21.2.2007

Skrivet av Ulf Sandmark, Partiledare EAP
Box 11918, 161 11 Bromma
Tel. 08/983010
ulf.sandmark@nysol.se



Den tidigare ambassadören och professorn Krister Wahlbäck har blåst till strid för att stoppa den rysk-tyska gasledningen, som planeras att byggas från Viborg till Greifswald på Östersjöns botten. Junilistan har snabbt hakat på. Ambassadör Wahlbäck kräver att regeringen informerar om vad som står på spel i Östersjön. Men skall man tala klarspråk, om vad de håller på med, räcker det inte att att läsa Wahlbäcks artikel på DN debatt den 31.7 2006.

Läget är att världen står mitt i en gigantisk finanskris. USA:s enorma betalningsunderskott är ohållbara och japanerna har just bestämt sig för att inte forsätta finansiera det. Om detta tillåts leda till en stort dollarfall, kan hela det dollarbaserade internationella finanssystemet slås ut. Den gamla världens makthavare är därför inbegripna i en frenetisk rush att lägga under sig råvaror och energitillgångar, för att efter kraschen, med råvarukontroll i stället för skuldkontroll, kunna behålla greppet över världsekonomin. Samtidigt destabiliseras land efter land i ett sk krig mot terrorismen, vilket riskerar att ställa stormakter mot varandra om Iran dras in i Libanonkriget.

Det självmordsuppdrag som Israel och USA där har dragits in i, visar att det inte är några nationalstater som driver krigspolitiken. Tvärtom hotas alla nationalstater av kriget, precis som av globaliseringen av ekonomin. Intresset för krigspolitiken ligger hos den grupp av synarkister, med USA-bankirerna George Schultz och Felix Rohayn i förgrunden, vilka kommer ur de nätverk som stödde 1920- och 1930-talens fascister och nazister och nu använder krisen för att försöka upprätta en ny världsdiktatur. Modellen kommer ur Medeltiden, då Venedig, med sitt samarbete med de normandiska riddarna och korstågen, kunde hota allt och alla.

Genom att ta upp en strid om gasledningen i Östersjön inbjuder ambassadör Wahlbäck de krigiska brittiska och amerikanska oljebolagsintressena, som är motståndare till gasledningen, till att blanda sig in i striden. De har ett intresse att stoppa gasledningen, eftersom de därmed skulle tvinga tillbaka gasledningsbyggandet tillbaka till den gamla rutten genom Polen, ett land som gått med i Nato och de hoppas kunna påverka. Den aggressiva striden om råvarukontrollen har redan lett till flera sk pipeline-krig i Kaukasus, Balkan och Centralasien. Är det denna stormaktskonfrontation ambassadör Wahlbäck vill inbjuda till Östersjön?

Om det var något som varit bra med den svenska neutralitetspolitiken, så var det att den dämpade stormaktskonflikterna i Östersjön. Eftersom Sverige inte officiellt var Natomedlem, kunde man hålla Natoflottorna i huvudsak borta från Östersjön. Spänningen i Norden kunde hållas på en relativt lägre nivå jämfört med Centraleuropa. Det följde en gammal linje att låta Östersjöns strandstater sköta relationerna mellan varandra. En politik som har gjort att Östersjön kunnat undgå att vara ett dominerande spelrum för den gamla brittiska geopolitiken att söndra och härska mellan Tyskland och Ryssland under det katastrofala 1900-talets två världskrig och det långa kalla kriget. Detta vet ambassadör Wahlbäck eftersom han är säkerhetsexpert. Dessutom vet han att det är Sveriges fel att gasledningen byggs i Östersjön, eftersom gasledningen kunde ha byggts på land i stället. Det var först när Sverige sade nej till detta, som det blev aktuellt att bygga den i havet.

Samtliga svenska riksdagspartier och regeringen tog detta beslut, när president Jeltsin, i ett tal i svenska Riksdagen, erbjöd möjligheten att gratis bygga en transitledning från Ryssland till Tyskland via Finland och Sverige. Projektet visar sig idag kosta mer än 20 miljarder kr och handlar därmed om bortemot 20.000 årsarbeten. Regeringens miljöexpert Stefan Edman använde de absurda argumenten att gasen kunde riskera användas i Sverige, att gasen var för billig och skulle göra det omöjligt för de alternativa energikällorna sol och vindkraft.

Med tanke på de idag höga energipriserna, kan man också förstå att oljebolag och elbolag och deras marknadsekonomiska förespråkare inte heller var intresserade av någon gas. Det är den tokiga energipolitiken ambassadör Wahlbäck vill pådyvla Ryssland och Tyskland. Det är enbart eftersom Sverige frånsade sig gasledningen, som ambassadör Wahlbäck kan hävda att den saknar något svenskt ekonomiskt intresse. Hans argument, att gasledningen skulle hindra den svenska vindkraftsutbyggnaden i havet utanför Fårö, blir absurt med tanke på all den energi en gasledning kunnat tillföra. Ambassadör Wahlbäcks miljöargument mot en gasledning på havsbotten blir ännu mer ihåligt, när man tänker på att Sveriges vägran att bygga gasledning på land, också har tvingat Norge att enbart bygga sina gasledningar i Atlanten.

En rysk gasledning genom Sverige hade gjort det möjligt att länka upp den norska gasen också och dessutom balansera eventuellt svenskt beroende av rysk gas. Jag hoppas att Sverige tar en annan inställning, nu när de ännu större gasfälten i Barentshavet också börjar utvinnas. En gasledning från norr till söder genom hela Sverige skulle inte bara ge energi, utan en ny välkommen råvarubas för industrin. Gas kan användas i stället för koks för att reducera järnmalm till järn i masugnarna. Gas kan bli utgångspunkten för en petrokemisk industri, som tillsammans med vår mycket avancerade kemisk-tekniska massaindustri kan skapa mängder av nya produkter och industrier. Ryssland och Tyskland har, med tanke på den oerhörda globala striden om råvaru- och energikontroll, ett intresse att säkra sina energiförbindelser på alternativa vägar. En pipeline gör det möjligt att öka drastiskt öka handeln i Österjöområdet. Gasexporten kan bekosta en utökad tysk maskinexport, med många underleverantörer i Sverige, till Ryssland. Men ännu viktigare, är att ekonomiskt samarbete är en brygga för långsiktig stabil fred i regionen. Här återkommer vi till pudelns kärna.

Ambassadör Wahlbäcks, och Junilistan som stöder honom, använder miljöargument men agerar säkerhetpolitiskt. De följer den gamla dåliga svenska diplomatiska linjen att dölja den verkliga svenska utrikespolitiken för folket. Detta visar att Junilistan inte representerar något nytt. Låt oss diskutera säkerhetspolitiken öppet och lägga fast en linje som är i svenska folkets och världens intresse och inte för de stängda rummens män.