I mer än femtio år har Sverige haft en socialistisk regering som styrt och ställt i landet. Sin ideologi har de i mycket hämtat från det marxistiskt leninistiska samhällssynen och fört det över i den svenska politiken. Ett strålande exempel på ett sådant spel stod att läsa i kapitlet som behandlade de arbetslösas situation idag. Människor ska förtyckas för att genom tvång tvingas till underkasta av vad riksdag och regering har påtvingat dem.

Den minnesgode läsaren minns kanske också minns rabaldret som uppstod då Carl Lidblom i Frankrike beviljade en öppenhjärtlig intervju. SvD citerade den 12 dec. 1998 hans uttalande enligt följande: "I Sverige är det inte företagen utan människorna som är nationaliserade". Ett uttalande som snabbt bortförklarades som ett skämt. Men "skämtet" avslöjar också på ett skrämmande sätt socialistpamparnas attityd: Folket är till för de politiska beslutsfattarna och inte tvärtom!
Enligt jämställdhetsdoktrinen ska ingen ha mer pengar än den andre. Därför har sossarna särskilt mycket uppskattat det hemska progressiva skattesystemet, som dessutom är till skada för produktiviteten. Sveriges relativa levnadsstandard har sjunkit drastiskt från år 1971 då skattebördan blev övermäktig. Men sossarna vägrade att sänka den till normal nivå för Karl Marx hade i sitt "Kommunistiska manifest" propagerat för hög progressiv inkomstskatt för att försvaga det borgerliga samhället. Det gör, att folket inte kan hederligt leva på sin lön.

Överallt i samhället förekommer ett stort fusk. En utredning från Gatt-sekretariatet framhåller att varje svenskt hushåll år 1989 fick betala 8.599 kr extra för maten på grund av det socialistiska systemet. Även 1979-98 ökade matpriserna med 140 %. Kvaliteten och utbudet ansågs av Aftonbladet den 6 febr. 1988 vara det sämsta i Europa. År 1989 var hälften av priset skatt. Därtill fick konsumenterna betala för det allt tilltagande fusket bland handlarna. Nio av tio handlare fuskade med vikten på färdigpackade varor. Det kunde man avslöja redan år 1988 i en allmän undersökning.

Arbete lönar sig inte mera, konstaterade familjeekonomen Catharina Andrée på Sparbanken i DN redan den 3 juli -97. Idag är situationen inte bättre.

Den 4 maj -91 konstaterade gen. dir. Claes Örtendahl (Socialstyrelsen) och Göte Bernhardsson (AMS) i DN, att allt fler levde under fattiggränsen. DN framhöll även den 29 jan -96, att de rika gynnades av Göran Perssons finanspolitik. Socialisterna har via plånboken även infört ransonering i Sverige.

Trots fortgående skattehöjningar försämras kvaliteten på den offentliga servicen. Köerna växer och kostnaderna stiger i höjden. De som ännu orkar arbeta drabbas ofta av utmattning och utbrändhet, med en stigande kostnad även här. Så här långt har jag lånat dessa uppgifter från en bok "Sovjetiskt inflytande i Sverige" skriven av författaren Jüri Lina.

Om man mot bakgrund av dessa ovanstående uppgifter överför dem till vad jag har upplevt av Sverige under mina sexton år i landet, finner man ideliga paralleller. Mitt första möte med hur det fungerar i Sverige var när jag besökte några goda vänner här. Då bodde jag ännu i Finland och var endast på besök. Jag skulle resa hem igen och mina vänner ville köra mig till färjan nästa morgon. Det enda hindret var att de båda jobbade då.
- Nej, vi sjukskriver oss så kan vi köra dig ändå. Med det var "problemet" löst.
Jag minns ännu hur chockad jag var över det förfarandet, att man lurar arbetsgivare helt utan vidare. Det var alltså första gången, men jag har sett detsamma otaliga gånger senare.

Hade vi inte haft så höga skatter i Sverige hade det aldrig heller funnits problem med allt svartjobbande. Idag måste många människor svartjobba för att överhuvudtaget klara sig ekonomiskt. Det är ju inte klokt.

