Franklin D. Roosevelt i det post-sovjetiska Ryssland
Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
Artikel av Rachel Douglas
publicerad i Executive Intelligence Review 23 febr. 2007
Mer artiklar om ryska politiken på www.larouchepub.com
President Putins hårdare ton mot USA tolkas i Sverige slentrianmässigt som en återgång till kalla krigets antiamerikanism. Det omfattande ryska firandet av president Franklin D. Roosevelt visar att dagens Ryssland i stället är proamerikanskt.
De ryska TV-tittarna fick se Franklin Delano Roosevelt rakt i ögonen häromveckan. Det var den största ryska TV-kanalen Kanal 1, som i likhet med många andra ryska medier rapporterade från en konferens i Moskva med anledning av den amerikanske presidentens 125:e födelsedag.
Ämnet för konferensen, som arrangerades den 8 februari av det ryska statliga Utrikespolitiska institutet, var vad Ryssland och hela världen kan lära sig av Roosevelts New Deal-politik i 1930-talets USA. Gräddan inom den ryska politiken och akademiska världen var närvarande, bland dem vice stabschefen i Kreml Vladislav Surkov, ordföranden för utrikesutskottet i den ryska duman Konstantin Kosatjov, akademiledamoten Sergej Rodov från USA-Kanada-institutet, akademiledamoten och utskottsordföranden Andrej Kokosjin, Gregorij Tomtjin från Jevgenij Primakovs Industri- och handelskammare, Boris Titov från Business Russia, Valerij Fadejev från tidningen Ekspert och många andra samhällsvetare och kommentatorer. USA-ambassadören William Burns talade också på konferensen.
Det mest uppseendeväckande anförandet hölls av Surkov, som visade på likheterna mellan hans eget begrepp för Ryssland, "suverän demokrati", och Roosevelts idéer. Han jämförde president Putin med Roosevelt (ingen kunde missa vinken om presidenter som blir omvalda för en tredje, och till och med fjärde, mandatperiod). Surkov sa:
- Liksom Roosevelt på sin tid är Putin i dag nödsakad att stärka statsförvaltningen, och att göra mesta möjliga bruk av presidentmakten för att övervinna en kris.
Putin-medarbetaren påminde om att Roosevelt tillträdde i en tid då hopplösheten var utbredd i USA och "pressen och finanssektorn nästan helt kontrollerades av oligarkiska grupper". Han fortsatte:
- Historien upprepas inte, men Ryssland strävar efter att uppnå frihet från nöd och fruktan och det finns ledare och samhällen som vi hämtar inspiration från, och dit hör Franklin Roosevelt och Amerika. . På 1900-talet var han vår militära rådgivare, men nu på 2000-talet håller han på att bli vår ideologiska bundsförvant. För det stora flertalet ryssar är Roosevelt fortfarande den störste bland alla stora amerikaner.
Mängder av artiklar publicerades i Ryssland med anledning av Roosevelt-jubileet, och inte bara för att Surkov hade jämfört Putin med Roosevelt. Regeringstidningen Rossijskaja Gazeta satte som rubrik på sitt reportage från konferensen "Roosevelt är vår bundsförvant, på nytt". Strana.ru framställde Roosevelt som en apostel för en "kapitalism med ett mänskligt ansikte". Och den alltid lika cyniska Kommersant grymtade om att Surkovs tal var ett pr-jobb för en tredje period för Putin, och frågade "Vladimir Vladimirovitj Roosevelt?"
Två kontraster
Kontrasten mot dagens USA var slående. I Roosevelts hemland var det bara en handfull lokala tidningar som uppmärksammade 125-årsdagen, förutom förstås EIR som hade en utmärkt krönika skriven av Pamela Lowry under rubriken "This Week in American History" på EIR Online den 30 januari, och senator Charles Schumer gjorde ett inlägg som fördes in i kongressarkivet.
Dagens Roosevelt-firande står också i skarp kontrast till Ryssland så som det såg ut för femton år sedan De första åren efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 hade Ryssland i princip bara att välja mellan å ena sidan en radikal marknadsliberalism i "globaliseringens" anda som Friedrich von Hayeks och Milton Friedmans anhängare talade sig varma för, och å andra sidan den gamla sovjetkommunistiska "kommandoekonomin". Var fanns Friedrich Lists nationalekonomi, var fanns det nationalekonomiska "amerikanska systemet", var fanns Dimitrij Mendelejev och Sergej Witte, som tog det "amerikanska systemet" som sin utgångspunkt för att skapa ett ryskt system vid 1800-talets slut?
