Jutta Rabes kontakt vid Sjöfartsverket ringde henne en dag och var i det närmaste paniskslagen. Han ville inte per telefon tala om vad han tagit reda på utan insisterade på ett personligt möte med henne, vilket hon gick med på.

Jag trodde först att denna information var en fälla från Sjöfartsverket i syfte att försöka lokaliser den som läckte inom Sjöfartsverket. Jag hade fram till dess inte hört talas om möjligheten av ett hål i Estonias skrov. Anders Björkmans debattartikel från aug. 1996, där han föreslår att man skall leta efter ett hål i skrovet på styrbordssida och att detta skulle vara den egentliga orsaken till förlisningen, hade glömts bort, eftersom jag då bedömde den uppgiften som föga trovärdig.
Jag tyckte då att hela historen lät väl fantastisk och orealistisk. Nu, med mer information i handen, framstår Björkmans teori
som varken fantastisk eller orealistisk.

I slutet av jan. 1997 ringde en aningen andfådd Jutta Rabe och berättade att hon nu hade en möjlig förklaring till alla konstigheter som förevarit kring Estonia. Hon hade stött på en bekant, en mycket seriös svensk som hon känt sedan en tid tillbaka och träffat i andra sammanhang. Denne person har goda kontakter i regeringskretsar. Även jag känner en av hans samarbetspartner som också utan tvivel bedömer källan som seriös.

Jutta Rabe frågade sin seriösa källa om denne kunde luska hos sina kontakter hur hålet på styrbord sida hade uppkommit. Efter några veckor kom svaret, inifrån och ut, vilket skulle tyda att en sprängladdning eller liknande skall ha placerats på insidan av båten.

Bara den informationen hade kanske inte tagit skruv hos Jutta Rabe, trots att källan får bedömas som mycket seriös, men Jutta Rabe hade ett halv år tidigare, dvs i sept. 1996, från en helt annan källa fått uppgifter om att USA SKULLE LIGGA BAKOM ALL MÖRKLÄGGNING. Hon hade vid detta tidigare tillfälle inte trott på uppgifterna och förkastat dem. Den här gången rörde det sig om en mycket högt uppsatt Stasi-spion, Marek. Hon uppgav för Jutta Rabe att hon även under 1994 hade uppdraget att spionera på Tysklands inblandning i USAs SDI-program. SDI-programmet är detsamma som stjärnornas krig, vilket Ronald Reagan en gång startade och fortfarande har mycket hög prioritet och får ansenliga penninganslag i USA. Därför satt Marek i München för att vara så nära MBB som möjligt, som enligt henne bistår USA med teknisk utveckling på den fronten.

Misstanken om Mareks information till det amerikanska konsulatet i München skulle vara anledningen till attentatet ledde henne till spekulationen att detta antagligen inte var huvudorsaken men på något sätt var bidragande. Hon spekulerar, dvs hon försöker att mot bakgrund av den ringa information hon fått, dra slutsatsen att hennes information har bidragit till att den ryska militären upptäckt att den amerikanska ambassaden i Stockholm vid denna tidpunkt förberedde smuggling av ryskt militär materiel och att detta skulle förhindras med alla medel. Att man använder den libyska säkerhetstjänsten i dylika fall skulle vara vanligt i branschen. Hon spekulerar vidare att smuggelgodset skulle kunna vara ett kärnladdningsbatteri från en cosmossatellit som vållar problem. Uttrycket batteri, skulle vara irriterande eftersom det egentligen handlar om ett miniatomkraftverk, vilket hon vet spelar en viktig roll i det ryska SDI-programmet.
Ett sådant batteri skulle användas vid justering av laserspegel och solsegel vid en sådan satellit. När terrordådet organiserades var det lätt att spekulera om att alla inblandade skulle försöka mörklägga händelsen efteråt.

Uppgifter som publicerats i estniska tidningar om att osmium från ett rymdlaboratorium smugglats, skulle passa väl in i den här historien eftersom osmium används för nukleära batterier hos Cosmossatelliter. Här skulle man kunna omtolka FELIX-rapporten eftersom en sådan satellit kan väga ca 400 kg. Marek påpekar här igen att detta dock är ren spekulation.

Spionen Marek misstänkte alltså att USA skulle ligga bakom en stor del av mörkläggningen kring Estonia för att det inte skulle komma fram att USA missbrukat en passagerarfärja för vapensmuggling. Som motiv för att lämna ut ovanstående uppgifter uppgav spionen att hon ville hämnas på sin fd chef, Günter, en man inom Stasi, mycket nära det östtyska spionsnillet Wolff.

