Sverige levde säkrare än vi trodde under kalla kriget sista 20 år. Hotet från Sovjet var inte så stort och skyddet från USA större än någon anade. Den slutsatsen drar ambassadör Rolf Ekéus i en rapport om svensk säkerhetspolitik.
Rolf Ekéus bygger slutsatserna på en rad tidigare hemliga, okända och ibland sensationella dokument från arkiv i Sverige och USA, Sovjetunionen och dess lydländer. Dessutom har bortåt 150 inblandade personer intervjuats. Det är ett digert material den tidigare vapeninspektören i Irak och Washingtonambassadören tagit fram och på regeringens uppdrag på fredagen redovisar i en lunta på omkring 600 sidor.

Hans slutsatser är inte okontroversiella och han har fiender som slipar knivarna beredda på attack. Moderatledaren Bo Lundgren ville avsätta honom redan innan utredningen kommit i gång. Själv säger Rolf Ekéus dock att han förväntar sig mindre bråk nu än när han lade fram sin ubåtsrapport för ett år sedan. Den rapporten kallade förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt slafsig.

- Säkerhetspolitiken är inte lika emotionell som ubåtarna, hävdar Rolf Ekéus i samtal med DN och beskriver sin nya rapport som en bred analys där forskare och historiker ges en öppning för vidare studier.

Med stor belåtenhet visar Rolf Ekéus ett inte tidigare känt dokument från amerikanska arkiv. Där slog USA 1962 fast att man "i händelse av sovjetisk aggression enskilt mot Sverige bör åta sig att bistå Sverige som deltagare i ett svar från Nato eller FN på aggressionen". Dokumentet antogs under president John F Kennedy och ersatte ett inte lika långtgående dokument från president Dwight Eisenhowers administration två år tidigare.

Förberedelserna för ett ingripande till Sveriges försvar skulle enbart göras av USA och hållas hemliga för försvarsalliansen Nato tills det blev aktuellt att handla. Det berodde på att "en del Natoländer kan vara känsliga för att en förmånsgaranti om bistånd ges till en neutral icke-medlem".

Rolf Ekéus beskriver åtagandet som en informell amerikansk säkerhetsgaranti till Sverige, ett land som avstått från medlemskap i Nato just för att man inte kan acceptera att alliansens länder ger varandra säkerhetsgarantier om att bistå varandra vid angrepp. I sina efterforskningar har utredaren Ekéus och hans medarbetare inte funnit några bevis för att USA informerat svenska politiker och militärer om garantin eller att någon i det officiella Sverige skulle ha känt till den.

Det tycks heller inte som om någon amerikansk krigsplanläggning för Sverige gjordes, men Rolf Ekéus anser sig genom intervjuer ha fått fram att avsikten att bistå Sverige vid ett sovjetiskt angrepp kvarstod fram till 1989, slutår för den tjugoårsperiod utredningen behandlar.

USA:s stöd till Sverige omfattade också ett intensivt underrättelsesamarbete där Sverige i utbyte mot amerikanska uppgifter delgav USA resultatet av signalspaning mot det sovjetiska försvaret. För att kunna upprätthålla ett starkt försvar fick Sverige ett omfattande krigsmaterielstöd och tillgång till modern vapenteknik. Länderna bands också samman genom ett omfattande militärt besöksutbyte.

Under den period Rolf Ekéus undersökt skärptes samtidigt neutralitetspolitiken så att det inte längre blev tillåtet för försvarsmakten eller politikerna att förbereda ett militärt samarbete med USA, Nato eller andra västmakter inför ett eventuellt krig. Tidigare hette det att Sverige skulle försvara sig uppehållande tills hjälp kom från andra länder. I slutet av femtiotalet räknade försvaret även med att USA skulle använda atomvapen för att möta ett sovjetiskt anfall mot Sverige.

Särskilt den nytillträdde statsministern Olof Palme månade i början av 1970-talet om förbudet mot sådana förberedelser och militär planläggning för att ta emot stöd utifrån, men det var en politik som också följdes av de borgerliga statsministrarna Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten.

Ledande militärer, bland dem samtliga försvarsgrenschefer, protesterade mot förbudet. Missnöjet var särskilt starkt i samband med att försvarsanslagen minskade under 1970-talet, men mattades så småningom och hördes till slut inte av.

Enligt Rolf Ekéus gick den socialdemokratiska regeringens säkerhetspolitiska analys ut på att man visserligen räknade med och önskade att USA och väst skulle hjälpa till om inte Sveriges egna försvar räckte, men att man inte fick vidta förberedelser för det. Skälet var att neutralitetspolitiken måste framstå som trovärdig i Sovjetunionens ögon, annars skulle det sovjetiska hotet mot Sverige öka.

Det framgår av de sovjetiska dokument som Rolf Ekéus plockat fram att Sovjetunionen uppskattade den svenska neutralitetspolitiken, framför allt för att den skulle göra det svårare för Nato att vinna ett krig. Att Sovjetunionen i en krissituation skulle ha respekterat svensk neutralitet tror Rolf Ekéus dock inte. Han pekar på att den sovjetledda Warszawapakten stod beredd att rycka fram genom det neutrala Österrike.

En del dokument från Sovjetblocket visar att man inte trodde sig behöva angripa Sverige under ett krig mot Natoländerna, att det skulle räcka med att besätta Danmark.

Läs hela rapporten "Fred och säkerhet" (SOU 2002:108, UD:s webbplats)