybben, medan vi låg där i modernaste
Adidas-skor i startblock!

Men av över 800 % av nominella löneökningar under ett par decennier, som inte minst facket
syntes mycket stolt över, och alla väl temporärt njöt av några månader efter
löneförhandlingarnas slut, innan inflation och devalveringar hunnit äta upp alltihopa, så blev
det realt minus 1 till 2 % i plånbok och levnadsstandard. Hela 1.000 kr. mindre i månaden
under 30 års tid, reellt, som vi sagt i kapitel 2.

Sveriges befolkning blev grundlurad av denna heliga treallians, eller trojka är väl ett bättre
ord. Den skötte allt i relativ harmoni dem emellan, baserat på ett toppstyrt system som saknat
sin like i världen, i grund och botten baserat på ett synnerligen själviskt och omoraliskt
beteende; bortskämdhet i kombination med feghet att ta sig an problemen i verklighetens värld.
Ett system som till icke obetydlig del utmärktes av rena lurendrejeriet. Vi kommer tillbaka till
detta med omoral flera gånger i denna bok, för om det i grund och botten finns en gemensam
nämnare till det svenska förfallet, - som man väl kan beskriva sakernas tillstånd idag, så är det
brist på moral, lite överallt, inte bara i regeringen, utan lika mycket inom de storas näringsliv,
som aldrig bekymrat sig om de små, och bara jamat med i hallelujakören, och aldrig vågat,
eller faktiskt velat, öppna mun varken mot statens tokiga näringspolitik, eller facket. Men
rikligt med subventioner har de ju fått för detta sitt beteende, näringslivets ledare, en bunt
människor utan mycket civilkurage. Jag undrar allt om det är så mycket av oförskämdhet eller
överdrift att påstå att de förådde inte bara sina egna ideal, utan hela Sveriges arbetare och
folk. Bara såg kortsiktigt till sin egna bekväma position, aldrig på det ideologiska planet
vågade stå upp mot en regeringens socialistiska politik, lika lite som mot fackets excessiva
lönekrav och övriga förslag. Alltmedan de frotterade sig med regeringen i maktens korridorer
- smet de ju ut genom bakdörren! De förlade ju under dessa 30 år varenda nyinvestering
utomlands, ja varenda en. För att nu ha flyttat ut helt och hållet, ..eller lättvindligt sålt sig,
skulle man kanske också säga... Och de små företagens kniviga förhållanden i näringslivet, har
väl egentligen aldrig intresserat dom, - på Elefantkyrkogården som de små numera kallar
"Svenskt Näringsliv".

Typiskt är väl att deras "vanliga" beteende, av undfallenhet och klappande på axeln, blir till
ett än mera tassande i de gamla filttofflorna, när val närmar sig! Som klart kunde ses år 2002,
men som alltid varit fallet! Ja då blir det hermetiskt tyst i debatten! Ett är absolut säkert, inte
en enda näringslivsorganistion i hela den fria världen beter sig som den svenska! Var i
herrans namn finns något liknande? Överallt backas väl de politiska partier upp som står på
ett fritt näringslivs sida i den politiska debatten och de egna initiativen accelereras väl inför
politiska val. Men inte här. Då tystnar helt den redan innan bedrövliga debatten, så det gör väl
egentligen ingen skillnad, men ändå.

Och det är ju faktiskt också så, vilket jag vet från min tid när jag samarbetande med de små
Näringslivsorganisationerna, som Företagarförbundet på 80-talet, då Bo Sillen i Stockholm
och Lennart Nilson i Göteborg aktivt tog del i den näringspolitiska debatten, att "de stora"
uppmanade dem att hålla käft! De kom t.o.m. brev på detta, som man visade mig! Man bör
hålla sig väl med överheten! Det har alltid varit politiken. Deras beteende blir ju än värre mot
bakgrunden av att LO ju öppet och med ordentlig finansiering kraftigt propagerar för
Socialdemokraterna, och deras näringspolitik, jämt och ständigt, och inte minst när val
närmar sig. Då ställer de ju upp med en av västvärldens mest effektiva valorganisationer! Och
Svenskt Näringsliv håller käft, totalt.

Nog kan man undra mycket över detta, om det är rena fegheten och omoralen, eller någon
sorts djup konspiration inför svenska folket, som föreligger.

Men alltihop det ovan sagda är bara ett klart bevis på denna boks andemening nämligen den
totalitära feghet som råder i Sverige, där inte ens de rikaste av organisationer vågar öppna
munnen, opponera sig. Den feghetens och moralens förfall som lett till det ekonomiska. För
det är ju odiskutabelt så här, att hade Sverige, som redan sagt i andra kapitlet, fört en
näringspolitik, som i Danmark, Finland, Spanien, ja, som varje annat land i Europa gjort, för
att inte tala om USA, så hade svensken i gemen idag haft åtminstone ca. 240.000 kronor mera
om året att röra sig med!

Det är ju klart att det också är en hög grad av ren dumhet med i spelet, men frågan är om inte
den etablerade svenska fegheten tar överhanden i resultatsanalysen.

Ja, Sverige av idag, med sin undfallehnet, sitt metodiska förtigande och sin fientlighet mot de
som tänker lite annorlunda än den fasttällda normen, och som vågar öppna munnen, är ju ett
klart bevis på vad den gamle greken Perikles konstaterade för 2. 500 år sedan; där modet
försvinner, där tar förfallet vid.

Samförstånd och samarbete...
Som ett exempel på "samförståndet" mellan regering och näringslivet, kan man väl ta följande
illustration; när Volvo och Saab för en 20 år sedan skulle bygga nya fabriker! Volvo var först
ut på plan och försäkrade sig om miljardunderstöd från skattebetalarnas fickor: Det behövdes
bara en tre , fyra resor till Stockholm från Göteborg för att få sig detta beviljat,- märk väl trots
att då Volvo var ett av världens mest lönsamma företag, till största delen beroende på den
enorma devalvering regeringen, med Feldt som finansminster gjorde två dagar efter valsegern
på 80-talets början, i kombinastion med den då mycket starka USA-dollarn, dit Volvo sålde det
mesta som producerades. Men subventioner ville de likväl ha, företagsledarna, - och fick.
Men då sade Wallenberg, ägare till SAAB, får Volvo så skall vi också ha! Annars är det inet
rättvist. Och naturligtvis fick han ett par miljarder, också. Utan diskussion. Pengar har de ju
alltid haft, regeringen i motsatsen till "undersåtarna".

Enorma belopp ställdes till företagens förfogande, miljarder, men de byggde aldrig någon
enda fabrik; som planerat var i Uddevalla och Malmö. Svårare tider kom, -
devalveringsfördelar rinner ju snabbt ut i sanden. Planerna gick omkull. Det blev inget av det
hela. Men de behöll pengarna, och inte en enda röst från någon i Sverige hördes med krav på
återbetalning.

Det skulle ju aldrig kunnat ha förekommit i något annat land än Sverige,- aldrig. Bara ett
exempel men talande. Under alla år har liknande "samarbeten" med de rika och stora i
Sverige förekommit på skattbetalarnas bekostnad. Nyligen, t.ex. "donerade"
Wallenbergfamiljen 600 miljoner ur sin stiftelse till vissa studer, förstärkning av
Handelshögskolan bl.a. och prisades högt av Socialdemokraterna för detta. För denna sin
givmildhet fick de 1.600 miljoner i skattereduktion från regeringen! Ett annat av Sveriges
ledande företag, H&M och dess familj har ju också, som känt är fått enorma skatteförmåner,-
för att inte lämna landet! Ja, regeringsmedlemmar ställde ju t.o.m. upp i kostymannonser för
företaget. Man vågar nog säga, även om det retar dem, att Storföretagen i Sverige har alltid
levt i den bästa av världar i så mån, att subventioner och stöd i alla tänkbara former ( inte
minst devalveringar) har de fått, den problematiska konkurrensen till stor del satt ur spel, -
en säker språngbräda har de i sanning haft för att lägga sin expansion utomlands. De små
företagens villkor tycks de blankt ha struntat i, - det har aldrig intresserat dem, lika lite som
landets framtid, under en sådan näringspolitik som förts. För de ekonomiskt sett konkreta
fördelar de fått i systemet, har de hållit tyst mot allt regeringen företagit sig.

Och nog är det väl synnerligen egendomligt att regeringen stilla åser hur de flesta välutbildade
lämnar landet..och att det nu gått så långt att man tvingas ge de utlänningar som kommer hit,
och arbetar inom de få storföretag som finns kvar.... skattereduktion, je, utlänningarna blir et
skattefrälse. Hur kan detta komma sig egentligen..detta beteende? Är det normalt det. tvingas
man väl fråga sig....

Ett korporativt system har vi otvivelaktigt haft, och för mig som arbetat så många år
utomlands, inte minst i Latinamerika, - går tankarna dit, - det hela liknar mycket förhållanden
där, där rika familjer lierar sig med Staten, och suger ut medborgarna, för egen lättja och
vinnings skull. Tar sig ohemula förmåner.

Bara med den skillanden, förstårs, att där är det korruption medan det härhemma är
samarbete.

5. Ala mot kapitalismen

Vanligtvis talar man ju om de tre statsmakterna; Den legislativa, den exekutiva och Media.

Det var längesedan rangordningen var sådan. Utan tvekan är idag Media den första
statsmakten. Det ändrades alltsammans för en 50 år sedan när TV kom in i hemmen. Till TV:s
pipa dansar alla; politiker, storföretagare som gemene man. För politikern är det en absolut
nödvändighet att mycket väl vårda TV, och det finns få företagsledare som inte, när en ung
TV-reporter ringer om ett möte, springer så fort benen bär till frisören och sen för att köpa sig
en italiensk slips. Och som var och en vet, för gemene man finns ingen större lycka att få vara
med en halv minut i TV. Inget går upp mot det.

Makten idag ligger i Medias händer; -de styr till stor del politikerna, otvivelaktigt och deras
som ursprungligen tänkta roll att granska makthavare samt informera har inte bara förstärkts
under åren, de har blivit ett eget maktcentrum, långt utanför vad som de gamla lagstiftarna
kunde drömma om när de började tala om "den tredje" statsmakten, som media var avsett
som. Idag griper media ofta, om än obemärkt också in på det exekutiva planet och inte sällan
på det legislativa, påverkande opinionen enl. deras egna uppfattningar i många lagärenden,
som den uppmärksamme iakttagaren kanske kan se.

Så är det i de flesta länder, men extremt i Sverige. Här är det ju bara så också, att Media
ständigt lierat sig med den exekutiva makten, vilket knappast är fallet i något annat land, i
varje fall när den varit socialdemokratisk, vilket den ju nästan alltid varit. Vi har väl
odiskutabelt västvärldens mest vänstervridna media och de har ju , konsekvent nog alltid
sjungit på märket Husbondens röst ..som fallet var i öst. För att rimma;- Husbondens röst,
precis som i öst! Mycket sällan har väl någon granskning av det "statsbärande partiets"
agerande och roll förekommit, medan den betydelselösa "oppositionen" behandlas med
hårdhanskar, och dess ledande personer får finna sig i persongranskningar och
intimitetssavslöjanden av en helt annan karaktär än Socialdemokratena. Det finns rader med
exempel på detta, ja den mest fascinerande roman skulle kunna skrivas om Medias spel i detta
avseende; jag kan dock inte annat än att ta ett klart exempel; Fälldin blev under lång tid utsatt
för en rent oförskämd personkampanj som Statsminister; man spekulerade i hans
äktenskapliga förhållanden, förstasidersrubriker om bordellbesök etc., alltmedan Palmes alla
verklig skandaler helt tystades ned. Ta Carl Bildts skilsmässa, som väl i alla fall skildrades
betydligt mera spekulativt, intimt och färgstarkt än Perssons nu. Där konstaterades blott på
tre, fyra rader att han har skilt sig! Inga fascinerande spekulationer om orsak....och verkan
på hans politiska ställning. Punkt slut. Ja, bara ett litet exempel, men nog så talande kan man
nog säga.

En social revolution, helt obemärkt...

En mäktig social revolution har hänt genom medias idag etablerade maktställning, och utan att
i onödan förolämpa journalisterna, måste man säga att denna makt kom i inkompetenta
händer. Det hela ledde till en i hela samhället genomgripande förytligandeprocess,
överförenklingar av problem, idolskapande, känslomässigt tyckande, ett ständigt spelande på
känslomässiga strängar och inte sällan till en ren fördumningsprocess. Och detta just i tider då
våra samhällen blev alltmera komplicerade och interaktiva. Alltmera i behov av djuplodande
analys, sakkunskap och reflexion. Istället inträdde våra samhällen en kraft som nästan
uteslutande agerade ytligt, emotionellt och gärna ville skapa hysteri. Och allt detta skedde ju
helt obemärkt, och ingen diskussion förekom om det demokratiska i den maktförskjutning som
skedde. Ingen diskuterade det demokratiska i det som skedde. I något land.

Jag är av den meningen att hade vi i Sverige haft media, inte så totalt vänstervridna som de
alltid varit och är, så skulle Sveriges position idag varit en helt annan. Det som politiskt skett i
Sverige, och med det menar jag den omvandligt som skett i socialistisk riktning, skulle aldrig
ha kunnat ske i ett land, där media agerat mera fritt, icke så lierat sig med
socialismen/kommunismen. Rader av fakta har ständigt undanhållits svenska folket, alla andra
länder systematiskt beskrivits som dåliga, - med undantag av kommuniststater, - till vilka våra
media alltid haft ett kärleksförhållande. Speciellt har man väl utmålat USA och inte minst dess
presidenter som idioter och skurkar. Ja, det har de facto varit precis som det var i de
kommunistiska öststaterna under det kalla krigets långa år! Exakt samma mediala
hjärntvättning.

De flesta tycker väl jag överdriver, men jag tycker mig ha klara bevis på det sagda. Och som
utlandssvensk under decennier ser man ju det hela klarare, man får ju ändå en bakgrund hur
politiken och media förhåller sig till varandra i andra länder, - och det är ju icke alls som i
Sverige. Dessutom varseblir man ju det ekonomiska och sociala förfall som skett i Sverige
bättre än personer, som ständigt bor därhemma, och naturligtvis blir hemmablinda.

Undersökning på undersökning pekar åt mitt håll..

År 1975 publicerades en studie över svensk TV:s rapportering av nyhetshändelser ledd av
prof. Jörgen Westerståhl vid Göteborgs Universitet. Den pågick under ett helt halvår, och tog
som syfte att belysa hur olika länder skildrades i svensk TV. “En Programstudie över
Nyhetspresentationen första halvåret 1975". Okey....det är många år sedan nu, men studien är
likväl intressant, inte minst mot bakgrund att en liknande studie gjordes 25 år senare, med
liknande resultat. Skrämmande resultat, skulle jag vilja säga, men helt stödjande vad jag
tidigare sagt om svensk TV:s vänstervridning.

Som inledning till studien säger Westerståhl följande: nyhetsmeterial är vanligtvis negativt, ca.
5 till 1, d.v.s. 5 inslag i "nyheterna" är "negativt laddat"; olyckor, katastrofer, skandaler etc.
alltmedan bara en av 5 är en "god" nyheten. Det där känner vi alla ju till, det handlar ju mest
om det förra i dagens media.

Men trots detta, så fick 5 länder en positiv framtoning under det halvår studien pågick, (av
över 70 som "belystes" i studien, - togs upp i nyhetspapporteringen ). 5 länder i hela världen,
kan man kanske säga, blev "positivt" behandlade av svensk TV:s journalister, - trots det
faktum att generellt 5 nyheter på 1 är så att säga negativ i totala nyhetsflödet. De 5 länderna
var, i rangordning Kina, Sovjetunionen, Polen, Jugoslavien and Kuba. Östtyskland tog en 6:e
plats, with en neutral behandling. Mao, som just då höll på med sina folkmord, Breshjnew i
Sovjetunionen, Tito, Castro...och Honecker....deras länder var de enda som "behandlades"
positivt i svensk TV under det halvår som studien pågick.

Är inte det anmärkningvärt, se vete väl f-n, vad som är anmärkningsvärt här i livert...

Resten av världen karaktäriseres alltså av negativism i behandligen. Mest negativ
"behandling" fick U.S.A.!!... "in splendid isolation" skulle man vilja säga, följt av en andra
plats i negativism av Västtyskland!!!

Alltmedan "fängelsestaten" Östtyskland, varifrån ingen kunde fly, som sagt låg på en 6:e plats
bland Sveriges favoritländer!

VästBerlin,- som den frihetens ö den var där i kommunisthelvetet, som Kennedy besökte och
kallade sin en Berlinare och där Reagan krävde att Gorbatjew skulle riva muren, den staden
tog också en ledande plats bland de mest negativt behandlade; en 5.e plats bland de mest
"avskyvärda" länderna, skulle man kunna säga.,- där alltså i topp hamnade USA och
Västtyskland som tvåa.

Ja, mitt påstående om Svensk TV som världens mest vänstervridna har väl här bevisats. Och
inte var detta något speciellt just för det halvåret studien pågick. Det pågick långt tidigare, och
inte minst fortsatte under årtionden därefter.

Jag skulle vilja kalla en sådan rapporterimg "kriminell", men det får man väl inte göra... för
då blir man väl kallad kontroversiell....ett än värre förödande svenskt negativ.

Men då säger väl många...ja, men det var ju på 70-talet, - så länge sedan.

Men det värsta är ju att det hela bara fortsatt, som vi strax skall bevisa. Inte var det något
unikt bara första halvåret 1975! I detta sammanhang kan man kanske också påpeka, det
också "egendomliga" att officiella Sverige gjorde 5 gånger mera statsbesök till diktatorn
Honeker i Östtyskland, än till Västtysklands regering i Bonn under det kalla krigets 2 sista
decennier!

Som en avslutning till nämnda studie, säger prof. Westerståhl, på synnerligen byråkratisk
svenska - man får ju knappast uttrycka sig som jag gjort i Sverige: “Som mest
anmärkningsvärt framstår den starkt avvikande perspektivbalansen mellan de västliga
demokratierna, å ena sidan, och de kommunistiska staterna å den andra."

Ja, anmärkningsvärt är väl det minsta man kan säga om studiens resultat. Kriminellt anser jag,
som redan sagt, vara mera passande.

15 år senare gjordes en linkande studie, av prof. Olof Petersson. Den visade på att knappast
nånting ändrat år 1990! Samma extema vänstervridning.

Denna studie blev ganska provokativt nämnd: "Makten över Tanken". Mycket talande...i
sanning.

Den bekräftar som sagt, det tidigare: journalisterna i Svenska media är en mycket isolerad
grupp i samhället. De rör sig nästan uteslutande i egna kretsar. Och extremt
vänsterorienterade är de: år 1990, d.v.s. två år efter Berlinmurens fall, - när allt elände äntligen
blottats, om än till bara viss del, sade sig mera än 22% sympatisera med kommunismen, och
över 30 % med Socialdemokraterna. Vid Göteborgs Universitet, en ledande
journalistinstitution, uppgav 38,5 % att de sympatiserade med kommunismen och 33 % med
Socialdemokraterna! D.v.s. hela ca. 72 % av de som svarade var vänster! Bara 28 % gav mera
“konservativa” sympatier som svar. Hela 38 % vägrade svara på undersökningens frågor. Det
finns mycket starka skäl anta att många av dem sympatiserade med partier ännu längre ut på
vänsterkanten än kommunisterna, såsom med Kfmlr, som på den tiden (1990-talets början)
bevisligen hade rader av mediafolk i sina led, och gav ut sin egen tidning. Detta , käre läsare,
är inte mina tankar, - det säger utredare prof. Peterson själv! Många av de intervjuade var väl
också lite skamsna, kan man tänka, trots allt, kanske, att yttra sina vänstersympatier två år
efter kommunismens fall, något som utredaren också antyder. Om man nu ställer allt detta
samman, d.v.s. deras isolerade beteende som grupp, få kontakter med utomstående,- vilket
man väl verkligen måste tycka vara förvånande för en yrkeskår som journalister, och deras
extrema vänstersympatier,så framstår väl bilden av en speciell klass, eller.. varför inte "cell?"

Som avslutning i denna anmärkningsvärde studie, säger prof. Peterson “Media i Sverige
fungerar icke som det borde i ett fritt och öppet samhälle. Det agerar mer eller mindre som ett
eget maktcentrum, vars inflytande inte minst ligger i möjligheten att forma och påverka den
enskilde medborgarens uppfattning om samhället!"

Men kanske mest anmärningsvärt av allt är val att studierna aldrig debatterats, aldrig blivit
några nyheter alls! Aldrig tagits upp i TV. Det är väl kanske det mest talande av allt! ( Se
vidare Kapitel 11 slutet).

Mitten av 2002 publicerades en annan studie om dessa skeva förhållanden. "Besked ikväll -
valprogrammen i radio och TV." Av Peter Esaiasson och Nicklas Håkansson. Det handlar nu
om medias beteende före valet Sept. 2002 , där all saklig och för svensken i gemen intressanta
frågor aldrig belystes överhuvudtaget, som t. ex. den usla privatekonomin i Sverige,
nyfattigdomen, skulle man väl kunna säga, brottslighetet och immigrationen. Denna studie
bekräftar alltså år 2002 vad 10 år tidigare kom fram i prof. Petersons studie; allt mindre av
saklig, kritisk analys av de reella förhållanden i Sverige förekommer. Slutsatsen blir, också
där, att Sveriges Radio-TV:s position är odemokratisk. ( Se resume av the studien i DN, 21
Maj 2002 ). Som alltså varit fallet i flera studier sedan 25 år tillbaka. Samma slutsats.

Ett par dagar efter senaste valet, den 15 Sept, 2002, presenterar professor Leif Lewin and
ovan nämnde Olof Peterson en artikel i D.N. , den 18 Sept. Där uttrycker de sin åsikt att
väljarna blev totalt lämnade i tomrum inför relevanta frågor och de olika partiernas egentlig
politiska budskap. "Situationen är otillfredsställande ur demokratisk synvinkel",säger de;
"speciellt som de röstberättigade knappast kan se någon skillnad mellan de olika partierna"!
Artikeln kallas: "De röstande lämnade ute i kylan"

Ja, det är ju egentligen inte så underligt, - det bara bekräftar mitt påstående, att vi närmast har
en enpartistat i Sverige, - så inget nytt i det.

Journalisterna, så säger utredarna med full rätt, intresserade sig bara för de olika
partiledarnas "person-ligheter" och övriga triviala förhållanden. Och de ger mig också 100%
rätt i mina budskap om den Första Statsmakten, när de säger: "Journalisterna bestämmer helt
på egen hand vilka frågor som skall bli de viktigaste i svenska valkampanjer!" Och det blev
alltså små futtiga maginalapekter på de olika partiledarnas personlighet och lite andra,
puttigulliga aspekter. Lite larviga frågestunder, med de mest banala svar. Helst skulle
partiledarna bara svara ja och nej, på den första statsmaktens förprogrammerade frågor. Jag
kan inte annat än upprepa det lilla, men typiska exemplet på Statsminister Perssons trasiga
familjeförhållanden, som resulterade i skilsmässa en vecka efter valet! Inte ett ord i Media.
Föreställ Er bara, hur en sådan sak skulle ha spelats upp av media om det hade varit en s.k.
borgerlig partiledare! Är der verkligen någon svensk som är så naiv, att han tror att media
missat en sådan chans att desavouera en "borgelig" partiledare? Då hade man i detalj
beskrivit skilsmässoförhållandena, med bilder och allt i detalj, den saken är helt klar. Och
ifrågasatt om en sådan person skulle kunna sköta ämbetet som Statsminister..eller i varje fall
hur dessa problem skulle påverka hans ämbetsutövning etc.
Mne Storefar är är populär i Media, han....

Ja, i teorin är det på ett sätt än värre egentligen är det var i Öststerna, skulle man kunna
påstå. Där gjordes ju i alla fall agendan upp mellan den Socialistiska ledningen och Media, i
teorin, alltså. Media styrdes och dominerades i alla fall av den "politiska" makten där. I
Sverige utgör Media däremot, i enl. med alla studier ovan presenterade, en egen maktgrupp,
som agerar självständigt. I teorin är ju detta än mera anmärkingsvärt, kan man tycka. I
praktiken emellertid i Sverige spelar detta ju knappst någon större roll, eftersom Media är
totalt socialistiska och Det är Husbondens Röst över hela linjen. Så ingen skillnad i realiteten,
kanske bara det bara det att den Svenska Journalistkåren är än starkare än den var i
kommunisternas Öststater.

Allt det sagda, d.v.s Medias nära band med Socialdemokratin, blev ju bara sedan bekräftade
genom många kända reportrarnas nära personliga band med högsta ledningen i
Socialdemokratiska partiet; genom Erik Fichtelius samarbete med Persson bl.a och
Jutterströms kontakter.

Hur denna extrema vänsterinriktning i svenska media kommit till stånd, är ju egentligen en
enda stor gåta, men klart är väl att det icke bara är en slump: de är resultatet av en
systematisk infiltration från Öst under det kalla krigets dagar. Det började redan på slutet av
60-talet, genom det sovjetryska, - och speciellt det östtyska spionaget. Sverige penetrerades
extremt väl: som känt är lyckades man placera närmare 800 kommunister på viktiga platser i
Media. Också via Universiteten skedde en formation i kommunistisk riktnig, som startade
redan med Palme som utbildningsminster på 60-talet. Sen skapade han ju
journalisthögskolorna och såg till att vänsterkrafter totalt dominerade där. Folk sändes t.o.m
på specialkurser till Kuba för att lära sig infiltrationspolitik i media. Läggandet av en solid bas
i socialistisk riktning pågick redan under 60-talet.

Ja, så har det sen blivit som det blivit, inte minst också genom den fackliga organisationen,
som ständigt bevakat vänsterintressena vid utnämningar etc. i Media. Min gode vän,
informationschefen på SAF, som det då hette, Sture Eskilsson, styrelseledamoten i svenska
Svd, som ett tag ägdes av nämnda organisation, - och som väl ansågs som en s.k. moderat
tidning sa till mig: "Du anar inte vilka problem vi har," sa ha till mig, - med facket och hela
journalistkåren. När vi försöker få in en enda av våra likasinnade på Svd, så blir det full
opinionsstorm, och man anklagar oss för "ägarstyrning" av den "fria" journalistkåren! Det
går 4 kommunister på en moderat på Svd."!

Ja, det är ju egentligen precis som i det var i Öststaterna, ingen kritik tillåts framföras mot den
s.k. Svenska Modellen, ett konsekvent förtigande av negativa fakta, en systematisk
svartmålning av alla andra länder, - med vissa undantag, som vi visat ovan!

Ja, det har väl varit nästan helt tyst om det faktum att vi nu hamnat bland Europas tre
fattigaste länder, men med den allra högsta brottsligheten. Många av svenskens hjärteproblem,
den enorma utförsäljningen av företag, de svåra förhållandena för de små företagen,
arbetslösheten, om vilken de styrande ju med A.M.S. hjälp ljugit så pass med, att de själva nu
faktiskt själva börjat tro på att den är låg, har ju tabu-belagts. För att inte tala om
invandringen och den förda kriminalpolitiken, som ju berör varje svensks innersta idag. Den
får ju regelrätt icke diskuteras. Som vi också skall bevisa nedan!

Men överallt hör man Perssons retorik. "Sverige är ett bra land" “

Attack är bästa försvar??

Och nu...ett ytterligare bevis på den svenska propagandaapparatens effektivitet, - på den
svenska totalitarismen, kan man nog säga.

Tydligen, - trots alla socialismens framsteg härhemma, - likväl rädd för det tilltagande
misstroendet för denna religiösa lära, och allt elände den nu ställt till världen över, har nu en
enormt påkostad pro-pagandakampanj startats - mot nazismen. Den har nu blivit en Sveriges
fiende nummer ett,- i västvärldens mest socialistiska land. Eller kommunistiska kan man väl
säga.

