Sydafrikaspåret  



* 9/11
* Frimurare och illuminater
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU







Men Palmeutredarnas ovilja att ens försöka utreda konspirationsmisstankar när det öhandlat om mäktiga aktörer är den åttonde katastrofen i utredningen.

Tio år efter palmemordet, hösten 1996, blev Sydafrikaspåret plötsligt internationellt uppmärksammat: Eugene de Kock som varit högt polisbefär i den gamla rasiststaten berättade att han hade kunskap om en sydafrikans mordkonspiration mot Olof Palme. Snart fick de Kock stöd av andra nyckelpersoner som lämnade liknande uppgifter.

Saken blev förstås stor även i svenska massmedier. Och en liten delegation från mordutredningen åkte faktiskt ner till södra Afrika och hörde en del personer som hade upplysningar att lämna.

Det kunde de ha gjort tidigare. Ett antal tips om Sydafrika kom in till utredningen redan i mörjan. I en del av dem fanns konkreta detaljer som borde kunna ha let till närmare undersökningar. Och motivbild saknades sannerligen inte: Palme var internationellt uppmärksammad för sina hårda angrepp på apartheadstaten. Bara en vecka före mordet hade han talat på "Folkriksdagen mot apartheid" på Folkets Hus i Stockholm och fördömt Sydafrika kanske fränare än någonsin tidigare.

Men så fort det handlat om att någon främmande makt skulle ligga bakom mordet har Palmeutredarna duckat. Det bekräftas utan omsvep av Ingemar krusell, en av veteranerna i Palmeutredningen som var biträdande spaningsledare vid tiden för Petterssonrättegången. I sin egen bok om Palmemordet menar han att det är orimligt att kritisera utredarna för att de varit dåliga på att hantera sydafrikaspåret. Han skriver att det helt enkelt "ligger... i sakens natur att polisen i ett land inte kan företa några undersökningar av underrättelsetjänsterna i andra länder, inte ens om det handlar om demokratiskt styrda sådana".

Krusell visste vad han talade om. I maj 1988 hade han skrivit till utrikesdepartementet och direkt frågat om CIA. I brevet hänvisade han till att det i utredningsmaterialet fanns "en rad spaningsuppslag" som gick ut på att CIA låg bakom mordet. Han begärde därför en redogörelse för hur CIA fungerade och om det " i början av 1986" funnits någon anledning för USA och CIA att uppfatta Palme som så farlig för amerikanska intressen "att ett undanröjande av honom låg nära till hands".

Brevet togs inte väl emot. Pierre Schori som då var kabinettssekreterare på UD tog kontakt med säpochefen Sunde Sandström och framhöll "det tveksamma i beställningen". Sedan kom Schori och Sandström överens om att UD kunde strunta i Krusells skrivelse.

Granskningskommissionen skriver i sin rapport att händelsen med Kursells brev pekar på "en svår fråga som knappats får sitt svar i denna mordutredning, nämligen hur ett statsmannamord med misstänkt internationell bakgrund över huvud taget ska kunna utredas". I vilket fall krävs det helt andra skrafttag än vad som funnits i Palmeutredningen, menar kommissionen.

Det är ironiskt - och lite kusligt - att mordutredningen fungerat på det sättet. Den som länge varit utredningens viktigaste vittne, Lisbet Palme, var nämligen den närmaste tiden efter mordet bestämt inne på att hennes make fallit offer för en internationell konspiration, kanske på hög politisk nivå. I ett förhörsprotokoll med henne från den 25 mars, knappt en månad efter skotten på Sveavägen, heter det exempelvis: "Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet".

Konkreta tips om både svenska och internationella konspirationer har genom åren kommit från många olika uppgiftslämnare. Men de tips som utretts med energi har som regel haft det gemensamt att misstankarna gällt mer eller mindre maktlösa individer eller grupper.

Trots att det varit illa ställt med polisens intresse och förmåga att utreda tips om "fel" sorts misstänkta har man i alla fall brukat sortera och arkivera själva spaningsuppslagen på ett någorlunda systematiskt sätt: Sydafrika för sig, Bofors vapenhandel för sig och så vidare. Varje spår har försetts med en egen bokstavskod. Det finns dock ett stort undantag från den regeln, ett tämligen omfattande konspirationsspår som inte arkiverats under någon bokstavsbeteckning - ja, som faktiskt inte arkiverats alls.

