Översättning: Bengt Samuelson ( 12/10 2006)
Skriven av Arkadij Waxberg

Arkadij Waxberg är jur dr, medarbetare i Literaturnaja gazeta och författare bl a till ett fyrtiotal böcker
om rysk politik. Han är bosatt i Paris.

Anna Politkovskaja kunde varken köpas eller skrämmas till tystnad och detta var ett oförlåtligt brott. Putins regim har åter tagit skräcken som sitt främta redskap och den i Väst omhuldade myten om det moderna Rysslands stabilitet har punkterats.

Det har skrivits så många ord om främlingsfientligheten i Ryssland att man ibland frågar sig om ytterligare fakta verkligen kan lägga någonting principiellt nytt till helhetsbilden. Likväl får vi inte för ett ögonblick glömma bort det som för dagens Ryssland blivit en allt större olycka. Den senaste tidens händelser har dessutom lyft fram en ny sida av problemet. Från att ha varit en passiv åskådare till den tilltagande främlingsfientligheten har makthavarna övertagit rollen som organisatörer, något som numera gör det omöjligt att räkna på Kreml som aktiv motståndare till rasism och chauvinism.

Den plötsliga omorienteringen från de ansträngda relationerna till Georgien till öppen fientlighet som gränsar till direkt hot om militär intervention har, vid sidan av Moskvas expansionistiska strävanden, även en rent personlig sida. Vladimir Putins personliga hämndbegär, som så tydligt demonstrerades i fallet Chodorkovskij, har återigen kommit till uttryck. Den ryske presidentens aversion mot sin georgiske kollega har förlett honom till åtgärder, vars långsiktiga effekter han knappast hunnit tänka igenom.

Putin kan inte förlika sig med förlusten av Georgien, en av juvelerna i Rysslands krona, som så vältaligt markerat slutet på den sovjetiska stormakten. Samtidigt som han ivrar för ett starkt OSS och fördjupade relationer inom detta efemära och kraftlösa förbund gör han allt för att det skall rasa samman. Det återstår nästan inte ett enda land i de forna Sovjetrepublikernas krets som Moskva upprätthåller normala och jämbördiga relationer med. I de fall där det inte råder demonstrativt kyliga förhållanden är problemen nödtorftigt dolda under en täckmantel av politisk korrekthet. Detta är naturligtvis inte något undantag från internationell praxis, men Putin betraktar OSS som startpunkten för ett återuppstått Sovjetunionen i omstöpt form.

Men den Georgienfientliga kampanjen som nu rasar för honom definitivt inte närmare målet.
Bakgrunden till Putins ohöljda lynnesutbrott är att en grupp klantiga spioner ur
den ryska militära underrättelsetjänsten blev gripen på bar gärning inom georgiskt territorium. I stället för att degradera de ansvariga för debaclet eller ställa dem inför rätta gav man de återvändande militärerna ett hjältemottagande i Moskva med tal av försvarsministern Sergej Ivanov. Men inte nog med detta. För att vinna folkets moraliska stöd öppnade Putin alla slussar och lät de främlingsfientliga stämningarna regera landet med skandalösa etniska rensningsaktioner som följd. I ett slag förvandlade han konflikten med den georgiska ledningen till en konflikt med den georgiska nationen.

Det är omöjligt att räkna upp alla exempel på antigeorgiska aktioner ens i Moskva. Troligt är att de mest brutala inslagen inte behövde någon uppmuntran uppifrån. Georgiska restauranger och affärer stängdes, georgiska varor belades med försäljningsförbud, det genomfördes plötsliga skattekontroller av personer med georgiska efternamn, gästuppträdanden av georgiska artister annullerades - allt till ett oupphörligt propagandabrus i radio och tv.

Rasistiska och egendomligt samstämmiga uttalanden från politiker och offentliga personer av olika schatteringar omväxlade med högstämda försäkringar om den djupa respekten för det georgiska folket. Det gick till och med så långt att personer med georgiska namn vid ett flertal tillfällen vägrades akut sjukhushjälp.

Författaren Ilja Ehrenburg, vars namn helt och hållet är förknippat med den ryska kulturen, yttrade en gång att han var medveten om sin judiska härkomst enbart för att han ideligen påmindes om den av antisemiterna. Ungefär samma tanke uttryckte nyligen den populäre ryske deckarförfattaren Boris Akunin, vars egentliga namn är Grigorij Tjchartisjvili: "Man har tvingat mig acceptera att jag är georgier och det är det enda positiva resultatet av de här etniska orgierna."

Till de statliga myndigheternas uppgift i en demokrati hör att stävja och förebygga utslag av rasism och etniska konflikter, inte att som här på alla sätt underblåsa stämningarna. Flera
kommentatorer har dragit parallellen mellan dagens händelser och de antijudiska stämningarna i Tyskland som förebådade Kristallnatten. En gammal sovjetisk anekdot faller osökt i tankarna.

En ålderstigen armenier ligger på sitt yttersta och riktar sin sista vädjan till de omkringstående: "Beskydda judarna! Jag ber er, beskydda judarna!" "Varför det?" frågar hans anhöriga. "Därför att så snart de har tagit kål på alla judar så blir det vår tur." Den gamle armeniern hade tyvärr fel. Man är ännu inte färdig med judarna, men armenierna, georgierna och övriga kaukasier har man börjat ta itu med.