1992 var det ingen som talade om sådana saker, kanske bara med undantag av Lyndon LaRouches vän professor Taras Muranivskij. I september-november-numret 1992 av Profsojuzij i ekonomika (Fackföreningarna och ekonomin) skrev Muranivskij en artikel med rubriken "Chock eller öde?" där han ifrågasatte nyliberalernas "chockterapi" som det året gav Ryssland en inflation på 2.600 procent. (Det hade inte varit Muranivskij som hade skrivit artikeln om inte en vits hade varit bifogad till den: "Mitterrand har hundra älskarinnor, men han vet inte vilken av dem som har aids. Bush har hundra livvakter, men han vet inte vilken av dem som är terrorist. Jeltsin har hundra ekonomiska rådgivare, men han vet inte vilken av dem som är normal.") Muranivskij gav Rysslands ekonomer och ledare rådet att studera Roosevelts New Deal som ett "lärorikt" exempel.
Detsamma gjorde Lyndon LaRouche, i "Memorandum: Prospects for Revival of the Russian Economy", som lades fram vid en utfrågning arrangerad av den ryska duman i början av 1995.
Därefter, i april 1996, var Lyndon LaRouche inbjuden som talare på ett seminarium med en rad framstående ryska ekonomer - alla motståndare till det fortsatta överfallet på den ryska ekonomin under Jeltsins ledning - på temat "Ryssland, USA och den globala finanskrisen". Avsikten med detta seminarium, förklarar LaRouche i sitt förord till den engelska utgåvan av professor Stanislav Mensjikovs bok "Den ryska kapitalismens anatomi", var att hitta en möjlighet för president Clintons USA att kunna hjälpa till att få stopp på plundringen av Ryssland, och utveckla nya samarbetsformer mellan Ryssland och USA. Men det fanns krafter i USA som starkt avrådde Clinton från att slå in på den kurs som deltagarna på detta seminarium i Moskva ville få till stånd. "Det underförstådda hotet från president Clintons politiska opposition, som omfattade några av de mäktigaste gamarna i den transatlantiska finansvärlden, var olycksbådande. Att USA på detta sätt avvisade den strävan som seminariet i Moskva hade gett uttryck för fick allvarliga konsekvenser inte bara för Ryssland, utan för hela världen, bland annat mycket av den ständigt förvärrade ekonomiska mardröm som världen upplevt alltsedan dess."
I sitt anförande inför denna celebra publik i Moskva utgick LaRouche från den vision om hur världen skulle gestaltas efter andra världskrigets slut som Franklin Roosevelt hade.
Vändpunkten 1998
När den finansiella härdsmältan inträffade i Ryssland hösten 1998 hade diskussionen om arvet från Roosevelt trängt utanför kretsen av LaRoucherörelsen och dess ryska vänner. Akademiledamoten Leonid Abalkin, som hade lett seminariet 1996 med LaRouche, gjorde ett inhopp med en monografi om Sergej Wittes syn på ekonomin och dess relevans i dag. En grupp kring den kände ekonomen Sergej Glaziev, som är verksam inom såväl Vetenskapsakademien som inom den politiska oppositionen, fördjupade sig i framför allt de stora infrastrukturprojekt som genomfördes under New Deal-eran. Under Jevgenij Primakovs tid som statsminister (sept. 1998-maj 1999) var det inte längre tabubelagt att tala om den "indikativa planeringen" i Roosevelts Amerika eller Charles de Gaulles Frankrike. Valerij Fadejev, Ekspert-redaktören som deltog på konferensen den 8 februari till Roosevelts minne, gav förra året ut en samling essäer av List, Mendelejev och Witte, och kallade den idéströmningen för den felande länken i rysk ekonomisk debatt de senaste åren.
Självaste president Putin citerade Franklin D. Roosevelt i sitt uppmärksammade tal på den stora internationella försvarspolitiska konferensen i München den 9-11 februari i år. Putin citerade Roosevelts varnande ord efter nazisternas invasion av Polen: "När freden har brutits på en plats, är freden hotad överallt för alla länder."
