25.8.2004

Skrivet av Mats Larsson, Expressen

Condoleezza Rice besökte Vita huset första gången när hon var tio år.
Hon var besviken att hon inte fick möta presidenten.
Det får hon i dag.
Rice är den första som träffar president George W Bush på morgnarna och ofta den siste som ser honom på kvällarna.
Ingen arbetar närmare USA:s president än hon.

De fann varandra på en gång. Och det var sportintresset som gjorde’t.
George W Bush och Condoleezza Rice träffades på allvar för första gången hemma i klanen Bushs sommarställe i Kennebunkbort, Maine i augusti 1998. Det var ett möte som skulle ändra historien.
Han var då inställd på att ge sig in i presidentracet 2000 och hon var Rysslands-expert från Stanford-universitetet i Kalifornien. Rice var också en gammal bekant till George W:s pappa, den förre presidenten George Bush.

al-Qaida och fotboll
Condoleezza Rice hade nämligen arbetat i Bushs Vita hus under den nationella säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft. Om George W nu ville bli president, så behövde han en utrikespolitisk rådgivare.
Det var anledningen till att Condoleezza Rice bjudits ut till Maine. Hon kunde passa för jobbet.
Och det fanns mycket att tala om denna sommar. Terrornätverket al-Qaida hade bland annat genomfört två blodiga attentat i Afrika och den ryska ekonomin hade kollapsat.
Men det var inte främst detta som Bush och Rice talade om när de for ut och fiskade tillsammans, cyklade, sprang på löpmaskinerna. De snackade sport.
Bägge är idrottsfanatiker. Och de upptäckte att de båda gärna använde sportmetaforer när de pratade. De trivdes utmärkt i varandras sällskap.
Kort därefter bestämde Bush att Rice skulle ansvara för utrikespolitiken i hans kampanj. Hon blev hans främsta rådgivare och lärarinna. Han hade onekligen en del att lära, utlandet var inte Bushs starka sida.
När han under valkampanjen ombads av en reporter att namnge ledarna för Pakistan och Indien, två länder som nyligen skaffat sig kärnvapen, så gick han bet.
En annan reporter frågade vilka talibanerna var. Bush trodde det var en popgrupp.
Men han hade ett standardsvar, när kritiken följde som ett brev på posten.
– En sak som jag som president Bush kommer att göra är att omge mig mig goda, starka, kapabla, smarta människor som förstår att USA:s uppdrag är att leda världen mot fred.

Tuff uppväxt i Alabama
Redan under hösten 1998 hade en annan tung rådgivare klivit ombord, den neokonservative tänkaren Paul Wolfowitz. Dick Cheney fanns där också, liksom andra veteraner från tidigare republikanska administrationer.
Det var denna grupp som började kalla sig Vulcanus-gruppen, efter den romerske eld-och smidesguden. Condoleezza Rice var mer än bekant med Vulcanus. Han hade stått staty hemma i hennes födelsestad i Birmingham, Alabama.
Birmingham, Alabama var inget lätt värld för en svart familj att leva i. Vita och svarta umgicks inte i den segregerade staden. När en bomb exploderade i en kyrka 1963 dödades en av Condoleezzas dagiskompisar.
Men Condoleezzas föräldrar, pastor John och lärarinnan Angelena Rice, hade ambitioner för sin dotter. De märkte tidigt att hon hade ovanliga talanger, inte minst musikaliska.
Det passade onekligen bra, eftersom hon var döpt efter musiktermen, ”con dolcezza” (med mildhet). Och den unga Condoleezza drömde länge om att bli konsertpianist men fann till slut att hon trots allt inte var tillräckligt bra.
I stället valde hon att studera politik och ryska på universitet. Hon blev Sovjetexpert och gjorde karriär på Stanford-universitet.
Det var där Brent Scowcroft upptäckte henne och rekryterade henne till George Bushs Vita hus 1988. Han hade samma jobb som hon själv skulle få under sonen Bush.
Och det var bråda dagar för en Sovjetexpert. Murarna föll i Östeuropa, Sovjetimperiet rasade samman.

