|  
  
  
  * 
        9/11
 * 
        Frimurare och illuminater
 * Bilderbergare
 * Nya Världsordningen
 * Israel och Palestina
 * Kriget i Irak
 * USA
 * Balibombningen
 * Estonia
 * Mordet på Anna Lindh
 * Medicin och hälsa
 * MindControl
 * Chemtrail
 * HAARP & Echelon
 * EU
 
  
   
 
 
 
 | Översättning: Bengt   Samuelson ( 12/10 2006)
 Skriven av Arkadij Waxberg
 
 Arkadij Waxberg är jur dr,   medarbetare i Literaturnaja gazeta och författare bl a till ett fyrtiotal   böcker
 om rysk politik. Han är bosatt i Paris.
 
 Anna Politkovskaja kunde varken köpas eller skrämmas till tystnad och detta var   ett oförlåtligt brott. Putins regim har åter tagit skräcken som sitt främta   redskap och den i Väst omhuldade myten om det moderna Rysslands stabilitet har   punkterats.
 
 Det har skrivits så många ord om främlingsfientligheten i Ryssland att man   ibland frågar sig om ytterligare fakta verkligen kan lägga någonting   principiellt nytt till helhetsbilden. Likväl får vi inte för ett ögonblick   glömma bort det som för dagens Ryssland blivit en allt större olycka. Den   senaste tidens händelser har dessutom lyft fram en ny sida av problemet. Från   att ha varit en passiv åskådare till den tilltagande främlingsfientligheten har   makthavarna övertagit rollen som organisatörer, något som numera gör det   omöjligt att räkna på Kreml som aktiv motståndare till rasism och chauvinism.
 
 Den plötsliga omorienteringen från de ansträngda relationerna till Georgien   till öppen fientlighet som gränsar till direkt hot om militär intervention har,   vid sidan av Moskvas expansionistiska strävanden, även en rent personlig sida.   Vladimir Putins personliga hämndbegär, som så tydligt demonstrerades i fallet Chodorkovskij, har återigen kommit till uttryck. Den ryske presidentens aversion   mot sin georgiske kollega har förlett honom till åtgärder, vars långsiktiga   effekter han knappast hunnit tänka igenom.
 
 Putin kan inte förlika sig med   förlusten av Georgien, en av juvelerna i Rysslands krona, som så vältaligt   markerat slutet på den sovjetiska stormakten. Samtidigt som han ivrar för ett   starkt OSS och fördjupade relationer inom detta efemära och kraftlösa förbund   gör han allt för att det skall rasa samman. Det återstår nästan inte ett enda   land i de forna Sovjetrepublikernas krets som Moskva upprätthåller normala och   jämbördiga relationer med. I de fall där det inte råder demonstrativt kyliga   förhållanden är problemen nödtorftigt dolda under en täckmantel av politisk   korrekthet. Detta är naturligtvis inte något undantag från internationell   praxis, men Putin betraktar OSS som startpunkten för ett återuppstått   Sovjetunionen i omstöpt form.
 
 Men den Georgienfientliga kampanjen som nu rasar   för honom definitivt inte närmare målet.
 Bakgrunden till Putins ohöljda   lynnesutbrott är att en grupp klantiga spioner ur
 den ryska militära   underrättelsetjänsten blev gripen på bar gärning inom georgiskt territorium. I   stället för att degradera de ansvariga för debaclet eller ställa dem inför rätta   gav man de återvändande militärerna ett hjältemottagande i Moskva med tal av   försvarsministern Sergej Ivanov. Men inte nog med detta. För att vinna folkets   moraliska stöd öppnade Putin alla slussar och lät de främlingsfientliga   stämningarna regera landet med skandalösa etniska rensningsaktioner som följd. I   ett slag förvandlade han konflikten med den georgiska ledningen till en konflikt   med den georgiska nationen.
 
