År 1976 läste byråkraten Gösta Greko vid en taxeringsrevision fel där inga fel fanns. Snickaren Per-Olof Nilssons avdragsgilla bankkostnader förvandlades till amorteringar, vilket skulle höja snickarens skatt. Lönekontot för anställda lades ovanpå snickarens privatuttag. Det var några konstruerade fel, som utredaren gjorde. Snickaren blev arg, lade ner rörelsen och tog upp striden.

Domaren Harald Ljungh vid länsrätten i Malmö fattade beslut att snickaren inte fick kalla vittnen. Han fick inte ens komma till sin egen rättegång för att förklara sig. Snickaren klädde sig i arbetsoverallen, hängde på sig fotokopior av 45 tidnings-artiklar om hans ärende. Han hade på sig en pappersmössa, där han presenterade ett citat ur FN-deklarationen om de mänskliga rätterheterna: "Envar äger rätt till muntlig och offentlig förhandling där hans rättigheter och skyldigheter
skall fastställas". Han stod utanför rättssalen, medan hans
fall behandlades. Tidningarna skrev på nytt. Staten krävde av snickaren en halv miljon kronor (egenavgifter och straff-skatter). Sedan länsstyrelsen rensat bort merparten av skatterna, återstod det endast 355 kr. När Nilsson sökte arbete på arbetsförmedlingen i Eslöv, skickades han till en psykolog i Lund för att kontrolleras om han var riktigt klok. Kammarrätten gick på arbetsförmedlarens linje. Snickaren fick inte deklarera som byggmästare. Men ingen annan yrkesgrupp åtar sig helrenoveringar av gamla hus.

Tre veckor efter publiceringen av snickaren Per-Olof Nilssons bok "Skattesmällen" om missförhållandena i Sverige och sitt eget fall spärrades han in i häkte i Malmöfängelset utan misstanke om brott och misshandlades medvetslös, så att revbenen knäcktes. Han vårdades tre veckor på fängelsets sjukavdelning. Åklagaren ansåg: "Gärningen är ej brott". Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson godkände miss-handeln. Per-Olof Nilsson från Billinge var inte misstänkt för något brott men hölls ändå inspärrad i (59 + 28) 87 dagar åren 1982-83. Hovrättslagmannen Erik Holmberg sade i en intervju i Expressen: "Det hela är motbjudande. Hur kan man hålla en människa häktad så lång tid när inget brott begåtts".

Per-Olof Nilsson fick inte ens ta emot några brev, trots att han inte var misstänkt för brott, ej heller omyndigförklarad. Detta stred i sovjetisk anda mot de mänskliga rättigheterna. Dess-utom ruinerade staten honom. Nilsson fick aldrig skadestånd för att han berövats heder och egendom. Lagen ger byråkra-terna alla rättigheter, men medborgarna alla skyldigheter.

Malmö stadsbibliotek köpte hösten 1982 ett exemplar av "Skattesmällen". När man hade läst den, vägrade man att låna ut den. Pressen tog inte in hans annonser om sin bok. Sedan skrev han en pjäs om sitt fall, "Straffarbetet". Sedan trakasseraes Per-Olof Nilsson i sin hemby.

Tidningen Arbetet och journalisten Göran Skytte utnyttjades för att smutskasta snickaren. Nilsson fick dock inte komma till tals med ett genmäle. Han nekades alltså yttrandefrihet och rätten välja arbete.

De högsta byråkraterna hade inte något ansvar för fel i tjänsten utan kunde ostraffat utsätta medborgarna för rättsövergrepp. Övergrepp betyder ju ett oberättigat ingri-pande. Lagen om straffriförklaring för varje brott begånget i tjänsten (573:1974) togs bort av borgarna den 1 januari 1982 på uppmaning av Europarådet. Alf Enerström och Gio Petré (deras ärende behandlas under rubriken: Generalklausuler) gjorde en enorm insats för att få bort denna fascistiska lag. Först år 1989 blev det lättare att få skadestånd för fel och försummelser begångna vid myndighetsutövning.