Det är detta som är den nionde katastrofen. Det handlar om polisspåret. I granskningskommissionens direktig ingeick särskilt att titta just på det omdebatterade polisspåret. Men när kommissionen skulle börja med den delen av sitt arbete visade det sig att spåret inte gick att hitta i utredningsmaterialet.

Visst fanns det spaningstips om mer än 60 namngivna poliser noterade. Ofta handlade det om personer som var extremt vapenintresserade, hade högerextrema åsikter och hatade Palme. En del av dem var också kända för att vara våldsamma. Flera av tipsen kom från kolleger till dem som anmäldes.

Ett annat av tipsen om poliser hade faktiskt kontrollerats. Men det fanns allvarliga brister med kontrollerna. För det första hade det många gånger dröjt åratal innan någon utredde dessa spaningsuppslag. Och för det andra hade Palmeutredarna gjort det lätt för sig genom att titta på de enskilda poliserna en och en, utan att söka efter samband i materialet.

Det berodde på att Palmeutredningen under alla år avfärdat tanken på en poliskonspiration - utan att ens ha undersökt möjligheten. Det spelade ingen roll att det fanns grupper av poliser som var kända för nazistiska sympatier och Palmefientlighet. Eftersom det inte fanns något polisspår skulle kollegor som blev aktuella i utredningen bara kollas var och en för sig. Och om en polis fick alibi för själva mordögonblicket av en annan polis kunde man lägga misstankarna mot honom åt sidan, eftersom det ju bara var ensilda gärningsmän man var ute efter.

Granskningskommissionen var mycket kritisk mot detta: någon kunde ju ha deltagit i en bordkomplott utan att ha varit med på Sveavägen. Och en grupp konspiratörer kan ju hålla varandra om ryggen.

Särskolt svårt tycks Palmeutredarna ha haft att hantera tips om mystiska kommunikationer över polisradion och okända personer med walkie-talkie som varit ute under mordnatten.

Låt oss titta på ett par exempel.
En pressfotograf, Åke M, rinde Palmeutredningen kort tid efter mordet - själv säger han att det var redan dagen efter. Han berättade att han av en slump befunnit sig några kvarter från brottsplatsen utan att veta vad som hänt och rutinmässigt råkat slå på sin polisradio. Klockan hade varit omkring 23.35, alltså en kvart efter mordet. Han hörde då tydligt två personer tala med varandra. Samtalet var kort. Det saknade anrop och avslut på det sätt som annars brukar ingå i poliskommunikation.

Första rösten: "Hallå, där uppe, hur är det?"
Andra rösten: "Det är för jävligt kallt!"
Första rösten: "Statsministern mördad".


Det där borde bara intressant för utredarna, kan man tycka. Men det tar mer än ett år innan det hålls ett förhör med Åke M. Förhörsledaren noterar av okänd ansledning i protokollet att vittnet inte är trovärdigt, men det får Åke M förstås inte veta. När Åke M hör av sig igen till Palmeutredarna 1995 för att fråga vad det blivit av hans tips blir han slutligen hörd igen. Polisen gör nu en teknisk undersökning av hans radio och konstaterar att den duger till att lyssna på polisens radiotrafik med - så långt kan alltså hans uppgifter vara sanna, menar man. Men någon annan utredning av hans berättelse finns inte bevarad hos Palmeutredningen.

Behandlingen av Åke M är typisk. Ett annat vittne som rapporterat om radiokommunikation är Ulla S. Hon har berättat att hon sett två män i Gamla Stan som talade i walkie-talkies vid den tidpunkt då makarna Palme lämnade sin bostad för att resa till bion. Den ene hade stått längs deras väg till T-banan och den andre på perrongen.

