20.1.2008

Källa: SvD, publicerat: 14 januari 2008
Skriven av Peter Wennblad, redaktör samhällsmagasinet Neo

När kvällstidningarna betalar tipsare – ibland mycket höga belopp – skickas inte kontrolluppgift till Skatteverket. Orsaken är att tidningarna vill skydda sina källor. Men även tipspengar ska beskattas, skriver redaktör Peter Wennblad, som förundras över kvällspressens dubbelmoral.

Många politikerskandaler har handlat om skattefusk. Ministrar, riksdagsledamöter och statssekreterare som inte skickat kontrolluppgift på barnvakts- och hantverkarlöner har jagats och häcklats av landets samlade kår av politiska journalister.

Vad som hittills inte varit känt är att flera av dessa skandaler sannolikt har grävts fram genom att tidningarna själva betalat svarta pengar.

I det nya numret av samhällsmagasinet Neo, som kommer ut idag, avslöjar jag att Aftonbladet inte skickat kontrolluppgifter på utbetalade tipspengar till Skatteverket. Nya uppgifter, som kommit fram efter Neos pressläggning och som publiceras på magasinetneo.se idag, visar att Expressen satt samma lagbrott i system.

Att just politikerskandalerna avslöjats med svarta pengar är det mycket som ­pekar på. Enligt källor på Expressen och Aftonbladet är det snarare regel än undantag att kvällstidningarna betalar tipsare som kan lämna exklusiva uppgifter.

Av den senaste mandatperiodens affärer är det flera – Maria Borelius barnflicka, Anders Borgs barnvakt, Nikola Clases hantverkare, makarna Cederschiölds städhjälp – som uppenbart och ibland uttalat bygger på uppgifter direkt från dem som arbetat hos politikerna i fråga.

Beloppen är okända. Men enligt säkra källor krävde Maria Borelius barnflicka 50000 kronor av kvällstidningarna för att berätta sin historia. Aftonbladet ­ tackade nej. Expressen publicerade en exklusiv intervju.

För tipspengar gäller samma skatteregler som för vilken arbetsinkomst som helst. Men tidningarna själva menar att de har rätt att inte skicka kontrolluppgift till Skatteverket. Detta för att utesluta möjligheten att källan röjs vid till exempel revision.

Men de har fel. Enligt Skatteverkets högsta ledning, som Neo talat med, finns inget undantag från kravet på kontrolluppgift. Och frågan om tipspengar och tryckfrihetsförordningens skydd för uppgiftslämnares anonymitet, gick bland annat den statliga Rättssäkerhetskommittén igenom redan i början av 90-talet. Den konstaterade att anonymitetsskyddet gäller för att lämna uppgifter, inte att ta betalt för dem.

Detta har också tidningarnas arbetsgivarorganisation Tidningsutgivarna informerat sina medlemmar om.

Kvällspressens dubbelmoral i skatte­frågor är ännu ett exempel på att den svenska tryckfrihetslagstiftningen ­ bäddar för maktmissbruk.

Såväl ekonomiskt fusk som förtal och slapp faktahantering kan av medieföretagen alltid ursäktas med den ansvarslösa frihet som grundlagen ger dem. För tryckfriheten är ansvarslös.

Tryckfrihetsförordningen vilar på två underförstådda teoretiska antaganden. För det första att redaktionerna är förmögna till kvalificerad egenkontroll och själv- sanering. För det andra att de ansvariga utgivarna har ett större publicistiskt intresse än kommersiellt, om dessa två värden måste vägas mot varandra.

Det behöver väl knappast sägas att dessa antaganden i praktiken har mycket litet med verkligheten att göra. I den verkliga verkligheten är medier som vilka företag som helst. De måste tjäna pengar för att överleva.

I de flesta fall står inte de publicistiska och kommersiella intressena nödvändigtvis i motsats till varandra. Men i skarpt läge – när medierna får vittring på sensation eller när publicering är brådskande – väger det publicistiska regelverk som tidningarna enats om lätt.

Över detta finns egentligen ingen anledning att moralisera. Affärsverksamhet handlar om att sälja.

Men eftersom lagstiftningen – och mediernas egna regelverk – förutsätter att verkligheten ser annorlunda ut blir det förstås ett problem.

Istället för att skydda det fria ordet skyddar tryckfriheten en medial adel med juridiska privilegier, som dessutom inte bara ställer sig ovanför lagen utan också den måttstock som man dömer andra makthavare efter i den journalistiska granskningen.

Eftersom medieföretag är som vilka andra konsumentföretag som helst borde det därför vara naturligt att de lyder under samma lagar. Med andra ord borde till exempel även mediekonsumenter skyddas av konsumentlagarnas reklamations- och skadeståndsrätt om de till exempel köper en journalistisk produkt som innehåller felaktiga uppgifter eller som marknadsförts med vilseledande löpsedlar.

Och mediala makthavare som begår ­samma brott som den är beredd att fälla en minister för, borde förtjäna samma röstläge i rubrikerna. Något säger mig att så inte kommer att bli fallet.