Många svenskar har inte stått ut med den socialistiska terrorn. De har flytt landet. År 1974 lämnade Bertil Sagerman Sverige för komma undan Storebror. Han sökte politisk asyl i Kalifor-nien, USA. Han hade varit officer i både marinen och armén och arbetat med att bygga upp landets flygvapen. Han hade medverkat i FN-styrkan i Kongo. I Madrid sysslade han sedan med affärer. Han ville sätta igång tillverkning av byggnads-kranar utvecklade av ett svenskt företag, Lindén-kranar, i Västerås. Det svenska företaget ville utesluta Sagermark och få till stånd ett direktavtal med det spanska företaget Ferro-vias. De svenska myndigheterna hjälpte till med att börja förfölja Bertil Sagermark. År 1964 åtalades han i Västerås för det som skett i Madrid år 1961. Det var ett klart lagbrott. En påstådd kriminell gärning i Madrid skulle prövas av spansk och inte svensk domstol. Rådhusrätten beslöt dock att häkta Sagermark i dennes frånvaro.

Genom utrikesdepartementet begärdes han utlämnad till Sverige. Han greps den 22 febr. 1966 och släpptes den 29 mars. Spanien vägrade att utlämna Sagermark. Det påstådda brottet skulle prövas av spansk domstol. Myndigheterna i Västerås vägrade att lämna ifrån sig ärendet. Sagermark var fortfarande häktad i sin frånvaro I slutet av året 1967 åter-vände han frivilligt till Västerås och anmälde sig på häktet. Under rättegången hävdade han att svensk lag inte var tillämplig i Spanien. Denna invändning avvisades dock av tekniska skäl. Invändningen hade inte förts fram när domstolen först prövade ärendet i sept. 1965, då Sagermark befann sig i Spanien. År 1968 dömdes Sagermark till villkorligt straff och förpliktades att betala rättegångskostnader på
8000 kr. Han vägrades prövningstillstånd i Högsta domstolen. Han försökte väcka åtal mot de berörda tjänstemännen. Det gick inte alls. Han vägrade att betala rättegångskostnadera. År 1974 flydde Sagermark till USA under hot om intagning på någon anstal. Kort därefter blev det olagligt att försöka åtala högre tjänstemän för brott i tjänsten.

Sverige tycks vara oförbätterligt. Den rättspolitiska syn, som gång på gång uttrycks av domstolen i Strasbourg, vinner inte insteg i det socialistiska Sverige. Enligt marxistisk rätts-tradition är det ju inte något större problem att man sätter lagbestämmelser ur spel geom generalklausuler. I Sovjet-unionen hette det att tillämpningen av lagar inte fick strida mot den "allmänna politik som bedrivs av arbetar- och bonderegeringen" (ur den sovjetiska civilprocesslagen). De svenska socialisterna hämtade sina rättsmönster hellre från Moskva än från Strasbourg.

Det mest kända fallet är Folke Pudas som kämpade för sina taxirättigheter. I juni 1989 fälldes Sverige i två fall av Europadomstolen för kränkning av de mänskliga rättigheterna. Den ena fällande domen gällde en tvist mellan en hyresgäst och bostadsdomstolen, den andra ett vårdnadsärende. I maj samma år fälldes Sverige för att i fvå fall ha kränkt konven-tionen om de mänskliga rättigheterna. Det ena fallet rörde jounalisten Mats Jacobsson som ägde en fastighet i Tullinge, en förort till Stockholm. Kommunstyrelsen beslöt år 1982 att anta ett tillägg till bryggnadsplanen i området. Den klagande ansåg att detta tillägg inskränkte hans rättigheter enligt den gamla planen att stycka fastigheten i två tomter. Regeringen avslog hans besvär och regeringsrätten vägrade att ta upp fallet.