13.6.2003

När Göran Persson berättar utomlands om hur han sanerade statsbudgeten i Sverige heter receptet att sänka statsutgifterna. Men han nämner inget om att höjd skatt täckte en tredjedel av budgetsaneringen. Betyder det att den medicin Persson ordinerar Tyskland är att vänta i Sverige?

Senaste numret av tyska die Zeit ägnas åt regeringen Schröders problem. Tysklands position är onekligen bekymmersam; arbetslösheten stiger, statsfinanserna försämras och befolkningen åldras. Tidskriften menar dock att det största problemet är politikernas passivitet. Den 68-generation som kom till makten 1998 fick vänta för länge på maktskiftet och är nu gammal, trött och desillusionerad.

På grund av den långa tiden i maktens väntrum har man också försummat återväxten; det finns inga starka personligheter som kan ta över när Schröder och Fischer en gång kastar in handduken. En situation inte alldeles olik de svenska moderaternas, inte sant?

Grundlagen förhindrar tvära kast i politiken
Nå, en alternativ förklaring till den tyska förlamningen finns att hämta i konstitutionen. Den tyska konstitutionen är i vissa avseenden en absolut motsats till den svenska. Den tyska grundlag som utformades för dryga femtio år sedan skräddarsyddes, mot bakgrund av historiska erfarenheter, för att förhindra tvära kast i politiken.

Vår svenska grundlag, däremot, saknar motsvarande hinder för den regerande majoriteten att få till stånd genomgripande reformer.

Blickar mot Sverige
Det är därför föga förvånande att tyskarna riktar blicken mot Sverige när de söker inspiration till mer drastiska förändringar i syfte att få ekonomin i balans. Och mycket riktigt förekommer i die Zeit en intervju med statsminister Göran Persson, som berättar om sina erfarenheter från den svenska budgetsaneringen.

Inte helt oförtjänt framställs Persson som en handlingskraftig man, som med hårda tag lyckades få den svenska ekonomin på fötter. Däremot levereras en beskrivning av saneringspolitikens innehåll, som inte är med helt med sanningen överensstämmande.

Ingenstans nämns de stora höjningarna av skatten
Persson betonar framför allt besparingar: sänkningar i a-kassa och socialbidrag, karensdag i sjukförsäkringen, pensionsreformen. Dessutom poängterar han att offentliga utgifter ska användas offensivt, i utbildnings- och omskolningssatsningar. Ingenstans i intervjun nämns dock de omfattande skattehöjningar som genomfördes. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att skattehöjningar utgjorde en tredjedel av budgetsaneringen.

Sänkta statsutgifter
Persson tillfrågas också vad han skulle göra om han vore i Schröders kläder. Och här är budskapet detsamma: efter att pliktskyldigt ha uttalat sitt stöd för Schröders politik påpekar han att den tyska välfärdsstaten är för generös och att alltför stor del av de offentliga utgifterna spenderas 'passivt', på konsumtion. Perssons recept är därför sänkta statsutgifter, så att budgeten bringas i balans, samt att de offentliga utgifterna styrs om till mer produktiva insatser, som t ex utbildning.

Varför sprider Persson den förvrängda bilden?
Eftersom Persson är en renodlad maktpolitiker är det tämligen ointressant att fråga sig var han egentligen står. Däremot är det intressant att reflektera över varför han sprider denna förvrängda bild av den svenska budgetsaneringen utomlands. Betyder det att samma sak är att vänta i Sverige?

Om den tyska välfärdsstaten är 'för generös', måste ju samma sak, a fortiori, också gälla den svenska. Vi skulle därmed än en gång få en av den svenska politikens naturlagar bekräftad: socialdemokraterna klamrar sig fast vid makten genom att genomföra de borgerligas program.

Så kanske är det, trots allt, vi som borde lära oss av tyskarna. För nog är en pluralistisk krisekonomi att föredra framför en demokratisk enpartistat?

Källa: Friktion