Det har blivit helt vanligt att politikerna talar varmt om materiella fördelar, lovar vad som helst för att locka de fördummade väljarna, pratar mycket om fred, ibland också om frihet. Aldrig berör deras diskussioner etik eller andliga värden. Fd folkpartistledaren Bengt Westerberg proklamerade stolt i TV att han var ateist. Hur skulle sådana politiker ha kunnat visa vägen ur den djupa andliga krisen? Ju mera socialism och materialism-ateism, desto djupare är den andliga krisen.

Den dyra dagvården
Den svenska socialstregeringen vill behålla daghemmen, trots att denna institution är oerhört kostnadskrävande. Samhälls-ekonomiskt sett innebär unga mamma en minuspost på stora belopp. Daghemsavgifter är ju ett självkostnadspris. Den mat, de blöjor, hygienartiklar, leksaker med flera som dghems-barnen förbrukar är ofta dyrare eller lika kostsamma som hemmabarnens. Lägg därtill alla kostnader för vård av sjukt barn och sjukskrivningar pga olika bakterier och virus som barnens vistelse på daghem utsätter familjen för. 20% av barn på daghemmen hade psykiska besvär redan år 1984. Daghemsbarn har ofta visat oförmåga att sysselsätta sig själva med egna lekar. Samtidigt saknas regler och normer för ett etiskt beteende.

Daghemmen är ett socialistiskt fenomen
Svenska folket har efter 30 år vant sig vid att mödrar arbetar utanför hemmet och att barnen vistas på institutioner eller hos grannfrun - dagmamman. Daghem är ett socialistiskt fenomen. Karl Marx skrev ju år 1848 i sitt kommunistiska manifest att det skall råda "lika arbetstvång för alla och offentlig och kostnads-fri uppfostran av alla barn". "Daghem åt alla"- tanken kläcktes i början av 1800-talet av en illunimistisk filosof Johann Heinrich Pestalozzi (1746-1827), vars pedagogiska system Lenins hustru Nedazja Krupskaja införde i Sovjetryssland.

Det socialistiska kvinnoförbundet med Lisa Mattson i spetsen publicerade sina direktiv för svensk familjepolitik år 1972 i broschyren "Familjen i framtiden - en socialstisk familje-politik", där man kan läsa att "individens rätt att själv forma sitt liv skall begränsas". Man förkastar helt "den liberala friheten, som ger var och en rätt att leva sitt liv". Individen skall i stället underordnas kollektivet, helst från späd ålder. Mattsson framhöll vikten av att familjen avskaffas, äkten-skapet avskaffas eller i vart fall görs helt betydelselöst och att barnen tas om hand av samhället. Då är det ju lättare att hjärntvätta dem. Även "fredsfostran" spreds i daghemmen ("Fred i dagis" - av Barbro Westerholm). Utformningen av den nya socialistiska människan innebär att även de svenska socialisterna vill neutralisera individen i varje människa och ersätta henne med kollektivisten. De ledande socialisterna vet att kärlekslösa hem och kärleksläsa arbetsplatser och andra kollektiv är socialismens främsta grogrund.

Varje normalt funtad svensk känner avsky inför detta sociala nätverk, som egentligen saknar mänskliga inslag. De vill helst slippa att deras barn tillbringar 8 timmar och mer per dag bland människor som de inte känslomässigt knyter an till. De tycker inte att det är rimligt. Under de senaste åren har flera barn omkommit pga att daghemmets personal varit slarvig. Dessutom utsätter man många barn för livsfara genom att på vanlig lekskola blandar HIV-smittade barn med andra. Våren 1992 sattes två HIV-smittade barn i hemlighet på en lekskola i Stockholm utan att föräldrarna till övriga barn fått veta något (Aftonbladet, 29 april 1992).

