13.11.2006

Skrivet av Jan Gillberg


Staten har ersatt Gud och uppträder som både Fadern och den Heliga Maria för
både barn och vuxna. "Tryggare kan ingen vara" än i den Svenska Social- och
Trygghetsstaten.
Religionen är "opium för folket", förklarade Karl Marx. I det
sekulariserade samhället har den av staten "levererade" tryggheten ersatt
och trängt undan religionen. Politiken har blivit en tävlan om att vara mest
och bäst på att "leverera" trygghet. Det har samtidigt blivit ett sätt för
politikerna att få makt över människorna.

Om detta och hur denna utveckling eller snarare förvandling av det
svenska samhället gjort människorna till trygghetsnarkomaner har läkaren och
psykiatern David Eberhard skrivit en bok, som borde läsas och begrundas av
var och en politiker med ambitionen att - som det ibland uttrycks - "lägga
livet till rätta" för en var medborgare och det i snart sagt minsta detalj.
Bokens titel är "I trygghetsnarkomanernas land" (Prisma).

Det nya TYRANNIET

Att vara beroende av opium är ett gissel. Samma gäller för den som är
beroende av hasch, marijuana eller heroin. Att vara beroende av alkohol är
inte stort bättre. Beroendet ropar ständigt på mer samtidigt som den som
underordnar sig beroendet förlorar sitt oberoende - blir slav under
beroendet. Hjälplösheten liksom det självständiga tänkandet och
ansvarstagandet griper omkring sig. Trygghetsnarkomanin skiljer sig inte
från annan narkomani.

Att leva är farligt. Den mogna och självständiga människan är en
människa, som lärt sig att möta och hantera det farliga i att leva. Den som
inte får möjlighet att utveckla den förmågan är hjälplös, när det trots alla
"trygghetssystem" inträffar något som inte var tänkt att inträffa eller då
avståndet från "trygghetsleverantören" till den "trygghetsbehövande" gör att
det uppstår ett "distributionsproblem". Då utbryter panik.

Panik utbryter också då "trygghetsapparaten" inte klarar av uppkomna och
ej förutsedda situationer eller då belastningen vuxit apparaten över
huvudet. Det ena som det andra en följd av att människorna inte fått
möjlighet att utveckla förmåga att bemästra uppkomna hot och faror och
därmed kunna avlasta den alltmer gigantomaniska och därför otympliga
trygghetsapparat, som Trygghetsnarkomanin har givit upphov till ett nytt slags
tyranni - etttyranni som kan liknas vid människornas förslavande under ett alltmer
vittfamnande statligt trygghetsberoende. Man skulle också kunna tala om ett
nytt slags patriarkalism.

Detta är en något hårdragen och schematiserad bild av det
överhetssamhälle, som växer fram och som redan i stora stycken hunnit bli
den verklighet människorna i Sverige tvingas att leva i och med och som
David Eberhard åskådliggör i sin viktiga bok.


Finns det någon bakomliggande strategi?

Finns det någon strategi bakom denna omvandlande utveckling?, kan man fråga.
Det tycks i varje fall vara en tanke som föresvävar Eberhard. I Sverige har
vi fått en "explosion" när det gäller att påtala faror, som staten genom
olika insatser sedan griper in i för att skydda medborgarna mot. Det är som
om man, menar Eberhard, på detta sätt vill "skrämma medborgarna till
lydnad".

Genom denna lydnad har människorna kommit att undergå en långtgående
passivisering och det gäller inte bara i Sverige utan i hela Västvärlden.
Men Sverige framstår för Eberhard som ledhund i denna utveckling:

"I Västvärlden har vi under hela efterkrigstiden tagit ifrån befolkningen
funktionella strategier för hur man hanterar livet".
---
"Någonstans har samhället genom att lägga sig i medborgarnas liv saboterat
utvecklingen från grundtryggt barn till självständig reflekterande vuxen."
---
"Vi har skapat en hel generation, som skriker efter krishjälp mot livet."

"Bakomliggande strategi eller inte. Det som skett och sker inger - borde inge
- alarmistiska betänkligheter".


"Vi är på väg mot psykisk härdsmälta"

Till synes paradoxalt tycks fler och fler människor - trots all denna
statligt tillhandahållna och/eller "garanterade" trygghet - inte trivas med
sin livssituation. Den psykiska ohälsan har under de senaste tio, tjugo åren
ökat dramatiskt och gäller i dag som det största och allvarligaste
folkhälsoproblemet. Om detta vittnar David Eberhard utifrån sin profession
som läkare och psykiater.

Det kan först konstateras att i Sverige har personer med ångestsymptom
nästan fördubblats under den senaste tioårsperioden. Man kan också
konstatera att det under de senaste decennierna skett en veritabel epidemi
av självskadande beteende. Det gäller framförallt bland unga. I våras
presenterade Socialstyrelsen siffror som visar, att antalet unga som skadar
sig själva ökat med 44 procent under de senaste fem åren. Personer med
självskadande beteende, framhåller Eberhard, är sällan födda före
sjuttiotalet:

"Någonting har hänt med generationerna födda på sjuttiotalet och framåt."

Samtidigt har antalet i första hand unga människor, som drabbats av
ätstörningar, ökat lavinartat. Utifrån klinisk erfarenhet är, menar
Eberhard, en förklaringsmodell rädsla för att bli vuxen. Vad är det som är
upphov till denna rädsla? Det är en stor och för samhället och dess framtid
avgörande fråga, som borde få våra politiker att ägna sig åt självrannsakan:

€ I vad mån är den förda politiken orsak?
€ Vad har den successiva nedmonteringen av familjen som grundsten i
samhällsbygget betytt?
€ Och vad har den militanta feminismen med sina angrepp på moderskapet och
dess samhällsbyggaruppgift betytt?

Ebhards bok ger viktiga utgångspunkter för en sådan debatt - därest den
skulle tillåtas få utrymme i det av feminister ockuperade offentliga rummet.
Risken är emellertid stor att debatten ännu en tid kommer att följa
djupt inkörda spår samtidigt som de ångestdrabbade blir allt fler och att
David Eberhard kommer att få sin situationsbeskrivning än tydligare
bekräftad:

"Med tanke på att personer som drabbas av ångesttillstånd ökat under det
senaste decenniet från 12 procent 1988 till 22 procent 2001 (enligt SCB:s
statistik), finns det risk att vi nått en fas i vår nationella utveckling,
som börjat påminna om en psykisk härdsmälta."