Dessa uppgifter, som redovisas här är tagna ur ETC:s artikelarkiv Arbetslös? Din uppgift är att må dåligt och

Därför får arbetslösheten aldrig försvinna. Artiklarna är skrivna av Dan Josefsson på tidningen.

Onsdagen den 18 juni 1997, gjordes två mycket viktiga tillkännagivanden i Sverige. Det var ordföranden för föreningen Sveriges Arbetslösa Kvinnor (SAK), Lillebeth Nordqvist från Hudiksvall, som berättade i radions Studie Ett, att hon och medlemmarna planerade att starta något de kallade för "riksfond" för arbetslösa.

Med en riskfond i ryggen skulle arbetslösa i fortsättningen kunna vägra delta i förnedrande arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller annan nedsättande behandling, och ändå klara sig ekonomiskt.

Budskapet till radiolyssnarna var tydligt: De arbetslösa hade tröttnat på att bli illa behandlade och planerade att göra motstånd.

Det andra viktiga tillkännagivandet kom i form av ett sensationellt inlägg på DN:s debattsida under rubriken: Bäckströms plikt stoppa jobbsatsning.
I artikeln påstod ekonomerna Per Norman och Thomas Olofsson, VD resp. chefsekonom på pengaförvaltningsföretaget Alfred Berg Transferator, att arbetslösheten höll på att bli för låg. De menade därför att den inom kort måste höjas. De räknade kallt med att riksbankschefen Urban Bäckström skulle ta hand om detta med hjälp av en räntehöjning.

Bakom alla löften om att bekämpa arbetslösheten döljer sig en verklighet till vilken mycket få svenskar har tillträde. I denna tysta värld är politiker, ekonomer och ekonomijournalister överens om att arbetslösheten aldrig mer ska få sjunka under en viss nivå. Om detta skulle hända har Riksbanken i uppdrag att öka arbetslösheten.

Välkommen till NAIRU - den enda verkligheten!
Namnet är en förkortning av "The Non-Accelerating Inflation Rate of unemployment", vilket ungefär betyder "Icke inflationsdrivande arbetslöshetsnivå".

Artikeln i DN bygger på en teori som uppfanns redan 1968 av ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelfs. Deras teori är att arbetslösheten alltså inte är ett misslyckande, utan ett instrument med vilket man justerar inflationen. De arbetslösa har helt enkelt till uppgift att slåss om jobben och på så sätt framgångsrikt se till att lönerna hålls nere. Om exempelvis 1000 arbetslösa tar sin magra a-kassa och flyttar ut i skogen för att i lugn och ro leva på rötter, till dess att tiderna blir bättre, måste alltså ytterligare 1000 personer få sparken för att ta deras plats i kampen om jobben. Annars minskar trycket på arbetsmarknaden och inflation hotar.

Som en märklig konsekvens för de arbetslösa betyder detta att kraven på att söka jobb är lika stor oavsett hur hög arbetslösheten är. Mer logiskt vore att den som vill ta det lugnt i tider av arbetslöshet ska få göra det. Det finns ju ändå många som vill ha jobb. Men detta accepteras inte i ett samhälle genomsyrat av NAIRU-tänkande.

Finansdepartementet använder sig av NAIRU-beräkningar för att kontrollera att arbetslösheten inte blir för låg. Och när två penningplacerare som Peter Norman och Thomas Olofsson hänvisar till den falska teorin och DN:s debattsida kräver sänkt lön och a-kassa åt hela svenska folket, då har ingen politiker eller representant för Riksbanken något svar att komma med. Tystnaden är kompakt och dagligen tvingas Sveriges arbetslösa ta de mycket konkreta konsekvenserna. Man planerar att återinföra 1920-års arbetsplikt för ungdomar. Man vet att lagen fungerar dåligt på andra håll i världen, men indör den ändå. NAIRU accepteras fortfarande som sanning i Sverige. Men samtidgt tar de arbetslösas riskfond sakta form.