Det är ju ganska intressant, skulle man tycka. Internationella konferenser ordnas lite överallt i
Sverige, frikostiga bidrag till de som vill studera nazismens elände. Alla tycks kunna få bidrag,
för vilka tokiga studier som helst.

Men, och detta är andemeningen med allt detta; inte ett ord, inte ett öre, ges till något liknande
om kommunismens grymheter. Om det är det total tystnad.

Och media är 100 % med på detta, det backas fullt ut upp!

Varje liten s.k. skinnskalle blir till en samhällsfara!

Visst var Hitler en ren djävul som tog livet av 7 miljoner judar, och startade krig. Höll sig med
förintelseläger. Men faktum är ju att detta vet alla, det har gjorts filmer, skrivits böcker och
presenterats överallt . Ingen svävar väl i tvivel om att Hitler icke var en djävul i
männsikogestalt. Ett mycket litet fåtal idag gillar Hitler, inte ens i Tyskland finns något parti
som kommit någonstans politiskt på hans lära.

Men Hitler var ju ändå som en skolpojke i Wienersångkören mot Stalin. Denna tog ju till en
början livet av ca 33 miljoner egna bönder, för att de inte ville vara med på hans påhitt om s.k.
kolschoser, satte igånd med förintelseläger, som nog var betydligt värre än Hitlers, om möjligt,
och ockuperade sen halva Europa, och höll det under generationer i järngrepp, där
motståndare mördades på löpande band. Hitler tog ju i alla fall bara några små grannländer,
och hans välde blev mycket kort, bara ett par år,..eller hur? Stalins välde sträckts sen ut till
Afrika, Asien och Sydamerika där kommunisterna for fram, som en modern hunnerhär under
en ytterst grym Attila, spyende ut död och förintelse överallt, som "The Black Book of
Communism" visar,- en bästseller världen över, men, typiskt nog refuserad av alla betydande
svenska förlag. Ingen debatt om den boken i svensk TV, inte. Total tystnad, - väl bara läst av
en handfull svernskar, kan man förmoda. Ja, det är väl, så typiskt, så typiskt. Men som sagt,
en bestseller i många länder, alltfrån Frankrike till Sydamerika. Över 180 miljoner tog
kommunismen död på, sakkunnigt bevisat i boken.

Men detta har ju inget som helst intresse för det svenska folket. Om Stalins illdåd hålls det
totalt tyst, och våra kommunister sitter ju i riksdagen, och styr mycket av svensk utveckling.
Om socialismen för man ju icke tala illa, - så enkelt är det ju. Det skadar Sveriges sak! Men
nazismen är en stor fara för Sverige. Nu tycks det vara några unga, förvirrade s.k.
skinnskallar det gäller.

Den 30 November 1999 tycks vara avstampet för en välkoordinerad kampanj mot nazismen,
även om man lite överallt mjukat upp tidigare. Den dagen publiceras i Sveriges 4 största
tidningar en helsida om hotet mot svensk demokrati! Mne detta är väl egentligen bara
följdriktigt i ett land som är i det närmaste en enpartistat

Nu skall nazismen stoppas..men herregud, måste man väl ändå säga; det finns väl inte någon
nazism i Sverige! Det är ju löjligt...om några förvirarde skinnskallar rumsterar omkring på
något torg, kan väl detta icke vara något hot mot svensk demokrati! Ånej,- det hotet kommer
nog från annat håll. Men politiker, fackföreningsledare, affärsfolk och s.k. intelligensian följer
upp journalisternas kampanj och prisar modet från tidningarnas sida! Att gå till angrepp mot
den store fienden. Hela 64 medborgare pekas ut av tidningarna som samhällsfiender, ja som ett
akut hot, många av dem blir avskedade från sina arbeten.

Något egentligen unikt i ett s.k. fritt västerländskt samhälle, om nu Sverige hör dit, vilket man
kan undra, faktiskt.

En vecka senare dödas en 18 s.k. skinnskalle, - som aldrig var politiskt engagerad eller aktiv,
av ett gäng vänstersocialister, på det mest bestialiska sätt. Av nyhetsrapporterna i dessa
tidningar att döma, (och man undrar allt om inte deras egna agressivitet var orsaken till
mordet..) så var denne 18-åring ett hot mot det svenska samhället, och väl, mest förtjänade att
dö...om man får förstå den mentalitet som nu blåsts upp.

Under de följande åren accelereras kampanjen: kändisar och andra stämmer in i änglakören, -
och nu börjar nazism-kampanjen ta rent rascistiska drag, lustigt nog, kan man tycka. Nu
kommer den offentliga immigrationspolitiken i centrum: katastrofal, som alla andra politiker
de styranden ställt till med i landet; näringspolitiken, kriminalpolitiken, spritpolitiken,
byggnadspolitiken, sjukvårdspolitiken, skolpolitiken etc. etc., - katastrofer över hela linjen.
Så varför skulle inte immigrationspolitiken karaktäriseras på samma sätt. De kan ju inte göra
någonting vettigt, våra socialdemokrater! Men se....nu blir den som opponerar sig mot den
bedrivna invandrings-politiken nazist, han också. Och en rad, på det politiska planet
nystartade partier likaså, eftersom de inte gillar invandrarpolitiken så som den bedrivs.
Oppositionspartier till Socialdemokraterna och deras politik blir till nazister, bara de nämner
ordet invandarpolitik. Märk väl det ämne, som väl idag ligger närmast hjärtat på
normalsvensken; det som han i grund och botten nog främst skulle vilja diskutera!

Månaderna före valet 2002, görs de mest inträngande intervjuer med folk, som fallit offer för
nazism-en, och kampanjen får alltmera groteska drag; kanske det tydligaste exemplet en studie
gjord av en mystisk yngling en herr Hübinette, där han samlat brev som svenskar för över 50
år sedan sänt till vänner och bekanta i dåtidens Tyskland! Den 13 August 2002, publiceras
denna makabra utredning med största publicitet överallt, speciellt i TV- förstårs. Däe
presenteras över 400 svenskar som sänt brev, eller fått, ja t.o.m julkort för 50 år sedan. Deras
namn och allt presenteras. De är nazistsympatisörer, får vi veta. T.o.m. bara de som sänt/fått
julkort! Presenterat på ett förlag, som i huvudsak väl mest levt på att publicera böcker om
Kuba, enl. vad man förstår, men nu väl fått en ordentlig hacka av Staten, naturligtvis.

Och detta händer i ett land, där ledande politiker och enorma kommitteer flitigt sysslsätter sig
med problemen om personers integritet i dataåldern. Den värnas ömt i vackra ordalag,
åtminstone. Naturligtvis undantaget skatteärenden där skattemyndigheten t.ex. har rätt att gå
in och granska patienters sjukjournaler, för att se att sjukhuset och dess läkare gjort allt rätt i
skattehänsende, att de inte undanhållit behandlingskostnader för gonorre eller syfilis, inte
ställt ut fakturor, eller när samma myndighet måste ha tillgång till privata företag
telefonsamtalsregister och räkningar för att se till att de anställda inte använder
företagstelefonerna för privat bruk. För se,- detta skulle kunna vara en tjänsteförmån, och
skall beskattas: därför måste alla samtal registreras, hur mycket och till vem de ringt. Men i
detta land, där finns ingen personlig integritet vad gäller julkort.....se det registreras och
publiceras även om det var 50 år sedan. Där går gränserna för den personliga integriteten i
Sverige, julkort är inga personliga saker minsann, som omfattas av integritetsbegreppet, det,
precis som läkarbesöken. Ånej, här sätts ju statens säkerhet, eller åtminstone ekonomi i fara.
Men vad man frågar sig är väl om dessa männsikor som för 50 år sedan skrev brev...de måste
väl nu vara bortåt 80...kan de vara så farliga idag? Jo, de är i Sverige lika farliga som
vilsekomna 16-18 åringar som gillar att raka huvudena. Nazister!

Ja, alltsammans pekar väl bara på hur tokigt det blivit i Sverige, med inte minst propagandans
makt. Det börjar väl faktiskt likna lite av det hot man målat upp. Det är ju rent totalitärt, det
hela.

Ja, USA hade sin Mac-Cartyism, för 50 år sedan.....säger nu vänsteranhängarna...ja..ja...helt
visst.
Rena hjärnspöket.....

Som alla vet så finns det mycket små nazistsympatier i Sverige, de kommer inte upp till en
tiondedel procent av befolkningen. Svensken är definitivt inte lagd åt det hållet, - han är inte
auktoritär alls, han vill ha samförstånd, och är i grund och botten godhjärtat och mycket
human. Där finns inget av nazist-

drag i svenska folksjälen. Inget. Och knappast någon skulle
rösta på ett nazistparti. Knappast ingen. Men nu målas nazismen upp, - och jag är övertygad
om, som insett propagandas illslughet i Sverige, att detta bara är en kuliss för att dölja
socialismens alla misstag, - inte minst på det immigrationspolitiska planet.

Där svensken är mycket missnöjd med vad som sker, ingalunda av rascistiska skäl, men
ekonomiska. Av näringspolitiska. Men om sånt här får ju inte tala. Icke ens i ekonomiska eller
näringspolitiska aspekter. Då blir man rascist!

Men det är klart att folk blir förbannade, minst sagt, med alla förmåner invandrare får, med
allt vad de kostar samhället,- där svensken får stå för fiolerna. En invandrare i dagens Sverige
är ju de facto, mycket favoriserad framför en svensk. Han får automatiskt en fin våning,
möblerad med TV, stereo, video och allt, - socialbidrag. Det är ju ändå så här, - den rascism
som finns i dagens Sverige, den har Socialdemokraterna skapat genom sin eländiga skatte- och
näringspolitik, i kombination med en kriminalpolitik av värsta sort, där de kriminella vårdas
och daltas med på det mest otroliga sätt, och en socialpolitik som faktiskt gravt missgynnar
alla svenskar i behov av det, framför invandarare. Det torde väl inte vara något snack om
saken, att många invandrare kraftigt utnyttjer våra socialsystem, inför våra byråkraters
dumhet och godtrogenhet. Hundratusentals invandrare lever på socialbibrag, går och dräller,
-och har säkerligen bara kommit hit för att göra så, medan svensken får slita hund, och gradvis
får allt mindre ut av det. (Mera om detta i Kapitel 6 "Socialism både på export och i
import".)

Helt klart anti-demokratisk media..som redan ovan sagts.....

Ja, nu har ovannämnda s.k nazistkampanj blivit till ett medialt hinder för folk att diskutera,
inte minst dessa just nämnda misstag! Ingen har rätt att yttra sig i frågan, - och märk väl
mindre partier skall stoppas, bara för att de tar upp frågan. De förbjuds att annonsera i
tidningar, hålla möten, t.o.m öppna bankonton. Affischer rivs ned. Förföljs på alla sätt. Den
första statsmakten, d.v.s. media, har ju beslutat att stoppa, citat: alla nyheter som kan
betraktas som invandrarfientliga. Och där, så sägs det i manifestet; "skall media icke vara
objektiv när det kommer till nyhetsförmedlingen. All diskussion som berör immigration skall
betraktas som fientlig till utlänningar!"

Rolf Stengård, nyhetsansvarig på radions EKO-redaktion säger: "som ett statsägt media har vi
en obligation att skydda demokratin...och principen om alla människors jämmställdhet.
Följdaktligen måste vi vara partiska gentmot allt som hotar demokratin. När små partier, som
Sverigedemokraterna inte ges någon tid i media, visar det bara att de är obetydliga i svensk
politik...och vi vill inte betydelsegöra dem..."

Märk väl uttrycket att dessa partier är obetydliga i svensk politik, - precis som jag sagt. Men
varför då allt detta trumslagande och ståhej? Varför? Men denna totalskeva logik följs upp
av alla, i 100-procentig samstämmighet, som det alltid skall vara i Sverige. I landet där man
bara får ha en åsikt i taget. De små, nystartade partierna får inte en enda presentation i något
media, annonser på bussars rivs ned, trots etablerade kontrakt, erhållna innan denna kampanj
startades, kontrakt bryts med rader av små partier. Ja, detta stämmer väl ganska mycket med
hur Ian Wachtmeisters beundransvärda initiativ i svensk politik saboterades?

Ingen i Sverige reagerar inför detta, som naturligtvis inte bara är ett övergrepp på demokratins
sak, men framför allt på yttrandefriheten, men den har ju alltid suttit trångt i Sverige,- det vet
jag mycket väl som f.d. tidningsägare, där vi motarbetades av alla, från annonsförsäljare till
banker, bara för vi var lite antisocialistiska, inte följde med strömmen. Men vi hade inte ett
ord om rascism, - och jag är definitivt icke rascist, men väl oppositionell till mycket av vad som
hänt och händer i Sverige. Medan vänstertidningar fick bidrag efter bidrag från Staten fick vi
inte ett öre, bara för att ta ett närliggande exempel på hur det alltid fungerat i Sverige.

Men grannländerna börjar faktiskt undra över svensk demokrati: det kan vara intressant att
höra vad motsvarande media i t.ex. Danmark sade om detta:

Herr Stengårds kollega i Danska Radion, Lisbeth Knudsen säger: "Något sånt här skulle
aldrig kunna hända i Danmark, det är vår uppgift att beskriva olika rörelser i landet, och vi
uppfordrar journalisterna att göra så. Vi har till uppgift, just som ett Statligt media, att
representera hela folket och kritiska röster till så viktiga saker måste bli hörda. Vi är mycket
förvånade över vad vi får höra från Sverige...och har den uppfattningen att stora såväl som
små partier har rätt att bli behandlade påsamma sätt. Vi ger dem alla rätt till lika tid i våra
program."

Fru Birthe Ronn Hornsbech, President i "Immigranternas rättsliga frågor" i Regeringspartiet
Venstre säger att de svenska journbalisterna själva är ett hot mot demokratin i Sverige: ”Jag
är verkligen chockad över hus svenska Statens media blandar sig i valkampanjen och utövar
censorship."

En annan ledande dansk politiker, fru Line Barfoed, i den vänsterorienterade partiet
"Enhedslisten" och Anne Baastrup i Socialistik Folkeparti, säger med en mun: "Detta är ett
stort demokratisk problem för Sverige; Media, som förvägrar vissa etablerade politiska
partier rätten att deltaga i debatten på samma villkor som andra."

Så jag är faktiskt inte ensam att se hoten på den svenska demokratiska himlen....även från
Finland hör man röster som börjar tvivla på svensk demokrati.

Undanflykter.....
Nu är det de som säger, att all denna fokusering på Hitler i dagens Sverige, bara är ett försök
till att släta ut det goda förhållande som det officiella Sverige ju faktiskt hade under andra
världskrigets år, när man fegt t.ex. lät de tyska transittågen föra trupper upp till Norge, och
även skyddade tyska marinens fartyg i Östersjön, och som retade många grannländer. Det
skulle i så fall vara en ursäkt för detta gamla beteende, nu när Sverige gått med i EU. Det läser
man i media. På månget håll går tongångarna så. Det skulle alltså vara en
“Wergangenheits-bewältigung” som det tyska utrycket är, - d.v.s. ett sätt att komma till rätta
med det förgångna. Ja, ursäkter är de finna på att uppfinna, media...

Jag tvivlar starkt på detta, och i den mycket osannolika händelse så skulle vara fallet, så kan vi
ju i konsekvensens namn snarast förvänta oss en kampanj om kommunismens alla illdåd i
Sverige, stora internationella konferenser och publikationer, eller hur? Kanske skulle man
kunna få bidrag till denna boks publicering? För ett är ju säkert, där borde ju svenskarna ha
än sämre samvete, speciellt nu när t.ex. de baltiska staterna gått in i EU, stater som svensk
Socialdemokrati långt in på 1990 förrådde och sökte hindra komma loss från Sovjetunionen. I
detta sammanhang behöver vi ju bara nämna den s.k. Baltutlämningen för decennier sedan, för
att i efterkrigshistorien gå fram till t.ex. Socialdemokraten Pierre Schoris många fientliga
uttalanden om de Baltiska Staterna, som bitr. Utrikesminister när han t.ex. 1990 sade: " Vi
bejakar naturligtvis de Baltiska Staternas frigörelse i kulturell betydelse, men ett står väl ändå
klart: realpolitiskt...tillhör de ju Sovjetunionen...gränsena en gång för alltid dragna. "

Så där borde Sverige nu följdaktligen kunna göra en insats, kanske, och beskriva alla illdåd
Kommunistiska Sovjetunionen gjorde mot dessa små och värnlösa länders invånare under
50års tid, ....kan man tycka.

Är något sådant planerat nu, månne?

Ånej, allt det ovan skildrade är bara ett exempel på hur enormt illsluga våra styranden är för
att skydda socialismen alla misstag i Sverige. På den enormt skickliga propaganda som
överallt föreligger i landet, och som ju alltid var ett karaktäristika i socialiststater, som vi såg i
de forna öststarena. Överallt misslyckade de, ja på vartenda område men ett är säkert; på
propagandans fält var de världsmästare!

6. Socialism både som export- och importvara

Jag tror, efter att ha arbetat många år i s.k. utvecklingsländer, att Sveriges u-landspolitik är en
spegel av socialismen och totalitarismen därhemma.Den har, och det skulle ju klart kunna
bevisas i statistiska termer, - om man fick Statsstöd därtill, vill säga, - inte bidragit till
utveckling någonstans. Det har blivit som härhemma de sista 30 åren; ren stagnation om inte
recession.

Nu tar jag statistiken som jag visade i min bok "Från Folkhem till Fattigstuga", som är från
1998. Den är representativ, vågar jag säga; sådan har fördelningen varit i alla fall sedan 25 år
tillbaka.

Bland dessa kan man bara, med god vilja, karaktärisera 3 som demokratier; Indien, helt klart
och sen två ganska dubiosa; Kenya och nyblivna Nicaragua, - med nöd och näppe. Och vad
gäller det sistnämnda landet, så var det ju så, att under åren av kommunistdiktatur, så var
stödet betydligt större, och inte minst skall vi komma ihåg att när kommunisterna förlorade det
första fria valet där på 1990-talets början, - efter 15 år av kommunistdiktatur, så höjdes starka
röster lite överallt att helt slopa stödet till den nyblivna demokratin. Besvikelsen var enorm i
Sverige, inte minst på Sida, som, enl. vad många källor kan berätta, till viss del aktivt deltog i
valkampanjen. En av fru Chamorros första åtgärder som nyvald President var att skrota alla
läroböcker, fyllda med kommunistpropaganda, upptryckta och finansierade av Sverige.

Det är utpräglade kommuniststater överallt, i topp många av de allra mest utpräglade;
Tanzania, där än idag ordet fria val inte finns i något lexikon, Mozambique, som fram till bara
ett par år sedan var en järnhård kommunistdiktatur sedan 30 år tillbaka, ivrigt stödd av
Sverige, nu emellertid, sedan ett par år tillbaka en stapplande demokrati. Etiopien och Angola,
rena kommunsitstaterna, i krig och inbördeskrig.

Kuba figurerar inte i statistiken. Där tvingades Sverige, enbart av internationella
påtryckningar, med USA i spetsen , att avbryta sig gigantiska u-hjälp, efter det att Castro, från
sitt svältande land, sänt över 15.000 välutrustade soldater till Angolas Santos, en annan av
samma typ, för att bekämpa rebellerna där som kämpade för ett friare Angola. Men likväl
erhöll Kuba på "inofficiell" väg över 120 miljoner undet det årtionde efter att den "officiella"
hjälpen avbrytits.

Vad man än säger och tycker, så måste väl alla erkänna att denna enorma slagsida åt det
kommunistiska hållet är anmärkningsvärd...speciellt för ett land, som utger sig för att vara
neutralt, i de flesta utrikespolitiska sammanhang. Det finns ju i alla fall över 200 länder på
jordklotet att välja mellan, de flesta av dem i nöd, men här hittar vi bland de 15 största svenska
bidragstagarna, närmare 10 av jordens värsta kommunistdiktaturer, utan tvekan.

Hjälpa de fattiga...
Men när man säger så här, så svarar de svenske; men dessa är jordens fattigaste, och de
behöver vår hjälp. Ja, det ligger ju något i detta, utan tvivel, men på den nivån vi talar om finns
det allt åtminstone ett 30-tal andra länder, lika fattiga. Och en motfråga blir väl; hur kan det
komma sig att de är jordens fattigaste? Borde man inte ta en liten diskussion om orsak och
verkan? Och en än mera adekvat invändning mot hjälpen blir väl ändå: har svensk u-hjälp till
dessa länder haft någon som helst framgång? Är det möjligt, att på det sätt Sverige gör hjälpa
kommuniststater till utveckling, är något sådant möjligt?

Jag är ganska övertygad om att detta snack om fattigdom bara är ett kamuflage för politiska
sympatier, ja 100 % säker, - och jag har sett en del på nära håll, som jag nu skall berätta om.
Det finns många andra länder, där denna hjälp skulle ha fått mycket bättre fått utdelning, ja,
nästan varje annat land än dessa skulle jag vilja säga, om hjälpen satts in där. Och, som sagt,
även om man håller med om deras argument att de är de fattigaste, - så borde man väl fråga
sig varför? Speciellt som många av dem, definitivt är mycket rika i natur-, klimatologiska och
många andra förhållanden, såsom t.o.m utbildningsmässigt. Finns det inte grundläggande
faktorer som håller dem i fattigdom, och kan svensken inte se detta? Är svensken verkligen så
dum? Såg han inte, under mera än 50 års möjliga iakttagelser hur folk i Europas kornbod,
som Ryssland förr kallades, d.v.s. innan kommunismen kom till makten, hur folk hungrade
halvt ihjäl där. Hur det inte fanns bröd och smör i affärerna, trots den höga utbildningsgrad
som förelåg i landet. Såg de inte misären i förr högstående länder som Polen,
Tjeckoslovakien och Estland?

Hur kom det sig, - och detta vet jag av egen erfarenhet från Tanzania, som jag skall förtälja
nedan, att de aldrig i något av de kommunistländer de så ivrigt försökt hjälpa, - aldrig det
enda minsta försökt förklara det kommunistiska systemets dåliga funktion i
utvecklingshänseende? Att det leder till fattigdom. Åtminstone borde man väl försöka att i
diplomatiska termer införa lite mera konkurrens och marknadsekonomi, på det ekonomiska
planet, ja, i ekonomiska termer förklara att det systemet är bättre - vilket man nog med lätthet
kan göra, utan att direkt behöva gå in i politisk konfrontation. Men inget av detta sker i
svensk u-hjälp. Sånt är 100 % förbjudet. Världsbanken, IMF, IDB och alla internationella
organ gör ju ändå detta, många andra länder likaså, Tyskland, Frankrike...och det leder ju
ändå till vissa förbättringar, - det måste nog de flesta anse.

Sånt är absolut utanför all diskussion för Sveriges del.

Ja, man kan ju undra varför, speciellt som vi tycks satsa så ivrigt på skola och utbildning i
u-länderna. Varför inte utbilda lite folk i marknadsekonomins intrikata mekanismer? Men det
gjorde ju inte ryssarna heller. Förresten... och hur gick det...under den röda fanan?

Min erfarenhet från två av Sveriges motpoler, - det älskade Tanzania och hatade
Colombia.

Jag arbetade i Tanzania i början på 80-talet. Skrev en bok om det hela, "Dagbok från
Tanzania", som naturligtvis totalt tystades ned. Jag hörde, att förlaget tog pengarna som
Svenska Arbetsgivarföreningen betalt för bokens tryckning, tryckte på absolut sämsta och
billiga sätt 200 ex. och lade dem i en lada i Sörmland, rädd för repressalier, om man gjort som
naturligtvis avsett var, d.v.s. publicerat den, på ett sätt som böcker vanligtvis publiceras. Men
icke, - den finns ingenstans, jag fick ett par exempler. Sånt som jag skriver är ju känsligt i
Sverige,- det kostar på, så att säga både för författare och förlag.

De närmare hundratals svenskar som arbetade där tycktes älska kommunistregimen, men
många, som också hade grannlandet Moqambique som arbetsfält älskade det landet än mera.
Det var rent stalinistiskt, alltmedan Nyerers kommunism i Tanzania hade ett mycket
mänskligt ansikte, inget våld och förtryck, det måste man ju säga, även om det drev landet
stadigt tillbaka till ett av världens absolut fattigaste länder.

Nu några episoder från det landet, som väl säger en del: en av de första dagarna i landet
träffade jag industriministern, - jag var där för att försöka skapa industriell utveckling,
speciellt analysera de små företagens villkor. De var en mycket trevlig ung man, med diplom
från Harvard University i USA stolt på väggen. Han satt i Dar Es Salams enda skyskrapa , på
23 våningen där alla fönster var sönder, så en frisk vind drog genom rummet när jag öppnade
dörren till rummet hans, där han satt bakom ett skrivbord varpå högar av promemorior och
papper hölls på plats med ordentliga stenbumlingar. Vi hade en mycket intressant konversation
under ett par timmar, - han gav mig ett par ordentliga luntor om småföretagen i landet och
sade; "gå hem, ta det lugnt, acklimatisera dig och läs detta, så ses vi om ett par dagar..."

Sagt och gjort, jag promenerade hem till Kilimanjaro Hotell i den 32 gradiga fuktiga värmen
och satte mig att läsa. Där var en inledning om de små företagens betydelse i samhället, så bra
och intressant skriven, att jag själv, faktiskt det erkänner jag, om än mycket motvilligt, inte
kunde gjort det bättre. Entusiasmerad vände jag på sidorna och kom sen till: Lagar och
Reglementation.

Punkt 1.: Småföretag får icke etableras av enskilda individer!
Förbluffad tittade jag på det där icke..... Satte igång från början igen, 3-4 gånger.....noggrant
iakttag-ande ordet icke. Jo, det stod där! Men vad i helvete, tänkte jag, smålänning som jag
där, där man egentligen inte får svära högt..men folk likväl missbrukar Herrans
namn....åtminstone i tanken...Var det ett tryckfel....?

Men punkt 2 gav förklaringen: "Småföretag skall startas av kollektiv!"
Så en viss resignation slog mig väl redan första dagen i Tanazania, kanske. Den bara tilltog
under månaderna. Men när jag påtalade denna tankekullerbytta i näringspolitiken några
dagar senare för den intelligente Näringsministern sa han bara; "Aha, det är bara den gamle
mannens (d.v.s. President Nyereres) påhitt...bry dig inte om det....vi måste gå förbi sånt där..."
Men det var inte så lätt, det satt där i huvudet på folk, märkte jag, och de få enskilda
männsikor som kom till mig för att diskutera ny-företagande, började tala om sin svärmor och
kusiner, som skulle vara med i företaget....om personen så och så. Det var en ordentlig hämsko
på något sätt, och ingen kunde ju undgå, inte ens initiativtagaren själv, i många fall, att börja
undra hur det skulle gå när hans lilla nystartade företag började gå med vinst, vad skulle då
hända med hela det passiva anhanget...nu var det väl tid för dem att kassera in..?

Några månader senare bad mig ministern ta någon vecka och åka upp till Arusha inne i landet,
där vid Killimanjaros fot, och se vad man skulle kunna göra för ett lantbrukskooperativ man
hade där uppe: Sagt och gjort, glad i hågen tog jag min Pegueot och satte iväg, mycket glad att
kunna få resa den långa vägen genom landet. Jag var tvungen att ta med mig en chaufför, sade
han. Han fick sitta där bak, jag älskar att köra bil. Det var långt ditupp, första delen av vägen,
det var väl en 60-70 mil ditupp, var precis som den varit bombad, man fick kryssa fram mellan
kratrar i 10 km. i timman, men den sista delen av europeisk standard, där vi susade fram i min
gröna Pegueot 404 modell 1978 med över 100 km.i timman.

