Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
Lyndon LaRouche inledde ett möte med diplomater i Washington DC den 8 februari 2007 med följande anmärkningar:
Jag vill fästa er uppmärksamhet på något som tas upp i senaste numret av Londontidningen
The Economist. Jag rekommenderar att ni läser det, särskilt det som står på sidan 12, som hänger ihop med ett tema som behandlas i detta nummer av tidningen, eftersom det berör det som jag ska ta upp här i dag. (finns längst ner)
Om man nu tittar på det kommande presidentvalet i USA, så är det en fars. Personerna som har anmält att de kandiderar är inte en fars, men det som de säger är en fars. Det har ingen som helst relevans för någonting viktigt som händer i världen i dag; det är viktigt för dem, för det är en egotripp.
Men verkligheten är en helt annan sak. Man måste veta, för det första, att vi står på tröskeln till den största finanskrisen i modern tid - det vill säga i hela den moderna europeiska historien sedan den stora kraschen i mitten på 1300-talet.
Det finansiella läget är absolut ohållbart; det finns ingen lösning. Den nuvarande politiken kommer att leda till en absolut katastrof, globalt sett. Hela världen, inte bara USA, kommer att dras med i djupet, eftersom det är uppenbart att om USA:s ekonomi kraschar så kraschar också Kinas ekonomi, eftersom Kina är beroende av att kunna exportera till USA.
Läget är liknande för resten av världen. Kontinentaleuropa är i princip icke-fungerande. Det har en viss betydelse, men det kan inte spela någon självständig roll. Nationalstaterna i Mellan- och Västeuropa fungerar inte, utom Storbritannien, som är betydande.
Nyligen inträffade en händelse som har med Kina att göra: en amerikansk satellit träffades av en ljusstråle när den passerade över Kina. Sedan inträffade en andra händelse, när Kina sköt ned en av sina egna satelliter i rymden, med hjälp av ett laserstyrt system. Det var väl inte det mest sofistikerade system man kan tänka sig, men det säger en del om vad som är på gång. Kina satsar till exempel mer räknat i forskningspersonal på utveckling av laser- och laserrelaterade system än vad USA gjorde på 1980-talet.
Problemet som är orsaken till att detta händer, är att utvecklingen - särskilt genom den nuvarande Bush-administrationens agerande under två mandatperioder - har gått i riktning mot en globaliserad värld (och det var därför jag nämnde den här Kinarapporteringen i brittiska Economist) där målet är att man ska ha ett världsvapensystem som helt och hållet kontrolleras av USA, och som kan sprida död och förintelse varhelst i världen det har lust. Utgångspunkten är att ekonomin i USA är sönderkörd, och att ekonomin i Europa är sönderkörd; de är inga industriella ekonomier längre. I både USA och Europa har vi en post-industriell ekonomi nu; en ekonomi med dumma människor, som inte kan något, för de har inte fått lära sig något.
Tanken är alltså att man ska ha ett slags super-sciencefiction-system, som täcker hela planeten, och som gör att USA kan sprida död och förintelse var i hela världen man vill. Det är en väldigt dum tanke. Alla automatiska system, eller kvasi-automatiska system av den sort som nu föreslås från USA:s sida av den nu sittande administrationen, är sårbara. Automatiska system är beroende av kontrollsystemet som kontrollerar dem.
Om jag var kines så skulle jag följaktligen utveckla ett system som kan slå ut kontrollsystemet. Det flyger omkring så mycket skrot i bana runt jorden, och ett land kan hitta på allt möjligt som kan få ett kontrollsystem att sluta fungera. Det som vi ser har utvecklats i Ryssland, och som Indien och Kina tar efter, är att man utvecklar system som kan användas för att störa ut ett sådant kontrollsystem, genom att man riktar in sig på kontrollmekanismen.
Vad det egentligen handlar om
Det är detta som är på gång. När man talar om till exempel det som händer i Sydvästasien eller frågan om Iran, så är det i och för sig viktigt, men det är inte det som det egentligen handlar om.
Vad det egentligen handlar om är ett försök från en grupp i Storbritannien, sammanflätad med krafter i USA, symboliserade av de kretsar som är företrädda i Bush-administrationen, att driva igenom en total globalisering. Att USA:s nuvarande president plötsligt har blivit en miljönisse är ett typiskt utslag av detta.