För att kunna bedöma informationen från spionen Marek måste man ha klart för sig att uppgifter från spionhåll kan vara vanskliga. Dessutom anser en rad personer i Tyskland att spionen Marek är sinnessjuk. Det påstås att hon alltid försöker blanda sig i spektakulära händelser såsom Palmemordet och liknande.

Själv uppger hon att hon sitter på sådana mängder brisant material att man därför försöker tysta henne genom att omyndigförklara henne. För några veckor sedan berättade hon för mig att hon nu lyckats avvärja detta hot dvs att målet om omyndig-hetsförklaring lagts ner. Både Jutta Rabe och jag är av uppfattningen att hon varken är sinnesjuk eller omyndig.

Rörande de uppgifter som hon lämnat mig angående Estonia har hon alltid skilt mellan vad hon fått veta och vad hon tror skulle kunna stämma in i bilden. Det som hon konkret kunnat bidra med är jämförelsevis ringa. En människa som vill göra sig märkvärdig påstår ofta att ett visst händelseförlopp varit si eller så. Sällan kommer denna typ av människa bara med några pusselbitar som i sig inte är användbara för att ge en bild av någonting. Så har dock spionen Marek föhållit sig. Det enda som stör mig i diskus-sionen med Marek är att hon lätt byter ämne för att sedan hoppa tillbaka till utgångsämnet.

Här har alltså från två av varandra helt oberoende källor kommit uppgifter om att USA skulle ligga bakom mörkläggningen kring Estonia. Även FELIX-rapporten antyder detta. Denna tanke, som tidigare varit helt främmande för både mig och Jutta Rabe, (vi hade aldrig haft den ringaste misstanke åt detta håll eftersom vi hela tiden funderat över den ryska säkerhetstjänsten eller liknande) förklarade plötsligt i ett svep alla de konstigheter vi upptäckt men inte kunnat placera i ett sammanhang.

Vid ett tillfälle, då jag redogjorde för Jutta Rabes iakttagelser för en reporter från en svensk TV-kanal, trodde jag att han skulle upprepa sina tysta anklagelser att dessa teorier var hjärnspöken, men till min förvåning tystnade han ett ögonblick och svarade sedan att TV-kanalen erhållit en rad tips angående Estonias förlisning. De flesta verkade rent löjliga och dessa hade man förkastat.

I mars 1997 erhöll Jutta Rabe information om att några anhörigas dykförsök var välbekant inom Sjöfartsverket. Man hade följt vartenda steg i planeringen. Därför var det vettigt att avbryta aktionen. Samtidigt berättade källan att säkerhetschefen på Sjöfartsverket Johan Franson skulle vara mycket trött på hanteringen av Estoniaärendet och att detta skulle ta hårt på hans nerver. Detta stämmer väl med de TV-bilder vi sett av honom, t ex i Striptease-sändningen i april 1997, där han verkar mycket sliten. Det berättas också att Ines Uusmann skall ha utlovat Franson en hög pension ifall han skulle "snubbla" över "Estoniaeländet".

Jag ville inte först fästa någon tilltro till denna uppgift när jag först nåddes av den. Några månader senare blev dock Andi Meister intervjuad av DNs Estlandskorrespondent. Meister uttryckte då sin besvikelse över de slarvigt utförda dykunder-sökningarna på Estonia i dec. 1994. Istället för att undersöka viktiga saker skall man ha undersökt så oviktiga saker som en omkommens diplomatväska. Varför skulle Andi Meister, dvs förre ordf. för den internationella haverikommissionen, hitta på en sådan sak som han dessutom noggrannt beskriver i sin bok?

Kan det vara så, att man behövde ryssarnas hjälp för att oskad-liggöra deras vapen? De hade inte nått fram till USA och det var bara ryssarna som kände till hur de fungerade och vilken eftervård de krävde under vatten.

Gunnar Bendréus trodde att det handlade om en "knäppgök" och avlutade samtalet med att be vederbörande kontakta medierna, så han själv ansåg sig bannlyst av svenska medier sedan 1996.

Efter en kort stund ringde mannen dock upp igen och sade, under det att han lät mycket trängd, att han själv riskerade mycket genom att ringa Bendréus, eftersom han egentligen hade tystnadsplikt. Samma nummer visades vid båda samtalen på Bendréus nummerpresentatör.
När jag träffade Gunnar Bendréus efter valborg 1997 och han berättade det hela för mig, nästan som ett skämt, tyckte jag att det lät mycket intressant. Det passade väl in i USA-teorin. Vi försökte spåra numret vilket visade sig vara hemligt. Efterforskningar visade att hemliga nummer inte visas på Telias nummerpresentatörer. Därav kan slutsatsen dras, att det aktuella numret vid tidpunkten för samtalet den 30 april 1997 inte var hemligt. Att det nu ca två veckor senare var hemligt betyder att någon begärt numret hemligt. Mannen hörde aldrig av sig igen.