Följande dag på kooperativets huvudkontor, där mycket välklädda herrar satt i vita skjortor
och mörka kostymer, beslutade vi oss klockan 09.00 att gå och ta en öl. Vi satte oss att dricka
på en liten gård därunder väldiga träd och höll på hela dagen. Mycket trevliga människor,
älskvärda i sanning, dessa tanzanier, - det menar jag utan någon som helst ironi, till det just
sagda om vår ölkonsumtion. Men dricka sig tillsammans, så att säga, var ju också i Sverige en
god gammal sed i de flesta affärssammanhang, innan Ramlösan tog över....och det mesta gick
i kras....precis som det fortfarande är i mycket framgångsrika Finland, förresten.... där jag
arbetat i många år. Det kom jag nu att tänka på...

Nåväl, dagen efter gick vi till kooperativets lagerlokal, en fotbollstor, vit byggnad där i stan.
Där fanns tonvis av de mest grönsaker och frukter. Tomater bl.a. kommer jag speciellt ihåg,
eftersom de vitklädda svarta satt där och putsade dem med bomull. Allt fanns, kålhuvuden, lök,
potatis...papaya och andra tropiska frukter av olika slag. Men ett fanns icke -marknaden.
Däruppe fanns ingen köpkraft och alla som bodde där odlade väl själva till sitt husbehov, kan
man tänka. I huvudstaden Dar Es Salaam, skulle det ha funnits en enorm marknad, för där
var det brist på det mesta, men se,- dit kunde de inte fraktas av två skäl: det fanns inga
lastbilar, det hade väl någon byråkrat på den statliga planeringsinstitutionen glömt planera in,
kan man tänka. Men det skulle inte ha hjälpt iallafall, eftersom vägen de sista tiotals milen var
av den kvaliteten att även om det funnits lastbilar, så skulle det blivit mos av alltihopa.
Grönsakssoppa, kanske....

Men bara 3 mil därifrån kooperativet låg den nybyggda Killimanjaro Airport, där alla flyg från
Europa mellanlandade av någon anledning jag aldrig kom på. Men det gjorde SAS, som på
den tiden flög där, Sabena. Lufthansa, ja alla. Så naturligtvis, - det behöver man ju inte vara ett
geni för, - började jag undra varför man inte flög ut alla dessa frukter till Europa. Eller i varje
fall ned till Dar Es Salaam.

Efter en underbar vecka däruppe vid Killimanjaros fot, i det allra bästa av klimat, ja det är ju
nästan lika fint som i Colombias Anderna, som vi nu skall komma till, reste jag tillbaka till Dar
Es Salaam, med min gröna Pegueot. Det gick på en dag, kommer jag ihåg, men med nöd och
näppe. Gjorde en rapport, erbjöd mig själv att för den ersättning jag fick från Sverige att
ordna med exporten, ta upp sakerna med KF, ICA och andra i Sverige om direkt flygimport.
Industri-ministern understödde kraftigt förslaget , men eftersom han inte hade de där 30-40
tusen, som en utvidgning av min tid och/eller inaspråkstagande av tiden för det egentliga
uppdraget skulle ta för detta ändamål, tvingades vi gå till SIDAs representant på det svenska
kontoret i Dar Es Salaam, och fråga. Där satt en kvinnlig chef i högönskelig välmåga
adminstrerande de årliga ca ca. 600 miljonerna. Men se - det gick inte alls, - det, eftersom mitt
förslag till export av frukterna var "kommersiellt" och Sida sysslade icke med sådana
(förfärliga...) saker! Det skulle vara sociala...! Ja, jag höll faktiskt ut under de ca 8 månader
mitt uppdrag varade där, men det var knappt, när man såg med vilken dumhet allt sköttes.

Under den tiden var också Världsbanken där, och blev utkastad från landet, eftersom de
föreslagit några steg i marknadsekonomisk riktning. Lite mera frihet. Det var ett jädrans bråk,
kommer jag väl ihåg, för jag satt mitt i smeten på grund av mitt arbetes natur, dock betald via
Sverige på något vis. Palme grep t.o.m personligen in, och det gick så långt att han drev
frågan till att Sverige skulle utträda ur Världsbanken, just för dess politiska engagemang, som
det sades. Inte minst i Tanzania, där naturligtvis socialismens position var tvungen att
skyddas.

6 år senare fick jag ett uppdrag, just av Världsbanken, att göra en årslång studie för i
Colombia, - ett land geografisk, klimatologiskt och i naturrikedom så lika Tanzania. Med
Karibiska Havet där Tanazania har sin Indiska Ocean och Killimanjaro, där dock Colombia
slår den sistnämnda med ett par hundratals meter, med sin Ruiz de Nevado, båda ständigt
snöklädda där nästan mitt under ekvatorn. Båda länderna har sina underbara berg och
höjdslätter på en 2.000 meters höjd, med det allra bästa av klimat där nästan allting växer;
kaffe, vindruvor, bananer, papaya, blommor: Men så helt olika i andra sammanhang: Colombia
en fri marknadsekonomi, ett demokratiska land, ja Latinamerikas äldsta demokrati, alltså med
en levnadsstandard väl 20-30 gånger högre än Tanzanias. I Colombias storstäder lever man ju
i rent europeisk standard, där finns absolut allt att köpa i varuhus så eleganta att man baxnar;
allt ifrån Absolut till Koskenkorva, Norsk Fjordlax till Schweizisk Emmentaler, franska
pateer till amerikansk öl. I Tanzania fanns inget, säger inget att köpa; sanningen är den att
några år efter att jag lämnat landet, fick Sverige flyga in konserver till de svenska på SIDA
för att de inte skulle svälta ihjäl. Då borde man ju börja fundera över biståndets utforming och
verkan, som jag alltså gjorde i min censurerade bok, som nämnts. Speciellt som Tanzania för
40 år sedan, d.v.s. innan de svenske satte sin fot i landet, var ett förhållandevis rikt land,
exporterade inte bara bomull och ris, hampa och maiz, utan också kaffe av en utsökt kvalitet
och t.o.m. vin! Nu är allt, säger allt kört i total botten. Finns inget att exportera. Inget att köpa.
Total, absolut fattigdom: men de svenske kämpar vidare, kan man säga. Men sen finns det en
annan viktig skillnad till mellan två annars i så många avseenden lika länderna; Colombia är
det land dit Världsbanken administerar mest pengar av alla länder! Och sen har vi en extrem
skillnad till mellan länderna: Colombia är väl närmast, efter USA, kanske Sveriges hatland
nummer ett. Officiellt, som vi nedan skall se, såväl som i Media. Under de nästan 15 år som
jag känt, och under olika perioder då och då arbetat i landet har jag aldrig hört ett enda
positivt ord om detta världens väl vackraste land, med världens bästa klimat, en mycket
välutbildad och inte minst trevlig befolkning. Från Tanzania däremot hör man aldrig något
negativt, aldrig. Från Colombia, som sagt, har jag aldrig hört ett positivt ord.

Jag har ofta undrat vad det beror på....

Socialism, en svensk exportvara av vikt...

Om vi nu ser på Sveriges finansiella bistånd till Latinamerika, så finner vi kanske ett än mera
utpräglat mönster än i Afrika och Asien, där ju bara kommunistländer understötts.

Som redan sagt, alltsedan 80-talets början, och speciellt när kommunistdikturen regerade
Nicaragua, så var det landet Sveriges favorit nummer ett, jämte Kuba får vi naturligtvis
tillägga. Dit gick under mera än 20 års tid, nästan allt stöd till den väldiga Latinamerikanska
kontinenten, med sina över 30-talet länder. Nicaragua ansågs av grannländerna i slutet på
80-talet, när Sveriges stöd dit låg på absoluta toppen, allt i enlighet med en
Gallup-undersökning, bl.a publicerad i Newsweek, av 80 % av Costa Rica, Honduras, El
Salvador och Guatemalas befolkning som ett klart hot mot dem! 70 % ansåg att Nicaragua helt
stod under Rysk kontroll, - Sverige är ju ändå ett så litet och okänt land i Latin-amerika, så
studien nämnde icke Sverige i detta sammanhang. Men faktum är att Sverige var, under de
över 15 åren av kommunistisk diktatur, när alla grannarna fruktade kommunisterna där, som
normalt folk vanligtvis gör, att Sverige var den näst största biståndsgivaren till landet, - efter
Sovjetunionen med Kuba på tredje plats. Det landet levererade mest vapen, som man kunde
man utläsa i Newsweek. Att detta land, alltså Nicaragua, som sagt ansågs som ett stort hot
mot alla grannländerna, det tog naturligtvis inte de svenske någon notis om, utan bara ökade
hjälpen.

Deta är väl ändå otroligt, speciellt mot den bakgrunden att de allra flesta länder i Latinamerika
just under dessa år skakat av sig militärdiktaturerna, alltfrån Chile i söder, via Bolivia och
Ecuador i mitten och till San Salvador i norr. Alla var ju ändå demokratier i en stapplande
vagga, om man nu så kan säga, exakt under dessa år, just då Sverige öste in pengat till
Nicaragua. Dessa nyblivna demokratier behövde nog all den hjälp de kunde få för att stadfästa
och bygga upp demokratin. Men inte gick ett enda öre till dem!

Och mest häpnadsväckande, kanske, Colombia, vid sidan av Venezuela en traditionell
demokrati under alla åren av militärdiktaurer överallt annars på kontinenten, det landet
bojkottades av Sverige. Ja, bojkottades! Och inte fick fattiga Bolivia ett enda öre, ej heller
beundransvärda Costa Rica, som redan på 40-talet avskaffade sin arme och satsade allt på
skola och sjukvård, och nu, utan arme, som sagt kännande sig extra hotat av sin marxistiske
granne, Nicaragua. Ånej, de fick inte ett öre, ej heller lilla Ecuador eller Paraguay, båda nu
"demokratiserade" länder.

Allt gick, under 80-talet och försat denle på 90-talet till de enda två diktaturerna på
kontinenten! Nicaragua och Kuba.

Ännu egendomligare är ju Sveriges behandling av just Colombia i detta avseende, något som
jag mycket väl känner till såsom arbetande där just under denna tid. Det landet, värt repetera
kontinentens äldsta demokrati, bojkottades, ja bojkottades av Sverige under dessa år! Var helt
utfruset på Utrikesdepartementet under hela 80-talet., som jag väl vet, eftersom jag hade
tillfälle att tala med det statliga finansinstitutet Swedfund om detta egendomliga vid ett par
tillfällen. Jag kommer mycket väl ihåg att jag vid ett besök på Swedfunds Stockholmskontor
diskuterade detta: De tyckte faktiskt också att detta var mystiskt, kommer jag väl ihåg. På ett
möte i Stockholm diskuterade vi detta, år 1988, och man bad mig under mötets gång ringa
Utrikesdepartemenetet för att söka få klarhet i vad som försigick. Det gjorde jag. Jag fick
tydligen tag i den på Utrikes-departementet som lade ut kompass-riktningen för Latinemerika,
då på 80-talet. Det var som att tala med en vägg....en diplomatisk vägg. Inget kom ut av
samtalet. Bara förvirring.

Men ännu egendomligare förhållanden kom jag på under mitt arbete i Colombia; bara några år
innan jag kom dit, hade en stor militärhamn byggts av Sverige i det bojkottade landet; åren
1984 - 86 i huvudsak. Det var på Palmes uttryckliga order att Sverige skulle se till att man
byggde hamnen, det var ett i huvudsak Världsbanksprojekt. En anbudstävlan. Sverige tog
arbetet, med en synnerligen frikostig finansiering. I särklass bästa anbudet i bojkottade
Colombia! Tala om förvirring....

Det handlade om en hamn på Pacific-kusten, i huvudsak för att hindra andra nationer från att
tjuvfiska i de rika fiskevattnen där, vilket alla nationer gjorde, inte minst grannländerna
Ecuador, Panama och Peru, men också ryssarna, som jag skrivit om i min bok, "Från
Folkhem till Fattigstuga". Men ryssarna, förstårs, som vanligt på den tiden, fiskade också i
grumligare vatten än Stilla Havets. Det är nämligen så här, att kommunistguerillan i Colombia,
världens äldsta och numera mest genererade, ja rena knarkmaffian, har alltid haft ett starkt
fäste där uppe i de otillgängliga djungel- och bergsormådena därbakom. De levererade mycket
vapen den vägen, ryssarna i fisketrålarna till guerillan. Det var mycket mystiskt hela vägen,
från början till slut. Otroligt mystiskt, men vi skall nu komma ihåg att det var under det kalla
krigets värsta år, då Sovjetunionen flyttade fram sina positioner överallt. Dessutom måste vi
komma ihåg, att Colombia ligger oerhört strategiskt beläget, som enda land har det kust både
på Atlant- och Stilla havskust-sidan. Och Panamaknalen går bara en 50 mil norrut från det
aktuella området. Det mystiska, för att göra en lång historia kort bestod i:

1. Ja, den första egendomligheten vi stöter på är ju att komma på tanken att bygga en
militärhamn i ett bojkottat land, - ett land dessutom dit Sverige under årtienden icke fått sälja
en enda pistol, eftersom det, enl. svensk definition, pågår ett inbördeskrig, - när det i realiteten
handlar om att det är en kommunistguerilla, med under 1 % :s stöd av befolkningen, som
envist terroriserar landet. Det som under de senaste 30 åren pågått i Coilombia är definitivt
inget inbördeskrig i ordets rätta bemärkelse, det är ren kommunistisk terrorism:
Kommunistpartiet, i de fria val som sedan 50 år tillbaka hållits i landet, vart 4:e år, har aldrig
kommit upp i 4 %. Knappast aldrig varit representerat i Riksdagen. Det är alltså inte som i
Sverige...så att säga. ). 99 % av befolkningen idag hatar Farc-guerillan, enl. alla
opinionsundersökningar. Men Palme var mycket ivrig att bygga hamnen trots att Sverige
officiellt bojkottade landet, Utrikes-departementet i varje fall. Konstig, eller hur.....???

2. Den andra egendomligheten består i följande: Enl. förhandsplanerna skulle
militärhamnen läggas intill Colombias största hamn, Buenaventura, där på Pacifikkusten. Det
tycker man väl hade varit naturligt, speciellt som där fanns all infrastruktur, sjukhus, skolor en
redan etablerad hamn. Ja, Colombia största. Bra områden fanns också runt den kommersiella
hamnen, där också den lilla colombianska fiskeflottan fanns, som alltså, enl. preliminär avsikt
skulle skyddas, i alla fall, - innan de svenske kom dit! Men den ursprungliga lokaliseringen
ändrades på svenskarnas order, trots många inhemska protester. Men, eftersom Sverige stod
för den mycket frikostiga finans-ieringen varför protestera?? Hamnens lokalisering blev Bahia
Malaga, en liten vik en timmas båtfärd norr om Buenaventura, där inget, säger inget av
infrastruktur fanns. Den officiella förklaringan var djupförhållandena. De var mycket goda
där, det är mycket djupt där. 25 meter. ...det skulle alltså behövas mycket vattendjup...för de
små kustbevakningsfartygen....

3. Men det var väl ändå en lite krystad förklaring, eftersom Buenaventura håller 10
meters djup, och de flesta oceangående fartyg går in där. Och här, i militärhamnen handlade
de ju ändå bara om bevakningsfartyg, typ fregatter, som sedan inköptes från Tyskland, med
ett max. djupgående på 4-5 meter. Inte mer. Som sagt, i Bahia Malaga håller inseglingsrännan
över 25 meter och hamnen nästan samma djup.

4. Hamnen byggdes under mycken mystik, alltså däruppe i Bahia Malaga, som
dessutom har helt andra klimatologiska förhållanden än Buenaventura, som har ett betydligt
lugnare klimat, kan man säga. Där uppe i Bahia Malaga är det ofta mycken åska och mycket
låga moln som driver in från havet.

5. Det har sedemera visat sig, att den svenskbyggda hamnen är den enda, alltifrån
Alaska ned till Eldslandet, utanför USA:s territorium, som kan härbergera ryska atomubåtar i
sina djup. Dessutom är väderleksförhållanden med den frekvenat åskan och molnbildningen
optimal för att förhindra spanings- sateliter att se ned till marken och havets djup. Dessutom
härjar västvärldens värsta och starkaste kommunist- guerilla i bergen därbakom.

Ja, så gick det till när Sverige under det kalla krigeta år byggde en militärhamn i bojkottade
Colombia, alltmedan kommunist-staterna Kuba och Nicaragua kraftigt också byggdes uppmed
svensk assistans, kan kan väl säga, som ovan skildrats.

Något årtioende senare stöter jag i Colombia på mannen på UD-som jag telefonledes
diskuterade med om den lustiga bojkotten mot Colombia. Han är nu F.N: representant för de
mänskliga rättigheterna i landet, och tar i konsekvens med det sagda jämt och ständigt
kommunistguerillans försvar. Står 100% på guerillans sida, kan man säga utan någon som
helst överdrift. När de bombar sönder en kyrka med 120 kyrkobesökare långt ute i djungeln
uttalar han sig i TV: s nyhetsprogrem. "Det är Armens fel. De skulle förhindrat detta!" ..(i ett
land 3 gånger så stort som Sverige, med Schweiz topografi..) Men samtidigt är kan ständigt
klart avog mot Armen och att den rustas upp. Granskar dess beteende med lup; gormar över
brott mot mänskliga rättigheter utförda av den, definitivt demokratiskt agerande och
administrarade Armen. Överser på det mest flagranta sätt med guerillans hemska våldsdåd, ja,
den colombianska guerillan är ju mycket värre än Bin Laden; dödar varje år ca 8.000 civila.
Men detta synes icke ha det minsta intresse för denna man. Han retar gallfeber på alla
militärer i landet, och på colombianer i gemen. Men ett måste men säga, Sveriges förhållande
till Colombia har alltid varit konsekvent, - det är precis som det alltid varit i Tanzania. Ja, det
är konsekvent världen över, kan man väl säga mot bakgrund av ovanstående i detta kapitel.

Jag har också, från säker källa, hört mycket egendomliga saker från Angola, lite parallella
med vad som pågått i Colombia; där finansierade Sverige ett antal fiskebåtar, via ett "skumt"
litet varv i Skåne, med rysk assistans i viss form, som skulle hjälpa detta renodlade
kommunistland, - alltså ett av Sveriges favoritländer i Afrika, naturligtvis i inbördeskrig, att
försörja sig. Fisketrålarna byggdes och skeppades ned till Guinea-bukten. Men det visade sig,
att de skulle inte alls ta upp fisk; det var ingalunda fiskebåtar, utan snarara
kustbevakningsfartyg som byggt. De försågs i varje fall med ryska ultramoderna vapen, och
började hålla vakt utmed kusten, så att inte den flyktingström som alla kommunistländer
världen över så bredvilligt håller sig med, skulle stoppas. Och dessutom den rikliga
diamantsmuggling som förekommer från Angola till de friare grannländerna, där flyktingarna
naturligtvis tar med sig så mycket de kan, eftersom valutan är värdelös i landet. En annan form
av svensk utvecklingshjälp, kanske???

Ja, ett är nog absolut säkert; kommunistländer världen över finner i Sverige sin säkraste
finansieringskälla.

Och vad som väl mest förvånar en, men som också bevisar andemeningen i denna bok, d.v.s.
Sveriges totalitarism, är väl ändå att inget, säger inget oppsitionsparti, - om nu detta är en
adekvat benämning i dagens Sverige - tagit upp svenskt bistånd till debatt. Om det, också, har
det väl varit totalt tyst.

Och hur är det på "importsidan" vad gäller socialismens befästande?

Det är ju klart att också på importsidan ser vi lite utav detsamma, som i "exporten". Med
Sveriges rykte, speciellt i u-länderna, väl förberett på "exportsidan" som vi sett, är det ju inte
så konstigt om inte alla asyls- och uppehållstillståndssökanden till Sverige präglas av den
socialistiska inställningen. Ingenting skulle ju vara naturligare, eftersom Sverige ju är känt
som ett socialistiskt land,- världen över. Människor med en annan inställning, d.v.s. de som på
egen hand vill skapa sig en framtid i den industriella världen, och tjäna pengar söker sig
naturligtvis till U.S.A. Canada, Australien, Schweiz eller Tyskland, - länder med ett lite annat
"rykte" än Sverige får vi väl säga. Och ibland undrar jag när man ser de "kampanjer" för
immigration till Sverige, - för det är väl närmast det det handlar om på ambassaderna i
Sydamerika och Afrika - vad det handlar om egentligen. I en broschyr uppgjord för denna
kampanj i Latinamerika ser man på omslagsbladet en ung blond man tillsammans med en
negress halvt bakifrån vandra in i det "förlovade" landet. Där kan man läsa, att om någon vill
flytta till Sverige, i syfte att bo tillsammans med någon, eller har haft ett s.k. samboförhållande
med någon, så bildar det grund för en ansökan om uppehållstillstånd. Man måste bara ta med
sig brev eller foton som visar att man har en "realtion" till svensken. Allt pekar på mycket
"lättvindliga" förhållanden att komma till Sverige, och i det har man ju lyckats. Vi är ju idag
världens 3:e invandrarland i förhållande till folkmängden, som en mycket intressant artikel i
the Economist av den 2:a November 2002 visar. Bara Australien och Canada slår oss med våra
12% utlänningar i landet. D.v.s. cirka 1,2 miljoner. Och utav dem kommer över 85 % från 3:e
världen länder, medan det är omvänt i Australien och Canada. Dit dras mest europeer, och
många svenskar.

Invandrarlandet USA kommer bara upp i en 10%! Alla övriga länder i Europa ligger på
betydligt lägre nivåer. Danmark har 4.4.%, Irland 3,4 Finland 2,5. Österrike ligger högst i
Europa, efter Sverige, med sina 9 %. Dock 80 % från de f.d. kommunistiska grannländerna.

Med vår sviktande industri, vår enorma utvandring av kvalificerat folk, så ställer jag nu
frågan: måste man vara rascist för att undra om det hela inte är lite "lustigt" för att säga det
minsta och vidare om detta inte är lite för mycket av det goda? År 2002 kom 66.000
utlänningar till Sverige. 34.000 vandrade ut. Det skulle vara väldigt roligt att få veta varifrån
dessa 66.000 kom, deras utbildningsgrad och samma data för de där 34.000 som lämnade
landet. Men det får man väl inte rota i , - då blir man ju till nazist.....Men det är ju ändå
otroliga tal vi handlar om...Sverige tycks ha blivit till en enda stor svängdörr..inte? In och ut?

Men det intressanta i statistiken ovan om invandrarländer, presenterad i the Economist, är
kanske den andel av dessa invandrare som arbetar: Där skiljer också Sverige ut sig mycket
markant: Alltmedan Australien, Canada, USA, Schweiz och t.o.m. Österrike, ja nästan alla
länder lyckats integrera sina invandrare nästan 100 % i arbetande befolkningen, så föreligger
för Sveriges del ett flagrant gap i detta avseende, bara 5% av de tolv procenten arbetar. I inget
annat land i the Economists statistik finner man ett sådant gap. Och man kan ju vara nästan
absolut säker på att det är ännu värre, eftersom svensk s.k. arbetslöshetsstatistik icke alls är
jämförbar alls med andra länders. Härhemma ingår ju icke som arbetslösa alla männsikor
som bara går på några språkkurser, är sysselsatta i AMS utbildning etc.! De anses ju som
arbetande, ja, sysselsatta. Troligtvis föreligger alltså här samma skevhet som i den allmänna
arbetslöshetsstistiken gentmot alla andra länder, vilket ju gör att svensk oficiell statistik är
mycket förskönad. Ja den egentliga arbetslösheten ligger ju definitivt dubbelt så högt som den
"officiella"! D.v.s. en stor del av de där 5 % i the Economists statistik , som i Sverige uppges ha
arbete, i själva verket är mycket, mycket mindre.

Så man kan ju bara undra varför just Sverige dragit till sig sådana mängder invandrare, när
det inte finns möjligheter att integrera dem i arbetslivet. Ja, över det är det ju många som
undrar i det svenska samhället, men inte högt, ---- se det får man ju inte göra.

Men det finns faktiskt några som gjort som jag; och de lyckades t.o.m. få in en artikel i DN,
inte dåligt! Men de var ju i alla fall 4 st. och därtill kända professorer, - numera rascister, kan
man tänka. ( Se DN, 22 April. 2002.) Det är förresten något typiskt också för utvecklingen i
Sverige, som kanske inte så få tänkt på! Man märker det på tidningarnas debattsidor, och
också på annat håll i media. Det skall vara ett kollektiv som skriver. Då går det att få
publicerat artiklar som ingen enskild medborgare kan lyckas med. Om man är några stycken
som undertecknar. Ju fler dess bättre förstårs, men 4-5 går faktiskt. Detta för mina tankar
åter till Sveriges favoritland Tanzania. Det är ju precis som där, där ingen enskild person
tillåts starta företag, där måste det ju vara ett kollektiv som vi nu lärt oss. Samma här i
samhällsdebatten!

Så de 4 professorerna lyckades få in en artikel om invandringen. Inte alls dåligt. Artikeln går
ut på, att - enl. vad dessa högutbildade och intelligenta personer förstår - så fyller den enorma
invandringen egentligen endast ett syfte; att fylla de tomma bostäder som den socialistiska
politiken byggt upp lite överallt. Det är slutsatsen, vid sidan av reflektionen som jag själv
också gjort att de har ju knappast några arbeten alls, utan lever på socialbidrag. Och det
kostar. Professorerna presentarar siffran 34 miljarder. Och fruktar att det kommer hårdare
tag mot invandrare, som rubriken anger. Vad de menar med det kan ingen säga; kanske att de
en vacker dag tvingas börja arbeta? Att de blir vräkta? Men det kan jag inte tänka mig skulle
vara meningen, varken att de skulle behöva arbeta eller bli vräkta, för att arbeta är ju
tvärtemot vad Socieldemokraterna och inte minst LO vill, som klart framgår av tilldelningen
av uppehållstillstånd; av de tiotusentals immigranter som kommit till Sverige årligen de senaste
åren, har var det ju bara varit ca 300 st. som haft arbetstillstånd, när de kom. Bara ca 300 av
väl de ca 40.000 50.000 årligen som senaste åren anlänt. Och de hade ju, som känt är mycket
större svårigheter än de som kom på vinst och förlust, så att säga. Så är det ju bara, ett ordnat
arbete när man söker uppehållstillstånd är ju bland det värsta man kan ha. Ett polisförfarande
mot sig är ju mycket bättre,- då anes man ju som förföljd och hotad. D.v.s kommer automatiskt
in. Det är ju känt att sådana utan arbete föredras i Sverige, det finns ju flera duktiga som
arbetat och försörjt sig, men som sänts ut ur landet! Så när professorenrn talar om hårdare
tag, så finns inget framtida hot i form av att arbeta, och heller ingen risk att bli vräkta. Hur
skulle då "Allmännnyttan", HSB och den andra hyresvärdarna få betalt för sina bostäder
(via skattebetalarna) om flyktingarna bleve vräkta?

Ånej, kära professorer, trots allt har ni nog inte insett vad det handlar om, ursäkta uttrycket.
Det hela har en mycket djupare mening, det gäller att stadfästa socialismens landvinningar
härhemma denna gång, - alltså spegelbilden av socialismens export. För att förtydliga; det är ju
odiskutabelt, så som Sverige sökt skapa sin bild i världen och till 100 procent lyckats som
socialismens högborg, att 95% av de som söker sig hit är socialister, redan när de kommer.
Inte söker sig en icke-socialist till Sverige idag, det kan man inte inbilla mig? Ånej, men på
emigrationssidan, de där ca 35.000 som årligen lämnar landet, ser det nog lite annorlunda ut.
Vad gäller den enorma immigrationen, 65.000 föra året,- föreställ er det...65.000 från mindre
utvecklade länder....vad likna det egentligen....vad hade de egentligen för politisk
grundåskådning...???

