"Idag är vi ännu inte starka nog att anfalla, men vår tid skall komma om 30-40 år. För att segra behöver vi en överraskningseffekt. Bourgeoisien måste vaggas till sömns. En vacker dag kommer vi att starta den mest teatraliska fredsrörelse världen har sett.

De kapitalistiska länderna, som är stupida och dekadenta, kommer med förtjusning att arbeta på sin egen undergång. De kommer att svälja betet, som heter möjlighet till nya vänner, och så fort som deras skyddsgördel lossas, kommer vi att slå dem med våra knutna nävar".

Allt ser ljust och bra ut, och man pratar bara om fred. Men då händer plötsligt något. I ett land sydöst om Bayern begås ett politiskt mord på en person i hög ställning. Två lejda mördare från utlandet, utför mordet. Irlmaier ser en blodig kniv ligga bredvid den mördade. Strax efter denna händelse bryter det lös.

Det kommer som en blixt från en klar himmel. Utan någon förvarning rullar en natt ryska pansartrupper längs tre olika stråk genom Tyskland mot Rhen.

Den första truppen tar vägen från Prag in över Fuhrt-Cham-Straubing, som Matthias Lang hade sett "de röda" komma, men framme vid Donau böjer den av och kör vidare mot nordväst.

Ryssarna går inte söder om Donau, så München kommer inte att beröras. Den andra truppen rullar in över Sachsen och fortsätter rakt västerut. Den tredje truppen kommer från nordost och tar vägen över Berlin mot sydväst.

Flyr i vild panik

Dag och natt rusar arméerna fram. Ruhrområdet är deras första mål, men snart fortsätter de in i Frankrike. Det kommer så totalt oväntat för den tyska befolkningen, att människor flyr i vild panik i sina bilar och kör västerut. "Om de ändå hade stannat hemma", säger Irlmaier. "Alla som på motorvägarna kommer i vägen för militären blir förintade".

Sedan ser han ett flygplan kasta något i havet, så att det reser sig högt som ett hus. Det sjuder och skummar, som om det kokade. Efter en stund blir havet åter lugnt, men en del av "de stolta öarna" (England) försvinner i havet.

Alla länder vid Nordsjön blir översvämmade. Han nämner särskilt Holland, Belgien, Danmark och den tyska nordsjökusten. Men hans syn når inte så långt som Anton Johanssons, som för samma tid ser de förödande bombningarna av USA:s städer. Irlmaier ser endast det som händer i Europa.

Västlig motoffensiv

Medan pansardivisionerna rullar in genom Tyskland, börjar en västlig motoffensiv. Han ser flygplan komma upp "från sanden" (Afrika?) som vita fåglar.

"I en rak linje från Prag i söder till staden vid bukten av det stora vattnet (Stettin?) sprider de ut något gult stoft, som jag inte vet vad det är. Det är en klar natt, när de börjar sprida det gula stoftet. Husen står kvar, men människorna dör.

Pansarvagnarna rullar vidare tills de stannar av sig själva, därför att förarna är döda. Inget lever där stoftet har fallit, inga människor, inga kreatur, inte ens gräset; allt vissnar och blir svart. Ingen kan färdas över detta bälte, och de som kommit över kan inte komma tillbaka. I ett helt år är det omöjligt att färdas där".

I och med den här händelsen är de ryska pansardivisionerna totalt avskurna från försörjning och förstärkningar.

Det franska folket delas

Om striderna i Frankrike finns inga klara beskrivningar, men av enstaka uttalanden framgår, att det franska folket delas i en sydlig, kommunistisk del och en nordlig, antikommunistisk del, och att den ordningen består ända tills det att kriget tar slut.

En armé är på väg; den består av österrikare och sydtyskar. I början är den inte särskilt stor, men i gengäld har den en duktig ledare. Det är en ung man av det habsburgska huset, som kommer att spela en betydelsefull roll i framtidens Europa.

Vart efter de kommer fram ansluter sig allt fler och med deras hjälp lyckas de tränga ut ryssarna ur Frankrike, över Rhen och in i Tyskland. Våldsamma strider äger rum nära Köln, som blir hårt drabbat. Det sista, omänskligt blodiga slaget kommer att stå vid "Birkenbaum", ett namn som alla siare nämner, men som ingen idag vet var det ligger, bara att det är någonstans mellan Münster och Essen.