Ni kommer väl ihåg vilken uppståndelse det blev, när det blev känt att Skandias vd Lars-Eric Petersson förutom en lön och bonus på drygt 21 miljoner kr de senaste åren också fått en extra bonus på 75 miljoner kronor. Alltså 100 miljoner kronor på tre år! Då gick metallbasen Göran Johansson ut med ett detta hotar hela avtalsrörelsen. Liknande fall har tidigare även förekommit i dagspressen. Men hur är det med de styrande själva? Föregår de med gott exempel angående sina egna löner?
Nej.

Den 20 juni kunde vi läsa i Aftonbladet hur Göran Persson har höjt sin lön med 5.000 kr till 93.000 kr i månaden. De övriga statsrådens med 4.000 kr, vilket ger dem en månadslön på 75.000 kr. I praktiken betyder det att Göran Persson har haft en löneökning med 43 % på sex år, medan en Metall medlem fått nöja sig med 19 %.

Hur motiverar man en fattig arbetslös, pensionär eller ensamstående mamma att de ska klara sig på 75 % av den lön de en gång haft? I dagsläget kunde det röra sig om en lön som var satt på det tidiga nittiotalet, och nu ätits upp av inflation och prishöjningar under tiden som arbetslös. Pengar som inte alltid räcker till mat för sig själv och barnen, när alla nödvändiga utgifter är betalda. Hur tänker politikerna, - eller tänker de överhuvudtaget?

För att få svar på den frågan, beslöt jag mig för att skicka ett likalydande brev till alla partiledare inklusive Göran Persson i egenskap av statsminister och socialminister Lars Engqvist. Brevet jag skickade hade följande ordalydelse:

Det har aldrig gått så bra för Sverige som nu, sedan 1960-talet. Ett uttryck som myntades när vårproppen (år 2000) presenterades. Vari kan man se dessa tendenser? I ökat antal lediga jobb, säger ni kanske. Men vad händer med alla dem som inte befinner sig i den efterfrågade ålderskategorin mellan 20 och 35? För dem återstår samma utanförskap och rätten till ett arbete med en riktig lön. En inkomst man ska kunna leva på och uppnå en social trygghet, som redan står inskriven i grundlagen. Den sociala tryggheten existerar inte längre i dagens Sverige. Man hänvisas till socialtjänstemännens godtyckliga rådgivning som består i att lämna alla andra räkningar utom den för hyra, el och fackavgift obetalda. Resten kan gå till Kronofogden för indrivning. Här uppmuntrar de människor till att hamna i en skuldfälla som kan ta många år att ta sig ur, om de får ett arbete vill säga. Andra fastnar de där för gott och får stämpeln som "icke godkänd" hos alla kreditgivare. Hela den personens framtid blir på så sätt förstörd och det blir näst intill omöjligt att resa sig från den positionen.

Idag har Stockholm ca 5000 uteliggare. Det kan vara personer som hamnat i en skuldfälla och därigenom hamnat på samhällets botten. Alla är inte alkohol- eller knarkmissbrukare, vilket man ofta ger skenet av att vara. Kanske för att döva sitt eget dåliga samvete och slippa ta ett ansvar för dem. Hur ska de kunna resa sig och få möjligheten till ett människovärdigt liv, när landets politiker vägrar se sanningen i vitögat? Det finns också människor som inte har mat för dagen av olika anledningar. Hit hör oftast arbetslösa med låg a-kassa eller fattigpensionärer. Har inte denna grupp en rätt till en skälig ekonomisk och social grundtrygghet, såsom det står skrivet
i SoL § 6? I enbart Stockholm delas det ut omkr 15.000 matpaket om året till hjälpbehövande.
- Detta är Sverige, som upplever en högkonjunktur.
Vad har du som partiledare, Göran Persson eller Lars Engqvist tänkt göra för alla dem som drabbats
på detta sätt av er förda politik? Själva har ni höjt era löner med upp till 200 % under er mandatperiod, medan en vanlig arbetare endast fick 23 % i löneförhöjning.
Höjda pensioner kunde istället resultera i en sänkning av den disponibla inkomsten, om man råkade befinna sig på fel sida i skatteskalan. Är det så ni tackar dem som en gång byggde upp landet och banade vägen för er?