 Det är omöjligt att räkna upp alla   exempel på antigeorgiska aktioner ens i Moskva. Troligt är att de mest brutala   inslagen inte behövde någon uppmuntran uppifrån. Georgiska restauranger och   affärer stängdes, georgiska varor belades med försäljningsförbud, det   genomfördes plötsliga skattekontroller av personer med georgiska efternamn,   gästuppträdanden av georgiska artister annullerades - allt till ett oupphörligt propagandabrus i radio och tv.
 
 Rasistiska och egendomligt samstämmiga   uttalanden från politiker och offentliga personer av olika schatteringar   omväxlade med högstämda försäkringar om den djupa respekten för det georgiska   folket. Det gick till och med så långt att personer med georgiska namn vid ett   flertal tillfällen vägrades akut sjukhushjälp.
 
 Författaren Ilja Ehrenburg,   vars namn helt och hållet är förknippat med den ryska kulturen, yttrade en gång   att han var medveten om sin judiska härkomst enbart för att han ideligen   påmindes om den av antisemiterna. Ungefär samma tanke uttryckte nyligen den   populäre ryske deckarförfattaren Boris Akunin, vars egentliga namn är Grigorij   Tjchartisjvili: "Man har tvingat mig acceptera att jag är georgier och det är   det enda positiva resultatet av de här etniska orgierna."
 
 Till de   statliga myndigheternas uppgift i en demokrati hör att stävja och förebygga   utslag av rasism och etniska konflikter, inte att som här på alla sätt   underblåsa stämningarna. Flera
 kommentatorer har dragit parallellen mellan   dagens händelser och de antijudiska stämningarna i Tyskland som förebådade   Kristallnatten. En gammal sovjetisk anekdot faller osökt i tankarna.
 
 En   ålderstigen armenier ligger på sitt yttersta och riktar sin sista vädjan till de   omkringstående: "Beskydda judarna! Jag ber er, beskydda judarna!" "Varför det?"   frågar hans anhöriga. "Därför att så snart de har tagit kål på alla judar så   blir det vår tur." Den gamle armeniern hade tyvärr fel. Man är ännu inte färdig   med judarna, men armenierna, georgierna och övriga kaukasier har man börjat ta   itu med.
 
 Vi kommer att få vänta länge på en rysk-georgisk politisk   normalisering och även om den skulle inträda kommer den rasistiska smittan att   plåga den ryska samhällskroppen länge än. Något vaccin är inte att vänta från   makthavarnas sida, "isolerade kriminella element" kommer att fortsätta   misshandla och mörda främlingar på gatorna, de har fått den nödvändiga   välsignelsen och den kan inte återkallas. Förr eller senare kommer dessa   krafter att bli okontrollerbara, även om man i dag kanske tror sig ha tyglarna i   sin hand. Putins ledarskap är byggt på drömmen om en mäktig rysk nation, "en   nationell idé" som plötsligt blir handling.
 
 Kreml har avsatt miljoner och   åter miljoner dollar för att bygga upp en positiv bild av Ryssland inför   omvärlden. En enda vettlös politisk kampanj riskerar nu att omintetgöra hela   detta företag. Vad vi nu ser är bilden av en stormakt som gör människor av "fel"   sort rättslösa, som blundar för pöbelns handlingar och därmed skänker den sitt   tysta stöd.
 
 Och mitt i denna hysteri mördas Anna Politkovskaja,   kallblodigt, brutalt. Utåt sett har brottet inget direkt samband med händelserna   runt omkring, ett rent sammanträffande, kan man tycka. I själva verket är den   antigeorgiska kampanjen, mordet på Anan Politkovskaja och maktens tysta stöd åt   de aggressiva patriotiska krafterna länkar i samma kedja. Tillsammans ger de en   mycket tydlig bild om vart Putins Ryssland är på väg. Dessa sammanträffanden bekräftar blott alltför väl vissa pessimistiska prognoser om att kärva tider   var att vänta så snart G8-mötet i Sankt Petersburg var avslutat. De ansträngda   leendena och den demokratiska kulissen som mötte de utländska gästerna visade   sin baksida när tumskruvarna började dragas åt, när festen väl var över.
 Anna Politkovskaja hade förklarat krig mot hyckleriet och lögnen. Och hon   hade belönats med den högsta utmärkelse en journalist av detta slag kan få: ett   blint hat från alla dem som lever och verkar enligt egna, oskrivna   lagar.
 