Diplomatisk talang
Det fanns olika meningar i Vita huset vem som var värd att satsa på i Moskva, Sovjetledaren Michail Gorbatjov eller hans främste konkurrent, Boris Jeltsin.
Condoleezza Rice höll sig i mitten och lyckades med konststycket att övertyga bägge läger om att hon var på deras sida. Det var en diplomatisk talang hon skulle ha nytta av som nationell säkerhetsrådgivare under George W Bush. Där måste hon balansera än mer motstridiga viljor, inte minst försvarsminister Donald Rumsfeld och utrikesminister Colin Powell.
Den 49-åriga Rice är för övrigt den första svarta kvinnan som utsetts till nationell säkerhetsrådgivare. Ja, hon är den första kvinnan på jobbet.
När George W Bush kom till makten så var det många som trodde att han skulle fortsätta på samma, rätt trygga kurs som sin pappa. George Bush d.ä. hade fört en utrikespolitik som betonade realpolitik, diplomati och stormaktsrelationer. I stället styrde sonen in på en radikalt ny kurs.
Det märktes även före terrorattacken den 11 september 2001. President Bush markerade exempelvis redan efter några veckor en ny och betydligt tuffare hållning mot Nordkorea. Han signalerade en större kyla till internationellt samarbete när han gjorde klart att USA inte längre tänkte stödja Kyotoavtalet mot global uppvärmning.
Ingen person personifierar denna resa från realpolitik till neokonservativ idealism mer än just Condoleezza Rice.
Hon var från början egentligen själv en realpolitiker, ideologiskt närmare en Henry Kissinger än Dick Cheney. Hon har också utan tvekan haft en balanserande verkan i Vita huset och tagit udden av en del av de radikalare idéerna från det neokonservativa lägret.
Som tankarna att ge sig på Irak i stället för Afghanistan direkt efter terrorattackerna den 11 september, eller att invadera Irak utan att först försöka gå vägen via FN.

Nya regler
Men terrorattacken den 11 september ändrade också Condoleezza Rices världsbild.
Hon bär själv onekligen själv en del av ansvaret för att Bush-administrationen hade försummat terrorhotet. Terrorism var aldrig hennes specialitet, hon var ju egentligen expert på Sovjet, ett land och system som inte längre existerade.
Vita husets förra anti-terrorexpert, Richard Clarke, skriver exempelvis i sin bok ”Against all enemies” att han fick intrycket när han talade med henne en gång att hon inte hört talas om al-Qaida.
Men efter terrorattacken började Rice också se USA:s roll i världen i nytt ljus. Hon fann paralleller med president Harry Trumans administration under det kalla krigets födelse 1945–47, då USA satte hårt mot hårt för att hejda kommunismens avancemang genom Europa och Asien.
Efter den 11 september gällde nya spelregler. Och det är Condoleezza Rice, mer än någon annan i Vita huset, som formulerat dem. Kärnan är att USA ibland måste agera först, innan fienden slår till.
I september 2002, publicerade USA sin nya nationella säkerhetsstrategi. Den är på 31 sidor och har Rice som främsta författare. Där står bland annat att:
”Vi kommer inte att tveka att handla, själva om vi måste, för att hävda vår rätt till självförsvar genom att agera föregripande.”
Där heter det också att USA:s militära styrka ska vara så enorm, att det ska vara meningslöst för potentiella motståndare att försöka rusta i kapp och om USA.
Och där talas om att USA ska söka sprida sina demokratiska ideal ut i världen. En idealism som Rice förmodligen själv hade rynkat på näsan åt några år tidigare.
Och det fanns en plats där hökarna i Bushs administration tänkte demonstrera allt detta: Irak.

Amerikanska befriare
Världen skulle få se hur överlägset USA blivit militärt, världen skulle få se hur Bagdads invånare tog emot de amerikanska soldaterna som befriare, demokratins frö skulle sås i den irakiska jorden och sedan förhoppningsvis spridas vidare ut i Mellanöstern.
Så löd i alla fall teorin.
Praktiken visade sig som bekant lite svårare.