Svärmar som svalor

Att slaget blir så blodigt beror på de oupphörliga bombningarna från luften. En känd siare, Franz Kugelbeer, skriver: "Flygplan svärmar som svalor och låter bomberna falla som regndroppar".

Kugelbeer var bonde från Bregenz vid Bodensjön. 1922 hade han en rad visioner om hela denna tidsperiod, först som drömmar, sedan även i vaket tillstånd, då han såg allt som på en färgfilm.

Det vore snarast konstigt om de ryska soldaterna inte skulle försöka fly norrut, och just detta ser Jungfru Fanny hända. Efter sin sista stora vision innan hon dör, talar hon om detta krig, som börjar i ett hörn av Europa.

"Det blir ett grymt krig", säger hon. "Jag har sett väldigt mycket eld både från jorden, luften och vattnet. Det blir förskräckligt på havet. En hård tid stundar för oss".

Mörka, vilda ansikten

"I Köpenhamn blir det ont om mat, och i Flensburg blir det fruktansvärt, därför att vilda horder utan militära ledare plötsligt kommer instörtande söderifrån och fortsätter upp genom Sönderjylland. De har mörka, vilda ansikten med korta näsor, och vi förstår inte deras språk. De stormar genom Åbenrå och in i husen och då gör folk klokt i att sätta fram vad de har av mat, annars går det dem illa".

"De stannar i Åbenrå i tre dagar, sedan fortsätter de norrut, men där hejdas de av en dansk armé. Soldaterna ser mycket konstiga ut. De liknar bönder klädda i något grått eller brunt med knappar av horn. På huvudet har de något som liknar en upp och nervänd gryta!

En sammandrabbning kommer att äga rum mellan Åbenrå och Haderslev, nära något som liknar ett mellanting mellan ett kyrktorn och en kvarn". (Det kan bara röra sig om det märkliga minnesmärke, det s k Bismarcktornet, som tyskarna efter Jungfru Fannys tid uppförde på Knivsbjerg).

Hårda och blodiga strider

Den danska armén är svag, men segrar ändå. Efter hårda och blodiga strider i Tyskland slutar kriget på hösten. De danska soldaterna kommer hem till jul. Då blir Danmark stort. Vi får hela Sönderjylland tillbaka. Till och med en del av Holstein kommer att ligga norr om gränsen. Danskarna kan få mer land än de önskar". Förklaringen till de sistnämnda kan vara, att det saknas människor att bruka jorden.

I Ryssland blir det revolution efter det stora nederlaget. Irlmaier berättar: "Jag ser ett förödande inbördeskrig bryta ut. Liken är så talrika att man låter dem ligga på gatorna, och de ledande politikerna kommer att begå självmord. Men ryska folket får tron tillbaka. Till påsk sjunger och bedjer de i kyrkorna och tänder ljus framför ikonerna. Även ungdomar tror nu på Gud".

I Italien är det en ohygglig bild som tecknas i visionerna. Irlmaier ser en massa "röda" på väg mot söder, men det finns också gula ansikten. Här tycks det enda syftet vara förintelse av kyrkan och hierarkin. Regelrätta krigshandlingar framgår inte av visionerna.

Underjordiskt fängelse

Landets egna kommunister tar makten när ryssarna kommer och ingen gör motstånd. Men nu tar terrorismen vid på allvar. Nostradamus skriver i vars 2.97: "Nära Tibern rasar döden. Kort tid innan har en stor översvämning ägt rum. Påven kastas i ett underjordiskt fängelse. Bränder härjar slott och palats". (Sannolikt Quirinalen, som nu är presidentbostad, och Vatikanen).

Om detta säger Irlmaier: "Prästerna dödas på de mest brutala sätt, och det finns bara få kvar, som inte kan fly. Bakom påven ser jag en stor kniv, men han lyckas undkomma och nå fram till havet, eller över havet. Helt exakt kan jag inte se det".

Även Franz Kugelbeer ser massakrer i Rom. Massor av präster och vanliga borgare dödas. Påven flyr tillsammans med två högt uppsatta kardinaler i en gammal kalesch (en typ av vagn som alltid finns på Petersplatsen) till Genua och därifrån vidare till Schweiz.

Tidpunkten för påvens flykt sägs enligt Nostradamus vara vid "den heliga festen", uttolkat som vid jultid.