Åtgärder mot äktenskapet som levnadsform
Sambeskattningen, vilken gjort det möjligt för en barnfamilj att leva på mannens inkomst, hade redan slopats, när "Familjen i framtiden" skrevs. Kvinnoförbundet betonade att dess familjepolitiska program var den plattform från vilken en socialisitisk familjepolitik och ett socialistiskt samhälle skulle nås. Folkpartiet "liberalerna" har hjälpt till att verkligen uppnå dessa mål. Inget av de "borgerliga" partierna ville heller ge mödrarna rätten att vara mödrar åter! Därför får den efter-följande generationen just de defekter socialismen behöver för att kunna dominera.

Den nya äktenskapslagstiftningen, som kom till år 1988, var en fullbordan av en länge pågående process. Alla tidigare stödmoment för familjesituationen förstördes. I stället infördes direkt diskriminerande åtgärder mot äktenskapet som samlevnadsform. Även i Sovjetunionen och Nazi-Tyskland använde man lagstiftningen mycket medvetet för att ändra människors beteende och omvandla samhället enligt ett illuministiskt (Läs: kommunistiskt, socialistiskt, national-socialistiskt) mönster.

Kommunismens spöke styr livaktigt och enväldigt den svenska familjepolitiken. Lagstiftningen på familjepolitikens område påminner om den sovjetiska. Den har medfört demoralise-ringseffekter och diskriminerat familjelivet. Genom lagändring i maj 1987 fick sammanboende giftorätt och arvsrätt i det gemensamma hemmet, alltså bostad, villa, lösöre mm. Om två sammanboende med barn gifte sig, förlorade en av dem förvärvsavdraget om 2000 kr, liksom en skattereduktion om 1800 kr, medan försäkringsavdragsrätten halverades. Några skattefördelar förövrigt fick familjen ej. Socialisternas fientlighet mot äktenskapet gick rentav så långt att förvärvs-avdraget gottskrevs den av makarna som hade den lägre inkomsten, med motiveringen att han eller hon behövde det mest, trots att familjen därigenom totalt fick högre skatt och mindre medel till sin försörjning. Dessutom hade den ena maken inte några faktiska möjligheter att förhindra den andra att genomföra en skilsmässa.

Liksom man brukade göra i Sovjetimperiet, lägger de svenska myndigheterna sig i hur föräldrarna tar hand om sina barn. Genom generalklausulen om förbud mot att utsätta barn inte bara för fysiskt våld utan även "annan kränkande behandling" fick socialförvaltningen godtycklig makt över familjen, eftersom den själv kunde fastställa vad som var kränkande och ingripa även mot vissa religiösa rörelser men också med direkta krav på en uppfostran i "demokratisk anda" (läs: socialistisk ordning). Detta innebär att vid behov får "alltför" samhällskritiska färäldrar inte behålla sina barn, medan kommunistiska föräldrar får göra det.

Lagen om vård av unga (LVU), innehåller ett 25-tal paragrafer med ett 15-tal generalklausuler som fastställer byråkratins obegränsade makt och gör den angripne föräldern totalt rättslös. Socialförvaltningarna kan godtyckligt med polishjälp hämta ett barn för sk utredning, placera det på barnklinik för testning av relationsstörningar och andra störningar, emotionell svikt eller sk symbios för att ta reda på om ett alltför nära (kärleksfullt) förhållande finns mellan förälder och barn. En sådan relation måste slås sönder. Annars är risken stor att det socialistiska samhället får för många välbalan-serade och moralsikt tänkande människor. Varje sådan utredning kostar en mindre förmögenhet.

Försök att tysta jurister, läkare och lärare
Den svenska autoritära statens första åtgärder har varit att med olika medel tysta jurister, läkare och lärare som i sin yrkesutövning har kritiserat myndigheterna agerande i olika frågor, särskilt i omhändertagande av barn.

