Regeringen kör så det ryker. Knappt har klangen från de dova nyårsklockorna klingat av förrän arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill ha en ”hearing” med LO, TCO och Saco om förändringar i lagen om anställningsskydd.

Förslaget, som är ute på snabbremiss (när borgarna befann sig i opposition gnällde de alltid högljutt över sosseregeringens snabbremissande), handlar bland annat om att förlänga visstidsanställningarna till två år. Ännu en anledning för Lars Holm, Företagarnas general i Östergötland, att blåsa extra högt i nyårstrumpeten.

Tillsvidareanställd i två. Förslaget dikteras av de militanta arbetsgivareorganisationerna. Avsikten är att rasera den redan begränsade anställningstryggheten till ett minimum. ”Ökad flexibilitet” joddlar Littorin och hans updragsgivare i Svenskt Näringsliv och Företagarna. För vem? I dag hankar sig 700 000 fram med hjälp av tidsbegränsdade anställningar. Deras möjligheter till ett ordnat socialt liv begränsas. Banker och kreditföretag kräver i de flesta fall fast jobb för att bevilja lån eller kredit.

Regeringen och deras uppdragsgivare vet vad de vill. Folk med osäkra anställningar fogar sig, avstår från att ställa krav. Systemskiftespolitik och klimatförändring – vi går mot hårda, bistra tider.

Vart tog Gunnar Axén (m) vägen? Riksdagsledamoten som före valet lovade en LO–familj 2 000 kronor i sänkt skatt från årskiftet försvann som en avlöning efter valet. Enda gången vi läst om honom var när det uppdagades att Axén – känd för sina kampanjer för lag & ordning – inte betalt tv-avgften ”av ideologiska skäl”. Tv–avgiften har han betalat tillbaka. Hur går det med det löftet till LO-familjerna? Eftersom en LO–familj inte får 2 000 kronor i sänkt inkomstskatt är det inte mer än rätt att Axén hostar upp återstoden ur egen ficka.

Fördelen med rondellhundar: De gläfser inte. Det gör alla journalister som blir alldeles till sig i trasorna och ylar högljutt av besinningslös upphetsning så snart rondellhundarna förs på tal. Okay att doggarna står där de står. Men att skriva om dem, oavbrutet, dag efter dag. Kan det ha med klimatförändringen att göra?

Idrotten ockuperar vårt medvetande. Förr älskade jag jag idrott. Nu börjar jag avsky den. Det blir för mycket. Tidningar, radio och tv svämmar över. Så fort en politiiker eller författare eller vad som helst dyker upp måste hon/han berätta vilket lag hon/han håller på, och är det inte Zlatans son så är det Ljungbergs byxor, i evighet, amen. Men regeringen är säkert nöjd. Förr var det kyrkan, nu är det idrotten. Opium för folket. Jag har aldrig läst Ivar Los ”Jag tvivlar på idrotten”. Tyckte tidigare att den verkade löjlig. I helgen ska jag läsa den. Nu drar jag hemåt för att läsa Dennis Lehanes ”Mörker, ta min hand”. Titeln passar liksom in på Reinfelds Sverige.