Det som de siktar på är ett världsimperium, av den typ som uppstod när Bysans föll sönder som en imperiemakt, omkring år 1000 e.Kr. I det läget tog den venetianska finansoligarkin över det normandiska ridderskapet, och införde det medeltida så kallade ultramontana systemet, som gick emot både islam och judarna, och var i kraft till och med 1200-talet.
De siktar på ett system där det inte finns några stater, precis som i medeltidens Europa under korsriddarna och den venetianska oligarkin. Den venetianska oligarkin är fortfarande en faktor, men i dag är det den anglo-amerikanska eller närmare bestämt den anglo-holländska liberala finansoligarkin som styr världen. Den är galen, men det är den som styr världen.
Och Storbritannien är en makt som säger att det inte kan finnas något globaliserat system om det finns en stormaktsallians i Asien plus USA: det vill säga om USA, Ryssland, Kina och Indien bestämmer sig för att försvara den nationella suveräniteten, och {kommer överens} om att den principen ska försvaras, då blir det ingen globalisering. Det betyder att den direkta fienden, måltavlan för det som Cheney representerar, och för det som Blair representerar i London, är Ryssland, Kina och för närvarande Indien. Detta är de primära måltavlorna. Inte Iran. Inte Irak. Inte Sydvästasien. Sydvästasien, inklusive Iran, är måltavlor just därför att de är inkörsporten till en direkt attack på Kina, Ryssland, Indien och så vidare. Det är det som vi har sagt.
Politikerna i USA som har anmält sig som presidentkandidater kommer mestadels från senaten. De är inte riktigt lika korkade som de ser ut. Men de är opportunister. Vi, som ser det hela utifrån, kan inte undgå att se att när de ställer upp till val så blir de prostituerade, som går på gatan och letar efter kunder. När de är i senaten har de en tendens att vara lite bättre. Problemet är att när de ställer upp till val, för att bli president till exempel, så blir de korkade även i sitt sätt att agera i senaten, eftersom deras presidentambitioner smittar av sig på deras agerande i senaten. Det är den situationen vi har nu.
Det viktiga för nationer att förstå, är att det finns fyra nationer som hela den här planetens framtid hänger på, och dessa fyra nationer är USA, Ryssland, Kina och Indien. Om Ryssland, Kina, Indien och USA kan komma överens om att försvara suveränitetsprincipen och träffa överenskommelser som går i den riktningen, då kan vi rädda världen från kaos och vi kan ta oss ur den här knipan.
Jag betonar detta här, därför att det är verkligheten. Det som ni får höra från den amerikanska pressen är inte verkligheten. Det som ni får höra från politikerna som ställer upp till val här är inte verkligheten. Verkligheten är att den anglo-amerikanska klicken, som är ganska stor här i USA, omfattar Bush-administrationen, och även tvivelaktiga demokrater som Gore och Lieberman. Den här klicken sluter upp bakom globaliseringspolitiken, bakom målet att minska befolkningen på den här planeten, och ta total kontroll över planeten enligt en medeltidsmodell, en modell lånad från det venetianska finanssystemet, som var imperiemakten under medeltiden, i allians med det normandiska ridderskapets privata intressen.
Det som vi håller på att få i dag är ett mönster av privatarméer: statsmakten avskaffas och ersätts med privatarméer styrda av storföretag som Halliburtonkomplexet, som går in i militärens ställe. Detta är en politik som drivs av USA:s regering. Det är en politik som i dag är förknippad med Cheney: att avskaffa militären. Det gör inget för dem om USA:s armé försvinner. De lägger över makten på privata styrkor, som Halliburton; resten av världen förstör de ekonomiskt; de hoppas kunna upprätta ett imperium.
Det är detta som det egentligen handlar om. Hoten mot Ryssland, Kina och Indien i Asien är det som det egentligen handlar om. Om USA försvarar Rysslands, Kinas och Indiens rätt till nationell suveränitet, då kan vi ena världen bakom idén att återupprätta den nationella suveränitetens princip, och undanröja dessa gissel. Om vi inte begriper detta, om vi tror att Iran är problemet, eller att Irak är problemet, så är vi dårar. För de är bara inkörsportarna till den större krisen.