Varför ska arbetslösa ensamstående inte få rätt till bostadsbidrag? Idag slukar hyrorna största delen av inkomsten. Vad som sedan blir kvar, ska räcka till allt annat också. Varför ska ni inom regering och riksdag lyfta bostadsbidrag? Ni har ju redan höga löner och traktamenten, fria resor och andra förmåner. Dessa inkomster borde räcka till att betala hyran för er bostad också. Många av er har blivit miljonärer genom den politik ni för och de förmåner ni tilldelat er själva.
Men glöm inte, att det är 2 miljoner människor som idag lever under existensminimum. Vad ska ni göra för alla dem, så att de också får ta del av den påstådda välfärden? Vi kan bli den avgörande faktorn för er vid nästa val i Sverige.

Med vänlig hälsning
Yrsa Häggström

Nu undrar nog läsaren hur detta brev mottogs och om jag fick något svar. Det enda jag kan berätta är att varken någon partiledare eller statsminister Göran Persson bemödade sig med att besvara mitt brev och alla dessa frågor. Trots att de är våra folkvalda och ska därför svara på brev från väljarna. Det enda jag fick, var ett brev undertecknat av socialminister Lars Engqvist med följande ordalydelse:

Regeringskansliet
Socialdepartementet

Bästa Yrsa!
Tack för ditt brev och Dina synpunkter.

Det är socialpolitikens uppgift att identifiera och åtgärda sociala problem, var helst de uppträder. Problemens komplicitet sträcker sig genom alla departements ansvarsområden - de är svåra frågar.

Ett tungt ansvar vilar också på kommunerna som mer direkt har att arbeta med de sociala problemen. Så är också ansvaret för de hemlösa i huvudsak ett kommunalt ansvar genom socialtjänsten, genom att det skall byggas rätt anpassade bostäder. De ideella organisationernas insatser är också ett viktigt komplement till de kommunala åtgärderna. Det är vanligt att kommunerna köper platser hos t.ex. Frälsningsarmén eller Stadsmissionen eller att man samarbetar på annat sätt.

Många av de hemlösa har problem med sin hälsa, många är psykiskt funktionshindrade och i behov av vård. Livssituationen är i regel komplex och den enskilde ofta i behov av individuella insatser. Regeringen har också kunnat satsa pengar på direkta insatser, men även bidragit genom att höja de generella stats-bidragen till kommuner och landsting.

Som socialminister och socialdemokrat är situationen för de hemlösa och andra drabbade en angelägen fråga och något vi ständigt har anledning att återkomma till med fler åtgärder.

Med vänlig hälsning
Lars Engqvist

Fick jag svar på mina ställa frågor?
Nej.

Gav man sig inte tid till det eller hade man inget bra svar att ge? Frågan är fortfarande obesvarad.

Men hur var det nu igen han uttryckte sig om de hemlösa och funktionshindrade? Låt oss se närmare på texten:
Många av de hemlösa har problem med sin hälsa, många är psykiskt funktionshindrade och i behov av vård. Livssituationen är i regel komplex och den enskilde ofta i behov av individuella insatser. Regeringen har också kunnat satsa pengar på direkta insatser, men även bidragit genom att höga de generella statsbidragen till kommuner och landsting.

Det var i samband med att landets psykiatriska sjukhus skulle stängas och handikappade skulle slussas ut i samhället för att integreras med "oss normala" som detta nya problem uppstod. Ofta blev de hänvisade till total ensamhet och utan vård. Vi har fall i Sverige där kommuner trots domstolsutslag gjort sig skyldiga till lagtrots och inte beviljat personen ifråga sin lagstadgade rätt till t.ex eget boende. Kommuner och landsting har ju fått pengar för det ändamålet, skriver ju socialminister Lars Engqvist. Det är mycket man inte förstår sig på och hur det fungerar i Sverige.

Man kan tydligen göra hur man tycker i ett socialistiskt samhälle, utan att den ansvarige behöver ställs till ansvar för sitt handlande. Det är alltid den enskilda människan som blir lidande, inte de verkliga skurkarna.

- Båd stat och land förtrycka. .. , eller

- Det skiter jag i. Sagt på ren svenska.

Den svenska socialismen i ett nötskal.