2.11.2006

Skrivet av Jan Gillberg, DSM

Ett nytt nummer av DSM (Debatt Sanningssökande Mediakritik) utkommer den
10 november 2006. Politisk Hemsida kan emellertid redan nu publicera
ledarartikeln i det nya numret: "Hög tid att förebygga SYSTEMKRASCH".

De stora systemen möter redan problem, som de inte klarar av. Det gäller både nationellt och globalt. Samtidigt växer problemen framöver på ett alltmer okontrollerat sätt. Till detta kommer de hot som ligger i "det oförutsedda" i form av katastrofer, som vi vet kommer att inträffa bara inte
när och var. Bara att de kommer att inträffa. De klimatförändringar, som redan kan registreras, ställer den saken utom diskussion. Terrorhandlingar av alltmer spekulativt slag är ett annat inslag i den hotbild vi tvingas att leva med.

Ju mer integrerad Världen blir, desto mer exponeras den för dominoeffekter. Försäkringsindustrin omsätter i dag 2 biljoner dollar, vilket motsvarar 10 procent av världsekonomin. Skulle Tokyo drabbas av en naturkatastrof av samma omfattning som New Orleans häromåret, skulle försäkringsindustrin kollapsa, något som skulle fortplanta sig genom hela världsekonomin - en ekonomi som i en allt större utsträckning är uppbyggd på i datasystemen redovisade fiktiva värden och som därför gör den extremt sårbar.

Ju mer makt och ansvar som samlas till några få centrala beslutsfattare, desto större genomslag får på felbedömningar fattade beslut - beslut ägnade att undergräva den samlade förmågan att möta "det oförutsedda". Om dessa några få är utsatta för påverkan av ²intressen² i konkurrens med andra "intressen", är det en logisk ofrånkomlighet, att de fattade besluten hamnar i intressekonflikter ägnade att allvarligt begränsa möjligheterna till ett utifrån objektiva kriterier rationellt handlande. Detta blir särskilt tydligt när Världsmakten USA och dess ledare i extrem grad byggt in sig i ett beroende av den energikälla - den ändliga oljan - som utgör inte bara
ett allt annat överskuggande miljöhot utan också kommit att generera politiska konflikter med en riskpotential, som hotar världsfreden.


Mot vägs ände

Ingen politik låter sig bättre beskrivas som en politik, som strävar mot vägs ände, än den energipolitik inbegripande allehanda krigsföretag, som den amerikanska administrationen med alla sina intressen kopplade till den globala oljeindustrin gjort till sitt signum. Det sker efter tre
huvudlinjer:

Nummer ett. Ett fullföljande av gammal kolonialpolitisk tradition inriktad på en - allteftersom tillgångarna sinar - alltmer desperat jakt på kontroll över ännu befintliga oljetillgångar. Detta i en tid då "kolonialpolitik" inte längre har förutsättningar att fungera på samma sätt som under tidigare
sekler. Dels därför att begreppet som sådant är i grunden misskrediterat. Dels därför att även stora krigsmaskiner visat sig sårbara, när de möter småskaligt motstånd.

Nummer två. Att så länge det bara går hålla fast vid en energipolitik med oljan som dominerande energikälla. Detta samtidigt som koldioxidutsläppen nått nivåer, då nyttoeffekten av utnyttjandet av denna länge relativt billiga energikälla förmodligen sedan länge understiger kostnaderna för
nyttjandets negativa effekter på hälsa och miljö samtidigt som de framtida hoten vad gäller särskilt klimateffekterna nu växer dramatiskt.

Nummer tre. Att i det längsta skjuta upp frigörandet från oljeberoendet i akt och mening att ännu en tid hålla möjligheten öppen att kunna skapa individuella förmögenheter genom en verksamhet, som allt inkluderat hotar världsekonomin. Detta trots att det är en tidsfråga innan även den
möjligheten kollapsar till följd av "det ofrånkomliga". Detta "ofrånkomliga" finns väl uttryckt i stora annonser, som en ångestfylld ledning för världsföretaget Chevron låtit införa i de stora amerikanska tidningarna:

"Det tog oss 125 år att förbruka den första biljarden fat olja. Det kommer att ta oss 30 år att förbruka den andra biljarden... En sak är säker: den tid då oljan fanns i överflöd är förbi... Vi uppmanar nu forskare, politiker och makthavare, miljövänner, industriledare och alla andra att hjälpa till att bygga den nya energiåldern."