Vi ser det i hur man reagerar nu på Kinas utveckling av laserstödda system - och det är inte bara laserstödda system, utan alla möjliga sorters system bortom lasrarna som håller på att tas fram av seriösa länder. De här sakerna kommer upp på bordet nu. Och när man börjar prata om Kina och dess lasrar, om hur man ska knäcka Kina, hur man ska angripa Ryssland och försöka hindra Indiens suveräna utveckling av sin egen ekonomi, då ger det en indikation om det som det egentligen handlar om.
Det handlar om globalisering. Och om ni läser den här lilla Londontidningen, The Economist - om ni läser den noggrant med det som jag just sagt i bakhuvudet - så kommer ni att förstå precis vad jag talar om.
Vad vi behöver är alltså ett system som kan handskas med ett allmänt sammanbrott av det internationella finanssystemet. Det internationella finanssystemet kan rasa samman när som helst. Ingenting kan rädda det i dess nuvarande form. Det är slut. Det går inte att reformera det, det måste elimineras. Det finns sätt att eliminera det.
Det finns sätt att lösa detta; men vi måste rädda nationalstatssystemet. Vi måste införa ett system som skyddar nationalstatens rätt till suveränitet; och vi måste införa samarbetsmetoder på det ekonomiska området, och på andra områden också; vi ska inte ha en mördande konkurrens mellan nationerna, utan vi ska se till att världens nationer får ro att utvecklas.
Arvet från Franklin D. Roosevelt
Detta för oss tillbaka till tiden för Franklin D. Roosevelts död. Så länge Roosevelt levde var det USA:s politik att alla de forna kolonierna skulle vara fria och suveräna nationer. USA skulle ta den stora industriella och militära styrka som vi hade byggt upp, och ställa om den så att den kunde användas för att hjälpa länder som Indien att utvecklas, hjälpa till med projekt i Afrika, vilket var de projekt som Roosevelt kastade i ansiktet på Churchill i Marocko.
Men, i samma ögonblick som Roosevelt dog, tog den anglo-holländska liberala klicken över, med hjälp av president Truman, och stoppade all politik som de kunde som Roosevelt hade stått för. Min inställning i dag, det som jag kämpar för, om jag ska sammanfatta det, är att USA måste gå tillbaka till den politik som Roosevelt förde vid tiden för sin död, eller till den moderna motsvarigheten till en sådan politik.
Vi måste skapa det som var Roosevelts tanke med Förenta nationerna, ett system för samarbete mellan suveräna nationalstater, som samarbetar i sitt gemensamma intresse och ingår fördrag enligt vilka nationalstaterna är separata och oberoende, men samarbetar med varandra. Vi borde se tillbaka på denna del av vårt historiska minne, och säga: "Det är den här politiken som USA måste gå tillbaka till, den politik som Franklin D. Roosevelt förde fram till sin död." Och se på nästan allt som gjorts sedan dess som ett stort misstag.
Vi är tvingade att göra detta nu eftersom hela det finanssystem som har behärskat världen i ökande grad, särskilt från Nixon-administrationen och framåt, särskilt från mitten av 1960-talet och framåt, är kört i botten nu. Om vi inte byter ut det kommer det att bli kaos på den här planeten, och det kommer inte att finnas mycket kvar att rädda. Det är det som är kruxet.
Alla andra bitar i detta stora pussel är ovidkommande. Vi måste etablera en medvetenhet bland nationerna om att det är så här problemet ser ut. Vi måste förstå att om fyra av världens stormakter kan enas om detta, så kan vi skapa ett system i vilket alla nationer kan skyddas, även de nationer som är för svaga för att försvara sig själva.
Detta anser jag är det verkliga problemet vi har att ta itu med i detta historiska läge.
Dokumentation: Artikel i The Economist 3 februari 2007-02-15
http://www.economist.com/surveys/displaystory.cfm?story_id=8582240
Britannia redux
Feb 3rd 2007
From The Economist print edition
The birthplace of globalisation in the 19th century is coping well with the latest round, writes Merril Stevenson. But can it keep it up?
To thee belongs the rural reign;
Thy cities shall with commerce shine:
All thine shall be the subject main,
And every shore it circles thine.
"Rule Britannia", Britain's unofficial national anthem dating from 1740, celebrated not only Britain's military might but its commercial prowess as well. A century later Britain had fully risen to the advance praise. This was the high-water mark of its influence in the world, which coincided with the last great wave of globalisation. The first country to industrialise, Britain was soon turning out more than half the world's coal, pig-iron and cotton textiles. In 1880 its exports of manufactured goods accounted for 40% of the global total, and by 1890 it owned more shipping tonnage than the rest of the world put together.