Det är ju inte säkert att Ulla S iakttagelse är väsentlig för mordutredningen. Men den borde ha utretts seriöst. Vad som i stället skett är att Palmeutredarna försökt bortförklara den på mer än ett sätt dessutom. Hans Holmér har antytt att hon hittat på alltihop. Ulla själv fick beskedet av en annan Palmeutredare att hon kunde glömma saken: det var plisens civila knarkspanare som varit ute. Dåvarande Palmeåklagaren Jörgen Almblad hävdade vid ett tillfälle en tredje version: att mannen på perrongen var säkerhetspolis. Från Säpos håll menade man i stället att det var civila poliser som spanade på våldsamma skinheads. Slutligen finns det en anteckning på Palmeutredarnas originaluppslag om att männen var spanare från Stockholmspolisens rotel för ekonomisk brottslighet.

Som granskningskommissionen säger: "Det framstår som en brist i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon på något sätt misstagit sig".

Det finns fler exempel av samma slag, med samma bristfälliga utredande. Ibland är det uppenbart att vittnena tror att det är poliser de sett, och att dessa poliser uppträtt konstigt. Det har säkert inte gjort tipsen mer populära bland Palmeutredarna.

Nu skulle man kanske kunna tycka att tanken om ett polisspår faller på sin egen orimlighet. Men det tycker inte granskningskommissionen. Och det tyckte inte heller Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt när han för några år sedan skrev i Dagens Nyheter att han på allvar börjat fundera över möjligheten av att "svenska poliser, kanske på högsta nivå skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister".

Det är nio katastrofer så här långt. Den tionde är att utredarna blundat för själva prottsplatsen och för vittnesmålen därifrån.

Vi har sett hur Palmespanarna först styrde in på en konspiration och sedan på teorin om en ensam gärningsman. Och fortfarande är det inte utrett vilket är alternativen som är det riktiga. Även om mordutredningen fungerat väldigt dåligt kan man ju tycka det är märkligt att den grundfrågan är så totalt obesvarad. Men om vi funderar närmare över lokiken kring brottsplatsen kan vi ändå ana varför detta är ett envist kvardröjande frågetecken. Det är mänligen som om båda alternativen - konspiration och ensam gärningsman - framstår som liga omöjliga.

När man tänker sig en konspiration mot Palme föreställer man sig oftast en attentatsgrupp som skuggat honom och som till sist bestämt sig för ett tillfälle när man slog till. Och eftersom mördaren kom undan har det varit frestande att tänka sig att tillfället var skickligt utvalt.

Men varför ett attentat just där och just då? Det borde ha funnits mycket bättre tider och platser. En ytlig studie av Palmes vanor hade räckt för att konstatera att han alltid saknade livvakter under sina dagliga promenader i Gamla Stan mellan bostaden och arbetet. Det var heller ingen svår sak att kontrollera hans schema för offentliga framträdanden på olika platser.

Biobesöket den här fredagen beslutades däremot i sista stund. Makarna Palme åkte T-bana dit och det fanns ingen möjlighet att räkna ut att de skulle gå hem. Och även om mördarna gissade att de skulle promenera hemåt gick det inte att räkna ut vilken väg. Jämfört med ett klassiskt attentat var mordplatsen helt enkelt fel. Och man kan förstå att teorin om en ensam gärningsman måste ha framstått som en lockande lösning på problemet.

Det resonemanget har å sin sida oftast gått ut på att mördaren av en slump stötte på makarna Palme vid bion, beslutade sig för att slå till och följde efter dem därifrån. Det största problemet med den hypotesen är att mördaren ju faktiskt stod och väntade på sitt offer vid Tunnelgatan. Det är okänt, men det enda vittne som över huvud taget yttrat sig om frågan menar att gärningsmannen stått på plats i flera minuter. Nu är det en kort promenad mellan biografen Grand och brottsplatsen. Och en mördare som ville ta sig förbi makarna Palme och inte sin position vid Tunnelgatan i någorlunda god tid innan de hann fram skulle vara tvungen att springa. Någon sådan språngmarsch finns det inget vittne som sett. Dessutom vore ett sådan beteende besynnerligt - hur skulle mördaren våga chansa på att makarna Palme verkligen tänkte fortsätta fram till det gathörnet? Om de var på väg hem kunde de ha vikt av tidigare om de velat.