Juristen Siw Westerberg hävdade i en debattartikel i DN den 10 maj 1988, att myndigheterna genom olika former av yrkesförbud har hindrat kritiska personer från att fortsätta sin yrkesverksamhet. Denna metod har haft en avskräckande effekt på 99,9 % av eventuella kritiker. Siw Westerberg avslöjade flera bisarra fall, dör myndigheternas agerande har varit tvivelaktig. Myndigheterna menade att andra personer än egna föräldrar var bättre på att uppfostra barnen. Därför kallade folk de kvinnliga socialassistenter för socialödlor. De förnekade att socialistiska fosterfäräldrar endast var ute efter materiella fördelar. Fosterfäräldrarna har fått ersättning för sina tjänster för att ta hand om ett barn med upp till 210.000 kr per år.

De sociala myndigheterna tvångsomhändertar årligen tusentals på ytterst lösa grunder. År 1980 var 24.176 barn föremål för myndigheterna omhändertagande någon del av året, vilket var ungefär 1/4 av en årskull barn. Siffran var nästan exakt densamma år 1979, då cirka 9000 nya barn blev föremål för myndigheternas åtgärder, medan de övriga var "gamla fall". Motsvarande siffror i grannländerna ligger forfarande på hundratal som år 1978 , då 163 i Norge, 710 i Danmark och 552 i Finland omhändertogs.

Alla minns vi väl fallet Mikael i Hedemora
Då man verkligen behövde ingripa, så gjorde man det inte. I juli 1990 anmälde en hemsamarit att 4-åriga Mikael utsattes för våld av sin mor och styvfar i Hedemora. Det hade han även tidigare gjort, vilket inte ledde till någon åtgärd från myndig-heternas sida. Det slutade med att pojken sparkades ihjäl av sin styvfar.

Det blev för mycket för socialarbetaren. För en kvarts miljon åkte de på rehabiliteringsresa med samtalsterapi. Det var socialisten Berndt Nygårds som i egenskap av socialnämndens ordförande beslutade om denna resa. Resan JO-anmäldes av missnöjda skattebetalare (Aftonbladet, 6 sept. 1990). Många människor fattar varje dag felaktiga beslut på sina arbeten och mår eventuellt dåligt av det. Men inte får de någon rehabili-teringsresa för sina misstag. De socialistiska politikerna tänkte inte alls avskeda de för misstaget ansvariga.

Det blir bara större slöseri inom barnomsorgen och samtidigt mindre effektivt. År 1989 gick 140 nya miljoner till barnom-sorgen, vilket resulterade i 1100 platser minre. Inom äldreom-sorgen blev antalet hemhjälpstimmar en halv miljon mindre än avsett.

Med jämlikheten som vapen
Socialisterna har den befängda tron, att de genom statlig fostran av barnen kan radera ut klasskillnaderna. De hävdar, att kollektiv barnomsorg är en nödvändighet för att kunna driva igenom jämställdheten i Sverige, trots att det kostar för mycket. De politiker som samtidigt lovar både frihet och jämlikhet är vanligtvis antingen bedragare eller verklighets-främmande fantaster. Problemet är just de intellektuella jämställdhetsapostlarnas ovilja och andra socialisters andliga oförmåga att se verkligheten som den är. För dem är idéerna viktigare än människornas välfärd. De förmår inte se det gräsliga i det de gör. Jämlikheten har blivit den spindel i nätet som dödar all valfrihet.

De rumänska barnen = svenska barnen
I början av 1990-talet blev den svenska pressen mycket upprörd över skrämmande bilder från rumänska och kinesiska barnhem, där utvecklingsstörda och andra oönskade barn behandlas som djur. Situationen var emellertid likadan i det socialistiska Sverige på 1960-talet. De venska socialisterna hade samma människosyn som de rumänska, kinesiska och sovjetiska kommunisterna. På svenska barhem fanns barn som var fastbundna i sina sängar. Några hade till och med händerna hårt bakbundna i en mycket obekväm ställning. Några leksaker fanns knappt och hygienen sköttes dåligt. Ofta satt dessa barn i klungor på golvet. De nynnade, gungade, var helt sysslolösa. Läkarna intog ofta attityden att allmänheten skulle undanhållas vetskapen om att det fanns sådana barn (Se, 18 maj 1961).