Man skulle nog våga kunna kalla det hela vid en term man ofta hör i utvecklingsländer;
"röstköp". Här behövs ju dessutom ingen hjärnvätt mera, och dessutom så säkrar de ju jobb
till den ofantliga sektorn. De skapar ju jobb, i sin arbetslöshet, eftersom de garanterar att det
kommer att kunna skapas en Offentlig Sektor betydligt större än idag. Full sysselsättning i
Sverige!

Det finns indicier på det ovan sagda: Från Chile kom, i välorganiserade former via svenska
ambassad-en, över 6.000 socialister/kommunister till Sverige, exakt från andra sidan
jordklotet, när socialisten Allende störtades i en statskupp. Jag försvarar inte det som hände i
Chile, - även om t.o.m. viss svensk ambassadpersonal i Chile hade förståelse för kuppen, enl.
vad jag peronligen vet. Nej, det är inte frågan om det, ej heller skall man dölja de
fruktansvärda övergrepp som till del skedde där, men man undrar ju varför inte alla dessa ca.
6.000 stack till andra länder i Sydamerika; demokratiska Colombia, Costa Rica, Mexico,
Venezuela, där förresten nu en exakt parallell till Chile tycks utspela sig; en socialist/
kommunist som gör sig omöjlig bland vanligt folk.

Men det handlar nu här icke om detta utan: Hur kom det sig att Sverige blev det förlovade
landet för dem,- alla dessa socialister/kommunister, som förvisades ur Chile? Sverige, det lilla
landet på andra sidan jordklotet, med ett så främmande språk, hur kunde det ha sådan
attraktionskraft där på andra sidan jordklotet, om inte, som för alla senare anlända
flyktingar från alla världens hörn, Sveriges rykte som socialismens paradis flugit världen runt?
Samma sak kan man klart se i Colombia; Därifrån har över 5.000 colombianer kommit till
Sverige. Flytt från vad, i detta demokratiska, och mycket liberala land? Ja, sanningen tycks ju
vara den, efter vad man hör i landet, och förresten lite överallt, att 90 % av dessa "flyktingar"
är FARC-guerilla, d.v.s rena kommunisterna, antingen besvikna över den uteblivna
revolutionen i hemlandet, eller t.o.m så fräcka, många av dem, mördare och terrorister som
FARC-guerillan till 100 % är, att de uppger att de är hotade till sin säkerhet därhemma. Jag
har i Colombia hört nämnas namn och allting på rena terrorister, med massakrer på sitt
samvete, som kommit till Sverige, under ursäkt att de är hotade därhemma. Ja, tänk, så
hemskt.... dessa männsikor med alla sina illdåd är hotade till fängelsestraff för vad de gjort...i
ett demokratiskt land! Men i Sverige har de och fått ett gott liv, t.o.m med en ordentlig
pension! Jag har bevis på detta i ett par fall...klara bevis. Rena terroristerna.

I motsats till ovanstående, men 100% bekräftande min teori om röstköp i immigrationen, står
det s.k. båtfolket från Syd-Vietnam, d.v.s. den medelklass som hotades utrotas när
kommunisterna från NordVietnam, med så mycket av svenskt bistånd som möjligt var, - så
kan man ju uttrycka det, - occuperade Syd-Vietnam. Allt enl. vedertagen kommunistisk
tradition så flydde ju människor i tiotusentals från "befriarna": de flesta i båtar, därutav
"båt-folket", eftersom havet var enda utvägen, omringade av kommunister som de var. De var
människor av en helt annan typ än chilenarna och colombianerna, d.v.s antikommunister.
Småföretagare, lärare och affärsmän. Medelklass, sådana som kommunisterna mest hatar; de
verkligt rika lierar de sig ju med. Men medelklassen är värst ute i kommunisternas progromer.

De flesta av "båtfolket" sökte sig till USA, förstårs. I Sverige förvägrades de följdaktligen mer
eller mindre uppehållstillstånd! Det gick ju t.o.m så långt, som allmänt bekant, att t.o.m. F.N.
uppmanade Sverige att ta flera båtflyktingar till Sverige. Detta är veterligen första gången F.N.
uppmanat Sverige till någonting liknande, vad gällt flyktingar från den s.k. tredje världen,-
sådana som föredras av oss. Men märk väl, det var flyktingar som sökte sig undan
kommunismen. De var icke välkomna!

Lägg till dett det egendomliga faktum att utlandssvenskar, sedan 40 år tillbaka aldrig hade
rösträtt, det blev väl beviljat bara för några år sedan, om jag rätt kommer ihåg. Relativt sett
har väl immigranter varit klart favoriserade, där också, kanske skulle kunna tilläggas.

Visst finns det ett system i detta...bortom det godhjärtade..

Det finns naturligtvis också, det skall erkännas, en äkta och godhjärtad vilja att hjälpa i
immigrations-frågan, - svensken har ju ett utpräglat humant sätt att se på nödlidande, och
naturligtvis finns det hos socialdemokraterna. Det skall vi inte förneka, naturligtvis.

Men jag är nästan säker på att en starkare faktor är den ovan antydda i kombination med
Socialdemokratins grunduppfattning av den enskilde i samhället såsom hjälplös, såsom en som
inte kan klara sig själv utan Statens och socialismens hjälpande hand. De har ju definitivt för
sig, sossarna, - att människan är icke skapt på ett sådant sätt, att hon kan klara sig på egen
hand. Och på den mentala grundsynen har ju sossarna definitivt byggt upp hela Sverige av
idag. De behöver, såväl mentalt sett, som politiskt ideologiskt hjälplösa människor.

Och vem skulle bättre passa in i detta koncept, än fattiga flyktingar från 3:e världen?

Ja, mycket mera skulle kunna sägas om svensk immigrationspolitik, men fullt medveten om att
redan ha gjort klara övertramp på ett tabubelagt område, är det bäst att jag nu håller käft.
Kanske har jag redan överträtt restriktionerna i tryckfrihetsförordningen, måste nog fråga en
advokat. Men det var faktiskt i så fall var det gjort i god tro, om nu sådant finns i
tryckfrihetslagen. För rascist är jag absolut icke; det kan jag ta en avancerad sanningstest på.
Och jag kan inte inbilla mig att det skulle finnas så mycket rascism i Sverige som de styrande
försöker måla upp; och kommer mycket väl ihåg hur det var i min barndoms Småland:

Och tänk nu på detta, käre socialdemokrat, innan du börjar pavloviskt gapa om rascism: där,
som på många andra håll, förstårs, där började allt - alltfler bland de arbetsamma och duktiga
svenskar, märk väl, av den gamla stammen, lite överallt i stugorna förfasa sig över de många
"latmaskar" som gradvis började växa upp i Socialdemokraternas Sverige på 1960-talet.; alla
de där som snabbt lärde det socialistiska budskapet att här kan man leva på Statens, och de
arbetsammas bekostnad. Der var allt många som snabbt accepterade den socialistiska läran i
Sverige på 60- och 70-talen.

Men, inte tog det så särskilt lång tid innan "rascistiska" tongångar började höras mot alla
dessa tvättäkta svenska socialbidragstagare; ja, det var allt precis samma som man hör idag
mot många invandrare.

Så den svenska rascismen har gamla anor, och känner inga gränser, det skulle man kanske så
här avslutningsvis kunna säga.

Kapitel. 7. Men det finns nog, vid sidan av hjärntvätten, även en historisk förklaring till svenskens kärlek till socialismen....

Jag har uppfattningen att det också är relevant att gå tillbaka i vår historia för att finna en
förklaring till våra starka socialistiska tendenser i Sverige. Annars blir det, tycker jag, totalt
obegripligt hur ett land så avancerat som Sverige frivilligt trätt in på socialismens väg. Här
finner vi en rad "institutionella" faktorer som bidragit till allt detta, betydligt mera
uppmärksammade utomlands än härhemma.

En extrem historisk centralism

Utomlands, bland ekonomer och politiskt intresserat folk, hör man inte sällan den ideen dyka
upp, att det är Sveriges extremt centralistiska historia som till stor del ger förklaringen till vår
förkärlek till socialismen.

Och visst är det väl så här; alltsedan Gustav Vasa befriade landet från danskt herravälde på
1500, fram till 1800-talets början styrdes Sverige av envåldshärskare; i en 100 % till
Stockholm centraliserad makt. Och det var ju krig nästan hela tiden, Gustav Adolf var ju långt
nere i södra Tyskland och härjade och Karl den Tolfte hejdades ju ungefär på metern vid
samma punkt som Hitler utanför Moskwas murar. Och visst krigade teaterkungen, den tredje,
men det gick ju inte så bra, och Finland förlorades. "Ja, vad våldet må skapa är vanskligt och
kort, det dör som en stormvind i öknen bort", - som han skrev Tegner. Nu är det inte så
mycket kvar av stormakten Sverige, som vi då var. Sverige krigade under över 300 år nästan
varenda dag mot "omvärlden. Allt detta skapade naturligtvis ett "disciplinerat" folk
härhemma; ett folk vant att lyda, till vilket inte minst den eviga krigssituationen bidrog, som
naturligtvis också svestade samman nationen; t.o.m. stärkte konungarnas makt än mera än
vad den redan tillräckliga starka "formella/konstitutionella" gjorde. Dessa förhållanden under
mera än 300 år satte naturligtvis sin stämpel på det svenska folket; vi blev vana att lyda, ta
order, ja, disciplinerade på gott och ont.

Ute i Europa var bilden en annan; visst var det krig där också, men där uppvisar
maktförhållandena en påtaglig splittring. Olika valsaller och hertigar intrigerar med varandra
och det är mera skärmmytslingar hela tiden; makten betydligt mera decentraliserad och oklar.
Folk tvingade att bli mera flexibla.

Såväl i krig som fred.....

Under 1800-talet skedde inte så mycket som förändrade detta, även om konungamakten helt
förändrades. Man kan kanske t.o.m. hävda att centralmakten nästan bara förstärktes, inte
minst genom den enorma emigrationen. Det var naturligtvis de "oppositionella" som
emigrerade; de som redan då kände sig förtryckta utav "fogden" och kyrkan, till minst lika
del; statskyrkan att märka, starkt centralistisk den också, gillade den icke något intrång på
sina domäner av de olika frikyrkorna som svepte in i landet. Sverige blev naturligtvis än mera
"homogent" genom emigrationen, som delvis hade religiös karaktär.

Det var i detta samhälle som socialismen bröt in på 1900-talets början!

Den var naturligtvis som precis skräddarsydd för det dåtida svenska samhället. Här fann den
etablerade "byråkratin" sedan Gustav Vasas dagar i Stockholm ett "raison d'etre" för fortsatt
existens och makt, ja en idologisk grund för ett bevarande av de traditionella förhållandena
och strukturerna, som annnars säkerligen skulle ha brutit samman i 1900-talets allt
modernare samhälle. Centralism, nationell planering, storskalighet var och är ju socialismens
karaktäristika, precis som de var envålds-härskarnas. Så..."business as usual", så skulle man
väl kanske bäst kunna uttrycka saken. Socialismen gav otvivelaktigt "byråkratin" -
centralisterna i Stockholm - ett nytt liv, och inte bara det, de admin-istrativa kanalerna för att
sprida läran var ju också etablerade, ja sedan 400 tillbaka. För att inte tala om mentaliteten i
samhället, - den underdåniga, vanan att lyda.

En ovanligt lycklig symbios mellan traditionella förhållanden och socialismens nya lära
uppstod.

Vad hände sen; två världskrig följde, där Sverige lyckade hålla sig utanför båda. Hotet utifrån i
kombination med avstängdheten från omvärlden som följde "homogeniserade" naturligtvis det
svenska folket än mera. Och gav naturligtvis ett enormt välstånd, realtivt till andra länder, osm
slogs sönder och samman.

Till alla dessa lyckliga omständigheter för "socialismen" bidrog också en annan viktig faktor,
- kanske vid en första anblick motsägelsefull, men ingalunda...; den enorma industrialiseringen
av Sverige under 1900-talets senare hälft. Den bidrog också till "centraliseringen".

"Bruken" som växte upp var starkt "auktoritära" enheter, industrin i Sverige blev automatiskt
mycket storskalig p.g.a. malmens, skogens förädlingskaraktär; sånt görs inte i liten skala.
"Big business" överallt, speciellt i ett sånt litet land, med då bara en 4-5 miljoners befolkning.
Koncentration även här. Och sen kom ju fackföreningarna som ett brev på posten, kan man
säga. Och de blev ju, automatiskt i denna omgivning världens mest centraliserade, och
socialister var de ju från början, som alla fackföreningar världen över.

Allt resulterade i en enorm maktkoncentration till Stockholm, rena korporativismen, skulle jag
vilja säga. Och den tog alltmera "socialistiska" former p.g.a. "mentalitet" och struktur.
Svensken blev, som han ständigt varit, en fortsatt "undersåte". Knappast en medborgare som i
andra länder. Som individ blev underordnad kollektiva former i än den ena, än den andra
formen; som arbetare underordnad facket, som konsument underordnad det industriella
etablissemanget, som medborgare underordnad "socialistiska" aspekter.

Allting fungerade emellertid utomordentligt bra under knappt 100 år, helt visst! Från 1880 till
efter det andra världskrigets slut växte Sverige som inget annat land i världshistorien, ja från
ett utfattigt land till världens andra/tredje rikaste. Dock, måste vi ju erkänna, - om det än
ständigt glöms bort i högmodets land, mycket tack vare de två världskrigen.

men som det står i Bibeln: "allting har sin tid..."

Och nu står vi där; från omkring 1970 fram till nu har vi fallit tillbaka mera än något annat
land i modern tid....och det med alla de imponerade industrier vi byggde upp; Stora
Kopparberg, Tändsticks-bolaget, Erikssson, SKF, Alfa Laval, Atlas Copco, SCA, Volvo,
Saab, Scania, Elektrolux, Svenskt Stål, Tetra-Pak, IKEA! Ja, att det gått som det nu gjort, det
är ju egentligen ofattbart. Att vi i Europa nu tvingas jämföra oss med lantbruksländer som
Portugal och Grekland. Att Irland som för 25-30 år sen bara hade sin fårskötsel som levebröd,
och Island med sin sill, är rikare än oss.

Ja, till detta finns det ingen ekonomisk förklaring. För det måste man gå bakom siffror,
"Bortom Utbud och Efterfrågan", som den store tysk/schweizaren Wilhelm Röpke sade; för
att förklara detta måste man gå in på mentaliteter och sätt att tänka..

Det som hänt går icke att förklara i ekonomiska termer....

7. Centralismens mentala problem
Som nyutexaminerad civilekonom från Handels i Stockholm hade jag nöjet att studera ett par
år i Schweiz. Vid the Graduate Institute of International Studies i Geneve. Där lärde jag känna
Wilhelm Röpke, denna the intellektuelle jätte med ett sådant enormt inflytande på Schweiz
utveckling; mannen, bakom Schweiz utpräglat decentraliserade struktur. Han var professor
där och blev min "mentor". Jag hade till och med äran att bli bjuden hem till honom ett par
gånger. Detta var åren 1963-64. Han var mycket intresserad av Sverige med sin totalt olika
struktur i förhållande till Schweiz och vi utbytte många ideer, - min kunskap väl inte
bidragande så mycket till hans, - men han tog, det märkte jag, min information om mitt
hemland till sig. Och han frågade om både det ena och det andra.

Nu, så här efteråt, kommer jag speciellt ihåg hur han indelade människosläktet i centralister
och de-centralister, som han skrivit om i sina böcker; speciellt i "Bortom Utbud och
Efterfrågan" som finns översatt till svenska. Vad han sa i denna bok, publicerad någon gång
på 50-talets början, har väl enormt intresse i dagens Sverige skulle man tycka:

Röpke skriver så här:

“Centralister är folk som vill det bästa, men likväl ställer till med det värsta. De betraktar
folk,- upp-ifrån sina höga positioner, - som små komponenter, som man lätt kan foga samman,
flytta på eller lämna utanför bilden, när så passar. (ser på medborgarna som ett puzzel..min
kommentar..) De ser på sina konstruktioner och modeller med optimism!

Decentralisterna, å andra sidan, är skeptiska, ja, pessimister till sin natur. De utgår från den
mänskliga naturen, och den känner den väl, också.

Av det sagda följer den dogmatiska och ideologiska mentaliteten hos centralisten och den
pragmatiska, oideologiska hos decentralisten. Medan den senare mest är karaktäriserad av
reflexion och sunt förnuft, så karaktäriseras den förre, d.v.s. centralisten av passioner och
känslor!

Centralisten är moralist, - moralist av det billiga, retoriska slag som använder ord som frihet,
mänskliga rättigheter, solidaritet..eller vad det nu vara månde, som en fraseologi,- ett
moraliskt förhållningssätt - och han försitter inte en enda chans att göra sin egna så pretentiöst
höga moral till ett vapen på den politiska arenan genom att presentera motståndaren som
någon med låg moral, bara för att denna tar mera hänsyn till de praktiska konsekvenserna av
den höga moralens applicerande i dagliga ärenden och livets realiteter. Det är därför
centralisterna, som kanske vill det bästa, likväl ställer till med det värsta!" Slut citat.

Ja, är detta inte en perfekt beskrivning på vår Statsminister och alla hans ministrar, ja, denna
männsikotyp finner vi ju nästan överallt på ledande poster i vårt land. Naturligtvis, kan man
väl bara tillägga med tanke på vår enorma centralism! De talar i brösttoner om de svaga och
utsatta i samhället, om solidaritet, jämlikhet, om den råa kapitalismen, hur fult det är med
privatsjukhus, etc.etc. De har tagit monopol på denna metodik i politiken. Det finns de i
Sverige, se Lennart Hanes bok "Smygande Diktatur" som kallat metoden, mycket målande i
dessa terrorismens dagar, för dygdterror, d.v.s. man terroriserar, precis som Röpke menade,
andra med sin egna, låtsade, höga dygd/moral!

Och idag har de ju lyckats så nästan fullständigt, att det är väl nästan omoraliskt, att inte vara
social-demokrat, eller till vänster därom.

Men det är också de, som under 40 års dominans, fullständigt förvandlat Sverige till sin
mentalitet. Från att ha varit ett reflekterande, av sunt förnuft präglat land har vi nu blivit till ett
emotionellt, bara känslomässigt agerande, allt i enlighet med Röpkes defintion hur
centralisterna agerar, spelande ständigt på känslor och emotioner. Vi har blivit ett
"ideologiskt" land, där förr realismen dominerade. Ett emotionellt tänkande, där förr sunt
bondförnuft rådde. Vi är helt enkelt uppe i det blå!

Kanske ville de väl, men allt i enlighet med Röpkes teorier har de väl nu nästan ställt till med
det värsta. Det behöver man väl bara göra en jämförelse med hans Schweiz för att instämma i;
reflektera lite över den enormt höga levnadsstandard de där har i förhållande till hur vi
utvecklats.

En komplett mental förändring på 30 år...
Den traditionella uppriktigheten, där ett ja var ett ja och ett nej ett nej, förr ett kännetecken
för vårt lands kultur, har nu helt "tvättats" bort, i det "kreolska" samhälle de vill skapa. För
att höra sådana svar måste man resa till framgångsrika Finland. Mycket få svenskar idag
vågar klart uttala sin mening. Det mumlas bara lite i skägget, överallt. Svar är ofta mycket
vaga och tvetydiga. Inte bara i samhällslivets vardag ser man väl detta, utan kanske framför
allt i politiken, - ja under demokratisk täckmantel har vi väl kommit närmare en enpartistat än
något annat land. Någon riktig opposition mot "den svenska modellen" har väl aldrig funnits?
Alla har ju mer eller mindre jamat med i socialistkören.

Det föreligger inte så lite av rädsla överallt i det svenska samhället; rädsla att stöta sig med de
styranden, rädsla för fogden, precis som för 300 år sedan, rädsla att avvika från
standard-mallen. Ja, en "undersåtens" mentalitet. I kombination med Medias ständiga
socialistpropaganda, har väl ett rent totalitärt mentalt klimat uppstått. Våra styrandes "dygd/
moralterror" har varit enormt effektiv. Den, vare sig det är en enskild individ, organisation
eller t.o.m politiskt parti, som t.ex. förespråkar besparingar i Offentlig Sektor, - han ju
anklagad för att rasera "Välfärden"; - detta mycket diffusa, men likväl ständigt åberopade
begrepp. Som de ju själva nu raserat, men det spelar ingen roll för "moralisterna". Det ser det
inte, och skulle aldrig erkänna. De bara anklagar den som försöker opponera, utan reflexion
eller tanke. Det kommer automatiskt ur hjärtat, så att säga, på grund av deras perversa
samhällsyn av sig själva som moralens riddare. Den som yrkar på mera privatisering inom
sjukvården blir en rå kapitalist, som helst vill se de "fattiga" ligga och dö i rännstenen.
Plånboken och profiten skall icke få styra sjukvården. Så går den högtidliga parollen, som
bekant. Den som tror att mera privatskolor skulle vara en bra lösning på skolans problem,
blir till en elitist, som bara ser till de rika! Den som bara det allra minsta vill diskutera vår
immigrationspolitik blir automatiskt rascist. Den som tycker vår kriminalpolitik är bedrövlig
och att det behövs hårdare tag mot brottslingarna som översvämmar vårt land, blir väl närmast
nazist eller i varje fall fascist. Ungefär som den som mot bakgrund av allt som händer i Sverige
av nedtystande av fakta och aktiv hjärntvätt undrar vart vår demokrati är på väg, som
professor Bo Södersten erfor för ett tag sedan. Ja, de är överallt, Röpkes centralister, och
agerar precis enl. hans beskrivning; moraliserande nedtryckande, optimistiska, emotionella,
teoretiska, utan hänsyn till realiteter och den grå vardagens alla problem.

De är helt enkelt inkarnation av 450 års extrem centralism, under de senaste 50 åren
kombinerad med socialismens föregivna höga moral och erkänt effektiva propaganda-teknik.
De har nu fört landet till totalt stillestånd, om inte recession. Inget nytänkande, ingen
utveckling, någonstans. Den enskilde har gett upp inför det massiva mentala förtrycket och så
tycks också de politiska partierna ha gjort. Kapitulerat. I kombination med det fysiska
skattettrycket har väl en situation uppstått, där nästan alla på något sätt förlitar sig på Staten,
både mentalt såväl som ekonomiskt. Den löser problemen för oss svenskar.

Det sagda visar sig väl i svenskens benägenhet att älska skatter: medan för bara 20 år sedan
nästan 80 % ansåg skatterna för höga, så är idag, som Moderaterna i senaste valet erfor,
sakernas förhållande idag det motsatta: ungefär samma procent gillar idag skatterna och är
överens om att de icke kan sänkas. Ja, det behövs t.o.m högre skatter i framtiden, om det tycks
hela Sverige överens. Ja, denna egendomliga uppfattning kan väl bara sägas vara ett uttryck
för en u-landsmentaltiet, som vi sagt i inledningen till denna bok. Att någon frälsare däruppe
skall reda ut situationen, skapa individens välstånd, - d.v.s. Staten. Och visst har vi väl typiskt
nog en "Storefar" i landet, ja alltmer framstår väl Sverige som ett land där "socialismens"
persondyrkan klart lyser igenom det grå samhällslivet. Där man till ledaren har en
"socialistisk barnatro", ja, han är den som skyddar och tar hand om de svaga. Vet lite om
allting, från amtlagning till böcker. Uttalar sig med högsta förtroende.

Lägg till denna "mentala" faktor den "materiella", som vi redan anfört: Statens alla bidrag får
man ju utan någon som helst ansträngning, ja, ju mera faktiskt, desto mindre man arbetar,
medan arbets-inkomsten både högt beskattas och kräver svett och möda, så har man ju ett
skräddarsytt system för beroende. Bidragen värderas ju automatiskt mångfalt högre än någon
arbetsinkomst. Och de kommer ju från Staten. Och från de fånskallar som fortfarande arbetar,
vilka naturligtvis i ett sådant system bara blir färre och färre. Och som man nu börjar kalla,
helt korrekt, "Välfärdsslavar".

Nog är det väl urtypiskt på all det ovan sagda att när moderatledaren i en riksdagsdebatt den
28 Januari 2003, tar upp fallet med alla sjukskrivna i Sverige, och menar, ungefär som jag, att
detta är resultatet av en Socialdemokraternas förödande skattebidrags -och näringspolitik,
då tar Statsministern fram de där kända brösttonerna och moralpiskan viner; han anklagar då
oppositionsledaren för att anklaga "alla arbetsamma och duktiga kvinnor i offentlig sektor för
att vara simulanter,- att egentligen icke vara sjuka." Och gör sig därmed helt berättigad till
smeknamnet Pös-Persson, som vissa opositionella kallar honom, men visar även upp en
samhällssyn som aldrig kommer att förstå vad en vis man på 1900-talets början sade, och
vilket förtjänar upprepas; "när socialismen närmar sig fulländningen, liknar den mest en
sjukstuga där var och en är varannans vårdare."

Ja, man undrar allt var det hela skall sluta, när skattetrycket bara stiger än mera. Alltfler,
automatikst bara blir mera beroende till Staten.

Wilhelms Röpkes ord i slutet av ovannämnda bok har väl sitt intresse: "Är det verkligen
utveckling att gradvis utvidga cirkeln av dem som vi anser ekonomiskt beroende? Och i
konsekvens med detta,- det bara blir allt fler som måste tas omhand av kolossal-förvaltaren
Staten. Är inte detta, d.v.s. "det officiella omhändertagandets politik" bara ett uttryck för ett
samhälle, som i sig självt blivit handikappat. Skall folk verkligen bli degraderade till att bli
tuktade djur i Statens stora lada?

8. Högmod går före fall
Det är väl klart att kunde man leva under sådana välsignade förhållanden som Sverige gjorde
under 1900- talets första hälft, när vår egen industrin just gått igång och vi sen kunde stå
utanför de två världskrigen, byggande ut industrin än mera till att försörja en stor del av det
sönderslagna Europa, som just behövde exakt det vi hade, malm, stål och trä, - så behöver man
kanske inte vara psykolog för att förstå att detta drog med sig vissa konsekvenser, utanför det
rent ekonomiska. Omedveten uppstod nog kanske, - speciellt när krigets alla fasor tonat bort
och resten av Europa årtiondena därefter tvingades börja byggas upp från intet, - en viss
överlägsenhetskänsla. När en viss distans till de andras elände uppstått, - när man börjat
glömma det hemska som verkligen hände, då kom nog den där lite under-medvetna känslan av
"överlägsenhet". Människan är väl ändå på något vis skapt så, att när man står inför en
lycklig omständighet, så, visst - i ett första skede erkänner man nog instinktivt att man haft
rena turen i vad som hände, - men snart nog sätter det egoistiska under-medvetandet igång en
process som finner vissa "logiska" förklaringar till lyckan man haft; man själv var
förutseende, såg det hela i ett vitt perspektiv, hade "intuitionen "att undvika kalamiteter.
Allehanda "intellektuellla" förklaringar, om än ganska dimmiga, dyker långsamt upp ur det
inres djup, förklarande mycket som ett resultat av det egna jagets överlägsenhet gentemot de
som haft att se olycka i ansiktet. Ja, när olyckan händer andra, då beror det väl inte så sällan
på att de är dumma, agerade fel, inte insåg det ena eller det andra. Lätt finner vi orsaker till
andras olyckor. Och när andra har tur, ja, då är det "rena turen". Punkt slut. Men med oss
själva är det allt lite annat.....

