5.10.2006
Publicerat i Borås Tidning, 5.10.2006

Valet är över och väl är det. Världen snurrar fortfarande, sommaren höll i sig några veckor trots alliansen och det blir trängselavgifter i Stockholm trots moderaternas skramlande om motsatsen före valet.

Kanske kan folk som så vill skaffa städhjälp billigt redan från nyår. Det är Alliansens stora revolution, tycks det. Jag tänker inte utnyttja avdraget, tycker det vore förskräckligt att ha någon som rantar runt i hemmet när vi är borta. För övrigt städar jag varje fredag morgon. Börjar klockan halv sex, är färdig klockan sju, duschar lagom till frukost med hustrun som har ansvar för tvätten istället.

Märkligt att man skall få skatterabatt för att städa. Att hålla rent omkring sig kan väl inte vara för mycket begärt - om man inte är ofärdig, sjuk eller för gammal för att orka. Det där med att man inte har tid att städa är rent skitprat, om ni ursäktar uttrycket. När jag satt i riksdagen så hade vi städpersonal som dammsög mattor och vattnade blommor, och gjorde rent de handfat och den toalettstol vi hade i anslutning till övernattningsrummet. Jag skämdes. Vad är det för människor som inte kan hålla reda på sin egen skit? Hur skall de då kunna hålla reda på Sverige?

Det finns någon sorts idé om att man som välutbildad chef, läkare eller något annat fint inte skall offra sin dyrbara tid på att hålla rent omkring sig och sina barn. För då kan man inte göra karriär. Men snälla! Är det så säkert att man är en bra läkare, en bra chef, en bra journalist om man slipper undan sådant som tillhör vardagen för de många människorna? Jag tror inte det. Jag tror att det är tvärtom.

Men vi hinner ju inte. Det finns inte tid, säger man. Ursäkta, men det är en prioriteringsfråga. Hinner man inte städa sitt rum, säga god natt till sina barn eller följa dem till dagis på morgonen så bör man snarare fundera på om man inte skall se över sitt liv. Och fundera på vad som är viktigt - och vad som är liv.

Fredrik Reinfeldt och hans fru Filippa har, enligt Janne Josefsson i Uppdrag granskning, betalat 57 kronor i timmen för att få hjälp hemma med sin vardag. Alla tycker synd om barnflickan och städerskan och diskerskan. För det är ju dåligt betalt. Jag förstår det. Men jag tycker ännu mer synd om Fredrik och Filippa som inte fattat vad livet är för någonting. Som inte har lärt sig prioritera. Som är så ofärdiga. Som inte fattat att de blir bättre och effektivare politiker om de pausar från jobbet genom att leva också det andra livet.

Det mest anmärkningsvärda är emellertid när folk på fullt allvar hävdar att de sparar tid om de slipper plocka upp leksaker som barnen sprätt omkring i vardagsrum och kök. Sparar tid? Var sparar de den tiden? På något konto där de kan ta ut den just när Liemannen kommer och säger att det är dags att gå?

Tid kan man inte spara. Den flyter på hela tiden. Vi har alla en utmätt tid att leva. Ett kort kosmiskt ögonblick. Den dag vi ligger där och förstår att livet är på väg att rinna ut så kommer vi att minnas de bästa stunderna i våra liv, om det vill sig väl. Och jag vågar nästan garantera att det inte är de där stunderna som vi mitt i arbetslivet tror är så förbannat viktiga. Minns vi Brysselresor, sammanträden, karriären, den nya bilen? Eller minns vi när de lufttorkade lakanen doftade så gott när vi tog ner dem från strecket? När vi satt på kökstrappan och ungarna kom springande och skrattande tjöt att det luktade nybakade bullar? När vi plockade upp deras Barbiekläder, legobitar och dataspel som låg huller om buller på golvet för att lägga dem tillrätta så att det skulle vara kul för dem att vakna nästa dag?

Nog är det väl sådant vi minns. Inte att vi levde som ofärdiga, oförmögna att ta vara på vår egen vardag.