Dagens Eko kablade den 26 maj 1997 ut uppgiften om att Olof Forssberg ljugit och erkänt detta, vilket ledde till hans avgång från haverikommissionen. Samma dag blev Jutta Rabe uppringd av källan på Sjöfartsverket. Denna uppgav ett stort möte skall ha ägt rum på Sjöfartsverket helgen dessförinnan, där Ines Uusmann, höga tjänstemän från Sjöfartsverket samt två diplomater från den amerikanska ambassaden skall ha närvarat. Dessa två diplomater skall ha yttrat sitt missnöje med Olof Forssbergs agerande. Alltför mycket information skall ha läckt ut. Av denna anledning önskade man göra sig av med Forssberg. Samtidigt skulle hans avgång utgöra ett gott skäl för att fördröja slutrapporten ytterligare. Därför skall man ha iscensatt avslöjandet av hans lögn och avgången.

Det var i samband med denna resa Jutta Rabe fick av en slump kontakt med en högt uppsatt finsk militär inom marinen. Denne ville inte uppträda framför kameran men lämnade följande uppgifter per telefon:

Han uppgav att han på uppdrag av den finska delen av haverikommissionen utvärderat det filmmaterial som spelades in i dec. 1994 under de officiella dykningarna. Materialet skall ha börjat på kommandobryggan. Där skall ha funnits fem personer, förutom tre höga befäl även en civil person. Tyvärr frågade inte Jutta Rabe om den civile bar en vinröd kavaj. (enl. vittnesmål från två syskon som överlevde katastrofen och som satt vid samma middagsbord som alla befäl, fanns där en civil person med vinröd kavaj och denne skall ha varit orsaken till att konstig stämning rådde kring middagsbordet)

Dessutom skulle det framgå av videomaterialet att kaptenen Arvo Andresson fanns på bryggan. Denne skulle vara skottskadad i huvudet. Den finske militären uppgav också att denna videosekvens hemlighålls och officiellt inte finns. Denna uppgift stämmer väl överens med anklagelserna från den estniska delen av haverikommissionen som hävdar att filmmaterial från kommandobryggan har undangömts. Det passar dessutom väl in att de officiella inspelningarna, som finns tillgängliga hos haveri-kommissionen, börjar med att insatsledaren instruerar dykarna att
de skall akta sig när de kommer in på brygga, eftersom det ligger vissa kroppar runt hörnet. Hur kunde han veta det om man inte varit där tidigare?

När Jutta Rabe undersöker fallet Luttunen i Finland, erhöll hon den 24 juni 1997 kl 16.04 på sin tyska mobiltelefon följande textmeddelande på displayen: "WARNUNG NUN AUCH 318".

Avsändarens telefonnummer visades ockå:++46-81 21 03. Numret kom antagligen från Stockholm men samtalet kopplas inte fram när man ringer detta nummer. Den tyska texten visar att avsändaren inte behärskar tyska bra, eftersom ordföljden är felaktig. Vid direktöversättning till svenska: "Varning nu också 318" så blir det en korrekt mening. Någon i Sverige ville alltså varna henne. Frågan är bara om det var för att skydda henne eller för att hota henne.

Vid dylika informationer till olika medier eller till mig måste man naturligtvis ha klart för sig att det surrar en ofantlig massa rykten kring en sådan katastrof. Vid en sådan här utredning bör man vara
så öppen som möjligt för allt och ha så lite fördomar och förutfattade meningar som möjligt. Dessutom får man inte låsa sig vid en enda teori. Man ska inte begå misstaget att kasta ut barnet med badvattnet och helt förklasta alla uppgifter

Redan efter att ha sett trailern till Efterlyst tog Georg Thars från Riga kontakt med mig. Vi hade ett personligt möte på mitt kontor. Georg Thars började med att gratulera oss för att vi var på rätt spår. Enligt honom var det inte frågan om en olycka utan om ett attentat. Visserligen kunde han själv inte vittna om någonting som talade för detta, men han hade fått olika informationer i riga, varifrån han ursprungligen härstammar och där han arbetade för en svensk resbyrå. I arbetet reste han mycket mellan Lettland, Estland och Sverige. Thars påstod sig ha haft kontakt med många personer i Estland som fruktade vedergällning från ryska maffiakretsar mot esterna och deras huvudhamn. Mer konkret menade han att det var hamnmaffian i S:t Petersburg som försökte få makt över den lukrativa hamnen i Tallinn.