Men det var inte första gången Putin citerade Roosevelt vid ett uppmärksammat framträdande. Den 10 maj 2006, i sitt tal om tillståndet i nationen, sa Putin: "I genomförandet av ett stort nationellt program som har det stora flertalets bästa för ögonen är det riktigt att några personer blir trampade på tårna och kommer att bli trampade på tårna. Men dessa tår tillhör de jämförelsevis få som försöker behålla eller erhålla positioner eller rikedomar eller bådadera med hjälp av någon genväg som är till men för det allmänna bästa. - Detta är vackra ord men det var tyvärr inte jag som kom på dem. Det var Franklin Delano Roosevelt, USA:s president, 1934."
Jevgenij Primakov, som nu är en grå eminens i rysk politik och informell rådgivare till Putin, gjorde ett uppmärksammat framträdande i NTV på söndagkvällen den 28 januari. Han sa att Ryssland nu utsätts för skarpare kritik än någonsin sedan det kalla krigets slut, på grund av "subjektiva faktorer hos den andra sidan", dvs en förväntan om att Ryssland snällt skulle foga sig i allt som de västliga institutionerna hittade på, från och med början av 1990-talet.
Primakov berättade om hur, när han var statsminister, "en representant för Internationella valutafonden kom hit och försökte pracka på oss vissa utvecklingsmodeller. Man försökte pracka på oss ett system där staten inte skulle blanda sig i någonting, allting skulle överlämnas till marknaden och marknaden skulle ta hand om allting."
Ifråga om vad som är fel med IMF hänvisade Primakov till Franklin Roosevelt, och sa:
- Inget land har någonsin lyckats ta sig ur ett ekonomiskt krisläge utan en tydlig inblandning från statens sida. Det var det som Roosevelt sa, och det sa också Ludwig Erhard i Västtyskland efter andra världskriget, och han handlade därefter.
- Nu har vi sett att det har vänt, vi har äntligen betackat oss för åsikterna hos folk som jag skulle beskriva som dogmatiska liberaler som trodde att marknaden var svaret på allt.
- Just nu engagerar sig staten mer och mer i ekonomin. Det betyder inte att staten kommer att gå tillbaka till [den gamla planmyndigheten] Gosplan, och utfärda direktiv. Men förut sa man nej till indikativ planering och till industripolitik över huvud taget. Tack och lov har vi lämnat det bakom oss, och det är inte alla som gillar det.
Att Roosevelt har kommit på tapeten i Ryssland har inte alls bara att göra med att Putin-folket letar argument för att få ha Putin kvar som president en period till. Alla omnämnanden av Roosevelt lyfter upp tre saker, till den prominens de förtjänar.
För det första: De påminner om vilken skillnad det gör för världen vilken slags president USA har.
För det andra: De skapar en medvetenhet om att USA och Ryssland tidigare har samarbetat med varandra och lyckats vända historiens lopp, och att de skulle kunna göra det igen. Det ryska Utrikespolitiska institutet, som arrangerade "New Deal"-konferensen den 8 februari, gjorde nyligen en sammanställning av hur en multipolär värld skulle se ut, och den uteslöt inte alls USA (se "Moscow Discussion: Can U.S.-Russian Relations Improve?" i EIR, 8 dec. 2006). Och när programledaren på NTV frågade om Ryssland borde bilda ett block tillsammans med länder som förskjutits, t.ex. för att de vill skaffa sig kärnvapen, avvisade Primakov bestämt alla tankar på att Ryssland skulle inta en anti-amerikansk hållning:
- Bilda ett block mot Amerika? Jag är emot det. Vi ska inte ha någon anti-amerikanism i vår hållning. Vi ska försöka hitta möjligheter att tillvarata våra nationella intressen utan konfrontation. Det är Putins inställning och där stöder jag honom hundra procent.
Slutligen: Det "amerikanska ekonomiska systemet", så som det tillämpades under Roosevelt-eran i USA, inklusive det faktum att mellanstatliga förbindelser faktiskt kan vara grundade på ett ömsesidigt intresse av att förbättra livsvillkoren för sina respektive befolkningar, är precis det som behöver komma upp på dagordningen nu i Ryssland, i själva USA, och i hela världen.