 Putin valde att avstå från att uttrycka sin medkänsla med de närmaste   och visade därigenom att landets främsta journalist inte gjort sig förtjänt av   presidentens medkänsla. Men i Dresden - utanför Ryssland som det plägas -   yttrade han de ord som han inte vågade uttala hemma: Anna Politkovskajas död   innebar ett större bakslag för Ryssland än hennes artiklar. Tanken var tydlig:   han var utan skuld. Och sannolikt förhåller det sig så. I blickpunkten för   Politkovskaja stod andra
 personer: höga armébefäl, den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov som beslagits med användande av tortyr, kidnapping, korruption   och skyddande av brottslingar.
 
 Spåren går i samma riktning som i fallet med den   lönnmördade journalisten Dmitrij Cholodov. Presidenten medgav att Anna   Politkovskajas artiklar inte hade något inflytande på politiken. Nej, och det är   detta som är det tragiska. Politkovskaja hade med hjälp av bilddokument,   personliga vittnesmål och egna erfarenheter från det tjetjenska helvetet lyckats   avslöja brott begångna av den militära ledningen. Och presidenten erkänner att   det inte har haft något inflytande på den förda politiken... Nog är det   tragiskt!
 
 Mordet på Politkovskaja kommer kanske att skrämma andra till   tystnad. I Ryssland är det livsfarligt att kritisera makten och framför allt   nämna personer vid namn. Den bistra verkligheten får allt prat om reformer och   demokrati att klinga ihåligt.
 
 Anna Politkovskaja var den tolfte journalisten   som mördats under Putins tid. Ytterligare två av
 dessa arbetade för Novaja   Gazeta som är en oas av jämförelsevis fri åsiktsbildning som återstår i dagens   journalistiska ökenlandskap. Anna Politkovskaja kunde varken köpas eller   skrämmas till tystnad och detta var ett oförlåtligt brott mot Putins regim som   åter tagit skräcken till sitt främsta redskap. I dag kommer hoten inte från   fängelsehålor och Gulag utan från rädslan att bli utstött, berövad yrke och   ställning i samhället. Det är meningslöst att diskutera vilket som är värst, det   viktiga är att maktens instrument är ett och samma: skräck. En skräck som det   ryska folket för ett kort ögonblick såg ut att kunna befrias från av Michail   Gorbatjov. En dödsföraktande Anna Politkovskaja som trots allt vågade säga   sanningen måste tystas. Och så skedde också.
 
 Vem som avlossade de   dödande skotten och vem som lejde mördaren lär vi aldrig få veta. Och det spelar   kanske mindre roll. Det väsentliga är att den i Väst omhuldade myten om det   moderna Rysslands stabilitet har punkterats. Och vi har fått en ny bekräftelse på något som vi vetat länge: att kaos och laglöshet är Rysslands   härskare, att det pågår en förbittrad strid mellan klanerna och bossarna om   makten och miljarderna. Ryssland andas förbittring och aggressivitet, det räcker   att läsa de öppna diskussionssajterna på internet för att övertyga sig om det,   den blomstrande nyfascismen är ett annat vittnesbörd. Var detta Rysslands dröm   om frihet? Eller fanns det någonsin en sådan dröm, vi kanske bara trodde   det?
 
 Det finns ännu en sida av denna sorgliga historia. Den förre   schackvärldsmästaren, demokratiförkämpen Garri Kasparov, yttrade följande ord   efter nyheten om Anna Politkovskajas död: "Genom mordet på Anna Politkovskaja   har korruptionens och repressionens krafter i Ryssland visat med eftertryck att   de är redo att tillgripa alla medel för att behålla makten. När dessa krafter   fortsätter att få stöd från den fria världens ledare är detta en katastrof inte   bara för Ryssland utan för hela vår värld"
 
 
 |