Detta, det halvt undermedvetnas spel, inför den lyckliga omständigheten att kunna stå utanför
världskrigets fasor, i kombination med den i föregående kapitel beskrivna, - i socialisternas
sinne ständigt förefintliga moraliska överlägsenhetskänslan gentmot andra,- som ju definitivt
finns där och bara gradvis utvecklades under åren av socialistisk dominans, - skapade gradvis
ett land av utpräglat högmod och hybris; vi var bättre än andra, visste hur saker och ting skulle
skötas, - inte bara härhemma, utan i Afrika, Sydostasien och även i Latinamerika. Ja, en
hybris utan motstycke etablerades gradvis, alltsedan andra världskrigets slut. Och den där
"överlägsenhetskänslan" gentemot andra länder finns fortfarande där, lustigt nog, - trots
förfallet. Men numera väl mest upprätthållen av den effektiva svenska propag-andaapparaten.
Svensken i gemen börjar allt att känna sig allt mindre och mindre säker på att allt står rätt till,
- men de styranden mal på med värre frenesi än någonsin: "Sverige är ett bra land"

Ja, ett högmodets land tycks vi ju fortfarande vara. Allting är ju bäst härhemma, - andra
länder ganska misslyckade, egentligen.

Kenneth Clark har sagt i sin berömda bok "Civilisation" att varje civiliserat land måste ha tillit
i samhället som sådant. Omfatta dess filosofi och mentala styrka, som han säger. Utan
diskussion var ju förhållandet så i Sverige under de lyckliga åren fram till 1970 ungefär. Alla
slöt upp omkring "den Svenska Modellen." Men när denna inte visade sig hålla vad den lovat,
- mycket beroende på det "drivhusklimat" den åtnjöt under dess 40-50 första år, - när andra
länder omkring 1970 trädde in på arenan (det tar naturligtvis en 15-20 år att bygga upp ett
land ur ruiner) på lika villkor, då började den "Svenska Modellen" visa alla sina svagheter.
Men vi höll benhårt fast vid det gamla: fast tycktes vi vara helt oförmögna att vidta några
förändringar. Vi bara körde på i samma gamla hjulspår...trots kris efter kris som bara som väl
visat på modellens brister, och håller fortfarande på, trots alla misslyck-anden under de senaste
30 åren. Bara marginella justeringar inom den Svenska Modellens ram vidtas; inte en enda
strukturförändring har ju någonsin vidtagits. Som vi skall se i nästa kapitel så är det
uteslutande centralistiska manipulationer som skall lösa problemen; lite högre skatter, lite
mindre aller mer under-eller-överbalanseringar av budgeten, medlemskap eller inte i EMU, lite
mera återhållsamhet i lönerna, eller mera till de offentliganställda, förstårs etc. etc.
Samförstånd, som sedan 50 år tillbaka med näringslivet, där bara de stora får vara med i de
korporativistiska diskussionerna, där de halvkorrupta skär guld med täljkniver, på bekostnad
av alla svenska medborgare och inte minst småföretagen, som inte ens får stå i fartun och
lyssna på de högtidliga talen därinne om samförstånd och respekt för varandra.

De verkar väl närmast som den i alla socialistika länder förefintliga hjärntvätten är i farten,-
mycket av annan förklaring är väl svår att se till vårt fastklamrande vid en modell som icke
fungerar. Vi är ett föredöme i världen, helt enkelt, ja, överallt lyser den svenska
förträffligheten.

En svensk Ph.d. vid Georgetown University i USA, Ann-Sophie Nilsson har skrivit en bok om
detta: "Den moraliska Stormakten", som helt stöder mina teorier. Jag citerar från förordet:
"hur kan det komma sig att det lilla landet Sverige så länge uppfört sig som en Moralisk
Stormakt. Att det är ett litet, politiskt och geografiskt mycket perifert beläget land, kan man
inte se från det rykte det lyckat förskaffa sig internationellt. Sverige associeras med
välfärdsmodeller och socialistiska experiment; med inte bara vidsträckta politiska
utrikesambitioner utan också för en klar vilja att ställa sig på "progressiva, inte sällan
revolutionära krafters sida." Slut citat.

Det var inledningen. Lite längre ned läser vi:

"Att tro att ens egna land är centrum i världen kan ju egentligen icke sägas vara
beklagansvärt. Icke desto mindre borde det vara viktigt att erkänna att så inte är fallet.
Sverige tillhör väl ändå de länder som ligger i periferin och borde justera sitt uppförande i
enlighet med detta. Samtidigt bör vi erinra oss att detta är viktigt för hur andra ser på oss.
Under många år levde vi i tron att Sverige generellt sett och i de flesta avseenden var världens
bästa land och att många utomlands, som hade någon uppfattning, eller kunskap
överhuvudtaget om oss,- gjorde detsamma. Vi glömde lätt att vi undvek de två världskrigen
och hade enorma naturresurser till disposition, som vi kunde sälja p.g.a. av att vi undvek
världskrigen."

Det är ju precis som jag anfört, det som Ann-Sophi Nilsson i USA, här säger i sin bok "The
Moral Superpower".

"Stor i orden, men liten på jorden", som man sa förr i Småland, sådant tycks Sverige ha blivit.
Dryga, högmodiga, helt enkelt. Vi har väl blivit till socialistiska fanatiker på något sätt, - de
sista mohikanerna på något vis vid sidan av Nord-korea och Kuba, ja, fanatiker, precis som det
österut i världen finns islamiska fundamentalister. De senare har en bergfast tro, precis som vi.
Den Svenska Modellen skall segra. Och agerandet är helt fundamentalistiskt; målen ställs upp,
under högtidliga deklarationer. Ingen som helst reflexion, än mindre precision hur dessa mål
nu skall uppnås, vilka gradvisa steg som skall tas och vilka komplikationer som kan uppstå på
vägen till målet. Inget av det senare; alla sådana funderingar irrelevanta. Man bara talar om
målen på fanatikerns vis. Och vidare; aldrig kastas en blick i backspegeln hur saker och ting
utvecklats, inga erfarenheter dras i form av feedback, sådant också ointressant., ja irrelevant
inför målsättningen. Och alltsamman baseras på en överlägsen moral, vi vet bäst, kan skapa
ett samhälle utifrån den idologi vi bär inom oss; ja så resonerar ju våra styranden, precis som
man gjorde i Afganistan. Den minsta gemensamma nämnaren är den överlägsna moralen.

Men nu måste jag också anföra de sista raderna i ovan nämnda bok: "Moralisk politik, som
det har visat sig, har en besvärlig tendens att slå tillbaka på dem som utövar den. (tänk på
Röpkes ord; de vill det bästa, - centralisterna/moralisterna enl. hans definition - men ställer till
med det värsta!) Den internationella aktivism Sveriges Socialdemokrater har utfört i den höga
moralens namn, alltfrån Vietnam, via Afrika till Latinamerika har blivit anklagad för
selektivitet och moralisk relativism. I konsekvens med det sagda blir frågan som avslutar
denna studie följande: har den Moraliska Stormaktens strävanden, som gett landet ett rykte
långt utanför dess gränser, grundats på en dubbel moral..eller ingen moral alls? Slut citat.
Ann-Sophies Nilssons bok "The Moral GreatPower".

Ja, en moralisk stormakt är vi väl också härhemma, inte bara utomlands. Men det är väl på
samma grund som ute i stora världen; antingen dubbelmoral eller ingen alls:

Hyckleriets högborg
Här predikas t.ex. jämlikhet och solidaritet av en socialistisk överhet, som skor sig så mycket
den kan, ja, på en rent rysk "nomenklaturas" vis så fort tillfälle bjuds. Socialistiska
regeringsledamöter uppbärande två, om inte tredubbla löner, en stor del skattefritt, också fria
resor vart de vill och fri telefon, för att kunna ordentligt predika jämlikhet och solidaritet med
de fattiga! Detta är ju nära nog regeln i vår nomenklatura. Alltmedan landet nu under 30 år
bara blivit ännu fattigare, de lågavlönade värst ute; de har förlorat mest! Men det skiter de i.
Deras mål är ju Välfärdsstaten, som skall uppnås, oavsett den enskilde individens situation och
hur mycket fattigdom som breder ut sig. Bara målet hägrar på fundamentalistens vis, om än
vägen dit bara bär utför. Utan att skämmas försvarar de sig också när de avslöjas med att
dessutom skickat räkningar för privata kräftskivor på några 3-4.000 eller taxiresor till samma
belopp. Staten betalar. Regeringsledamöternas beteende rimmar helt med
fackföreningspampar som uppbär löner som väcker avund bland högutbildade hjärnkirurger
och civilekonomer i företagens toppar. Dessa löner behövs tydligen för att pamparna skall vara
motiverade att predika solidaritet med de lågavlönade, så tycka motiveringen vara. För att inte
tala om landstingsledamöter som skor sig så mycket de kan och sitter i Sveriges dyraste
lokaler, stramt hållande alla duktiga sjuksystrar på svältlön. Alla Socialdemokrater, och de
gör detta utan att rodna. Skäms inte det minsta. De motiverar sina höga löner med sin
duktighet. Något som ju definitivt icke kan påvisas i resultaten de åstadkommer, det kan vi väl
vara överens om. Men som redan sagt "feedback" existerar inte i deras världsbild. Där gäller
det bara att måla upp mål, att sträva framåt mot den hägrande socialismens fulländning. Att
skildra den framtida "nya sköna värld" de drömmer om. Ja, där de lyckats placera sig själva.

Ja, hade de varit "råa kapitalister" skulle man väl ha kunna förlåta dem deras giriga
beteenden, för sådana har ju bara som livsmål att suga ut arbetare och de svaga, allt enligt
landets numera etablerade ideologi. Men nu är de ju alla socialister, värnande om jämlikhet,
de svaga, och om solidaritet och allt annat vackert.

Det klingar allt lite falskt det "svenska" budskapet, och resultaten skall vi inte tala om.

Ja, är det dubbelmoral eller ingen alls, det blir väl frågan, precis som Ann Sophie Nilsson
frågade i sin bok. Ja, hyckleri, det kan vi väl i alla fall enas om att det är. Eller kanske handlar
det om rena verklighetsflykten?

9. "Finns det något bakom bergen, något bakom blommorna och sången?"

Ofta hör man väl Socialdemokraterna tala om "Samhällsmaskineriet" som de försöker starta
eller trimma upp genom skattehöjningar, devalvering, underbalansering av budgeten, eller
t.o.m överbalansering, genom reglamenten och lagar hit och dit. Detta är ju helt i stil med den
materialism på vilken socialismen grundar sig; där det inte finns rum för individens tänkande
eller ideer ( den s.k. marxistiska dialektiken). Att skall komma uppifrån, från
"Hjärn-Centralen", som tänker för alla.

Jag tror de inbillar sig att det finns ett sådant maskineri, som man kan döma av deras
agerande; det har ju i Sverige alltid varit så att statliga manipulationer har förlänats en
"klockaretro" som verkligheten aldrig, säger aldrig, uppfyllt. Dessa centralistiska
manipulationer har alltid totalt dominerat framför åtgärder försökande att stimulera individen
och assistera dennes initiativ. Kvantitativa åtgärder har alltid ställts för framför kvalitativa.
Typexemplet på detta är ju de enorma skatterna, som bara höjs och höjs ju mera förfallet
tilltar. Men inte har skattetrycket hjälpt Sverige på något enda sätt; den sociala servicen är ju
betydligt bättre i nästan alla andra Europeiska länder, med 20 - 30 % lägre skatter än vi. I
England har de ju nästan fri tandvård, i Tyskland kan man från sjukkassan få ersättning om
man i förebyggande syfte lägger in sig på en kurort, i Frankrike bidrag till hundens
veterinärkostnad. För att inte tala om Schweiz, som med sitt en tredjedel lägre skattetryck har
pensioner 3 gånger så höga än vi. Ja, pensionerna är ju en ren skam, när man tänker på vad
den generation som arbetsam och redig byggde upp Sverige; det handlar ju om bedrägeri
gentemot dem; alltsammans försnillat i devalveringens och inflationens förföriskt omoraliska
slöjor. Eller kasta en blick på järnvägs- eller vägnätet i de ovan nämnda länderna, - ja det finns
väl knappast någon jämförelse. Vi får ju göra billiga improvisioner överallt för att nu uppfylla
EU-standarden, som t.ex. vägarna inemot Arlanda på många håll visar, med dessa
skydds-murar, som får en att halvt känna klaustrofobi...

Inte har de någonsin haft den tanken, som i andra länder, att sänkta skatter stimulerar
individen till att arbeta, starta små företag, ta mera enskilda initiativ. Vid sidan av
skattemanipulationerna finns ju ett annat typiskt exempel: de ständiga devalveringarna som
under 30 år var ledstjärnan för svenskt näringsliv till bättre konkurrenskraft; en statlig
nödåtgärd över huvudet på folk och arbetare.Vad hände med den politiken? Jo, den drev ju
oss, tillsammans med allt annat till Europas nästan fattigaste land. Förskingrade pensionerna.
Ja, exemplen finns ju överallt: ta vår totalsocialiserade sjukvård; ett rent fiasko med Europas
längsta köer. Ja, hyckleriet där under parollen "penningen får icke styra sjukvården"
accepteras av alla; men man ju bara fråga sig; vem lider mest, den rike som dör i köerna, och
skulle ha kunnat betala, eller den fattige med likadan sjukdom, som skulle kunnat få vård på
den rikes bekostnad? Om man accepterat hans betalning? I skolan, där ändrar Skolverket
skolplanerna vartannat åt, helt centralistiskt, som rena påhittena, så tycks det väl, och
missnöjet bland lärarna bara ökar och ökar. Även om på papperet de nu äntligen börjat göra
några avsteg från "renlärigheten", såtillvida att man börjat tillåta s.k. "friskolor" så
motasrbetas de väl nära nog så mycket som möjligt i praktiken?

Trots att studier på studier visar att det privata initiativet oftast är effektivare, och inte minst
skapar bättre trivsel på arbetsplatsen, finns inget officiellt privatiseringsprogram varken inom
sjukvården eller skolan.Ingen vettig planering hur lösa bostads-och bygggnadskris. Fiasko
efter fiasko avlöser varandra, kan man nog säga. Överallt. Och energipolitiken talar väl sitt
tydliga språk.

Att centralistiska manövrar löser problemen, den tilltron är lika hård som den svenska
graniten. Det skall helt enkelt vara toppstyrt, centralt. Storskaligt och "samhällsvänligt".

Men säg mig nu, vilken av dessa "politiker", policies, som man säger i U.S.A., har lyckats?

Ja, rader av exempel kan ju tas; vid sidan av det ovan sagda; ta spritpolitiken, till att börja
med: 100% centralistiskt Statsstyrd. Överallt annars i världen köper man naturligtvis sin
flaska vin tillsammans med maten i varuhuset. Whiskyn i den lilla närbutiken på hörnet. Och
resultatet? Ja nog sups det mera och i varje fall betydligt mera okultiverat i Sverige än i andra
länder. Och det dricks bara mer och mer.
För att fortsätta på ämnet "Folkhälsan", för där inordnas ju spritpolitiken. Ta
"Apoteksmonopolet". Där tycks t.o.m vissa socialdemokratiska lokalpolitiker ha reagerat
mot toppstyrningen, något som man faktiskt kan skönja på både skolans och sjukvårdens
område, också, faktiskt. Men de anses väl som avfällingar, kan man förstå. I likhet med
sjukvården, skolan och spritpolitiken är vår apoteksservice 100% i händerna på staten, vilket
inte så många tänker på. Men en och annan börjar ju ändå reagera nu efter 50 år av den
sovjetryska modellen, och se, i Svd. den 28 Maj 2002 kan vi läsa följande: "Monopolet sviker
Bergshamra". Tänka sig! Artikeln är symptomatiskt nog signerad av 21 personer! 21! Ja, som
sagt är det ju precis som på det ekonomiska området i Tanzania numera härhemma på det
kommunikativa; där måste ju ett kollektiv måste till starta ett enskilt företag, och här är det väl
samma numera i media,...ingen enskild individ göre sig besvär. Artiklar blir alltmer kollektivt
signerade. Nåväl, det var bara en parentes, så att säga....Författarna pekar på följande: det
går i Sverige 10.000 invånare per ett apotek, vilket är sämst i världen och därmed gör att
många svenskar måste resa långa sträckor för att hämta sina näsdroppar. För vilka det oftast
krävs ett läkarbesök. I andra Europeiska länder går det 1.500 invånare på apotek, och mycket
mindre läkarbesök behövs för banala saker. Men det ger ju jobb åt de andra i Statssektorn,
läkarna får ju sysselsättning när de skriver ut recept som varje annan europe går till varuhuset
för att köpa i hyllan. De 21 undertecknande, som tydligen ligger åt mitt håll, - påpekar sen att
inget annat land än Kuba, Nordkorea och Albanien har ett sådant system som vi. Nä..men det
är väl klart, vi är ju de sista socialisterna, tillsammans med de 3 nämnda länderna! Så det är
väl bara naturligt att vi håller oss med Statsmonopl där också.

Ta bostads- och byggnadspolitiken,- en ren katastrof, - det erkänner väl t.o.m. en kommunist

Ta energipolitiken, ja den skrämmer ju verkligen i sin kompletta dumhet: inte ens den rena
naturgasen skall vi använda, - det har ju beslutats efter det att alla varit överens om att
kärnkraften skall avskaffas, älvarna inte får byggas ut och kolkraft definitivt är mot mot allt
svenskt ekologiskt förnuft. Så nu köper vi till rekordnivåer och rekordpriser kolkraft från
Danmark och Polen, och ett av våra största företag satsar på kolkraft i Tyskland, för import
till Sverige. Finland säljer kärnkraft. Det blir dyrt det där, - för svenska familjer såväl som
industrin, men det är väl inget problem för våra styranden; målet ligger fast; solen och vinden
skall rädda oss, så lyder det optimistiska budskapet. Det blir närmast som "sol och vår", -om
det gamla begreppet är känt för den yngre läsaren, - det användes för att beskriva lurendrejeri
på den tid då Sverige var ett hederligt land; idag har väl ordkonstellationen förlorat sin
innebörd.....

Ta kriminalvårdspolitiken på 30 år som fört oss från Europas minst brottsliga land till i
särklass det brottsligaste. Men detta faktum är väl av mindre betydelse, kan man tänka inför
kriminalpolitikens världsfrånvarande policies. Det är väl där, som på de flesta andra håll, som
vi ovan sagt om våra styrandens attityder till alla sina undersåtar, så att brottslingarna anses
som hjälplösa stackare, och därmed måste vårdas ömt av Statens varma hand. De anses väl
närmast som offer för det "ofullbord-ade socialistiska" samhället, ja, offer för det gamla
samhällets allehanda orättvisor; fattigdom, eländig barndom, dålig utbildning, trasiga
familjeförhållanden etc. etc. Men att Socialdemokraterna haft över 50 år på sig, totalt
ostörda, kan man ju säga, till att skapa det samhälle som i deras utopistiska uppfattning
varken skulle behöva polis eller fängelser, det tycks de helt lämna utanför bilden. Ja, nu har de
ju misslyckats så totalt, - att det varken finns polis eller fängelser tillräckligt för att stävja
Europas värsta brottslighet. Precis som i Latinamerika växer nu s.k. "civilgarden" upp lite
överallt. Men se,- det tycks bekymra de styranden, detta är ju ett intrång på Statens domäner,
alltmedan den enorma brottsligheten i gemen bekymrar dem avsevärt mycket mindre, ja
knappast alls, tycks det väl; kriminalvårdspolitiken anses nog riktigt lyckad bland alla
psykologer, terapeuter och kuratorer som arbetar där, ja, av hela kriminalvårdssektorn.
Också bland de kriminella med säkerhet. Alla nog överens om politiken!. Och vi tvingas ge
våra styrande kriminalpolitiker rätt; kriminella kommer ju från världens alla hörn till vårt
land, lockade av nämnda omständigheter, d.v.s. god vård och mat, i den händelse de skulle bli
haffade, en risk betydligt mindre än i något annat land. Men skulle så händeslevis vara fallet,
så vet de ju att de får det bättre än i varje annat land; ja ett liv i relativ frihet, med god
omvårdnad och mat. Ja, de får det väl egentligen bättre än våra åldringar på sina anstalter,
där det väl varit lite si och så med både omvårdnad och mat. Och ingen risk att de skulle
bindas vid sina sängar vid sextiden. Eller tvingas ta sömntabletter så att de kan sova djupt, så
att vaktpersonalen inte behöver bekymra sig så mycket. Ånej, sånt strider ju klart mot
mänskliga rättigheter.

Ja, säg mig nu käre läsare, vilken politik våra centralitiskt tänkande styrande lyckats med?
Ja, det är väl definitivt en verklighetsflykt bakom allt detta, fundamentalistiska ideer har tagit
överhanden, totalt.

Ja, det finns nog en, och det får vi vänta med till i nästa kapitel för att få facit till.

Innan dess måste vi bara framföra följande, - som motvikt till all centralism och statsdirigering:

Det finns faktiskt något bakom blommorna och sången....bakom bergen

Ja, vad som där finns är ett enormt antal människor, individer, medborgare, alla olika, med
sin egna värdeskala, sina egna preferenser, drömmar, sina egna färdigheter och talanger,
handikap och otillräcklighet. Egenskaper totalt omöjligt att omfatta med centralplanering och
dirigering. Varje sådant försök dömt till överschematisering och förlust av mänsklig potential.
Därmed till misslyckande.

Ett "effektivt" och harmoniskt land måste söka ta tillvara denna oräkneliga diversifikation
som finns männskor emellan, ta tillvara varje individs begåvning och styrka, men också varje
individs svaghet och handicap, och de senare är icke så enkla att bedöma och tillvarata, som
det vid en första anblick kan synas. I grunden handlar det om "självförverkligande" Se till
att varje individ hamnar på rätt plats här i livet; en utopie naturligtvis för varje land. Men ett
kan sägas, varje kollektivistiskt försök till en sådan lösning, statsdirigism och toppstyrning är
dömt att misslyckas. Individen måste ställas i förgrunden.

Och vi måste komma ihåg, som en gammal lärare på Handels i Stockholm för nu århundraden
sedan sade,- det kommer jag väl ihåg ,- vi är alla handikappade i någon mening! Det finns
mången kvalificerad civilekonom som inte kan byta däck vid en punktering, och mången
hjärnkirurg som inte kan gå ut i en fiskebåt i november på västkusten och filea en flundra.
Mången rullstolsbunden gör ett mycket bättre jobb än en fotbollstjärna, på rätt plats i livet.

Här ligger Sveriges svaghet; kollektivism kan icke skapa framsteg.

Liv och framsteg är "esoteriskt" dimensionerat. Kan icke mätas med materialismens siffror.

Att det finns en fjärde dimension i livet, det tycks våra socialister icke ha förstått. Helt
naturligt, materialister som de innerst inne är. Låt oss ta ett lite filosofiskt försök till
förklaring:

Ekonomi är ingenting materialistiskt; är inget vi kan vidröra, på order skapa, ja, inte ens mäta
i siffror. Det är ande och icke materia.

Och i konsekvens med det ovan sagda, vad som räknas i ett land är de djupt därnere i själen
hos dess individer, förefinnades värderingarna, modet, entusiasmen, de innovativa krafterna.
Naturligtvis kan vi mäta existerande levnadsstandard, priser, löner, etc., som vi gjort i andra
kapitlet i denna bok, som jämförelser länder emellan. Men hur vi når upp till dessa mätbara
faktorer, hur ett land är rikare än ett annat, hur ett företag är effektivare än ett annat, det kan
vi på intet sätt mäta. Kalla det effektivitet, kapacitet, verkningsgrad eller vad ni vill,
konkurrenskraft, det går icke att mäta. D.v.s. hur man når upp till dessa faktorer. Ja vi har ju
exemplet på det sagda på nära håll; ingen kan väl egentligen rent logiskt och i
matematiska/ekonomiska formler siffermässigt förklara hur Sverige, med alla sina
världsrennomerade industrier nu blivit nästan Europas fattigaste land; till detta behövs det
omätbara ideologier och mentaliteter att förklara!

Det finns en 4:e dimension (åtminstone), - i vår värld.

Av stål, trä och murverk kan man bygga en tröstlös sovsilo, precis som Socialdemkraterna
gjorde lite överallt i Tensta, Skärholmen och i Göteborgs Bergsjön, Angered och andra
områden under 20-30 år. Där ingen vill bo. Den ryska stilen, kan man ju lugnt säga. Nu rivs de.
Men man kan också bygga underbart vackra hus, dit alla vill flytta: Ja, se bara hur vackra
våra småstäder var innan socialismens förödande hand grep den svenska folksjälen; res till
gamla Sigtuna, Eksjö och Arboga och vandra omkring, - där finns liv, ande och kultur i de
gamla områdena. Skönhet. Men ingen reser väl till Tensta, Skärholmen eller Bergshamra, för
att strula omkring, ta en kopp kaffe och njuta av septembersolen?

Av färg , duk och pensel kan ju ett konstverk skapas, värt miljontals kronor, men också en
kladd, som ingen vill hänga upp på sin vägg.

Och en just död människa uppvisar exakt samma dimensioner som en levande....

Men i materialistens värld mäts allt i 3 dimensioner. Punkt slut.

Voltaire sa; "Liv är i tanken". Och alla har vi ju gång på gång hört att det är kämpaglöden
som räknas, engagemanget..."it is the spirit that counts..." som amemrikanarna säger.

En tysk ekonom; Erich Schneider, uttrycker detta i inledningen till sin klassiska bok,
"Einfuhrung in der Wirtschaftsteorie" (Introduction to Economy) så här: " Grundelementet i
ekonomi är icke möjlig att greppa, det är omätbar. Det är ande, icke materia!"

Och i detta sammanhang vill jag också citera den gamle Herakleitos, som 400 år före Kristus
sade, trots att han levde i den blomstrande demokrati, som det gamla Grekland var, - men här
talade han om utveckling, när han sade: "en är för mig tiotusende, om han är den bäste" Det
låter väl odemokratiskt vid en första anblick, men vad jag menar med att citera detta här, är
det redan sagda, som alltså också Herakleitos uppmärksammat; kollektiv skapar varken
utveckling eller uppfinningar; - det finns knappast något enda bevis på detta, det görs av
enskilda individer, - ofta ansedda som lustiga dumskallar. Detta är ju den enkla sanningen.
(Till detta skall vi nu återkomma i nästa kapitel, där den svenska jämlikhetens förödande
konsekvenser analyseras; ja där har vi ett lyckat exempel på en misslyckad politik, - där bara
fanatiker kan se fördelarna!)

Studier efter studier visar att "personlig frihet" är växtmotorn för ekonomin: Heritage
Foundation har bevisat det, Freedom House, Forbes Magazine, Frazer Institute in Vancover,
den sista jag sett på temat: där Sverige med sina enorma skatter och monopoliserade
branscher tog en bedrövlig 42 plats i världen av ca. 100 studerade länder. Patentstatistik och
dylik över "innovationer" generellt sett belyser detsamma: det är bara enskilda individer som
dominarar där, ja, man kan nog säga udda personer, oftast utan högre utbildning. Individuella
individer skulle jag vilja säga,- för att klart uttrycka vad jag menar. Och se på vår industriella
historia; vartenda storföretag startades av uppfinningsrika individer, inte satt det där några
s.k. utvecklingsfonder och åstadkom någonting....

Se nu på vad som händer, när socialismens bojor bryts i Tjeckoslovakien, Polen, och
Baltstaterna. De är ju inpå knutarna, så det borde ju vara lätt att konstatera. Jag skulle tro,
så som saker och ting utvecklas där och här, - att dessa länder, havande känt vad förtryck och
statsdirigering är, och därmed troligtvis värderande den personliga friheten högre än vi, - om
en 10 år ligger över oss i levnadsstandard. Därom är jag ganska övertygad.