Samma måndag, den 31 mars 1997, fanns i Aftonbladet en artikel: "Ge oss jobb - så röstar vi på er" och det handlar förstås om socialdemokraternas vikande opinionssiffror. Bara 26.6 procent av väljarna skulle ha röstat på S om det hade varit val idag. På frågan varför de inte längre ville rösta på sossarna, var svaret entydigt: sossarna hade misslyckats med arbetslös-hetsfrågan och förtjänar därför inget förtroende från väljarna. Men reporterna har missat en oerhört viktig detal. Det finns nämligen inga planer på att avskaffa arbetslösheten i Sverige. Reportern hade uppenbarligen inte hört talas om NAIRU.

Det finns bara en svensk politiker som öppet talar om NAIRU. Hon är folkpartist, heter Anne Wibble och var finansminister i den förra regeringen. När Wibble och hennes kolleger i oktober 1991 installerade sig i Rosenbad hade man en väl utarbetad plan. Man skulle bekämpa inflationen. Sverige har nämligen för hög inflation för att få gå med i den europeiska monetära unionen, EMU. Nu var det dags att ändra på den saken.

Men nu skulle Carl Bildt och Anne Wibble alltså bekämpa inflationen, och de ansåg sig dessutom ha funnit bästa metoden. Man skulle höja arbetslösheten!

För den som inte är ekonom kan det te sig smått otroligt att sveriges statsminister och hans finansminister medvetet ville höja arbetslösheten. Men för de ekonomer som ofta syns i TV-soffor och på debattsidor är det helt naturligt.Enligt rådande nationalekomisk teori är full sysselsättning helt enkelt inte bra för Sverige!

Huruvida den borgerliga regeringen verkligen upplevde att den hade mandat från väljarna, att aktivt öka arbetslösheten, skriver Anne Wibble ingenting om. Sagt och gjort.

Genom massuppsägningar i den offentliga sektorn höjde regeringen bildt målmedvetet arbetslösheten i ett tempo som sverige inte upplevt sedan i början av 30-talet. det man inte räknat med var den depression som bredde ut sig på grund av alla avskedanden. Svenska folket slutade helt enkelt att konsumera, småföretgarna kunde inte lägre hitta någon som ville köpa deras varor eller tjänster. Konkurserna kunde räknas i tusental. När processen var över hade arbetslösheten mångdubblats. Men det fungerade, inflationen försvann.

Sedan sa svenska folket sitt och den borgerliga regeringen fick gå. Socialdemokraterna tillträdde - och fortsatte den borgerliga åtstramningspolitiken. Under rådande massarbetslöshet genomförde man den kraftigaste budgetåtstramning som gjorts av något land i modern tid. Erik Åsbrink utnämnde Sverige till "världsmästare i budgetsanering" och att arbetslösheten fortsatte att rusa uppåt var en förutsedd konsekvens.

Varför denna politik?
Därför att socialdemokraterna också vill ha in Sverige i EMU och därför räknat fram en egen NAIRU-nivå under vilken arbetslös-heten inte får sjunka. Endast skillnaden är, att sossarna inte skriver böcker om saken. En socialdemokrat beräknar sin NAIRU-nivå, anpassar politiken eller resultatet och håller sedan tyst.

Hur många människor menar socialdemokraterna måste gå arbetslösa för att inte ekonomin ska rasa ihop?
Svaret är inte givet, för hemlighetsmakeriet är omfattande.
Den senaste siffran är från 1995, då Riksbankens dåvarande chefsekonom i en intervju med Lunds universitets skoltidning lät undslippa sig att Riksbanken räknade med en NAIRU på 7 procent. Han bet sig säkert i fungan efteråt. Frågan är hur mycket NAIRU ökat sedan dess.

Som alltid när det gäller tvivelaktiga experiment finns det motståndare. En av dem är ekonomen Per Gunnar Berglund, som i sin bok "Konsten att avskaffa arbetslösheten" hårt kritiserar idén att det skulle existera en nödvändig arbetslös-het. Istället visar han i detalj hur Sverige skulle kunna återfå full sysselsättning.