Less than a century on from those glory days Britain had become the "sick man of Europe", infamous for wild swings in inflation and growth and for confrontational trade unions. Shorn of its empire and a late and reluctant arrival in the European Community, Britain was grappling with the prospect of irreversible decline.
Now its fortunes are looking up again. Steady economic expansion for the past 14 years has pushed its GDP per head above that of France and Germany. Its jobless figures are the second-lowest in the European Union. Inflation has been modest, and sterling, the Achilles heel of governments from Clement Attlee's to John Major's, is if anything too strong for Britain's good.
Much of this transformation is due to a quarter-century of profound policy change at home. The Conservatives in government tamed the unions, freed financial markets and unloaded a host of state-owned enterprises. A wrenching decade resulted in a more flexible and competitive economy, though also a more unequal and less cohesive society. A Labour government under Tony Blair sensibly built on its predecessors' work but tried to combine free markets with social justice.
Yet globalisation too has played a big part in defining the Britain that is emerging now. Barriers to the free flow of goods and services, labour and capital are being pulled down around the world, aided by huge improvements in communications and transport. Most countries are embracing market capitalism, including titans in the developing world. It is not just their tennis shoes and computers that are conquering the globe but, increasingly, their software and services, and indeed their capital. Most important, perhaps, they have vast pools of relatively cheap and increasingly skilled workers who put pressure on jobs and wages in rich countries.
Allied with technology, globalisation increases competition and exposes inefficiency. It tends to lessen inequality among countries and increase it within them. In short, though the overall effect is positive, there are losers as well as winners.
Britain's response to all this is worth especial study. As a relatively small trading nation without much in the way of natural resources, it must compete and innovate to make a living. It retains a post-imperial habit of thinking and investing globally, and it is home to the world's most important international financial centre. All this makes it a testing ground for globalisation.
Britain's economy is one of the most open among the big rich countries (see chart 1). Britons have long been avid investors overseas, and now foreign investors are returning the favour: last year Britain was second only to America as a destination for foreign direct investment.
Britain is a little ahead on restructuring its economy too. Its dire economic performance in the 1970s forced an early cure: from the 1980s it de-industrialised with a vengeance, freeing the labour market and strengthening competition. Today Britain does little of the mass manufacturing that countries such as Italy are struggling to defend against lower-cost competitors, and its workforce is much more flexible than France's or Germany's. Much of what is left of its industry is in high-tech or research-based fields such as aerospace engines and pharmaceuticals, where its world-class firms are more than holding their own. Companies were early into outsourcing and offshoring, too. Most importantly, Britain's deregulated financial markets and business services are doing a roaring trade as other countries become more internationally minded.
So the question is not whether Britain is successfully riding the current wave of globalisation: the answer to that is yes. It is whether it can keep coming up with the new products and services it needs to sell to pay for the food and the shoes it no longer produces And here a few doubts set in.
The first is that Britain is raising its taxes just when other countries are cutting theirs, and is introducing more red tape. But these things have happened only recently and could easily be reversed.
What will be harder to put right is another deficiency regularly flagged up by the OECD: education and skills. Other countries are rapidly moving up the value-added ladder in manufacturing. And thanks to the internet, many more sophisticated services too can now be offered from afar, including legal advice, medical diagnosis, consulting and accounting-just what Britain's educated professional middle class is selling around the world. Universities in India, China and elsewhere are pouring out graduates increasingly capable of doing them. Yet in Britain, for all the talk of the "knowledge-based economy", secondary schooling and vocational training are in a state of permanent upheaval and universities are underfunded.
That is a particular pity, because a more coherent educational system might help to deal with another problem too: a growing social malaise and lack of cohesion. Globalisation is undermining the old certainties in lots of ways: employment is less secure, communities less rooted, the gaps between rich and poor, skilled and unskilled, young and old, are wider, and immigration has risen sharply in recent years. All this has created vibrancy and buzz, but also dislocation and often a sense of grievance. The discovery of substantial pools of home-grown Islamic terrorists has added a frisson of fear.
Britain is in some ways a halfway house between America and the rest of Europe. It more closely resembles its transatlantic cousin in its open and flexible markets, but it shares its commitment to social safety nets with other EU members. At every turn the choice lies between openness and protectionism, between multiculturalism and nativism, between engagement and isolationism. Which way will it go?