5.11.2006

Skrivet av Rune Berggren är senior advisor vid Den Nya Välfärden, tidigare generaldirektör vid Riksrevisionsverket. 


Under andra hälften av 1990-talet genomfördes under Göran Perssons ledning en omfattande sanering av de statliga finanserna. Det var en prestation värd uppskattning. Men i de valrörelser som genomförts sedan dess, även i den senaste, har socialdemokraterna ständigt hävdat, att budgetsaneringen hade sin grund i den borgerliga regeringens vanskötsel av finanserna regeringsåren 1991-1994. Är det verkligen sant?

När årets valrörelse nu är överstånden, med alla dess ingredienser av förljugenhet, halvsanningar och överdrifter, finns det anledning att gå tillbaka i tiden och utan partipolitikens skygglappar närmare granska vad som egentligen gjorde saneringen av statsfinanserna nödvändig.

Det finns många informationskällor att ösa ur. Den kanske viktigaste är enligt min mening
Kjell-Olof Feldts bok "Alla dessa dagar. I regeringen 1982-1990." Som finansminister bör han vara den som bakom kulisserna bäst kunde följa vad som hände dessa år och den som genom sina ställningstaganden mest påverkade inriktningen av den ekonomiska politiken och som har haft det mest gedigna underlaget för att analysera effekterna av den förda politiken.

Det kapitel i Feldts bok som nog bäst illustrerar vad som hände under 1980-talet heter "Förnyelsens kval". Här får man en detaljerad bild av hur alla tillfällen att hejda en skenande ekonomi försummades.

Sveriges ekonomi led av eftersatt vård av den stora devalveringen 1982, en oförsiktig, för att inte säga en naiv hantering av avregleringen av kredit- och valutamarknaderna och en utveckling på lönemarknaderna som stimulerades av den alltför ljusa bild som regeringen mot bättre vetande gav av framtiden.

Så här beskriver Feldt läget: "Visserligen fanns det ytterligare ett budskap, som handlade om nya faror och nya hot. Men det var uppenbart, att de socialdemokratiska partimedlemmarna och sympatisörerna främst tagit till sig framgångens budskap, helt enkelt därför att de bara ville höra på det örat. Socialdemokratin var på nytt Partiet Med De Goda Gåvorna".

Svårigheterna späddes på i 1988 års valrörelse. Feldt skriver: "Den har rent av angetts vara huvudorsaken till den förtroendekris som efter valet drabbade socialdemokratin. Vi beskrev landet ekonomi i alltför ljusa färger - ett bedrägeri som avslöjades våren 1989. Vi ställde ut konkreta löften - som sedan måste svikas." Utvecklingen därefter mot en kollaps beskrivs i kapitlen "Val och löften" och "Nedräkningen".

Den regeringsåtgärd som därefter vidtogs, med förödande effekter, var att knyta den svenska valutan till den europeiska ecun. Det var den knytningen som den borgerliga regeringen tvingades avveckla år 1992.

Det är den här historieskrivningen som de socialdemokratiska valdebattörerna har glömt eller förträngt. I själva verket var det den slappa socialdemokratiska ekonomiska politiken åren 1982-1991 som ledde fram till den stora depressionen 1991-1993 och som skapade de underskott i statsbudgeten som gjorde budgetsaneringen i slutet av 1990-talet ofrånkomlig.
Även om ekonomin hade kunnat skötas bättre under de tre borgerliga regeringsåren, så hade också en socialdemokratisk regering under dessa år tvingats belåna Sverige i en utsträckning som hade nödvändiggjort en hårdhänt budgetsanering åren därefter.

Sanningen är alltså, att Göran Perssons förtjänstfulla budgetsanering var en städaktion huvudsakligen efter en misslyckat socialdemokratisk ekonomisk politik under 1980-talet. Det vore klädsamt om även andra företrädare för socialdemokratin än Feldt hade så mycket råg i ryggen att de kunde erkänna detta. (SNB)