Självmorden ökar
Myndigheterna har skaffat sig rätt att göra intrång i familjerna med motiveringen att de skall skydda barnen. Men någonting är mycket fel med den socialistiska uppfostran i Sverige. Redan år 1984 konstaterade man att varje dag försöker ett barn ta livet av sig och barn lyckas varje vecka. I Karlstad kunde man på en klottervägg läsa: "Självmord - den enda sanna självkritiken". De barn och ungdomar som söker psykiatrisk hjälp har ökat med 30 % under 1990-talet. Den största ökningen står barn till ensamma mödrar för. Barnen mår allt sämre. Vissa kommuner i och runt storstäder visar en ökning på upp till 100 % på sina barnpsykiatriska mottagningar (Metro, 4 febr. 1997).

Religionspsykologen hans Åkerberg i Lund har i sin andra doktorsavhandling kommit med alarmerande uppgifter om ungdomen på 1990-talet. 2/3 av de svenska gymnasie-eleverna drabbas varje vecka av starkare eller svagare attacker av existentiell ångest. De uppfattar tillvaron som tom och meningslös. Åkerberg framhöll, att den existentiella ångesten har en dominans i ungdomsgenerationen som aldrig förr. Ungdomens frågor blir ofta inte besvarade. Läkare Sophie Ekman konstaterade den 22 april 1997 i TV-Aktuellt: "Vi håller på att förlora en hel generation". 70 % av ungdomarna har psykiska problem vid 22 års ålder.

Barnligor ökar
Nu kan man läsa i tidningar att barnligor rånar andra barn i Stockholm. Gärningsmännen har inte varit äldre än 11-13 år (Metro, 10 dec. 1996). År 1988 härjade i Malmö en inbrottsliga där de fyra medlemmarna var 6, 8, 10 och 12 år. Barnligan kunde gripas av en slump. DN uppgav den 4 mars 1988 att en äldre man rånades av fya pojkar under 15 år. Mannens börs innehöll några småslantar. Pojkarna blev rasande: "Vi vill ha mer, gubbjävel". Därför blev han sparkad. Polisen grep senare två av dem. Var finns respekten för de äldre?

Omhändertagna kriminella barn och ungdomar i Skärholmens socialdistrikt i Stockholm har under våren 1995 fått upp till 1600 kr/mån i fickpengar. Vanligtvis var fickpengarna avsedda för nöjen, cigarretter, godis och pesonliga inköp, även avbetalningar på böter, skadestånd eller andra skulder som skattebetalarna därmed fick stå för.

Magnus Sundgren, chef på Socialförvaltningens programstab, sade till DN: "Alltför generöst med fickpengar tror jag inte har någon pedagogisk poäng". Svårt kriminellt belastade ungdomar bjuds till och med på "rehabiliteringsresor" för 200.000 kr till Florida eller andra soliga platser för att få "Starka upplevelser". En av de ansvariga var Borlänges socialchef Anna Eriksson. Men sedan begår de som tack nya vidriga brott.

Den 4 mars 1997 kunde man på Expressens första sida läsa: "Unga i Stockholm super och knarkar som aldrig förr". Man uppgav att 52 % av alla 14-åriga pojkar har varit fulla (motsvarande siffra för flickor är 41 %) och 15 % av pojkarna (9 % av flickorna) har prövat narkotika. DN meddelade den 24 mars 1997: "Narkotikamissbruk ökar kraftigt". Redan varannan 13-åring dricker alkohol. 13 % av 16-åriga pojkar dricker så mycket alkohol att de riskerar att bli alkoholister. Sverige har redan en omfattande alkoholism. Systembolaget (dvs staten) tjänar miljarder på sina olyckliga undersåtar.