11.11.2006

Inledning skriven av Jan-Ola Gustafsson

Redaktören och förre (s)-riksdagsmannen Widar Andersson har under flera årtionden uppskattats i vida kretsar för sina verklighetsförankrade åsikter och sin
gedigna kunskap om livet utanför riksdagshus och regeringskansli. Artikeln nedan förtjänar att delges en vidsträckt publik. Årets valresultat där sverigedemokraterna fick
många röster från t ex traditionella (s)-väljare bemöts av yrvakna företrädare för de etablerade partierna med spelad förvåning och ett avståndstagande där man i flera fall själva visar ett häpnadsväckande förakt för väljarnas självklara rätt att i ett demokratiskt val ge sina synpunkter till känna.

Panikslagna betonghäckar som själva njuter maktens förmåner målar skräckbilder av "rasism" och "främlingsfientlighet" som minsann inte är några svenska nationalegenskaper. Väljarnas protester riktar sig istället mot det systematiska politiska mörkläggandet av de delar i invandringspolitiken och "integrationsarbetet" som genom dålig planering och ostrukturerat genomförande skapat ett dyrbart kaos. Ett kaos som tvingar på invandrarna utanförskap, klientifiering och bidragsförsörjning och som hos den skattepinade svenska befolkningen ständigt väcker frågor angående orsakerna till den aktuella situationen..

Om inte politikerna på alla nivåer klarar av att ta en saklig och öppen debatt i denna fråga som i årtionden har mörkats och därigenom blivit starkt infekterad så kommer
den av politikerna själva blandade surdegen att jäsa och slutligen spricka. Tyvärr brukar den sortens upplösning resultera i enbart negativa effekter för både individer och samhälle. Anderssons artikel är väl värd att läsa och begrunda men framförallt att ta till utgångspunkt för en ÖPPEN debatt kring detta ämne.

__________________________________________
Widar Andersson:
Välkomna fler folkhemsbyggare!
Borås Tidning

Sverigedemokraternas frammarsch i kommuner och landsting gör det nödvändigt att på allvar ta debatten med det främlingsfientliga, nationalistiska och djupt populistiska partiets företrädare.

De traditionella partierna står dock mycket illa rustade för en sådan debatt. Kunskapsläget är minst sagt svagt.

Partiledningarna har hittills gärna avstått från debatter om och med främlingsfientliga partier. Ordspråket "tala är silver, tiga är guld" har styrt dagordningen. Alla partier har nämligen större eller mindre grupper av väljare som har ungefär samma åsikter som sverigedemokraterna.

Många vänstersympatisörer, såväl inom slagsmålsvänstern som inom den parlamentariska falangen, delar i själ och hjärta samma slags konservativa nationalism som sverigedemokraterna omhuldar.

Högern bär också på en storsvensk tradition som inte alls är särskilt annorlunda än den som sd propagerar för.

Socialdemokratin, för att inte tala om kd och centerpartiet, har likaså medlemmar och traditionella sympatisörer som mellan skål och vägg gärna instämmer i sd:s kritik av mångfaldskultur och globalisering. Seniorpartiet spi har ett program som är snarlikt sd:s.

Det sverigedemokraterna har gjort är att vrida nationalismen ytterligare några varv. De pekar ut invandringen och invandringspolitiken som de stora problemen. De etablerade partierna har nu inget val. Försöken att isolera sd har misslyckats. De andra partierna måste, var och ett på sitt sätt, ta en rak debatt med sverigedemokraterna.

Debatten måste tas även om delar av det egna partiets medlemmar och sympatisörer samtidigt utmanas. Men kunskaper och argument behöver slipas och trimmas ordentligt om inte politikens vanliga "gubbar och gummor" skall bli överkörda av slipade aktivister från sd.

Den representativa demokratin står idag vidöppen för hårdföra och välorganiserade grupper som vill ta sig in. Inför framtiden behöver riksdagspartierna därför fundera på om inte valbarhetsreglerna bör ändras. Straffade brottslingar borde exempelvis ha en lång karenstid innan de kan väljas till offentliga uppdrag. Det borde heller inte vara möjligt att bli invald bara genom att skriva sitt eget namn på en lapp. Den tryckta valsedeln bör gälla. Hur det än blir med sådana förändringar i framtiden så måste varje parti nu genomföra en bred folkbildningssatsning och argumenttrimning i invandrings- och integrationspolitiken. Det krävs kunskaper om invandringens omfattning, invandringens kostnader, invandringens problem och invandringens förtjänster. Det behövs fakta, siffror, känslor och glöd. Säkerligen behövs också en stor dos portion självkritik. Trots att en mycket stor majoritet av dem som söker sig till Sverige gör det därför att de vill försöka arbeta och slita ihop till en bättre framtid för sig och de sina, så har väldigt många "klientifierats" i Sverige. De har förvägrats att arbeta, satts i ändlösa och undermåliga utbildningar och gjorts bidragsberoende.

Före 1970 var arbetsmarknadsmyndigheterna självklara mottagare av invandrare. Efter 1970 har socialtjänsten och specifika invandringsmyndigheter tagit över. Det är dags att ändra på det nu. På detta område har den nya regeringen en angelägen uppgift. Socialdemokratin bör, om inte annat så av ren självbevarelseinstinkt, medverka konstruktivt till sådana strukturella reformer av invandringspolitiken, som leder till ökad arbetskraftsinvandring och minskad arbetslöshetsinvandring.

Utan folkbildning, argumenttrimning och utan omprövning av invandringspolitikens grunder och organisation kommer inte partierna att kunna stoppa den nationalistiska och främlingsfientliga underströmmen i samhället från att växa sig starkare. Tala, tänka och agera har blivit guld. Tiga, dölja och förneka kommer inte ens upp på prispallen.