I samband med att jag själv erhållit så många tips från allmän-heten kontaktade jag i mitten av april 1997 chefen för SÄPO Anders Eriksson. Han påstod sig inte ha någon akt över Estonia och att han följaktligen inte mottagit några tips. Han var över huvud taget inte intresserad av de tips jag mottagit och verkade mån om att ha så lite kontakt med mig som möjligt.

Direkt efter Efterlystsändningen kontaktades jag av Georg Thars som berättade att han träffat en polisintendent vid namn Tore Forsberg från SÄPO vid flera tillfällen och berättat för honom om sina iakttagelser. Denne SÄPO-man uppgav att han var med på dykplattformen i dec. 1994. Det finns dessutom ett brev från detta vittne till SÄPO, vilket jag erhållit kopia av.

Vid genomgång av dagstidningar från 1994, dvs tiden innan jag blev inkopplad i ärendet, hittade jag en artikel i Expressen från torsdagen den 27 oktober 1994 med rubriken:

I samband med detta kan nämnas att socialstyrelsen i sin rapport KAMEDO 68 om Estonia i kapitel 4 nämner att Carl Bildt blev uppringd av SÄPO morgonen den 28 september 1994 redan kl 02.15 varvid han informerades om förlisningen. TT gick ut med nyheten 01.31.

I samband med et fåtal nödrop som registrerades och sedan spreds till olika räddningscentraler hade polisen inte hunnit bli informerad. Polisen fick informationen så småninom via radion, dvs tidigast kring 02.00.

Hur kunde SÄPO, som officiellt inte blivit informerade, så snabbt få kännedom om förlisningen och informera Carl Bildt redan kl 02.15?
Rimligtvis borde väl minst en timme ha gått mellan SÄPOs information och beslutet att informera Carl Bildt mitt i natten? Detta betyder att SÄPO blixtsnabbt måste ha fått information om förlisningen. En elak tunga påstår att SÄPO fått information från MUST som till och med fanns på plats i en ubåt och såg förlis-ningen. Detta är dock ett renodlat rykte. Därmed är det bevisat att SÄPO har en akt om Estonia, för nämnda brev måste finnas arkiverat tillsammans med mötesprotokoll. SÄPO-chefen måste ha ljugit för mig.