Tredje och sista stora oljekrisen

Den oljekris som Chevron och andra nu varnar för kan vara närmare förestående än vad ens experterna har insikter om. Här finns många osäkerhetsfaktorer kretsande kring den i flera år diskuterade frågan: "När är oljetoppen nådd?"
Den kan redan vara nådd utan att vi vet det, menar en del experter. Den kan inträffa samtidigt med en "paniktopp" och detta en dag då det bekantgörs, att oljefälten i Saudiarabien - vilket inte så få experter befarar - allvarligt skadats genom alltför stora uttag innebärande att hela ekvationen vad gäller produktion och faktiska reserver radikalt förändras. Några förhoppningar om att hitta nya stora oljefält att lägga i den andra vågskålen finns inte. Detta är vad som konstateras i Jeremy Leggets bok "Till sista droppen" (Ordfront, 2006):

"Eftersom världen för närvarande dricker 80 miljoner fat olja om dagen skulle 500 miljoner fat inte ens räcka i en vecka. År 2000 hittades 16 fält som vart och ett innehöll 500 miljoner fat oljeekvivalent eller mer. År 2001 hittades nio stycken. År 2002 hittades bara två. År 2003 hittades ingaalls."

Det senaste året som det upptäcktes mer olja än vad som konsumerades, ligger ett kvarts sekel tillbaka. Man skall också vara uppmärksam på att den överenskommelse oljeländernaemellan, som dessa efter stora inbördes motsättningar lyckades komma fram till vid OPEC-mötet 1982 rymmer ett allvarligt systemfel. Enligt överenskommelsen tilldelas varje land en produktionskvot relaterad till
redovisade nationella reserver, vilket innebär att det för varje land finns ett intresse att överskatta sina reserver. Inte heller så kallad okonventionell oljeproduktion - främst olja utvunnen ur oljesand - erbjuder någon lösning annat än till priset av stora negativa effekter på miljön. För att värma vatten till den okonventionella oljeproduktionen krävs en energimängd, som är tre gånger så stor som vid konventionell oljeproduktion.


USA lever farligt

Mest sårbar vid en ny uppflammande oljekris är USA. Samtidigt ges Ryssland tillsammans med Iran möjlighet att genom sina tillgångar på naturgas skaffa sig ett grepp om energiförsörjningen i "Den gamla världen". Ryssland och Iran har tillsammans 45 procent av jordens gasreserver. Förblödande i ett hopplöst krigsföretag till kostnader som kan räknas i hundratals miljarder dollar och dessutom ägnat att undergräva tilltron till statsledningens sunda omdöme, riskerar USA att spela bort sin "seger" i Kalla Kriget. Detta i fåfäng strävan att skaffa sig kontroll över en tillgång, som med konflikt- och miljöeffekterna inräknade redan kommit att utgöra en negativ balanspost i USA:s ekonomi stor nog att försätta världens största ekonomi i kris samtidigt som det är en tillgång, som inte tillhör framtiden utan gången tid. Hur annorlunda hade situationen inte varit om USA i stället för krigsföretaget Irak hade satsat vad detta gigantiska fiasko kostat på att - som Chevron uttrycker det - "bygga den nya energiåldern"? Hur mycket bättre hade det inte varit för Världen?
Man kan sedan fråga sig vilka krafter - vilket destruktivt vanvettänkande - som försatt USA och Världen i en situation, vars konsekvenser nu hotar hela vår civilisation?

Det enskilda initiativet måste åter till heders

Med det framtidsperspektiv, som tornar upp sig, gäller det för människan attfrigöra sig från klavbundet beroende av de stora system av skilda slag, som länge nog passiviserat henne och därmed undertryckt det enskilda initiativet - förmågan att lösa tillvarons mer vardagliga och nära problem. Människan måste åter bli den handlingsmänniska i kraft av vilken hon sedan tidernas
begynnelse drivit utvecklingen framåt. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan och då först som sist genom att bana väg för en NY ENERGIORDNING, där förnyelsebar energi som vind och
solkraft ges möjlighet att spela första fiolen. Med fotovoltaiska solceller kan man tillgodose världens energibehov genom att använda en mycket liten del av jordens yta. När det gäller USA skulle hela elförsörjningen kunna tillgodoses genom en i delstaterna Texas, Norddakota och Kansas fullt
utbyggd vindkraft. Vätgas och biobränslen erbjuder andra nästintill outnyttjade möjligheter. Utan den ²intressestruktur² som byggts upp kring oljeindustrin, skulle världen varit långt kommen i utvecklingen av en NY ENERGIORDNING.

För denna förvandling krävs återvunnet individuellt handlingsutrymme - ett utrymme som befordrar entrenörskap av det slag, som inte minst Sverige upplevde under början av förra seklet, men också ett utrymme för omställning på individplanet. Människorna måste själva tillåtas att i ökad utsträckning disponera egna resurser skapade genom det egna arbetet för att kunna ta vara
på de möjligheter som ny energiteknik erbjuder, när det gäller att i egen vald takt bygga egen hyggligt trygg existens.

Med många miljoner kloka beslut omsatta i handling och ett återtagande av personligt ansvar för den egna tillvaron skulle de stora systemen kunna koncentrera sig på sådant som måste organiseras gemensamt och därmed få den avlastning som krävs för att de inte skall krascha. Samtidigt skulle en gigantisk mänsklig resurspotential frigöras. Och vi skulle få en värld långt
bättre än den som nu styrs och leds av vad som framstår som ett alltmer höggradigt maktvanvett.