Och tänk på följande: federativa Stater; USA, Schweiz, Tyskland är långt före sina
motsvarande stora länder som är starkt centralistiskt uppbyggda, Ryssland, Sverige och
Frankrike. Detta sagt, trots att Tyskland nu tycks ha gripits av den "svenska" sjukan, utan
tvivel, under sin Socialdemokratiska regim. Men så långt som i Sverige har det ju inte gått, -
och kommer säkerligen icke tillåtas gå.

10. Det svenska jämlikhetstänkandet, - i all sin extremism.

Jag är ju fullt medvetan om, att när man skriver som jag, och framhäver sådana åsikter som
jag gör , blir man omedelbart stämplad som extrem i Sverige. Detta förhållande tar jag
emellertid bara som ett bevis på den svenska extremismen, eftersom den det allra minsta
eftertänksamme läsaren, - väl ändå inser att jag vill ju egentligen bara se till att Sverige blir
som alla andra, normala, Europeiska länder, och jag repeterar: hade vi fört en näringspolitik
som de, hade vi idag varit 250.000 Svenska kronor rikare per familj, aldrig haft Europas
högsta brottslighet. Däremot boende- och livsmedelskostnader i nivå med dessa länder, d.v.s.
25 % lägre. Ta detta tillsammans med det först sagda, d.v.s. den bankrutta näringspolitiken, -
och var och en förstår vad det skulle ha betytt för svensk levnadsstandard. Den skulle ju ha
varit oändligt mycket högre. Hade vi som Finland, Tyskland, Holland, ja alla andra länder,
haft rader med privatsjukhus, effektiva och icke officiellt motarbetade privata
försäkringssystem och fler privatskolor så hade definitivt dessa sektorer varit utan den
bedrövliga kris de nu befinner sig i. Alla svenskar i en bättre situation, definitivt. Och hade
svensken som alla andra kunnat köpa sin flaska vin i varuhuset, så hade det nog inte supits
mera för det,- men allting skulle ha blivit billigare, - bidraget detta skulle gett till
daglivaruhandeln hade varit betydande ur vinstsynvinkel, - för att inte tala om vad hela
samhället skulle ha sparat i bensinpengar, parkeringsböter och extra bilcirkulation, när alla
första måste åka och köpa mat på ett ställe, - och sen speciellt köra till ett annat ställe, parkera
och förlora pengar för att köpa vinet. Och man super väl lika mycket i bägge fallen,- det skulle
nog inte bli stor skillnad, - det kan jag inte inbilla mig... hade vi haft fler apotek, som i andra
länder, på privat basis, hade det också blivit bättre för folk...

Ja, det är extrema "politiker" överallt. De har gjort stor skada, överallt. Det är ju ändå så här
i dagens Sverige: allt som inte är åtminstone till 3/4 socialistiskt uttänkt och planerat, det är ju
extremt.

Ett område som griper in lite överallt, och som de omhuldar speciellt; - våra fundamentalister
är jämlikhetstänkandet; det extrema det också. Jämlikt skall det ju vara överallt, annars
gråter våra styrande av vämjelse. Ett extremt jämlikhetstänkande föreligger ju, - propagerat
fram överallt och gällande överallt i samhället, - utom för "nomenklaturan" naturligtvis. De
roffar ju åt sig så gott de kan.

Och detta om jämlikheten är sagt, utan att heller på något sätt försvara det privata
näringslivets sjukliga girighet, som visats i Barnevik och Lindahls ABB-affärer; där dessa
hejdukar ju närmast körde detta stolta företag i sank, alltmedan de roffade åt sig miljarder i
pensioner. Nej, jag försvarar absolut icke det privata näringslivets rofferi, - som vi nu så ofta
sett i helt otillbörliga s.k. "fallsskärmsavtal",- där vilken nolla som helst ju fått miljoner,
nästan bara för att han missskött sig. Nej, detta skulle ju vara att försvara kriminellt/eller i alla
fall sjukligt egoistiska människor, som vi tyvärr i dagens värld finner lite överallt. Det jag här
menar, med det överdrivanjämlihketstänkandet, och kommer att säga i det följande har inget
med dessa typers beteende att göra,- dessa marknadsekonomins dödgrävare, som jag brukar
kalla dem,- eftersom jag har den uppfattnigen att en väsentlig beståndsdel i
marknadsekonomins "kemi" och funktion är moderation, en viss "Bescheidenheit" som
tyskarna säger. Ett grundläggande moraliskt begrepp. Att känna sin egna begränsning. Nej,
ingen skall ta mina varningar för ett överdrivet jämlikhetstänkande, som försvar för det
privata näringslivets skamliga beteende.

Men många är de som varnat för den extrema jämlikheten...

Utomlands finns många etablerade intellektuella som varnat för det extrema
jämlikhetstänkandet. Tyskarna Friederich Nietsche och Wilhelm Röpke, sedemera
nationaliserad schweizare, efter det att Hitler kastat ut honom från sitt hemland, som han
färgstarkt berättade för mig. (nazisterna kom helt enkelt till hans hem, och kastede ut honem!)
Fransmännen Emile Fauget and Jean Jaques Ravel, Englands L. Robbins och nu senare de tvåförstnämndas landsman Helmudt Schock som i sin bok “Der Neid als Gesellschaftstheorie”
(Avunden som Samhällsteori ), där han sammanfattar allas ideer, sägande: " när avundsjukan
blir till ett ledande samhällstema kommer den att visa sig vara vida mera destruktiv, än vad
t.o.m. de människor föreställt sig som byggt sin samhällsteori på denna bas." Allt detta borde
ju vara av intresse för ett folk, som i alla fall alltid accepterat att avundsjukan varit en
nationalsjukdom, men så tycks det knappast vara. På sistone tycks väl avundsjukan ha muterat
till ett fullkomligt perverst jämlikhetstänkande, och muterade sjukdomar brukar ju vara än
värre än originalet, så det hela är kanske värt ett katitel för sig självt. Jag kommer också ihåg
den svenske national ekonomen Adrian Molin, som på 1900-talets början förfasade sig över
den enorma utvandring som då skedde av aktivt och dugligt folk, flyende det allmänna
förtrycket, då precis som nu! Han menade att det skedde en ren åderlåtning av den svenska
nationen. Vredgat, sade han; "Sverige är avundens och det beskedliga hänsynens land, ja,
landet för medelmåttorna och de som äro därunder!" Ja i Sverige skall ju allt nivelleras; det
syns ju inte bara i skatterna, utan i skola, sjukvård, ja, absolut överallt.

Nivellering överallt, nedåt vill säga...

Den begåvade och flitige i skolan motarbetas ju till stor del i skolan, den slöe och obegåvade
bestämmer takten. Så skall det ju vara, det har Skolverket bestämt. Nu, för ett tag sedan tillät
man ju de som icke kvalificerat sig till högre utbildning, att fortsätta in på högskolorna. Man
behöver ju inte vara lärare för att förstå vad ett sådant beslut innebär av påfrestningar på
lärarna där, och vilken ren fördumningsprocess som detta måste betyda som helhet. Men så
skall det vara. Alla dras ned mot den sämstes nivå. Och det är ju än värre egentligen; många av
våra internationellt erkända skolor för mentalt handikappade ungdomar har ju stängts i detta
jämlikhetsraseri som råder,- och placerats ut i vanliga skolor,- för att inte nämna det
synnerligen egendomliga, kan man tycka, att också stänga anstalter för mentalt störda vuxna,
som fallet Ulleråker i Uppsala visade på, och flytta ut dem för att sköta sig på egen hand i
bostader i förorterna, på gator och torg. För att säga det minsta är ju detta ett synnerligen
mystiskt tänkande. Men vi ser det överallt. Bakom mycket av detta egendomliga ligger ett
totalt perverst jämlik-hetstänkande. Hela vägen från våra skatter, via skolan till det lustiga
kommunala skatteutjämningssystemet, som ju definitvt innebär att den kommun som bra
sköter sina affärer bestraffas, ser vi detta. Den kommunen får ju betala till den som missköter
sig. Men så skall det ju vara över hela linjen i Sverige. Det är ju systemet kan man säga. I
sjukvården upprepas det hela: alla skall lida i samma takt!

Och när jag läser DN av den 16 Februari 2003 får jag än mera vatten på min kvarn. Som
redan nämnts i det första kapitlet, så utarmas den högre Universitetsforskningen på bekostnad
av medelmåttorna; det är andemeningen av en intressant artikel av prof. Olle Pettersson, under
rubriken "Så knäcks inga nötter". Ja, den artikeln i DN av den 16 Februari 2003 speglar hela
andemeningen i denna bok: Där säger artikelförfattaren att finansieringen av
universitetsforskningen, där Sverige tidigare låg långt framme, nu sedan 1980 bara står och
stampar! Sverige bara tappar terräng. De bästa forskarna får inga pengar; de går till
"medelmåttiga högskolor". Det anläggs ett kvantitativt synsätt på forskning och utbildning,
och icke ett kvalitativt. Så säger prof . Pettersson. Ja, om dessa kvantitativa synsätt överallt, -
om det har vi ju skrivit tillräckligt i denna bok nu...men det är ju alltid roligt att få medhåll från
intelligent håll...

Den familjefar som i sjukvårdskrisens Sverige vill försäkra familjen sin mot alla brister och
köer, får ju faktiskt inte göra så. Alltmedan väl det stora flertalet inte har större intresse för
detta och inte tänker så, - utan förslösar sina pengar på nya bilar, semestrar och annat mindre
viktigt, - så kan man väl säga - och hoppas att hälsan står dem bi...så närmast bestraffas ju
den familj som tar eventuella framtida hälsoproblem allvarligt. Man bör ju faktiskt egentligen
inte göra så; - det icke tillbörligt, - det predikas ju från högsta ort! Sånt är storefars bekymmer!
Pengar får icke styra sjukvården. Men bilar och annat skall man köpa vilt! Så är det ju.

Vi ser ju här exakt vad Adrian Molin sade för över 50 år sedan; "landet för medelmåttorna och
de som äro därunder"; ja landet för den slöe i skolan, för kommunalpampen som struntar i
kommunens ekonomi, familjefadern som inte tänker på sjukdom, ålderdom,- eller barnens
uppfostran. Tilläggas kan väl bara, också för den som inte vill jobba... ja, det är ju så de vill ha
oss, - sossarna.

Ja, i sjukvården är det ju definitivt så som sagt ovan; den som har pengar, och vill, får inte
betala, även om detta skulle kunna leda till att köerna kortades! Om han nu är villig betala ett
"överpris" så borde väl var och en kunna räkna ut, att för de pengar han så att säga extra
lägger ut, så skulle ju sjukhuset kunna anställa mera duktigt folk, och operera den som inte
har råd! För den rikes pengar! Detta har man t.o.m. ute i landet förstått, i Borås t.ex. där man
härförleden tog in ett antal oljestinna "norrmän" för operationer, betalda av Norge. Men det
var ju utlänningar, det, de står ju lite utanför den svenska jämlikhetspolitiken, som vi nu
förstått. Får särbehandling, så att säga. Men sen detta skedde blev väl boråsarna ansedda som
dissidenter från den rätta läran i Stockholm, kan man antaga. Det rör sig alltså lite på lokal
nivå, det är ju intressant att notera; både på skolans, sjukvårdens och apoteksområdet
uppträder "små guerilla-grupper" mot centralstyrningen från Stockholm. Men de körs över av
nationalsocialisterna i Stockholm!

Jag har ett dråpligt exempel på denna världsfrånvarande svenska sjukvårdspolitik. Så full av
hyckleri, som överallt annars. Det senare, speciellt sagt mot den kända bakgrunden att alla
våra ledande socialdemokrater ju direkt hamnar på privata Sopfiahemmet i Stockholm när de
blir sjuka. Inte står de i kö, inte. Men nu till exemplet på dårskapen; Jag arbetade under en
längre till med sjukvårdsfrågor. Reste runt utomlands och i Sverige. Så kom jag till den
omstridde stjärnkirurgen xxx i Lund. Han var väl som jag, lite oppsitionell, -efter vad jag hört.
Men världsberömd inom sitt gebit. Han berättade följande historia; Det ringde en rik oljeschejk
från Arabmiraten (denna gång handlar det alltså inte om uppkomlingarna "norskoljingar"
om man så kan säga; som smet förbi köerna, utan om den äkta varan ) . Schejken ville att jag
skulle operara honom.Lite smickrad över mitt universella rykte sade jag att det skulle kunna
ordnas, tyckte det skulle vara fin renomme för vårt sjukhus. Han lovade riklig betalning, helt i
amerikansk nivå. Det var ju ännu bättre tyckte jag, för då blev det ju lite bättre ekonomi på
vårt fattiga sjukhus. Helt självsvåldigt lovade jag att operera honom, fortsatte den färgstarke
kirurgen berättelsen. "Men sen fick jag samvetsförebråelser och tänkte att det vore nog bäst
att meddela landstinget detta mitt beslut. Sagt och gjort. De blev helt bestörta. Det gick inte
alls. Och det där med betalning var helt omöjligt. Men gradvis börjde de under diskussionens
gång vika sig inför mina argument om det rykte det medförde för sjukhuset o.s.v. - svensk
sjukvårds renomme. Resultatet blev att jag skulle operara, - men utan att ta betalt! Det fick jag
icke göra. I Sverige kan ju inte plånboken få styra sjukvården, det vet vi ju alla. Så det skulle
alltså bli operation, men ingen betalning!"

Schejken kom till Lund med fyra fruar. De skulle pyssla om honom. Operationen gick väl och
efter bara ett par dagar var schejken på benen, frisk och sund. Däremot kände han sig lite
konstig i skallen inför min vägran att att emot betalning. Han hade aldrig hört talas om något
sådant, - att man inte tog betalt. Och jag kände mig också lite dum, berättade kirurgen;
eftersom det var så här: De där fyra fruarna hade under tiden han låg på sjukhuset gått på en
verklig shoppingrunda,- och köpt för över några hundratusentals svenska kronor; Orrefors
glas och sånt där. Målningar och Dalahästar. Och jag hade ju glömt att förbjuda dem att köpa
någonting här i Sverige,- landet där vi icke får ta emot betalning!!!" Slut på
historieberättandet.

Ett vågar jag säga; det blir aldrig ordning på det där systemet, förrän vi privatiserar hälften av
alla sjukhus, behåller det officiella sjukförsäkringssystemet, men låter folk som vill
komplettera med privata försäkringar, som görs avdragsgilla på skatten. Varför skulle inte i
Sverige ett officiellt sjukhus kunna konkurrera med ett privat, varför inte? Se än en gång på
mönsterlandet Schweiz. Där finns s.k Kantonsspital. Ägda av kantonerna, d.v.s. kommunerna
ungefär, som konkurrerar med de finaste U.S.A:-privatägda med sitt goda rykte. I Zug finns ett
sådant, dit scheiker och t.o..m amerikaner kommer kommunalägt! De tas emot, och får
betala. Det finns ju inget axiom, faktiskt, att sjukhus i privat regi skulle vara överlägsen det
officiella; är så fallet beror det mycket på att ingen konkurrens med det privata finns, - och på
att några politiska byråkrater blandar sig i leken. Då går det åt skogen, det kan man räkna
med, - men detta har egentligen inget med de rena ägareförhållandena att göra. Det går att
driva statligt med effektivitet. Det går, - bara byråkraterna håller sig borta. Och politikerna
förstårs. Och ett är säkert; ett sjukhus fungerar minst lika bra utan ett Landsting ovanpå; ja,
mycket bättre det är jag absolut säker på. Mycket bättre. Det behövs absolut ingen
nomenklatura ovanpå sjukhus. Vi har det ju inte över bilreparationsverkstäder....??? Det är
bara ett dj-rans påfund av våra socialdemokrater! Men de, d.v.s. Landstingen är väl till för att
hålla ordning i leden, se till att alla lider i samma takt, som sagt! Jag kan inte se något annat
skäl....än detta perversa jämlikhetstänkande som finns överallt.

Klart är ju att Staten måste ha sin hand över sjukvården, se till att alla medborgare får en god
vård, det bestrider väl ingen. Men det skall vara en känslig och flexibel hand, inte en
järnhandske som står som garant för att alla får vård. Alternativ måste finnas, frihet att välja.
Men ingen, säger ingen ligger ju och dör i rännstenen i Schweiz, inte heller faktiskt i USA,
Tyskland eller Finland, där privatsjukvård finns överallt. Men också statlig. Båda behövs,
arbetande under så lila villkor som möjligt.

Ja, jämlikhet fram för allt...
Ja överallt är det där, detta perversa jämlikhetstänkande: tänk på hur kampen mellan könen
fortgår, ja man får ju intrycket att den svenska kvinnan är mera undertryckt än den i
Sub-Sahara, när man följer debatten. Jag har arbetat i över 15 länder under mitt liv, och håller
på, men ingenstans, ja, ingenstans pågår en debatt som den i Sverige; hur hunsad och nedtryckt den svenska kvinnan tycks vara. Inte hör man något sådant i Finland, inte, ja, inte heller i Italien, inte ens i macho-landet Colombia, som har mera kvinnliga chefer överallt än något
annat land, ånej, där går samarbetar mellan könen på ett helt förtjusande friktionsfritt sätt.
Det vimlar av kvinnor på ledande poster i Colombia.

Men nu tycks Sverige också här funnit medelvägen; Sverige är ju nu på väg att bli de
homosexuellas land per preferens. Ja, de kommer ju nu från alla världens hörn också hit. Från
Uruguay och Irak. Så bra då, slut på gnatet mellan könen! Och officiellt understöds ju denna
utveckling. Det tycks väl som om det i Sverige skulle vara lite utav en "modern" livsstil i det
homosexuella förhållandet. När de håller sina parader i Stockholm, ja då uppmärksammas ju
detta långt mera än när alla småföretag i Sverige, som jag samarbetar med, har sina möten.
När de försöker få sin talan hörd, inte kommer då någon TV-reporter till dessa möten inte!
Och Svenskt Näringsliv och dess "think-tank" Timbros beteende är väl typiskt för Sveriges
beteende: Inför dessa parader prisas de homosexuellas viktiga bidrag till svenskt näringsliv,
då har man räknat ut vilken utomordentlig köpkraft de har, och hur kreativa de är; ja detta
skildras i TV-inslag på TV-inslag och påkostade rapporter, - av nämnda organisation.
Måhända är det så, - men det är inte meningen med vad jag vill säga. Det hela tjänar som en
illustration mot bakgrunden av att nämnda organisation ju ständigt saknat modet att deltaga i
viktiga näringspolitika frågor, och alltid lämnat småföretagen därute i kylan. Ja, de är något
mycket perverst över det hela, - ur samhällelig attitydvinkel, det kan man nog tycka, utan att
lägga sexuella aspekter på det hela.

Farliga konsekvenser
I grund och botten tror jag man vägar säga att Sveriges ekonomiska förfall till ganska stor del
har sin orsak i detta jämlikhetstänkande. Vår enorma emigration skulle säkerligen aldrig ha
ägt rum, om landet haft lite mera tolerans med de begåvade, arbetsamma och driftiga, - så
borde man väl uttrycka saken: alla de där välutbildade som vi talat om i 2:a kapitlet, som i
större skala än från krigshärjade länder som Colombia, Ryssland, Turkiet lämnar Sverige. De
där hela 34.000 som lämnade landet 2002! Ja, det är ju ett otroligt antal, som jämförelse kan
nämnas att 42-miljonerlandet Colombia förlorade ca 29.000 medborgare samma år. Och
Ryssland 24.000. Och bakom alla storföretagen som flytt, ligger mycket av detsamma. Folk i
ledande positioner ser ju hur mycket bättre de kan få det utomlands, och så är allt motstånd
mot utländskt övertagande brutet. Så enkelt är det ju. De vill ut...och smidigaste sättet är ju att
"sälja sig", - då kommer man ju in i en stor familj. Toppskiktet flyttar ju med. Och Sverige blir
till ett land av underleverantörer, som vi väl redan blivit. Skatterna, men också den utjämnade
skolan, och sjukvårdssituationen är starkt bidragande orsaker till emigrationen. Och de
styrandes nonchalans mot småföretagarna har ju lett till att vi har minst i hela Europa av dessa
i vårt näringsliv. Och, det,- det tar på ekonomin.

Odiskutabelt har ju denna enorma emigration av välutbildade, som ju pågått (i total tystnad, ja
väl kanske dränkts i de enorma immigrationstalen, ungefär dubbelt så stora.... under de
senaste 25-30 åren) utarmat Sverige, men också härhemma har jämlikhetstänkandet ( för det
är ju det som till stor del ligger bakom emigrationen..) allvarliga konsekvenser: ekonomiska, -
det tar vi först. Sen kommer till än allvarligare, längre ned!

För det första: när alla och var och en var, mer eller mindre, skall lönenivelleras, centralt,
märk väl, i avtalsförhandlingar såväl som skattevägen, så avtar samhällseffektiviteten,
eftersom den halvhjärtade insatsen gradvis blir lika välbetald som den helhjärtade och
engagerade. Den som står för det senare blir väl alltmer desillusionerad och inser att det där
lilla extra han gör, lönar sig inte. Varken pekunjärt eller "mentalt". Så han börjar avtrubbas.
Demoraliseras. Sen sjunker hela skalan bara nedåt.

För det andra: regeln om "rätt man på rätt plats" blir gradvis allt svårare att genomföra. Helt
enkelt därför att ingen egentligen ju i Sverige får ställas framför den andre i ungefärligen
samma arbetsposition, varken mentalt eller i reell uppskattning om duglighet. Jag har ett
dråpligt exempel på detta, -från min tid vid ett större sågverk i Småland, Bruzaholms
Trävaruaffär, där jag hjälpte Smålandsgeniet Nisse Johansson under en längre tid: han hade
en rad världspatent, och var väl närmast först i världen på computerstyrd sågning av stockar.
Hade ett s.k. "utbyte" ur stocken (d.v.s. hur mycket säljbart "plank" man fick ut ur en stock
vid sågningen) som var världsbäst; kanadensare, ryssar och finnar kom för att studera
sågverket. (Detta var på 70-talets början). Mannen som satt och skulle "förprogrammera"
stockens sågning via computern hade dock en viktig uppgift; det gällde med ögon-mått att se
hur starkt stocken smalnade av mot toppen och om den var t.ex. vind. Slå in efter ögonmått ett
par komponenter. Det var några faktorer som computern på den tiden, i alla fall, inte klarade
av. Det fanns en yngling som var avgjort bäst på detta. När han satt där blev "utbytet" 15%
högre än när andra skötte computern. Företaget tjänade närmare 30.000 kr. mera den dag när
han skötte det hela. Men, se nu hade facket bestämt, att detta arbete skulle skötas i rotation
med ett antal andra i sågverkshallen. Ynglingen ifråga gillade att sitta där, medan andra var
lite likgiltiga, och gradvis började han ju märka hur värdefull han var för företaget. Och liten
och spenslig som han var, gillade han inte så mycket det fysiska, att hantera plank och så. Men
se det skulle vara rotation. Men en vacker dag började han kräva mera betalning, eftersom jag
varit så dum, att jag informerat honom om hans värdefullhet för företaget.... i kronor och ören.

Aldrig glömmer jag de dråpliga diskussioner vi hade, Nisse och jag, om hur lösa detta problem.
Facket kunde ju inte på några villkor i världen gå med på högre betalning. Och med risk för
att killen skulle sluta, sökte vi allehanda lösningar. Jag föreslog, fräck som jag ibland är, att vi
skulle ge honom en fin flaska whisky, då och då. Men se det gick inte, han drack inte. Betala
svart, ja det var ju ännu känsligare. Vi vred och vände på problemet där en höstkväll i lilla
Bruzaholm. Älgjakten, då? Nisse var storjägare med ansenliga jaktarealer. Och att få vara
med i sånt sällskap och jaga älg i Småland, det är som att bli bjuden på Kungamiddag i
Stockholm. Värt mycket. Men se han jagade inte heller.

Ja, vad faen skulle göras??? Så där lite i hastigheten slapp det ur mig, obetänkt; "Men åk hem
till hans familj, lite då och då med en stor chockladask och några blommor..."

"Du är inte klok", sa Nisse..." här i Bruzaholm....då kommer ryktet omedelbart att gå att jag
har ett förhållande med frun hans...omöjligt!"

Problemet var olösligt...de andra satt där lite håglösa vid computern, och vi lyckades placera
den duktige där lite oftare, på informellt sätt. Men företaget förlorade mycket pengar...ja, en
otrolig mängd på detta. Till synes olösliga problem.

Sådana här situationer finns överallt i Sverige. Olösliga. På sjukhus, i industrin, i skolan.
Överallt.

Till stor del är det det överdrivna jämlikhetstänkandet som orsakar, vad vi tidigare sagt,
nämligen Sveriges extremt låga samhällsproduktivutet, - det faktum att Sverige behöver 20 %
mera sysselsatta än andra länder, för att dra ihop till en B.N.P. av vår storlek! Ett synnerligen
alarmerande förhållande, naturligtvis. Men som de flesta av samma karaktär, mycket lite
uppmärksammat.

Demokrati i fara....
Men än allvarligare konsekvenser än de rent ekonomiska föreligger, som de kända
professorerna och skriftställarna i förstnämnda delen av detta kapitel varnade för: de anser
alla att ett överdrivet jämlikhetstänkande i slutändan blir en fara för demokratin!

Men åt ett sådant påstående skrattar väl bara svensken. Avfärdar allt som löjligt nonsens.
Sveriges demokrati är ju ett föredöme i världen., det har vi ju fått i oss, trots allt valfusk och
nedtystande av ur demokratisk synvinkel nödvändiga diskussionsämnen som förekommer i
landet. Ja, Stockholms valfusk i valet 2002, erkänt och accepterat, det har ju långt tidigare
pågått i exakt samma stil under årtionden ute i svenska byar och småstäder. Precis detsamma,
det har hänt lite överallt. Lite smussel med valsedlar, och mygel, spec. med de gamlas röstande.
Skjutsande till vallokaler, med allvarliga samtal undervägs om hur man skall rösta....

Men nog är det typiskt för den svenska mentaliteten, - att inget nyval krävdes i Stockholm, år
2002, ingen egentligen satte hårt mot hårt över ett erkänt valfusk. Det hela avfärdades med
att det inte hade något avgörande inflytande på resultatet. Ja, ett sådant resonemang,- ett
valfusk så lättfärdligt avfärdat, - det får man väl gå till uländer för att få höra. Knappast ens
där, i sanning.

Det är nog dags för internationalla organisationer att övervaka svensk valprocedur i
framtiden, skulle man tycka. I landet som är det första att sända övervakningspersonal till
andra länders valprocedurer.

Men hur formas nu sambandet mellan det överdrivna jämlikhetstänkandet och faran för
demokratin?

Ja, först faller ju ekonomin, - och det brukar ju föra med sig påfrestningar på demokratin, -
när den går i botten, då blir det hårt. Ja, det ser vi ju klart, kanske.....

Emellertid...här kan vi ju börja med Wilhelm Röpkes fråga om det verkligen är utveckling att
Staten bara breder ut sin makt över den enskilde och sätter honom i beroendeställning, som vi
väl i Sverige gjort mera än något annat land. "Att medborgaren blir till boskap i
kollossalförvalteren Statens lada", som han sade.

