20 .1.2008


Källa: SvD, publicerad 23.12.2007
Skriven av Lars Bergquist, ambassadör
Carl Björeman, generallöjtnant
Karl Erik Lagerlöf, författare



Är det verkligen klokt att Sverige dras allt djupare in i Nato och förknippas med USA:s krigspolitik? Vårt land ska i stället vara öppet mot tredje världen och solidariskt med fattiga länder, skriver ambassadören Lars Bergquist, generallöjtnanten Carl Björeman och författaren Karl Erik Lagerlöf. Fördomarna mot USA ökar i tredje världen. Fast man kan undra om ”fördomar” är rätta ordet. Ordboken föreslår ”inrotad falsk föreställning” som synonym till fördom.

Är det en inrotad falsk föreställning att USA accepterat att Israel skaffat sig atomvapen tvärtemot spridningsavtalet? Eller att president Bush nonchalerade FN:s invändningar när frågan om ett anfall mot Saddam Husseins Irak var på tapeten?

Eller att USA i Afghanistan bombat ihjäl många civila vid luftangreppen på föregivet talibanska byar? Eller att Washington i samarbetet med regeringen i Kabul stöder sig på krigsherrar som befolkningen i det svårt härjade landet ej sällan ser som en värre plåga än talibanerna?

Eller att Bushadministrationen vid behandlingen av fängslade misstänkta terrorister visar tydlig brist på respekt för Genèvekonventionen?

Och så vidare. Exemplen kan bli fler.

Summan av en rad chockerande fakta är att USA under president Bush alltsedan de djupt beklagliga händelserna den 11 september 2001 fört en kontraproduktiv politik, som enligt mångas välgrundade uppfattning inneburit att världsterrorismens rekryteringsbas väsentligt vidgats.

Frågan är då: ska Sverige delta på den sidan? Kan en ansvarig svensk riksdag medvetet ta risk­en att Sverige genom en uppenbar solidarisering med Nato identifieras med USA:s politik, också med dess uppenbart orättfärdiga del och därmed dras in i en riskzon, där terrorhandlingar mot kärnkraftverk utgör exempel i raden av möjliga händelser?

”Sverige ska bli del av Natos brandkårsstyrka”, lydde en rubrik i Svenska Dagbladet (10/11). Vi står redan under Natobefäl i Afghanistan. 330 svenska soldater verkar där under Nato.

Men nu har Nato problem med att bemanna ”sin nya brandkårsstyrka” och vi erbjuds att vara med.

Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer besökte Sverige den 8 november. Han hälsade på hos försvarsminister Tolgfors, utrikesminister Bildt och statsminister Reinfeldt, i nu nämnd ordning.

Han var mycket nöjd med besöket. Av allt att döma kommer Sverige med. ”Vi siktar på att fatta beslut om att delta i Natos snabbinsatsstyrka under våren”, säger försvarsminister Tolgfors.

Och i dagarna har den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen i sin omvärldsanalys ”Säkerhet i samverkan” i häpnadsväckande enighet vädrat planer och funderingar som har samma bäring.

Måste det nödvändigt besannas att vår anslutning till EU i prak­tiken innebär en anslutning till Nato? Det är väl alldeles uppenbart att vi inte har folkomröstat om detta.

Det är lika uppenbart som att svenska folket i opinionsundersökning efter opinionsundersökning visat sig vara klart emot en svensk anslutning till Nato.

Och visst innebär det nya fördrag – som vi inte ska få rösta om – att vi knyts närmare till EU:s utrikespolitik, som riskerar att identifieras med Natos utrikespolitik, av den enkla anledningen att EU:s dominanta länder – Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien – alla är Natoländer?

Vi förordar att Sverige istället markerar sin självständighet i förhållande till Natoländerna, även om en del av dem ingår i EU. Och vårt eget försvar ska vara demokratiskt förankrat. En legohär blir lätt en egen maktfaktor, stat i staten. Vårt land är vårt, och plikterna mot det balanseras av våra uppenbara rättigheter som medborgare.

Detta är inte ett utslag av nationalism.

Sverige ska vara ett land öppet mot tredje världen och solidariskt med de fattiga länderna, inte minst i sin flyktingpolitik.

EU betraktar vi som en mellanstatlig sammanslutning, som inte bör hindra medlemsländerna från att sluta bilaterala avtal av olika slag, alldeles på egen hand.