Hur avskaffar man arbetslösheten?
PGB ger följande förklaring:
Genom att öka den offentliga efterfrågan på varor och tjänster. Det gör man antingen genom att den offentliga sektorn anställer folk, eller genom att den beställer tjänster från underleverantörer. Det får nämligen den största spridningseffekten.

Vad är spridningseffekten?
Det är en sidoeffekt som uppstår när människor får jobb. I och med att de också får en inkomst kommer de att görja spendera pengar, som i sin tur leder till att någon annan får jobb med inkomst som kan spenderas och så vidare.

genom att anställa i den offentliga sektorn skapar man helt enkelt motiv för den privata sektorn att investera, plus att det skapas nya jobb när folk använder sin lön till att handla av varandra.

Hur skulle Sverige ha råd att satsa pengr på den offentliga sektorn?
Det skulle vara en fullständigt lysande affär för staten!

Om staten lägger 1 krona på att anställa en arbetslös under-sköterska kommer 60 öre av den spenderade kronan att komma tillbaka i form av skatt. Dessutom kommer staten att spara 309 öre i a-kassa eller socialbidrag som undersköterskan inte längre behöver eftersom hon får lön. Sammanlagt får staten alltså tillbaka 90 öre för varje krona den spenderar på offentliga anställningar. Men då har vi inte räknat med den synnerligen välbehövliga arbetsinsatsen som undersköterskan utför och PAG har inte räknat färdigt än.

Han menar nämligen att spridningseffekterna fördubblar den krona som staten skickar ut som lön till undersköterskan. Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) ökar alltså med hela 2 kronor. Och eftersom staten får in 60 åre i skatt även på den andra kronan, och dessutom sparar ytterligre 30 öre på att slippa betala ut a-kassa och bidrag, blir reslutaten följande:
För varje krona staten spenderar på offentliga anställningar kommer 1 krona och 80 öre tillbaka igen. En ren vinst på 80 öre. Och då menar PAG också att han räknat lågt, eftersom spridningseffekterna mycket väl kan innebära en flerdubbling av den ursprungliga kronan.

Det här fenomet, att ju mer man spenderar desto mer får man in, kallas för budgetparadoxen. Det är först när vi fattar budgetparadoxen som vi överhuvudtaget kan få ordning på vad som hänt i det här landet från 50-, 60-talet och framåt. då hade vi ständigt ökande offentliga utgifter och alltid överskott på budgeten trots att skatterna var lägre än idg. Hur kan det omma sig? Jo, tack vare budgetparadoxen!

På 70-talet planar det ut, och på 80-talet har man stramat åt den offentliga sektorn och då får vi allt större budgetproblem eftersom man inte får in något när man inte satsar något. Så helt plötsligt kan man ju begripa vad fan det var som hände när Wibble tog över. Inte var det för att hon var så generös som vi fick ett underskott i statskassan, utan det berodde helt enkelt på att hon skar ned. Ju mer de skör desto större blir underskottet. Men NAIRU då? enligt de tongivande ekonomerna kan man ju inte sänka arbetslöshetenunder en viss nivå utan att inflationen skenar. PAG tror inte alls på NAIRU.

Det har i flera hundra år funnits en föreställning om att det är nödvändigt att ha en viss arbetslöshet för att ett samhälle ska fungera. De gamla marxisterna talade om att en kapitalistisk ekonomi måste ha en industriell reservarmé av människor som inte har något jobb. Och den gamla marxistiska bråten kommer igen bland nyliberala tänkare i den moderna ekonomin. Marxis-terna sade i sin kritik mot det kapitalistiska samhället, att det var skit att det fanns en naturlig arbetslöshet, och därför skulle man krossa systemet. Medan nyliberaler som Wibble säger att ja, nu är det tyvärr så att vi måste ha en viss arbetslöshet för att kunna behålla vår ekonomiska frihet i övrigt.

Frågan som infinner sig efter att man tagit del av en så förkrossande kritik av NAIRU-teorin är:

"Hur i värden kunde den borgerliga regeringen bli så förtjust i en marxistisk ekonomisk beräkningsmetod som av flera tunga ekonomer dömts ut som värdelös och till och med farlig?"