Vi kommer att få vänta länge på en rysk-georgisk politisk normalisering och även om den skulle inträda kommer den rasistiska smittan att plåga den ryska samhällskroppen länge än. Något vaccin är inte att vänta från makthavarnas sida, "isolerade kriminella element" kommer att fortsätta misshandla och mörda främlingar på gatorna, de har fått den nödvändiga välsignelsen och den kan inte återkallas. Förr eller senare kommer dessa krafter att bli okontrollerbara, även om man i dag kanske tror sig ha tyglarna i sin hand. Putins ledarskap är byggt på drömmen om en mäktig rysk nation, "en nationell idé" som plötsligt blir handling.

Kreml har avsatt miljoner och åter miljoner dollar för att bygga upp en positiv bild av Ryssland inför omvärlden. En enda vettlös politisk kampanj riskerar nu att omintetgöra hela detta företag. Vad vi nu ser är bilden av en stormakt som gör människor av "fel" sort rättslösa, som blundar för pöbelns handlingar och därmed skänker den sitt tysta stöd.

Och mitt i denna hysteri mördas Anna Politkovskaja, kallblodigt, brutalt. Utåt sett har brottet inget direkt samband med händelserna runt omkring, ett rent sammanträffande, kan man tycka. I själva verket är den antigeorgiska kampanjen, mordet på Anan Politkovskaja och maktens tysta stöd åt de aggressiva patriotiska krafterna länkar i samma kedja. Tillsammans ger de en mycket tydlig bild om vart Putins Ryssland är på väg. Dessa sammanträffanden bekräftar blott alltför väl vissa pessimistiska prognoser om att kärva tider var att vänta så snart G8-mötet i Sankt Petersburg var avslutat. De ansträngda leendena och den demokratiska kulissen som mötte de utländska gästerna visade sin baksida när tumskruvarna började dragas åt, när festen väl var över.
Anna Politkovskaja hade förklarat krig mot hyckleriet och lögnen. Och hon hade belönats med den högsta utmärkelse en journalist av detta slag kan få: ett blint hat från alla dem som lever och verkar enligt egna, oskrivna lagar.

Putin valde att avstå från att uttrycka sin medkänsla med de närmaste och visade därigenom att landets främsta journalist inte gjort sig förtjänt av presidentens medkänsla. Men i Dresden - utanför Ryssland som det plägas - yttrade han de ord som han inte vågade uttala hemma: Anna Politkovskajas död innebar ett större bakslag för Ryssland än hennes artiklar. Tanken var tydlig: han var utan skuld. Och sannolikt förhåller det sig så. I blickpunkten för Politkovskaja stod andra
personer: höga armébefäl, den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov som beslagits med användande av tortyr, kidnapping, korruption och skyddande av brottslingar.

Spåren går i samma riktning som i fallet med den lönnmördade journalisten Dmitrij Cholodov. Presidenten medgav att Anna Politkovskajas artiklar inte hade något inflytande på politiken. Nej, och det är detta som är det tragiska. Politkovskaja hade med hjälp av bilddokument, personliga vittnesmål och egna erfarenheter från det tjetjenska helvetet lyckats avslöja brott begångna av den militära ledningen. Och presidenten erkänner att det inte har haft något inflytande på den förda politiken... Nog är det tragiskt!

Mordet på Politkovskaja kommer kanske att skrämma andra till tystnad. I Ryssland är det livsfarligt att kritisera makten och framför allt nämna personer vid namn. Den bistra verkligheten får allt prat om reformer och demokrati att klinga ihåligt.

Anna Politkovskaja var den tolfte journalisten som mördats under Putins tid. Ytterligare två av
dessa arbetade för Novaja Gazeta som är en oas av jämförelsevis fri åsiktsbildning som återstår i dagens journalistiska ökenlandskap. Anna Politkovskaja kunde varken köpas eller skrämmas till tystnad och detta var ett oförlåtligt brott mot Putins regim som åter tagit skräcken till sitt främsta redskap. I dag kommer hoten inte från fängelsehålor och Gulag utan från rädslan att bli utstött, berövad yrke och ställning i samhället. Det är meningslöst att diskutera vilket som är värst, det viktiga är att maktens instrument är ett och samma: skräck. En skräck som det ryska folket för ett kort ögonblick såg ut att kunna befrias från av Michail Gorbatjov. En dödsföraktande Anna Politkovskaja som trots allt vågade säga sanningen måste tystas. Och så skedde också.

Vem som avlossade de dödande skotten och vem som lejde mördaren lär vi aldrig få veta. Och det spelar kanske mindre roll. Det väsentliga är att den i Väst omhuldade myten om det moderna Rysslands stabilitet har punkterats. Och vi har fått en ny bekräftelse på något som vi vetat länge: att kaos och laglöshet är Rysslands härskare, att det pågår en förbittrad strid mellan klanerna och bossarna om makten och miljarderna. Ryssland andas förbittring och aggressivitet, det räcker att läsa de öppna diskussionssajterna på internet för att övertyga sig om det, den blomstrande nyfascismen är ett annat vittnesbörd. Var detta Rysslands dröm om frihet? Eller fanns det någonsin en sådan dröm, vi kanske bara trodde det?

Det finns ännu en sida av denna sorgliga historia. Den förre schackvärldsmästaren, demokratiförkämpen Garri Kasparov, yttrade följande ord efter nyheten om Anna Politkovskajas död: "Genom mordet på Anna Politkovskaja har korruptionens och repressionens krafter i Ryssland visat med eftertryck att de är redo att tillgripa alla medel för att behålla makten. När dessa krafter fortsätter att få stöd från den fria världens ledare är detta en katastrof inte bara för Ryssland utan för hela vår värld"