"Den som är satt i skuld, är icke fri", det har ju vår egen Statsminister sagt! Men det gällde ju
svenska utlandsskulden, enl. vad jag förstår. Det han refererade till. Med all rätt...men hur kan
det då komma sig att vår statsminister så till den grad representerar ett system där, definitivt,
som vi tidigare påpekat, allt fler svenskar blir satt i en påtaglig beroendesituation till samma
Stat, d.v.s. den som tar upp enorma lån utomlands? Det verkar ju lite konstigt, tveäggat på
något vis....

Men han tänkte väl kanhända på själva Staten...på Sveriges "inhemska" manöver - utrymme,
när utlandsskulden slår i taket. Då kan ju den "socialistiska" politiken icke fullföljas, ve och
fasa. Den enskildes situation kunde väl knappast ha varit med i bilden, - om man förstår det
hela rätt. Den svenske medborgaren skall väl vara så beroende som möjligt, det ligger ju i
socialismens grunduppfattning.......ja ser man det hela så blir det väl förståeligt, hans lustiga
uttalande, lustiga sett mot bakgrund av det just sagda.

Men som redan sagt i kapitel 3.: "En regering som tar från Peter och ger åt Paul, kan i regel
räkna med Pauls stöd ." Men våra socialdemokrater har ju varit än slugare än G.B. Shaw,
som sade detta, och upptäckt att tar man nästan allt från Peter, men sen ger tillbaka en del,
så får man också viss sympati för sin sak; som Sverige visar i skatteåtbäringstider: Där visas
glada miner upp, när folk får tillbaka sina egna pengar! Det är ju precis som med fallet
"gentlemannatjuven", tidigare sagt. Svensken är ju idag faktiskt glad att man inte stjäl iväg
allt. Så är det ju. Ingen har väl egentligen uppfattningen att inkomsten man får är ens egna
pengar.

Och som ett finskt ordspråk går; " Man sjunger dens sång ur vars hand man äter."

Lägg därtill att politik handlar ju om makt,- och frågan när man ser hur Sverige idag
utvecklats under den blågula socialismen blir väl; kanske makt på bekostnad t.o.m av
demokratin? Det finns mycket som talar för det. Precis som de först nämnda professorerna och
författarna varnat för. I jämlikhetens namn. Det verkar precis som om dessa personer kunnat
se rakt in i Sveriges framtid, från 50 - ja 100 år tillbaka. Svenskens beroendeställning till
Staten, genom bidrags-och skattesystemets konstruktion - samt den offentliga sektorns
ofantliga dimension, gör väl mina misstankar berättigade. Dessutom mentaliteten, så som den
utvecklats under de senaste 30 åren i hjärntvätt och övermod.

Jag kan inte undgå att ta Nietsche, som säger så här om avunden och jämlikhetens problem: (
för över 100 år sedan) : "Avundens männsikor är själsligt förträngda varelser; ja ett helt
Konungarike, (obs) av kvälande hat mot de lite duktigare; outröttliga i sina angrepp på de
lyckliga, såväl som i sina ansträngningar att dölja och maskera detta sitt hat.....När skall då
dessa människor få uppleva den fulla triumfen av detta sitt malande hat? Jo, den dag när det
lyckats dem ingjuta detta sitt egna själsliga elände i de lyckligas själar, på så sätt att de senare
en vacker dag börjar skämmas och säga till varandra när de möts; " egentligen är det en skam
att vara så lycklig, när det finns så mycket elände!"

Ja, detta är väl för dråpligt? Exakt så är det ju i Sverige. Jag har aldrig i något av de 15
länder jag arbetat och levt så länge hört detta så ofta och klart som i Sverige. Mna hör det ju
överallt i Sverige. Bara med det lilla obetydliga undantaget att man säger "previligierad". Man
är previligierad i Sverige. Och Gudarna skall veta att Media är mästare i att underblåsa detta,
med sina dagliga skildringar av eländet utanför Sveriges gränser.

Och man känner skam för detta! Är man lycklig och rik i Sverige skall man ju känna skam.

Men det finns två fransmän som inte är dåliga heller. Först Emil Fauget, som skrev år 1901
boken "Inkompetenskulten, " tydligen med direkt hänvisning till Sverige 100 år senare! Sen tar
vi hans landsman Jean Jaques Ravel.

Mr. Fuaget varnar i sin bok för överdriven jämlikhet. En absolut briljant bok. Det leder bara
till nedtryckande, till inkompetens, menade han. De lite bättre skulle aldrig trivas i ett sådant
samhälle, utan emigrera! Men det dråpliga är att han radar upp hela 15 punkter som kommer
att karaktärisera ett sådant land. (mina egna kommentarer inom parentes....egentligen
onödiga, men jag kan inte låta bli....)

1. I ett sådant samhälle kommer fordringarna på alltmera jämlikhet bara att stegras,
och resultatet blir mycket olyckligt.
2. En sådan demokrati kommer, precis som tyrranniet och diktaturen, att kväva de
som i någon respekt är lite duktigare.
3. Speciell kompetens kommer nämligen att upphöra vara en merit. (Ja, vad gäller i
Sverige om inte partiboken. Finns det någon svensk som kommit upp i topp, utan att ha varit
Socialdemokrat? )
4. En sådan demokrati kommer, precis som diktaturen , icke att tillåta att annan
undervisning ges än Statens.
5. Den uppfostrar barn till att icke respektera föräldrar och lärare. Teatrar uppmanar
till detsamma och förlöjligar.
6. Goda seder och hövligt uppträdande försvinner; det skulle ju kunna tyda på respekt
och vördnad, Därmed underlägsenhet! (Är inte detta precis en beskrivning av våra ungdomar,
tyvärr...Fråga våra lärare, om jag inte har rätt..??)
7. Personlighet och förmögenhet tolereras icke. Sådana saker gör ju en person
oberoende! (No comment, men det är ju exakt på pricken!)
8. I frågor om lagstiftning är en sådan demokrati mera benägen till att lita på dekret,
generalklausuler, speciella förordningar, än generella lagar, som skapar klarhet, allmän
laglydnad och respekt inför lagen.
9. Respecten för lagar, religion och moral försvinner.
10. I kriminalfrågor blir sympatierna för den kriminella allt fler bland de styrande. Och
de många har ett emotionellt medlidande med de kriminella. Det är synd om dom,- icke deras
offer.
11. Vad gäller utbildningen, blir den bättre nedpressad och den svage favoriserad i
skolan. De senare är ju så många fler!
12. Familjen måste avskaffas. Barnen tillhör folket. (kommentar väl obehövlig, men
60 % av Stockholmarna lever singel, 42 % i hela landet - ett absolut världsrekord.
13. Det blir de undvikande svarens tid,- dialektikens tid,- varken ja eller nej.
Undanflykter överallt.
14. Eftersom jämlikheten måste spridas världen över, måste anti-patriotismen
befrämjas. Patriotismen stoppas. Militären avskaffas. Den är en tung börda! ( Ja, detta syns ju
tydligt i u-hjälpen som vi beskrivit. Och Svensk kultur skall väl närmast utrotas, till förmån för
en "kreolsk". Och typexemplet på dagens antipatriotsim kan vi väl hämta från den svenska
blågula fanans behandl-ing. Den har ju i ledande kretsar sedan årtionden ersatts av den mera
internatinellt gångbara röda. Och det har ju blivit oförskämt,- och farligt rentutav- att bära den
svenska flaggan! Till militären behövs väl ingen kommentar, den är väl liksom familjen redan
avskaffad.
15. Detta är ingen billig form att styra ett land på: först tar de från de rika, men det
förslår icke långt, sen tar de från de fattiga! (kommentar väl helt obehövlig, låt mig bara säga
att lågavlönade är mera än dubbelt beskattade än i något annat västeuropeiskt land! Mera än
dubbelt så mycket, ja de tar väl allt de kan roffa åt sig, numera. Vår överhet.

Det var inget fel på Faugets klarsyn, det måste vi erkänna. För 100 år sedan! En senare
kompatriot till Emile Fauget, ovan nämnde Jean Jaques Ravel, har uttryckt detsamma i sin
bok "De Sårbara demokratierna" med följande, för Sveriges del, förintande ord:

"Ju mera fullständig jämlikhetsdemokratin blir i ett land, desto mera blir avvikelser av alla
slag bannlysta, - inte av någon censur, märk väl, utan p.g.a. av ett generellt missnöje med
avvikande uppfattningar eller rena likgiltigheten. Den originella människan, med egna tankar,
uppfattningar och ideer som går emot majoritetens uppfattning, - kvävs helt enkelt. Utan behov
av någon förföljelse eller förbud. Just på grund av frånvaron av åhörare. Av brist på
opposition, helt enkelt." Slut citat.

Förtigandets totalitära makt, bara
Slutligen kan jag inte undgå att citera den italienske författaren Leo Bruscaglia, som säger i en
av sina böcker apropå detta tema, jämlikheten - nu med ekologisk bakgrund, följande - vilket
väl passar bra, eftersom Sverige ju söker bli världens ledande ekologiska land. Vi vill ju, som
sagt, t.ex. varken ha kärnkraft, kol, utbyggda älvar eller ens naturgas inom våra gränser. (Men
importera från grannländerna går ju bra....). Sol och vind...eller vår, skall det ju vara, som
tidigare sagt. Helst skall vi ju cykla, också i vinterkylan.

Men nu, - i detta land, där det ekologiska sätts så i högsätet, kunde man kanske lite reflektera
över Bruscaglias ord: "Naturen avskyr jämlikhet. Det finns inte två träd som är lika, inte två
älvar. Inte två sommarkvällar"

Ja, ingen kan väl bortdiskutera italienarens skarpsynthet; heller! Naturen tycks verkligen
avsky jämlikhet. Vad säger egentligen "De Gröna" om detta...och resten av de makthavande
i Sverige, landet som ju skall vara världens föredöme i ekologi. Hur kan människan behandlas
så som den gör i detta så ekologiska land, ja, likriktas in absurdum! Ligger det inte en
ordentlig motsägelse alldeles under ytan här?

I skolan, ja, där skall ju allt vara som en välklippt gräsmatta, ja, inte en blomma tillåtas
sticka upp, som en svensk statsman uttryckte den svenska skolans önskvärda utforming, för ett
tiotal år sedan, -och som ju konsekvent nog i linje med de övriga tendenserna ovan beskrivna,
blivit det svenska samhällets kännetecken. Likriktning är väl det mest passade ordet. Så skall
det ju vara överallt på det "mänskliga planet"! Och helt följdriktigt står naturligtvis den
statligt totaldirigerade skolan som ledstjärnan för utvecklingen. Formar grunden för det
önskvärda samhället. Inte får någon i dagens Sverige sticka upp, inte.

Men kan det verkligen vara vettigt att gå fram med gräsklipparen där?

Ja, om det ekologiska argumentet inte biter i världens mest ekologiska land, som vi strävar att
bli, så borde man väl åtminstone, i ett av världens idag mest socialistiska länder, som vi
lyckats bli, betänka den store mästarens ord; "Låt tusende blommor blomma"???

Ja, varför skulle de inte få växa och gro bland gräsrötterna på den svenska sommarängen?

11. En bild säger mera än tusen ord!

Det är för mig fullkomligt ofattbart att vi inte kunnat få fram ett enda ordentligt
oppositionsparti mot allt detta i landet, på 30 år. Ett antisocialistiskt parti, med individens
ställning i högsätet; ja, med den grundinställningen att Statsdirigismen måste bort, och att
individen kan, och dessutom skulle, sköta det mesta mycket bättre själv än Staten och dess
byråkrati! För att inte tala om hur mycket rationellare allt skulle bli och hur mycket bättre
hushållandet med pengarna, när folk fick friheten att själva bestämma över sina egna medel.
Ett parti med klara förslag till en 50 % privatisering av skola och sjukvård, där den enskilde
själv fick välja mellan en rad olika sjukvårdsformer och skolor, fritt agerande på markn-aden.
Med, som sagt, bibehållet statligt obligatoriskt försäkringsskydd, naturligtvis. Och fina
offentliga skolor. Ja, ett statligt garanterat skyddsnät, naturligtvis. Och varför inte en
decentraliserad Stats-förvalting, ja, ett parti som hade på programmet att låta de olika länen
få sköta skatter, polis, skola och sjukvård, så mycket som möjligt? Landshövdingarna som
exekutiva ämbetsmän. Som i USA, Schweiz och/eller Tyskland. Ett mera federativt system. Ett
parti som ställer det självklara med självförsörjning på energiområdet som ultimatum. Där
SIDAs verksamhet granskas i sömmarna; alla skattepengar till dikturer och skamfilade
socialiststater stoppas. Där man verkligen gör krafttag för att förbättra de små företagens
villkor. Där Media på något sätt granskas med hänsyn till den oerhörda vänstervridning som
förekommer. Det måste väl ändå gå att göra något åt denna ständiga antiamerikanism, denna
kontinuerliga hjärntvätt i socialistisk favör, detta ständiga förtigande av misshagliga fakta, ja
man måste helt enkelt bryta Medias antidemokratiska ställning i Sverige, som vi väl ändå
nästan bevisat. Där invandringspolitiken åtminstone tillåts diskuteras, öppet och ärligt. Där
man erkänner att det går ju knappast att hålla på som man gör. Att vi inte kan ta in fler, om
det icke ges arbete. Där man erkänner att den "gamla" svenska kulturen och mentaliteten av
arbetsamhet, att man skulle reda sig själv, inte vara samhället till last, rakryggigheten i ord och
handling var av allra högsta värde, ja att man på ett värdigt och humant sätt värnar det bästa
i den svenska kultur, -det som till 75 % försvunnit, tyvärr, och inte inbillar sig att något slags
"kreolskt" land skulle bli bättre.

Ja, ett parti med parollen; Räddas vad som räddas kan, får så blir man ju idag tvungen att
säga....undan socialisterna!!!

En mental kris, utan tvekan...

Detta säger jag mot bakgrund av mina över 30 år under åratal bosatt och verksam i Finland,
Schweiz, Tyskland, Italien, USA och t.o.m. i Latinamerikanska länder. Överallt finns ju partier,
precis med det ovan sagda på partiprogrammet, överallt. Stora som små, ja i vartenda
Europeiskt land, - och i USA har ju det största partiet precis samma ideer som jag. Hela
Schweiz styrs ju av mitt tänkande,- skulle jag vilja säga....såsom boende där i åratal. Detta
innebär väl, - för att förtydliga, - att man ju för att önska sig något enl. det ovan sagda, inte
alls behöver vara extrem.

Det är ju faktiskt bara i Sverige sådana tankar anses extrema. Det är ju bara så.

Ta Sveriges extrema immigrationspolitik som ett utmanande exempel,- den som ju icke får
diskuteras! Överallt ute i världen kräver man ju t.ex. av invandrarna att de accepterar kultur
och seder, regler och förhållningsorder som finns i det nya hemlandet. Titta på USA, där man
ju så fantastiskt lyckats med sin immigrationspolitik! Där säger sig alla invandrare, som
arbetar till 95 %, märk väl, med stolthet, sig vara amerikaner! Pakistaner, mexikaner,
italienare, svenskar och finnar, är alla mycket stolta över att vara amerikaner. Men nog håller
de under denna nationalistiska nyförvärvade stolthet, ordentligt fast vid sina gamla traditioner;
ja, det finns ju t.o.m. små byar där i Minnesota där man talar svenska och äter gröt. I New
York finns ju rent napoleanska kvarter. Men inte inkräktar det på något vis på deras
amerikanism. Inte ett dugg. Den är man stolt över! Precis som sitt ursprung, många gånger i
alla fall. Det systemet att kombinera ett fullständigt accepterande av det nya landets regler
och förordningar behöver ju inte alls innebära ett utsuddande av invandrarens gamla kultur,
som USA visar.

Men hur är det i Sverige; ja tvärtom skulle man kunna säga! Inte finns det väl något land, där
de inhemska medborgarna skall uppfostras att förstå och anpassa sig till immigranterna så
pass som fallet tycks vara i Sverige? Acceptera nästan precis allt vad de tar sig för, ja ha
speciellt överseende med deras eventuella dåliga sidor. Så tycks väl ändå våra styrandes
mentalitet vara. En klar önskan föreligger ju att den "inhemska kulturen" skall blandas upp
till något "kreolskt"..någon lustig blandkultur? Finns det något annat land på jordklotet som
förfar på det sättet; var skulle det landet ligga...?? I Sverige hör man ju faktiskt ofta
invandrare uttala sig; "djävla Svenskar", något nästan oförställbart för en invandrare i något
annat land! De verkligt stora invandrarländerna Australien, Canada, USA håller stenhårt på
sin "gamla" kultur. Och det blir allt till att rätta sig efter den. Samma är det i Finland,
Danmark, Norge och Schweiz. Tyskland vill officiellt enl. utsagor icke bli ett "invandrarland."
Begår invandrarna t.ex. kriminella handlingar, eller djävlas i allmänhet, så åker de ut från
nästan vartenda land. Direkt, mer eller mindre.

Men här skall vårt fina Svenska arv, exakt det som gjorde oss till ett av världens ledande och
mest beundrade länder, - ja, den kulturen och det arvet skall ju raseras! Bytas ut! Detta är ju
den officiella målsättningen. Ja, ändras till något "mångkulturellt", ja, kreolskt för att
använda en kanske passande benämning, - där väl från officiellt håll det "utländska" anses
bättre. Det är väl den officiella politiken i dagens Sverige. Gå tillbaka till Emile Fauget i
tidigare kapitel och läs hans punkter; speciellt p. 14! Patriotismenmåste avskaffas!
Anti-patriotismen befrämjas...ja bakom mycket av detta spelar väl det sjukliga svenska
jämlikhetstänkandet in, på något rent preverst vis. Och är det inte typiskt; jojomännsan, som
man nu för tiden säger lite överallt i Sverige; integrera invandrarna i det svenska samhället, det
skall Staten göra! Det är deras uppgift! Det kan väl inte någon fordra av de stackars
invandrarna? Att de integrerar sig? Det är väl Statens uppgift, kan man tänka, som allt annat.
Fru Sahlin denna stackars hjältinna inom Socialdemokratin, som konsekvent nog icke kan
sköta sina egna affärer, men med ett självgott uppträdande värdigt alla hennes likasinnade,
har fått den uppgiften på sin lott, och väl komplett misslyckats. Ja, totalt. Där också.

Frågan är väl om det inte redan gått alltför långt....om inte vår fina svenska kultur så pass
raserats, att vi nu snabbt går mot ett rent u-lands status. Det är ganska mycket som tyder på
det, som vi tidigare sagt; mentaliteten av en stadig tilltro till en Storefar som skall lösa alla
problem, arbetsovilligheten generellt, den enorma utvandringen av utbildat folk,
avindustrialiseringen, Statens maskopi med de få kvar-varande verkligt rika i näringslivet,
ineffektiviteten generellt i det svenska samhället, brottsligheten, ja, i mina mörkaste stunder
inbillar jag mig att Sverige kommer att bli det första landet på jordklotet som inom en
människocykel ( 70-80 ) gått från rent u-land, till ett avancerat i-land....och tillbaka. Vi har väl
egentligen bara 10 - 15 år på oss för att undvika detta öde. Fattigast i Europa kommer vi i
varje fall att bli, det torde vara säkert. Kanske kan vi undvika detta öde, med bara om vi i dag
skulle ta itu med hårdhandskarna, vill säga. Men inget, säger, inget tyder väl på att kursen
kommer att läggas om. Inte ett spår av nytänkande i politiken. Tvärtom, kan kör stenhårt på i
de hjulspår som på 30 år raserat det mesta.

Ja, jag återkommer med småländsk envishet ...vilken politik har de egentligen lyckats med,
våra styranden ? Och varför har de misslyckats så totalt?

Jo, beroende på sin totalt felaktiga männsikosyn - i kombination med den egna hybrisen. Men
var och en inser väl nu, att det går ju inte längre med statsplanering, centralism och dirigering.
Med självskryt, hyckleri och omoral. Det håller ju inte.

Men i Sverige tycks det hålla....och visar nog hän mot en nationell kris av allra värsta slag om
ett par år.

Ja, tyvärr är väl det ovan sagda, d.v.s. att det kommer fram ett nytt,- anti-socialistiskt parti, -
ju nästan ogörligt, det måste man erkänna. Med det kompakta motstånd till varje förändring
som etablerats. Med den totala dominans sossarna etablerat, i samförstånd med än starkare
vänsterpartier, och en opposition som är totalt förtryckt,- och som naturligtvis också skulle
motarbeta ett dylikt parti på alla vis. För att inte tala om Media, som Ian Wachtmeister erfor.

Ja, behandligen av Wachtmeister är väl typisk. Hans parti var ju ändå en frisk vind i
förstelnade Sverige. Men vilket motstånd mötte han inte överallt, trots att han tog sig in i
Riksdagen. Väl där, allt till trots, ökade väl bara motståndet; andra partier, t.o.m "liberala"
Folkpartiet vägrade ju att skaka hand med honom i en TV-debatt! Hans offentliga möten
stördes av allt oftare av vänster- huliganer. I Media blev han totalt utfryst. Bojkottad. Han
var ju klart ett problem för “nomenklaturan”. Men han var definitivt respekterad och
uppskattad av gemene man i Sverige. Det var ju definitivt "nomenklaturan", där naturligtvis
Media ingår, som tog död på honom, - och till del hans dåliga sällskap i form av den där
"disk-Jockeyn". Nu, 15 år efter hans försvinnnade från scenen, hör man ständiga anklagelser
över Wachtmeisters "rascistiska" inställning, - vilket ju är rena lögnen; under hans politiska
liv opponerade han sig mest, och med fullaste rätt, mot den svenska bedrövliga ekonomiska
politiken, mot den enorma skuldsättningen utomlands m.m. Staplade ölbackar för att
åskådliggöra mm.mm. Det fanns ju inget av rascism under hans politiska möten. Eller på
programmet. Men nu tycks Wachtmeister "karaktärsdödad" som är ett känt begrepp för
kommunisterna, - sånt de alltid tog till när de inte regelrätt kunde döda folk. Ja, nu har jag
hört, att hans beundransvärda tilltag, tas som ett hotande exempel på vad som kommer att
hända andra nystartade partier; gören Eder icke besvär! Så går ju tongångarna- se vad som
hände med Wachtmeister!

Ja, det är ju en i det närmaste hopplös uppgift att starta ett nytt parti i Sverige inför det
enorma "övertryck" i socialistisk riktning som föreligger, ekonomiskt, strukurellt, mentalt och
inte minst s.k. "intellektuellt" om nu det ordet hör hemma i detta sammanhang. Skulle ett
sådant parti tolereras av vänstern och media? Ja, frågan blir väl om det skulle tolereras av de
andra, lite mera "normala" partierna? Skulle inte alla resa sig som en mur,- fördömmande ett
sådant tilltag. Säkerligen också Svenskt Näringsliv. Ja, naturligtvis skulle det nya partiet på
alla vis saboteras, troligtvis också med våld från vänstern, - ett våld som alla skulle skylla på
det nya partiets extremism, blinda som de flesta är hur extremt Sverige självt blivit.

Men inte bara mentalt...administrativt också....tycks vi fast i den grå spindelväven...

Nog är det väl så att socialdemokratin, vid sidan av sin rent politiska/parlamentariska styrka,
också helt befäst sin position den administrativa vägen? Placerat sina troende på varenda
högre post i Sverige, för att inte återigen nämna Media. Kan läsaren finna någon enda i
"tongivande" svenska kretsar, eller i viktiga administrativa positioner, som inte är utpäglad
socialist? Som inte kommit dit på grund av den s.k. partiboken? Finns det en enda s.k.
"kändis" som inte är sosse...eller till vänster därom? Vem skulle det vara, nu sedan Sven
Stolpe dött? Nämn mig bara en enda som exempel bland alla etablerade s.k. intelektuella, -
jag tycker inte om ordet...men det får gå....

Ja, det finns ju ett par landshövdingar här och där, men de har ju ingen som helst makt, och
det hela är väl mest för att Socialdemokratena skall visa hur generösa de är.....inte tar 100%
av alla utnämningar till sig själva. Jag har, såsom arbetande åtatal i Tyskland, diskuterat detta
med många välorienterade och välutbildade tyskar och de säger; "ja, sånt där känner vi ju väl
till, vi hade ju exakt samma system med partibok ...under National-Socialisterna".

Eftersom det här nu börjar bli lite långrandigt så skall jag ta några blickfång - bilder på
Sverige,- eftersom ju en bild säger mera än tusen ord. Och den grundläggande frågan blir: hur
skulle någon ändring kunna komma tillstånd i ett dylikt land:

Bild 1. Tagen på våra så kallade intellektuella, och jag upprepar, har det ordet någon relevans,
överhuvudtaget? Frågan återkommer med småländsk envishet när man läser följande: hämtat
ur Jan Gillbergs "osannorlika" tidning, "Den Svenska Marknaden,- där inget svenskt företag
vågar annonsera, där ägare och ev. medarbetare blivit totalt utfrysta, mm.mm. Läs följande
uttalanden av våra s.k. intellektuella, de som rumsterar överallt i TV, tidningar och bland
böcker. D.v.s. den svenska s.k. intellektuella eliten:

1.a. Anders Ehnmark: "Nord-Korea är en vän i världen,- en djärv liten nation som bjuder sina
mäktiga grannar en god kamp; ett ost-asiatiskt lejon med vilket vi har många band, men som
icke desto mindre kämpar för sitt oberoende. Med kraft och konsekvens, på det mest
förvånande sätt"! ( Min kommentar: Ja, visst är det så,- nu när detta lilla land , där alla svälter
till döds, hotar med kärnvapenkrig,- vem på världskartan, erbjuder sig då att medla - Sverige!
Alla vänsterrörelsers lilla gullegumma, fru Lind, erbjuder sig med hänvisning till Sveriges
utomordentliga förbindelser med Nord-Korea, typiskt nog!" ( Så bra då....ja, det kan man ju
kanske säga, visst är det bra att åtminstone ett enda land på jordklotet har kontakter med
dessa totalsnedvridna människor.....men nog är det typiskt att det är just Sverige!!)

1. b. Jan Myrdahl; "Albanien är också för Sverige ett tänkbart alternativ och modell att följa
".( Sagt några år innan Berlinmuren föll.)

1.c. P.O. Enquist. Sade om Pol-Pots Kambodja, där Kommunisterna dödade alla med
västerländsk utbildning: "Horhuset utrymt, städning pågår. Över vad som hänt kan bara
hallickar känna sorg. Allt detta lär oss att kampen icke är ett historiskt monument,- den
pågår!"

1. d. I detta uttalande instämde Riksdagens Talmen, Birgitta Dahl, när hon sade: "Kritiken
mot Kambodja är bara förtal och lögn." (Min kommentar: Ja det är alltså exakt som
detsamma som en del hävdar med Hitlers koncentrationsläger...de existerade väl aldrig
heller...???,)

1.e. Stockholms Biskop, Lars Carlzon sade om Östtyskland, ett par år efter Berlinmurens fall:
"Vår
beundran för Östtyskland består. Allt det goda som där uträttades under 40 år måste hållas i
helgd!"
( Min kommentar: Också där hade biskopen fullt officiellt stöd . Under dessa 40 år gjorde
Sverige 5 gånger mera statsbesök till denna diktaturstat, än som gjordes till demokratiska
Västtyskland, - detta korrupta, kapitalistiska land!)

1.f. Pierre Schori, Svensk Socialdemokratis intellektuelle gigant, alla terroristers vän, i många
minister-befattningar sade om Balt-Staterna 1990, d.v.s. två år efter Berlinmurens fall, när
dessa förtvivlat kämpade för att komma ut den kommunistiska tvångströjan: "Vi accepterar
naturligtvis dessa länders frigörelse i kulturella mening. Icke desto mindre utgör de
oundvikligen en del av Sovjetunionen!"

