25.2.2004

Statsminister Göran Persson vet att den svenska välfärden är hotad och måste begränsas de närmaste åren. Men han vägrar att berätta om tagelskjortan för väljarna. I stället sprider han trossatser och solidaritetsdogmer - ett ensidigt evangelium, skriver Torsten Sandström, lektor i civilrätt vid Lunds universitet.

Persson vill bara sprida det glada budskapet till väljarna. Men det evangeliet kostar för mycket, menar artikelförfattaren.

Flera av Europas välfärdsstater står vid skiljevägen. Skattetrycket går inte att öka och utgifterna inom den offentliga sektorn måste ses över. Hur ska välfärden finansieras? På vilka områden måste nedskärningar ske?
Även svenskarna tvingas tids nog att välja färdriktning. Mycket talar för att rödpennan kommer att gå fram över såväl bidragssystemen som de offentliga institutioner som bär upp välfärden. Detta vet förstås landets regering.

I statsminister Göran Perssons budskap på SvD Brännpunkt på julaftonen syns inga tecken på en nyorientering.
Här möter vi i stället ett system av trossatser. Det rör sig genomgående om solidaritet med utsatta grupper. Vi möter arbetslösa som inte ges jobb. Och arbetsgivare som tillhandahåller en ohälsosam miljö.
För de svenska kvinnorna gäller det att häva det manliga förtrycket. Vi anar också att invandrare, handikappade och andra utsatta grupper måste skyddas från diskriminering.
I skolan ska barn med problem ges särskilt stöd. Fattiga och förtryckta folk världen runt ska givetvis tas i svenskarnas varma famn. Slutligen ska även näringslivets chefer frälsas – lämna sitt syndiga rofferi och rätta in sig i ledet.

Evangelister är sällan konkreta när det gäller att tala om hur vi ska nå det förlovade landet. Inte heller Persson ger några besked förutom att landets medborgare ska visa vilja till offer för svaga och utsatta. För säkerhets skull anförs ett generositetens budskap från Sankt Olof.
Många är säkert irriterade över min raljanta beskrivning av åsikter som i grunden är goda. Är det verkligen nödvändigt att gruffa över några värmande ord från statsministern i juletid?
Jag vill betona att jag anser att det svenska samhället (om möjligt) måste ge stöd åt människor med (verkliga) problem. Alltså är jag för ett svenskt välfärdssamhälle.

Men välfärden är hotad. Kruxet är att en öppen diskussion om hur den ska se ut och finansieras motverkas av det – närmast religiösa – trossystem som vuxit fram i landet.
Systemet framträder tydligt i Perssons evangelium. Låt mig peka på fyra problem.

1. Det offentliga trossystemet tvingar människor till underkastelse. Vi vill att solidariteten ska växa fram via en fri debatt. Därför blir det problematiskt om solidariteten upphöjs till en dogm.
Trosföreställningar antas givna. De tillåts inte att ifrågasättas eller vägas mot andra åsikter. Den nya religionen får människorna att rätta in sig i ledet och göra uppoffringar.
I ett öppet samhälle ska ideal om solidaritet fritt vägas mot pragmatiska argument (samhällskostnader, effektivitet etc) och mot andra ideal (den enskildes val o s v).

Enligt min uppfattning blir det nya trossystemet ett hinder för
öppenheten. Den som anför skäl mot flyktinginvandring kallas rasist. Uttalanden mot könskvotering stämplas som manschauvinism.
Satsningar på vård, skola och omsorg blir enligt samma mönster nästan som heliga offer. Vi ser stundligen hur argument undviks för att passa de värderingar som är korrekta.
Den svenska korrektheten blir på så vis en samhällsfara.

2. Det offentliga trossystemet flyttar fokus från allvarliga problem i den svenska verkligheten. Man brukar ibland säga att en troendes synfält snävas åt. De som med religiös iver anammat den svenska solidaritetsdogmen drabbas av liknande problem.
Här i landet upprörs vi över alla tecken på ojämlikhet. Utan prut blir resultatet krav på ökad välfärd. Hur välfärden finansieras tycks ointressant. Att den är beroende av utlandskonkurrens, arbetstidens längd, effektiviteten i produktionen av varor och tjänster etc anses ovidkommande (men noteras kort av Persson).
Det är lätt (och rätt) att indigneras över privata toppchefers snikenhet. Men inte så många ägnar tankar åt slöseri med resurser inom den skattefinansierade sektorn.

3. Det offentliga trossystemet är kostnadskrävande. En fungerande demokratisk marknadsekonomi kräver stora mått av välfärd.
Men genom att solidariteten blivit en dogm läggs grunden för en extrem villighet att betala skatter utan krav på att pengarna används effektivt.

Att drabbas av sjukdom är förfärligt. Därför ska statlig ersättning betalas utan vidare resonemang. Det spelar ingen roll att statistiken visar att sjukpenningen överutnyttjas av anställda i glesbygder, hos offentliga arbetsgivare och på lågavlönade jobb i vårdsektorn. Det ”korrekta” svaret är ju att arbetsmiljön är orsaken.
Påtagliga är även merkostnaderna för rättsmaskineriet, som ska omsätta trossatserna till regler av olika slag och via domstolar, nämnder m m se till att de följs. Utgifterna för alla kommittéer, förhandlingar, åtgärdsplaner m m som ska hålla trossystemet levande är också omfattande.
Alla stora och små myndigheter som ska ge stöd till utsatta grupper av många, många slag slukar stora belopp. Inrättningarnas effektivitet får inte diskuteras.

4. Det offentliga trossystemet begränsar individernas initiativkraft. Fokuseringen på utsatta kollektiv ger upphov till problem. I ett modernt samhälle måste förstås kollektiva välfärdslösningar ha hög rang.
Men samtidigt gäller det att visa försiktighet så att inte individernas ambitioner lockas på avvägar. Den enskilde får inte vänja sig av med att ta ansvar eller sluta att arbeta för sin egen och andras välfärd.

Det nya evangeliet skapar alltså beroende- och ambitionsproblem på flera områden. Mest kostsamma är bidragssystemen där generösa spelregler lockar till missbruk.
Tydligast är problemen inom skolvärlden, där den ena solidaritetsreformen ersatt den andra. Planerarnas ambitioner tar främst sikte på de lågpresterande och undervisningens kvalitet och effektivitet kommer i kläm.
Elever och lärare som kommit till skolan för kunskapens stora sak får inte den uppmuntran som behövs.

Jag pläderar för en öppen, rationell och pragmatisk diskussion om välfärden och dess finansiering. Tyvärr har min plädering litet stöd bland politiska partier och massmedier, som nästan alla med en röst förkunnar den nya religionen.
Samtidigt vet alla toppolitiker att vi står inför ett vägval.

Under de närmaste åren måste välfärden begränsas och koncentreras. Persson vet detta. Men han tiger. Tal om tagelskjorta passar förstås dåligt i ett julevangelium.

Torsten Sandström
lektor i civilrätt
Lunds universitet