Och följde upp sina idiotiska, och för Sverige som land förnedrande uttalanden med följande
om sin "hjälte" Fidel Castro på fängesleön Kuba: "Han är en av vår samtids största...för stor
för sin ö! Han ser allt i ett långsiktigt perspektiv och har odiskutabelt en renässance-furstes
drag!"

Och ta Jan Gillou med alla sina antiamerikanska uttalanden, med mycket tveksamt
vänsterförflutet. Dagligen i TV. En svensk hjälte, utan tvekan. Och raderna av andra...

Ja, en enorm makt har de ju "intelligensian", stödda av en välvillig Mediakår. Och här var väl
de ledande presenterade...?

Mot dessa politiska klantskallar, detta vågar man väl åtminstone säga, eller kanske "nyttiga
idioter", som får helsidor i tidningarna, och deltar i TV så snart de önskar, kan man väl ställa
följande personer. Riktiga författare, skulle jag vilja säga. Nog intellektuella i ordets rätta
mening, om någon förstår vad jag menar. Hur ofta var de i TV..???

Ta Sven Fagerberg, som när han startade sin behjärtansvärda rörelse: "Friheten i Sverige"
gradvis blev alltmera utfryst, för att snart nog icke få sina böcker publicerade. Han flyttade till
sin dotter i USA.

Ta Lars Gustafsson, som ju faktikst skapat sig ett namn, t.o.m. utomlands, bosatt i USA, som
sade: "Hela min ungdom blev förödd på en enda stor livslögn; den socialistiska." Han är väl
inte så ofta i TV..???

Ta Sven Delblanc, som i sin bok Moria Land, sade: "landet hade så utarmats av odugliga
byråkrater..att de flesta kvinnor tvingsts prostituera sig.......Och den åldrige byråkraten,
ständigt rädd för att mista sitt arbete, filosoferade: " jag försöker erinra mig det som var ett
folkhem....ett patriarkaliskt samhälle var det nog, med en sorts enfaldig välvilja i bakgrunden,
Men alltifån 60-talet blev synen på medborgarna alltmer präglad av förakt. Vi betraktades som
barn, som ständigt skulle förmanas..och tillförtroddes aldrig annat än hjälplöshet! Man byggde
en väldig kontrollapparat..."

Stig Strömholm, med sina underbara böcker, Dalen, Skogen och Fälten, med flera, rektor vid
Uppsala Universitet skrev en nedtystad bok; "Den Hösten" i slutet på 70-talet. Den handlade
om Lanthandlare Willander, som var utsatt av bojkott från facket. En småföretagare som
många i Sverige utsatt för regelrätta rättsövergrepp. I den boken utspinner sig följande
diskussion, med redaktören för lokaltidningen, till vilken Willander vänt sig sin desperation
för att få hjälp:

Redaktören: "Vi har ju ingen som helst censur. Ingen som helst. Vi får både papper och
tidningsstöd! Om jag skulle skriva..."

"Ja ta ett exempel nu,- det värsta Du kan," uppmuntrade Willander, brytande in.." vad skulle
Du då skriva?"

"Att Statsministern är en fähund".

"..naturligtvis, vad kostar det honom att bli kallad fähund..inte ett öre. Tvärtom, ...om Du inte
då och då använde sådana omdömen, så skulle de säkerligen anställa folk som löste den
uppgiften.."

" Vad vill du då, " frågar redaktörn...nu irriterad. "Du kan ju inte peka på något som det går
att komma åt..något oegentligt."

"Som det bekvämligen går att komma åt..menar Du, " säger den förtvivlade Willander

Redaktören: .."det känner vi ju båda till..men det är icke jag som uppfunnit det rådande
systemet..jag är inte förtjust i det..."

Säger Willander i det han går." Just det systemet och de förhållandena som gör att allt är som
det är....dem vågar Du inte påtala!"

Ja, det var ju en exakt beskrivning av vad som hände kioskägaren Torgny Gustavsson på
Gotland, ca 15 år senare, - och som hänt med mången småföretagare, utsatt för fackets och de
styrandes rättsövergrepp.

Ta, -och detta är belysande, -Sven Stolpe, en stor författare; Han säger i förordet till sin bok .
"Mina Mästare" sig vara förvånad och irriterad över att aldrig ha fått en enda litterär
utmärkelse i sitt hem-land. Nämen..han var ju inte socialist. Men han fick ju faktiskt då och då
en viss publicitet. Men märk väl; det var väl bara när vänstervridningen gått så långt, precis
som Willander sade,- att kom det inte fram någon som då och då skällde på de styranden, så
skulle de själva anställa någon. Sven Stolpe gjorde dem tjänsten , - och framställdes väl , helt i
linje med propagandan, - som en halvt byfåne..med lustiga åsikter. Det är ju så de gör.... när
de inte helt kan tysta ned....

Inte fick dessa "riktiga" författare några spaltmeter i våra tidningar, för att yttra sina klara
missnöjen och missbehag....med Sveriges utveckling, - eller tid i TV-debatterna? Det fick väl
bli i böckerna, som kanske lite torrt och oengagerat refererades med några korta rader på
kultursidorna.

Och ofta undrar jag hur det kunde komma sig att Astrid Lindgren, denna lysande författarinna,
med böcker översatta till ett 30-talet språk, aldrig fick Nobelpriset? Jag har mina föraningar,
såsom vetande en del om hur hon tänkte. Hon blev väl på sin ålders höst bara bättre och bättre
som författarinna, i böcker som också riktade sig mot en äldre läsekrets. Som bl.a. exemplet
"Mio, min Mio" tycker jag visade. Förbigången år efter år, som följande visar: År 1966 gick
priset till en totalt okänd Mrs Szymborska från Polen, från ett land, som verkligen har många
betydligt bättre författare att ställa upp,- det kan man nog tycka. Men hon var 100 %
kommunist, och uttalade sina sympatier lika öppet som våra svenska s.k. intellektuella
redovisade ovan. År 1997 var det Mario Fo:s tur, en clown som aldrig skrivit en rad. Men
öppet kommunist. Året därefter blev den en annan kommunists tur,- Jose Saramago från
Portugal, inte något särsklilt lyckligt val, tyckte väl mången. Sen var det den gamle
kommunistkämpen Gunther Grass tur, inte alls så uppskattad i sitt hemland, och totalt
nedskriven vad gällde hans senaste böcker - som t.ex. "En Komplicerad Historia", där han
prisar Östtyskland. Den sågades ju totalt av kritiker i hemlandet. Ja, men den var kanske skäl
nog för de svenske i Akademin, där kommunister sitter i högsätet, som bevisades av den gamle
Arthur Lundkvists decennierlånga dominans där. ..Grass behövde nog uppmuntras, eftersom
hans författarskap bara fallit och fallit i kvalitet...

Astrid Lingdren dog 2001 utan att ha fått något pris, som hon nog, - när man ser de ovan
nämnda författarna, - hade varit berättigad till. Men Astrid var ju under många år i luven på
Socialdemokraterna, som skinnade henne på vartenda öre, som den s.k.
Pomperipossa-Skatten visade. En skatt på 102 %. Ja, i Sverige skall man inte opponera mot
överheten, - det lönar sig icke. Det är många som vet.....jag själv tvekar inte en sekund om att
hennes politiska åsikter nog bidrog till det hela. Inte stämde riktigt med samhällets, precis som
vad gällde våra andra "riktiga " författares...som ju vid sidan av sitt rena författarskap, aldrig
fick rum i samhällsdebatten.

Ja, det var ett blickfång över vår s.k. "intelligensia", där ordet väl kan sägas ha använts i
dubbel betydelse, något icke ovanligt i ett s.k. "dialektiskt" land, där ofta svart är vitt, och vitt
svart.

Bild 2. Nu är vi framme vid några dagar före det svenska valet hösten 2002. I TV. Där
intervjuas en rad partiledare:

2.a. Vi börjar med de grönas och vänterpartiets ledare: På en fråga vem av George W. Bush,
U.S.A.s president eller Fidel Castro de föredrar kommer svaret direkt, och utan minsta darr på
rösten. "Fidel Castro." Och dessa personer, ja, de representerar väl ändå en ca 15 av Sveriges
väljare. Är det inte betänkligt..??

2.b. När de frågar Kristdemokraternas ledare vem han föredrar mellan Roland Reagan, till
vilkens 80-års dag han var inbjuden, eller Bill Clinton kommer svaret utan en sekunds tveken;
Bill Clinton, - och detta, märk väl, trots att denne partiledaren bara ett par dagar tidigare
uttalat sig om det fördärvliga med utomäktenskapliga förbindelser och sagt att en sådan
person skulle aldrig kunna bli ledare för hans parti! Lustigt, eller hur? Men det är ju klart,
Reagan, som konservativ, var ju en av USA:s sämsta presidenter någonsin.

2.c. Lägg till detta den svenske Ministern som i en liknande frågestund sade sig föredra Marx
framför Jesus, och bilden av svenska preferenser blir allt tydligare, gör den inte?

Bild 3. Några talande självupplevda episoder.

3.1. Jag gjorde en utredning år 1977 för Regeringen Fälldin inom ramen för "Forum för
Samhälls-debatt". Den handlade om betydelsen av mera marknadsekonomi i Sverige, benämnd
när den publicer-ades "Återerövra Marknadshushållningen". Någon månad därefter blev jag
uppringd av Månads-Journalen, som ville ha en intervju. De undrade väl vad det var för en
lustig figur, som kunde skriva om något sådant. Jag gick dit och ständigt misstänksam mot
svenska journalister som jag är, tog jag med mig ett manus,- som förslag till publicering. Jag
träffade chefredaktören och vi hade ett trevligt samtal någon timma eller så. Vid samtalets slut,
gav jag henne artikeln, som hon läste igenom, och tyckte vara bra. En inkallad fotograf tog ett
kort. Och innan vi skildes, sade jag till henne, i mycket klara ordalag att under fotot skulle
bara stå mitt namn och Internationellt verksam Konsult. Inget mera. Inget annat. Det lovade
hon helt klart.

Ut kom tidningen med min artikel, faktiskt inte klippt. Inte ändrad. Under fotot stod: Magnus
Ivarsson. Ärkekapitalist. Bosatt i Schweiz. Ja, det var ju ord och inga visor, det. Och man
undrar ju hur många som läste den artikeln efter den presentationen,...eller i varje fall med
vilken inställning.

3.b. Något år senare kom en mycket påkostad svensk tidning, ja, i stil med Månadsjournalen
till Schweiz, där jag bodde under 15 år. De ville ha en intervju med mig, om hur det var att bo i
Schweiz. När jag hörde att de också ville intervjua en god vän till mig, en svensk som hade sitt
kontor tre trappor nedanför mig i samma hus, bestämde vi att träffas hos honom, dit jag då och
då gick för att samspråka och ta ett glas. Den trevlige Lars Lander, uppfinnare. Mötet skulle
vara en fredagkväll vid 4. Jag gick dit några minuter innan för att varna min gode vän för vad
komma skulle. Eftersom det var fredagkväll bjöds det på en whisky i väntan på de svenske. De
kom något försenade och intervjuade oss, artiga och trevliga. Tog kort på oss, där med
wiskyglas i handen. Vi båda berömde Schweiz ur alla synvinklar, som jag alltid gör, och sade
oss trivas alldeles utmärkt, både som företagare och privatpersoner.

Efter någon timma skildes vi, - och jag varnade min kompis, - du skall se vad som kommer.

Och mycket riktigt. För det första hade vi ju ingen aning, varken han och jag såsom boende i
Schweiz, sedan många år tillbaka redan då, att det landet var en KRUTDURK. För det var
nämligen rubriken på artikeln; Schweiz en Krutdurk. Den var illustrerad med ett 20 tal lustiga
figurer som sprang helt nakna på en gata, rätt emot fotografen. Och det värsta var att
krutdurken var på väg att explodera! De var innebörden i artikeln. Och vi stackars satar som
satt där, vi hade ju inte ens märkt att det luktade krutrök! Men vi var väl lite alkoliserade, kan
man tänka, eftersom vi båda var på ett större foto med wiskyglasen i högsta hugg. Under fotot
stod något i stilen, kommer icke ihåg exakt... men något i stilen..: "Två ensamma svenskar
som längtar hem."

Och sådana tidningar läser svenska folket
3.c. Många år senare besökte jag bokmässan i Göteborg, sommaren 2002. Där möttes man
med jätterubriker över mr. Noam Chomskys bok, en stor Sverigefavorit: "USA-
Gangsterstaten". När denne USA-kritiker skulle hålla sitt föredrag, inbjuden som han är till
varje liten församling i Sverige, kunde detta inte hållas i föreläsningssalen, utan tvingades
flyttas till Sportarenan, eftersom det kom så mycket folk för att höra denne, i svenska ögon, väl
skarpsinnige man. Där handlade det b.la. om USA inblandning i Colombias inre
angelägenheter! Hur USA stödde den "hatade regeringen" i detta land, Latinamerikas äldsta
och stabilaste demokrati, hur kommunistguerillan misshandlades och alla övertrampen på
mänskliga rättigheter i landet. Detta var på bokmässan 2002, det i särklass mest
uppmärksammade ämnet! Att, - i detta land den nyvalde presidenten några månader senare
håller världens högsta populär-itet med sina 77 % och 99 % hatar och avskyr
kommunistguerillan, definitivt värre än någon Bin-Laden, levande på knarkaffärer, - detta kan
man ju tänka inte ha något intresse för svenska folket, däremot att USA gangsterstaten ligger
där och djävlas med de stackars colombianerna! Tilläggas kan väl bara, att dessa
massmördare, Farc, har sitt informationscentrum i Stockholm! Egen radiosändare och allting.
Ja, som god kännare av Colombia, smärtar det mig i hjärtat att se detta fascinerande land,
med sin trevliga befolkning på hela 42 miljoner, slitas sönder av ett gäng totalt dementa
massmördare. Men när jag för en representant på Svenska UD påpekade det totalt olämpliga
att världens värsta terrorister har ett informationscentrum i Stockholm..och att det borde
stängas, sade han bara..."men detta är känsligt...Där har Sverige definitivt lekt med
elden...skamlöst för länge, hållit dem om ryggen, vilket vi definitivt gjort. Ja, det är en ren
skam att se...men de är ju kommunister, dessa terrorister....

Bild 4.

4. a. När Milton Friedman fick Nobel-priset i Ekonomi, blev han inte bara, som den första
Nobel-pristagaren någonsin utbuad av folk i Nobelsalen. Han hade nämligen varit i Chile, och
lagt grunden till dess nu så berömda och utomordentligt goda ekonomi; - på
marknadsekonomins fasta grund, tvingas jag väl tillägga. Men inte nog med det, hans mest
bekanta bok "Kapitalism och Frihet" fanns icke att köpa någonstans. Också den förste
Nobelpristagare, vars mest kända bok aldrig trycktes upp. Jag gick runt och frågde efter den.
I en av Sveriges allra största Bokhandel visste emellertid en yngling därbakom disken besked:
"Denna bok har inget intresse för svenska folket", svarade han argt på min förfrågan! Ja, jag
har ju själv publicerat ett antal böcker på temat, - så jag vet ju vad det handlar om....

4.b. Och tidningsägare har jag också varit. Ca 10 år på 80-talet. Och där var vi också
motarbetade på alla sätt, eftersom vi skrev kritiskt mot Palme och Co. Den kände
riksdagsmannen och professorn Hugo Hegeland var en tid chefredaktör. Banken vår kom en
dag och sade att "det var känsligt", vad vi skrev! Och när någon säger att det är känsligt i
Sverige, - då är det allvarligt. Då är makthavaren i egen hög person retad,- och då är det
allvar. När det är "känsligt" i Sverige är det betydligt värre än om någon kommer och säger
att det är kriminellt, straffbart, oförskämt, vanhedrande, totalt fel och/eller miss-visande.
Definitivt är det så. Så var var det också i detta fallet. Snart nog rådde Storbanken mig att
göra mig av med tidningen! Trots att flera riksdagsmän bjöd in banken och mig på lunch i
Riksdagshuset, motiverande min tidnings existens som ett nödvändigt debattorgan, så drogs
krediter in och vi blev svartlistade i alla banker. Ja, när jag tänker på det så här efteråt
kommer jag på hur djävligt det var. Men detta är nakna sanningen. Så går det alltså till i
Sverige...något som jag då i min vildaste fantasi icke kunde inbilla mig en stor bank kunde
göra. Speciellt lustigt var det väl, mot bakgrund av att de hade satt in en hög direktör som
styrelse-ledamot i tidningen! Men det var kanske just för att hålla ett öga på hur vi
skrev...d.v.s. det rena politruck-systemet så känt från Ryssland. Detta utspelade sig på 80-talet.
Och medan s.k. tidningsstöd utgick till Hambo-dansens vänners lilla publikation, Kurdistanska
Folktidningen, Moqambiques Flyktingblad, och naturligtvis Proletären, var vi, tillsammans med
Contra, visst den enda tidning i Sverige som icke kom i åtnjutande av sådant stöd.

Ja, det är Sverige, det, självupplevt. En annan episod som etsat sig in i sinnet från denna tid:
det kom en konkurrenttidning, som ville ha samarbete, ja, t.o.m. köpa upp oss. Jag var inte
särskilt intresserad av det senare, eftersom tidningen då gick bra. Men vi talades vid någon
timma. När chefen för den andra tidningen skulle gå, halade han emellertid upp en artikel om
Taiwan, som han fått från någon-stans. Jag ögnade igenom den, och tyckte den var alldeles
utmärkt, med statistik och allting om detta framgångsrika land, därutanför den mäktige
grannen Röda Kinas kust. Jag tackade honom för artikel ..men kom sen på mig med att fråga:
"Varför tar Du inte själv in den i din tidning.....den är ju mycket intressant....??"

Han vred lite på sig där i stolen, kommer jag exakt ihåg..och sen sade han: "Ja..du vet skriva
om Taiwan...och sånt där..det är ju känsligt...!"

Jag tog naturligtvis in artikeln. Om det bidrog till att vi stoppades är väl inte omöjligt, - det var
väl ännu ett bevis på vår "extremism" kan man tänka, - vid sidan av vår anti-socialism. Det är
ju så här, som läsaren nog vet, att Taiwan ligger i luven på Röda Kina på fastlandet, och den
som sympatiserar med Taiwan kan råka illa ut vad gäller relationerna till Storebror på
fastlandet. Och det var alltså tillräckligt för denne redaktör för en liten affärstidning med
knappt hade ca 4.000 exemplars utgivning för att reagera. - tillräckligt för att icke ta in
artikeln. Ja, den allmänna rädslan i Sverige, som tar sig uttryck i denna känslighet överallt,
tog alltså överhanden ...även i en liten, helt obetydlig affärstidnings publicistiska verksamhet.
Tilläggas till denna ömkliga episod, kan väl bara, illustrerande Sverige av idag, att via SIDA
utbildades ju fångvaktare i Röda Kina och att Officiella Sverige naturligtvis omhuldar
kontakterna till Röda Kina så pass, att alla högre befattningshavare på Taiwan avvisas vid
Sveriges gränser. Att ha kontakter med Taiwan, ja, det är känsligt, det. Men inte att utbilda
fångvaktare i Röda Kina..som man ju faktiskt gjort. Men, det blev visst lite känsligt..när det
uppdagad-es...faktiskt...men fina ursäkter presenterades...

4.c. Den numera kände författaren Kenne Fant lärde jag kort känna på den tiden. Han var ju
ett tag Chef för Sveriges Filminstitut och gjorde en film "Monismanien" på 70-talets slut. Det
handlade om landet där man bara fick ha en mening i taget. Bara uttrycka sig i enlighet med
den rådande ordningen.
Det blev visst bara en premiärvisning på en liten biograf på söder; - sen visades filmen inte
mer,- och detta trots att producenten var Chefen för Filminstitutet. Eller kanske just därför!
Fant själv blev så trakasserad och förföljd för detta sitt tilltag, även av s.k. goda vänner, att
han, - som han berättade- nästan fick nervsammanbrott. Han tog sin hatt och flyttade till Paris.

4. d.Roland Huntfords berömda bok "The New Totalitarians" blev ju nästan en bestseller
världen över på 70-talet. Den handlade exakt om det jag nu skrivit om i denna bok. De Nya
Totalitärerena, - det var svenskarna det. Alla stora svenska förlag vägrade publicera. Till slut
gav ett litet enmansförlag ut boken, - när de stora så mycket som möjligt legat på optioner och
fördröjt. Titeln blev, "Det Blinda Sverige". Tema hette visst förlaget. Den boken, ungefär som
Milton Fridmans, hade väl inget intresse för det svenska folket. Så kan man tänka överheten
och de stora, etablerade förlagen bedömde saken.

Samma skedde väl med "The Black Book of Communism". Kommunismens Svarta Bok, som
beskriver hur kommunisterna dödat över 200 miljoner männsikor världen över, från Vietnam i
öster till Uruagay i väster, från Mozambique i Söder till Novaja Zemblja i norr. Utgiven av de
största förlag i världens alla länder. Men icke....i Sverige. Inte ens Timbro vågade publicera i
Sverige. Men ut kom den till slut, typiskt nog i konsekvens med ovan sagt, på ett litet, okänt
förlag. Om någon bokhandel vågade visa den i något skyltfönster, det kan jag inte inbilla mig.
Då kommer väl vänstern och slår sönder fönstren....

4. f. Under mitt arbete i Colombia blev jag ombedd att assistera med en exportkampanj för
exotiska juicer. Sände prover bl.a. till Arla som uttryckte intresse. Vi hade kontakt under en
tid. Vid ett besök på Arlas huvudkontor, - nu flyttat som de flesta utomlands, till Danmark, i
detta fallet, - fick jag tag i VD:n, som tackade för proverna, som hans laboratorium undersökt
och funnit verkligt bra. Som stor-producent av apelsin- juicer diskuterade vi över den
potentiela marknaden för dessa nya juicer. Han bad mig komma tillbaka om en vecka, när han
kollat med sina chefer och gav mig en vacker broschyr över apelsinjuicerna; hur de
producerades, deras näringsvärden etc. Jag tog den och gick hem. Bläddrade i den vackra
broschyren, som jag fann alldeles utmärkt gjord.

Nästa vecka gratulerade jag honom till den utsökta broschyren. Han tackade hjärtligt och sade
att det gladde honom, eftersom han själv till del gjort den....men sen tillade han: "Du kan inte
ana vilka problem jag fick med den"!

"Problem..." jag satt där som förstummad, eftersom jag tyckte den var verkligt bra.

"Jo, du förstår", började chefen..."efter det att den kommit ut hörde pressens
opinionsnämnd..eller vem det nu var, (det kan jag, alltså författaren, inte komma ihåg, kanske
Konsumentverket.... men någon halvofficiell instans i varje fall) av sig och klagade på
broschyren. Sen kom facket och klagade. Det var bristande, eller förledande
marknadsinformation, av något slag... Jag satt där som förstummad, eftersom jag tyckte det
nästan var broschyrens styrka, all den sakliga informationen, där berättades om apelsinernas
vitamin- innehåll för konsumenten, - om hur man använde både skal och kärnor i olika syften
etc. etc.

Vilket jag sade. ......

Nä...det var inte det, inte alls det som klagomålen tagit fasta på.

Det var tre bilder i broschyren, på de där brasilianarna som arbetade där i Brasilien, där
apelsinerna köptes. En bild på några arbetare på plantagen som stod på en stege och plockade
ner frukterna. En annan bild där de satt på lastbilsflaket, redo att åka hem med de skördade
apelsinerna och en bild från fabriken, där de processerades. Och alla brasilianarna skrattade
och såg mycket glada ut, som man gör och tycks vara överallt i Brasilien! Men se, - så kunde
ju inte de arma arbetarna i det kapitalistiska Brasiliens visas upp,- de måste skildras
utmärglade och bistra, utsugna och utplundrade som de är! Man hade reagerat mot att de
skrattade och såg lyckliga ut. Det där officiella organet och facket! Sen, berättade chefen, tog
det bara tre dagar förrän Kanalen i Radion bjöd in mig för att diskutera arbetarnas utsatta
position i Brasilien!

Ja, det är Sverige det. Men man frågar sig väl när dessa organ på ett rättvisande sätt senast
skildrade arbetarnas tillstånd i Tanzania, Vietnam eller Moqambique? Eller Angola, eller
något annat favoritland.

Ungefär vid samma tid, var det en stor konferens om knark i Göteborg. Eftersom jag då var i
den staden läste jag tidningarna lite extra noga för att se hur knarklandet Colombia
behandlades, där jag just då bodde och arbetade. Jo, på sedvanligt vis, kan man väl säga. Där
höll den svenske delegaten, tydligen totalt okunnig, ett anförande där han sade att Colombias
ekonomi helt stod och föll med knarket. Ja, det är väl ungeär som att säga att Sveriges
ekonomi står och faller med fisket i Bottenhavet. Colombia är väl i alla fall världens rikaste
land av naturtillgångar beträffar; exporterar mycket kaffe, såväl som olja, som likvärdiga
produkter i exportinkomster, numera, kol som nummer fyra i världsexporten, ungefär som
med guld och platina. Är nummer ett i smaragdexport och två i blommor. Knarket står för en
ca 7 % av B.N.P. beräknas det, mycket nog, men ett bör man veta: det har förstört betydligt
mer än det drar in. All polis, armen som måste sättas in för att bekämpa eländet kostar enormt.
Allt våld det medfört. Snedvridit mycket av landets ekonomi. Jag sände en artikel till
tidningen som skildrat denne mans uttalande med denna innebörd, som inlägg för att rätta till
denna snedvridning, ja totala felsyn på landet.

Man vägrade naturligtvis att ta in detta. Men det kom faktiskt ett svar, vänligt sägande : "att
det var känsligt att skriva vad jag skrivit!"

Hur skulle något sådant kunna vara "känsligt"? Jo, det rubbade väl den etablerade bilden, på
något sätt i landet där man bara kan ha en uppfattning i taget. Mönstret står totalt klart för
mig; att säga något positivt om länder som Brasilien, Taiwan, Chile eller Colombia, starkt
marknadsekonomiska, kapital-istiska länder, det går faktiskt icke för sig. Där skall det bara
skrivas nedsättande, svartmålande. Och det förtjänar upprepas; hur ofta skrivs det egentligen
något om Tanzanias, Angolas, Mozambiques, eller Kubas ekonomi?

Ja, det behövs väl kanske att man är utlandssvensk för att se detta "förtryck" som härskar
överallt. Denna otroliga snedvridning som ständigt pågår! Som jag väl lite lyckats exemplifiera,
hoppas jag. Jag tror inte en enda av dessa små och egentligen obetydliga,- men likväl
passande som bitarna i ett puzzle in i en totalitär helhetsbild - skulle kunnat inträffa i ett mera
normalt land. Icke i Finland, icke i Schweiz, icke i Tyskland, icke i Danmark, USA eller
Colombia, ens.

Slutligen: När jag, nu inför senaste valet september 2002, gick jag runt bland de små
valstugorna i Uppsala, på busstorget där och tittade på broschyrerna kunde jag inte se en enda
svensk flagga någonstans. I inget enda land på jordklotet där det hålls val, ser man något
liknande. Där vajar den nationella fanan överallt. Inte minst i de olika partiernas valstugor och
byråer. Från Argentina till Norge. Från Finland till Taiwan och Colombia. Det vet jag för jag
har varit där under valperioder. Upplevt det hela som jag gjorde med valet i Sverige. Men i
Uppsala var det fullt med röda flaggor. Överallt vajade de! Bara röda. När jag frågade ett av
de mera borgerliga partierna, varför man inte kunde se en enda svensk flagga, så där ett par
dagar före valet, fick jag svaret från en hoppfull riksdagsledamot : " Ja..se...det...det är
känsligt .....det är känsligt det!"

Han kom inte in i riksdagen, så kanske den politiska "känsligheten" inte lönade sig, likväl.